New Public Management – borde vara ute idag…

17 september, 2013 § Lämna en kommentar

a1Ett tag sen jag bloggat, men jag är lika engagerad fortfarande, även om det inte synts här på ett tag. Jag hoppas verkligen vi blir av med alla allianspartier i regeringen efter nästa val och jag är också benägen att fortsätta rösta på (v) därför att det är det enda riktiga partiet till vänster. (S) skulle behöva bli betydligt radikalare än de är.

Håller helt och fullt med skribenten i brevet till ledarsidan ovan. Precis det jag själv sett sen jag träffade min sambo 2008, han är från USA. Svenskar som åker över och t.ex. är utbytesstudenter hamnar troligen i medelklassfamiljer och i såna bostadsområden och de ser inte allt det jag sett (se tidigare postningar).

Vi borde inte följa dem i spåren ett enda steg mer. Jag tillskriver våldsdåd och skjutningar i USA dess enorma inkomstskillnader.

I den stad jag bor i i Sverige har dess första friskola efter mindre än 20 år köpts upp av Academedia och anställda där vittnar om att förhållandena försämrats efter detta övertagande. Lärare söker tjänsteldigt och vissa ser detta som ett tecken på att de inte trivs längre. Skolans lokaler behöver en rejäl upprustning.

Och jag hörde efter valet 2010 att lokalförhållandena var mycket bättre i friskolorna jämfört med de kommunala skolorna av pizzeriaägare, som sa sig vara kapitalist.

Lästips: ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden” av Maciej Zaremba, där docenten i statsvetenskap Shirin Ahlbäck Öberg och professorn i samma ämne Sten Widmalm i sista kapitlet ”NPM på svenska” skriver att det är hög tid att utveckla och konkretisera nya idéer som alternativ till NPM (New Public Management), men de konstaterar att tyvärr verkar varken politiker till höger (vilket inte är förvånande) eller till vänster vara särskilt mycket inne på att ifrågasätta de driftsformer som används i sjukvården över hela landet, dvs NPM-drift i form av t.ex. Lean Healthcare. I boken presenteras också DRG, ett fenomen som tydligen väldigt få känner tilol existerar. Något som f.d. överläkaren Magnus G. Lind beskriver kan leda till och leder till i kapitlet ”Lita på yrkesetiken”.

Se också artikeln ”Med mätbara mål ska landet styras” och ”Självständighet blev toppstyrning” där man bland annat kan läsa:

”Alliansens reformprojekt för de svenska universiteten och högskolorna, som skulle producera forskare i ‘världsklass’, är på väg att spåra ur. Det skriver Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman och Sten Widmalm.”

Läs också Agnes Hellströms bok ”Att vara utan att synas – om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” av f.d. eleven vid Sigtuna riksinternat Agnes Hellström, väldigt intressant angående elitskolor.

Slutligen läs också om medelklassupproret i ”Vi har mer än bara kök i huvudet – Medelklassupproret: Sänk inte vår skatt – välfärden går före”:

”…  kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp – om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.

Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här.

 

Vi är de som dagligdags möter de grupper som försvagats, som utbildar de unga och som frustrerat ser hur dagens politik undergräver rimliga livsvillkor för allt fler. Vi vill ha en fungerande välfärd som bygger på tanken om solidaritet och jämlikhet.

Pengar finns, det är inte där problemet ligger. Det handlar i stället om hur vi väljer att fördela våra resurser och vilken typ av samhälle vi vill ha. Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.

Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla.

 Försvara den gemensamma välfärden!

 Nej till jobbskatteavdrag!”

Så bra skrivet!

Annonser

Osolidariskt samhälle II…

4 september, 2012 § 24 kommentarer

Fy sjutton så dåligt! Skitdåligt! Bedrövligt!

[Något uppdaterad text 6 september] Bollnäs sjukhus har blivit privat. Landstinget har till nyligen köpt sömnlabbtjänst vilket inneburit att sömnlabb har funnits i Bollnäs. Men den senare tjänsten har nu sagts upp. 86-åriga personer är nu tvungna att åka till Hudiksvall eller Gävle för att besöka sömnlabb. Ett sömnlabb som funnits tillgängligt i Bollnäs. De får alltså åka 7 eller 12 mil. Denna sträcka tar man sig inte enkelt för egen maskin när man är i denna ålder.

Var går de pengar man nu sparar in på sömnlabb?

Till dyr sjukhusdirektör? Till skattesänkningar för dem som har det bäst ställt (läs: som egentligen bara gynnar de som har det riktigt gott ställt och som på sikt kommer att gynna bara dessa).

Skitdåligt! Tummen ner för sjukvården i Gävleborg! Och tummen ner för dem som röstat på de politiker som tillsatt den sjukhusdirektör man nu har och för de åtgärder som nu vidtas och inte minst för den regering som med sina skattesänkningar (inte minst jobbskatteavdraget) bidragit till problemen med ekonomin för sjukvården inte minst.

Och uppsplittringen i privata vårdgivare vad innebär den för sjukvården i stort och dess ekonomi? För långsiktigare planering?

