Fuskdebatter eller ”vart är vi på väg?” ELLER om behovet att verkligen bredda perspektiven…

10 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Peter Hultqvist (s) reagerar i sin debattartikel ”Satsa på teknikjobb i stället för städtjänster” över att en så marginell sektor har lyfts fram när arbetslösheten ökar drastiskt och den breda sysselsättningspolitiken har havererat. Och menar att för att dölja detta haveri så låter man nu slaget stå kring några tusental starkt skattefinansierade jobb i hushållsnära tjänster.

”Det är paradoxalt att högerregeringens stora innovation när det gäller jobben är att statssubventionerna vissa typer av tjänster, och då främst sådana vars efterfrågan styrs av plånbokens tjocklek hos köparen. Normalt sett brukar högern sky statssubventioner som pesten. Men nu går det plötsligt bra.

Förklaringen till det är förmodligen att de välbeställda grupper som högern företräder rent intressepolitiskt gynnas av avdraget för hushållsnära tjänster. Det är helt faktamässigt belagt att möjligheten att använda avdraget ökar med stigande inkomst. Betalningsförmågan är det som styr.

Som politiker måste man ta ställning till en grundläggande fråga : Ska samhällets pengar användas där behoven är som störst? Eller ska friska och ekonomiskt välbeställda människors städning subventioneras ? I en prioritering så anser jag att pengarna ska gå till hemtjänst, äldreomsorg, skola och förskola.

Där kan många nya arbeten skapas som baseras på tydliga behov. Ett annat alternativ kan vara att som en erfarenhet av snökaosets effekter anställa cirka 2000 personer inom Banverket för att sköta bangårdar och järnvägar.

Vi kan inte göra en prioritering som innebär de som fått de största skattesänkningarna därefter ska subventioneras ytterligare för att de ska klara grunderna för sin vardag. Bara det förhållandet att det går att dra av för städning i en sommarvilla i Spanien eller hyra av grillkock vid ett privat party visar hur absurda dessa regler är./…/

Istället för att fixera debatten om framtidens sysselsättning på en statssubventionerad nisch i näringslivet måste perspektiven bli bredare.”

Ett hjärta RÖTT undrar också hur denna fråga med RUT har kunnat bli så viktig:

”Efter veckor av (o)organiserad RUT-propaganda i media av borgerliga politiker, journalister och näringslivsorganisationer kan man lätt få bilden av att alla svenskar älskar RUT och tycker att det är den absolut viktigaste politiska frågan idag… men så gjorde LO en liten opinionsundersökning….”

Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja, tycker ”Höjt barnbidrag är bättre!” än subventionering av städning.

Och apropå sjukförsäkringsfusk läs Ingvar Persson i Ledarbloggen i ”Fuskdebatten om sjukförsäkringen”:

”Räkna med ännu en debatt om svenska folkets fuskande. Den kommer nämligen alltid när den här sortens siffror presenteras.

Vad vi däremot inte får är en diskussion om de krångliga regler som gör att både försäkringskassans handläggare och de försäkrade själva gör fel. Och det trots att de misstagen kostar betydligt mer än det medvetna fusket./…/

En diskussion om krånglet skulle avslöja nedrustningen av trygghetssystemen och politiska missgrepp. Och en sådan debatt vill i alla fall inte regeringen ha. Då är det enklare – och billigare – att prata om folkets brist på moral.

Att sedan verklighetsbeskrivningen är ett fuskverk är en annan sak.”

Samt artikeln ”Gissa fusket! – Petter Larsson om Försäkringskassans siffror”:

”’Fusk och fel kostar F-kassan miljarder’, basunerade Dagens Nyheter ut i går. ’Fel och fusk för 16,4 miljarder’, meddelade TT./…/

Det är naturligtvis inte fel att försöka utvärdera inom vilka system det förekommer mycket respektive lite fel. Men politiskt är det ett jätteproblem om folk – på dessa lösa boliner – får för sig att det fuskas för miljarder. Risken är att man hamnar i vad Bo Rothstein kallat en ’social fälla’ – att fler börjar fuska för att de tror att alla andra fuskar.

Och så är det inte. Om man trots allt accepterar Försäkringskassans egna siffror, så handlar det rena fusket om knappt sex miljarder. Eftersom det vare år utbetalas 449 miljarder, blir det 1,3 procent. Det vittnar snarare om svenska folkets hederlighet än om motsatsen.”

Se ”Anders Utbult om RUT-avdraget – Svar till Uvell och Lindberg” och bloggen Storstad om att trixa med siffror och Nina Lekander i ”Barbara Ehrenreich: Karnevalsyra + Bright-sides”:

”…sökandet efter individuell lycka kan få förödande konsekvenser både på ett individuellt och kollektivt plan. I sin senaste bok – Bright-sided – i Europa kallad Smile or die: How positive thinking fooled America and the world – argumenterar Barbara Ehrenreich för en hälsosam skepticism som hon hävdar har trängts undan i framför allt USA av en aggressiv, under ytan kalvinistiskt resultatorienterad, marknadsföring av positivt tänkande de senaste decennierna.

