Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Annonser

Är det segregerad vård vi vill ha eller om hur man förstör välfärdsstaten. Två brittiska folkhälsovetare ser med bestörtning på hur man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstaten…

12 januari, 2012 § 9 kommentarer


[Uppdaterad 13 januari, se slutet av postningen, samt 14 januari: bytt ut inledande bild. Tyckte denna bild var ÄNNU bättre än föregående bild].

Snabbloggning (jag blev så upprörd av det jag fick veta att jag satte mig ner och bloggade innan jag kröp i säng inför helg med jobb varenda dag, så, ja, det blev en verklig snabbloggning!).

Fick just höra om nära anhörig som har ”vissa hälsobesvär.” Hon bor i Östersund och jobbar åt privat företag inom vårdsektorn.

Det visar sig att hennes arbetsgivare har försäkrat sina anställda så att de ska kunna få åka och få specialistvård på annat håll och få en vård som sker omedelbart.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Vill vi inte ha en högkvalitativ vård, med korta vårdköer som gäller ALLA! Där varken man själv eller ens arbetsgivare ska ha måst försäkra en!

Hur blir det för de som inte har någon försäkring från arbetsgivare? Ja, hur blir det för de som är sjukskrivna och kanske mist sitt jobb till råga på allt? Får de möjligen ÄNNU svårare att komma tillbaka, för nu måste de också stå i kö, medan andra går före dem som kanske är betydligt friskare.

Och vad innebär detta för småföretagare? Har de råd med denna försäkring? Borde det inte ligga i företagarnas intresse (kanske inte minst småföretagarnas) att deras anställda har tillgång till en högkvalitativ vård om de behöver, så de förhoppningsvis blir friska snabbt?

Vill vi verkligen ha det så här: en gräddfil för dem med pengar? Där mindre bemedlade ska vara tacksamma att de får ”åka snålskjuts” på dem som kan betala för sig, antingen ur egen ficka eller via försäkring de själva betalat eller arbetsgivaren betalat?

Där vissa är värda liksom mer? Beroende på om man kan betala för sig eller att någon annan kan betala för en?

Vad håller vi på att få för land?

Har vi verkligen inte råd med bästa möjliga vård som är helt likvärdig för alla?

Jag tycker detta är SKIT! Men naturligtvis önskar jag ju att min anhörig ska få hjälp…

Läkaren Ingrid Eckerman i blogginlägget ”Följ USA: rasera välfärdssystemen”:

”Sjukvården verkar ha börjat krackelera. Långsamt – men säkert. Lite i taget så det är svårt att se helheten.

Stora sparbeting i Skåne.

Ransonering av behandlingar har börjat – vissa läkemedel får inte längre användas. Alltfler vakanta distriktsläkartjänster för att fler går i pension och för att arbetsförhållandena gör att man flyr.

Allt större press på dem som ‘producerar’, dvs vårdar sjuka – öka ‘produktionen’! (Vad är produktion i sjukvården? Bot, lindring tröst? eller betalda patientavgifter? eller antal personer som sovit i en säng?)

Den ökade produktionen [dras inte också ‘produktionen’ ner alternativt privatiseras???], utan ökade resurser (kanske snarare minskade resurser) ger lägre kvalitet – mest synligt inom äldrevården.

Nej, det känns inte alls roligt att lägga pussel. Så dimper det ner en julartikel i BMJ (British Medical Journal) som beskriver precis det samma – i Storbritannien. The assault on universalism: how to destroy the welfare state. Martin McKee and David Stuckler watch aghast as American examples are followed to destroy the European model of the welfare state [eller ‘Angreppet på universalism (allmäntillgängligheten): hur man förstör välfärdsstaten. Martin McKee och David Stuckler ser med bestörtning när man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstatsmodellen’]. Författarna är folkhälsovetare.

Och vad ska jag säga om detta? Tja, det verkar bara verifiera mina misstankar om vart vi är på väg. Ett samhälle som blir svårare att leva i för många. Där kapitalism ersätter solidaritet. Där den kortsiktiga egennyttan tillåts gå ut över det gemensamma.

Där tilliten minskar och samhället blir mer människofientligt”

Man kan läsa om ”Växande klassklyftor” här också.

”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

7 december, 2011 § 14 kommentarer

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin the sleeping inhabitantsreflektioner och speglingar II....