Det började med hur hon efter att ha diagnostiserats med bröstcancer för snart tio år sedan, fann sig översköljd med råd om att tänka positivt, se möjligheter i stället för kris och bära det ‘infantiliserande’ rosa bandet för att hylla såväl sjukdomen som dess tappra ‘överlevare’.

Sjuk eller fattig, drabbad av bostads- eller arbetslöshet: sluta gnälla, skyll dig själv, ryck upp dig och konsultera en coach (mycket känns igen från vår svenska ‘arbetslinje’).

Ehrenreich hade trott att den kapitalistiska ekonomin byggde på rationalitet, det handlar ändå om siffror. Men hon upptäckte att den vilade på en närmast blind optimism, lik den nationalistiska variant som rådde i Vita huset under George W Bush – en obligatorisk optimism av närapå sektkaraktär som gjorde att inte ens Condoleezza Rice kunde uttrycka oro eller tvivel på utrikespolitiken inför presidenten. Och att ingen tordes tolka varningstecknen före 11 september, Irakinvasionen eller finanskrisen.

Och kan ni tro: det är jätterolig läsning. Till exempel kapitlet om positiv psykologi där Ehrenreich intervjuar ämnets patriark Martin Seligman, som Johan Norberg gärna refererar till i sin bok Den eviga matchen om lyckan (Natur & Kultur 2009).”

Och slutligen, den naive medborgaren Magnus Bäckström skriver i insändaren ”Bespara mig sanningen” bland annat:

”Offentlig förvaltning har på motsvarande sätt tolkat termen spara och väljer att säga upp personal, stänga avdelningar och upphöra med tjänster för att minska kostnaden. Dessa fantastiska insatser för att rädda våra skattepengar gör mig rörd.

Tänk vilken insats att spara minst 20 % varje år i 20 år.

Ja slår man ihop de planerade besparingarna för en specifik organisation under ett antal år får man säkert en roande läsning. Att de uppsagda ska få ersättning av skattemedel ändå, tänkte vi inte på.

Problemet med att försöka lura medborgare och skattebetalare är bara det faktum att vi har facit. Hur mycket sänktes din skatt förra året?”

Annonser

Frihet eller konformism – reträtt från det verkliga dramat – eller förlusten av kontakt med ens egna känslor…

6 mars, 2010 § 1 kommentar

“Always Look on the Bright Side of Life” ur “Life of Brian” eller ”Ett herrans liv”, ja, ”se alltid den ljusa sidan i livet,” med Monthy Pyton.

Barbara Ehrenreich skriver (nedan är min översättning och tolkning av den engelska texten) på sidan 153 i ”Bright-Sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America,” om när hon nyligen försökte intervjua Martin Seligman och han tog med henne på en museivandring där det var nästan omöjligt att föra anteckningar från intervjun och distraktionerna fullt förståeligt var många, men ändå:

”Det var omöjligt att inte uppehålla sig vid det faktum att Seligmans tidiga arbete, innan han annonserade sjösättningen av positiv psykologi, hade handlat om ’inlärd hjälplöshet.’

En forskning som visade att när hundar slumpvis plågas eller torteras så blir de passiva, deprimerade och oförmögna att försvara sig själva.”

Och på sidan 53 i kapitlet ”The Years of Magical Thinking” eller ”Åren av magiskt tänkande” skriver hon att i en berömd studie i början av 1980-talet fann sociologen Arlie Hochschild att flygvärdinnor/stewarder blev stressade och känslomässigt utarmade av kravet att de skulle vara glada mot passagerare hela tiden.

”De förlorade kontakten med sina egna känslor”

sa Hochschild till Ehrenreich i en intervju. Ja, tänk om det är vad som sker med ”positiv-tänkar-människor”?

Se Hochschilds bok “The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling” eller “Det hanterade hjärtat: kommersialisering av mänskliga känslor” som nyutgavs 2003, tjugo år efter den först publicerades. Läs delar ur den här.

Valet verkar uppenbart skriver Ehrenreich vidare (s. 54). Kritiska och utmanande personer eller leende ja-sägare? Och ju mer inrotad gladlynthetskulten blir, ju mer tillrådligt är det att omforma sig, dvs. bli konform.

Men VAR är den utlovade och beryktade friheten i allt detta? Och varför är bruket av antidepressiv medicin så hög i USA och ökande i andra delar av världen?

Straffet för ickekonformism har ökat menar Ehrenreich, från möjligheten att förlora jobbet och jobbmisslyckande, till socialt misslyckande och total isolering, för människor råds att undvika negativa människor (s. 55).

Vad kan rådet att eliminera alla de ”negativa människorna” ur ens liv i praktiken betyda? Ja, kanske vore det ett gott drag att separera från en kroniskt gnatande make/maka, men det är inte så enkelt att överge ett gnällande småbarn, ett kolikbarn eller den sura tonåringen (s. 55). Eller? Man kan bara gå ut och lämna det!? Till det blir snällt igen?

I ”Skolpolitiken har havererat” på Kulturhyllan i DD kan man läsa:

”Folkpartiet har ansvaret för utbildningspolitiken, men har den politik som Jan Björklund står för har en förankring i den liberala teorin?


Det tycker inte Johan Ernestam, liberal debattör./…/


’Mycket tyder på att delar snarast går i i en icke-liberal riktning och i stället är en intressepolitik för den utbildade medelklassen.’”

Och på arbetsplatsen (eller i samhället), där det troligen är tillrådligt att kunna identifiera dem som visar tecken på att kunna bli massmördare, så finns det andra irriterande människor som kanske kan ha något användbart att säga: som till exempel den som har hand om finanserna på en bank angående subprimelån eller bilvd:n som ifrågasätter företagets överinvesterande i Suvar och små lastbilar. Eller liknande saker.

Att rensa bort alla dem som ”drar ner dig” gör att du riskerar att bli väldigt ensam, eller ännu värre, avskild från verkligheten.

Utmaningen i familje- eller gruppliv av alla slag är ju att fortsätta att bedöma andra människors sinnestämningar, anpassa sig till deras insikter och erbjuda tröst när så behövs menar hon.

Men i positivt-tänkande-världen så är andra människor inte där för att näras eller för att förse oss med ovälkomna realitetstestningar. De är där för att nära, prisa och bekräfta oss.

Och många vanliga människor tar upp ”positivt tänkande” (och ständig ”lycka”) som sitt credo, sin trosbekännelse och bannlyser klagande och klagare.

Ehrenreich menar att det verkar finnas ett massivt empatiunderskott, vilket människor reagerar på med att dra undan sin egen medkänsla. Ingen har tid, ork eller tålamod för någon annans problem (s. 56).

Och detta är inte nog. Att sortera ut de negativa människorna ur ens liv ur ens närmaste kontakter, innebär att information om den vidare mänskliga världen också omsorgsfullt måste censureras. Och, jo, somliga amerikanska motiverare och gurus i positivism håller med om att det är ett misstag att läsa tidningar eller titta på nyheter (s. 57).

Barbara Ehrenreich kunde inte låta bli att på en National Security Agency konvention fråga

”en lång man vars rakade huvud, ickeleende ansikte och strama uppträdande antydde en militär bakgrund”

om han som coach hade tyckt att människor behöver pumpas upp därför att de är kroniskt deprimerade.

”Nej,”

svarade han,

”ibland är människor bara lata.”

Men han fortsatte med att medge att han också blev deprimerad när han läste om kriget i Irak, så nu undvek han noggrant nyheterna.

”Men hur är det med behovet av att informera sig för att kunna vara en ansvarsfull medborgare?”

undrade Ehrenreich.

Han gav henne en lång blick och föreslog sedan klokt nog att detta kanske var vad han skulle arbeta på att motivera människor att göra (s. 56).

Denna reträtt från det verkliga dramat och tragedin i mänskliga händelser talar för en djup hjälplöshet i kärnan av det positiva tänkandet menar Ehrenreich.

Varför inte följa nyheterna? Därför att, som Ehrenreichs sagesman vid NSA-mötet sa,

”Du kan inte göra något åt det.”

En Braley förkastar också rapporter om katastrofer.

Men detta innebär ju att möjligheterna att kanske bidra till hjälpinsatser ekonomiskt, att ansluta sig till anti-krigsrörelser eller att lobba för mer human politik hos regeringen inte ens övervägs menar Ehrenreich.

Men se bloggen Det progressiva USA om studentrevolt i Kalifornien i ”Studentprotesterna växer i USA, var är den svenska pressen?”

Ja, vad sysslar svensk media med – och svenska journalister? Vill de att vi ska sluta tro att vi kan påverka något, misstror och förakta politiker och politik? Men samtidigt ägna oss åt magiskt tänkande för att besvärja verkligheten? Tala om motstridiga mer eller mindre uttalade budskap!

Ehrenreich skriver att det åtminstone verkar finnas ett erkännande här att inga attitydjusteringar i världen kan göra goda nyheter av rubriker som börjar med ”Civila offer uppgår till…” eller ”Svälten sprider sig…”

Men om tankekrafterna verkligen var så ”ändlösa”, som påstås (”du kan få vad du vill, bara du…”), så skulle man inte behöva eliminera negativa människor ur ens liv, heller, man kunde till exempel helt enkelt välja att tolka deras beteende på ett positivt sätt, idka litet magiskt tänkande. På samma sätt som man ler mot allt omkring en och tolkar allt omkring en på ett positivt sätt.

Rådet att du måste ändra din omgivning – till exempel genom att eliminera negativa människor och nyheter – är ju faktiskt ett medgivande att det faktiskt kan finnas en ”verklig värld” därute som är totalt opåverkbar av våra, starkaste och innerligaste, önskningar.

Ställd inför denna förskräckliga möjlighet så är det enda svaret att dra sig tillbaka in i ens egen noggrant konstruerade värld med konstant bilfall, bekräftelser, försäkringar, goda nyheter och leende människor skriver hon (s. 59).

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin M. Seligmanreflektioner och speglingar II....