Läs Robert Sundberg i ”Vildar, osäkra och kristid”:

”Flera tecken tyder på att konjunkturen mattas av. Banken SEB kom med en prognos i går som visar att tillväxten i år bara blir 1,2 procent./…/

Landet rut-, rot- och jobbskatteavdrag samt arbetslinje kan snart komma att få känna av försämrade statsfinansiella siffror. Stats- och finansministerns stora regeringsparti ska då förlita sig på att fatta svåra beslut med stöd av tre partier vars genomsnittliga stöd i Ipsos i går är 4,8 procent.”

Kommer en massa människor att stå utan skyddsnät?

”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

7 december, 2011 § 14 kommentarer

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.

Litet om skolan, sjukvården samt en äldrevård som börjar likna gamla tiders fattigstuga, den tid då de gamla (fattiga och lytta) auktionerades ut…

30 november, 2011 § 4 kommentarer

Klicka bilderna för att göra dem lättare läsbara.

Bra skrivet! Detta har läkaren Ingrid Eckerman också skrivit om. Se hennes blogginlägg ”Människor säljs på auktion till riskkapitalbolagen”:

”Är det effektivt att låta våra skattepengar gå till skatteparadisen? Är det bästa sättet att få tillräckliga resurser för en human skola, sjukvård, omsorg?

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att gamlingar, skolbarn, psykiskt sjuka m.fl. säljs till dem som bjuder lägst, för att de ska kunna göra vinst.

När jag tänker ytterligare ett varv inser jag att jag känner igen detta. Det brukade kallas fattigvårdsauktioner och fanns fram till 1918. Socknen eller kommunen ackorderade ut föräldralösa barn, gamlingar m.fl. till den bonde som begärde lägst ersättning. Bonden fick inte bara gratis arbetskraft (många utnyttjades hårt), de fick dessutom kontant ersättning för detta. Först 1945 fick de som tog emot fattigvård fulla medborgerliga rättigheter.

Årets företagerska, Helena Casserlöv-Kvist, beskrev häromdagen målande vad riskkapitalism egentligen innebär. Hon är konsult, förmedlar arbetskraft. Jag citerar: ‘Mjuka värderingar måste stå åt sidan när ägarnas kapital ska öka så snabbt som möjligt.’ – ‘Riskkapitalbolagens enda uppgift är att öka värdet på ett företag så mycket som möjligt under en viss tidsperiod, oftast inte längre än fem år.'”

Och i vår läggs Bollnäs sjukhus ut på ett privat företag, Aleris. Bedrövligt!

Läs också hennes blogginlägg ”Sekretessbelagd utförsäljning av St Görans patienter och personal”, som hon avslutar som följer:

Jesper Meijling, marknadsforskare vid KTH: ’Det är närmast en självklarhet att företag som Carema eller Attendo har som yttersta mål att ge vinst, inte att ge vård. Det följer av de mest självklara spelregler i aktiebolagslagstiftning, bolagsordningar och vanligt affärsförnuft. Att uttrycka minsta förvåning över detta tyder på en alarmerande naivitet.

Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här. De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag. Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.”

[Och det var det där med (M)s kopplingar till bland annat Carema. Se ‘M och Carema‘. Våra gemensamma egendomar säljs ut av vår minoritetsregering för spottstyvrar.

Och Lena Ek har kopplingar till lobbyorganisation för fossila bränslen, apropå detta att påverka politikens inriktning och var inte (C) ett parti för miljön en gång?

Och nu ser jag att Alliansfritt Sverige bloggat om ‘Asks mörkande av partibidrag fall för KU’:

‘Moderaterna säljer alltså bevisligen lagstiftning. Och Carema och andra vårdbolag har fått mycket generös lagstiftning av regeringen, med stora vinster som följd.’

Moderaterna är samma gamla högerparti som alltid! Och dessa stöttar allianskamraterna, som själva håller på att försvinna. Nej, jag gillar verkligen INTE högern, dess politik, samhälls- eller människosyn. Tycker oerhört illa om den från djupet av mitt hjärta.

Lars Pålsson Syll skriver mer om Greg Mankiw, och Richard Epstein och libertarianskt mumbo jumbo om ojämlikhet. Ifrågasättanden kommer mer och mer angående de ekonomiska idéer som politiken överallt i världen idag bygger på. Den behöver i hög grad modifieras].

Min kommentar: Det kapitalistiska systemet strävar efter monopol – det är inte nytt. Tom jag insåg detta för 20 år sedan, utan att ha läst ett ord ekonomi eller politik. Antingen äter man upp varandra (köper upp, inkorporerar etc) eller så dödar man varandra (konkurrerar ut).

Viktor Barth-Kron har ett trevligt förslag: ’Genom strategiska konstnadseffektiviseringar (vd-svenska för ‘besparingar’) skulle Moderaterna AB kunna bli en veritabel sedelpress för en hugad ägare. – Enligt den nymoderata ideologin bör ju politiken bli bättre om den styrs från Caymanöarna i stället för av medlemmarna genom kongressbeslut.’”

Ja, varför inte sälja ut moderaterna till hugande spekulanter!

Så bra skrivet! Nej, vadå INNEHÅLLET i vården?

Detta debattinlägg kan också läsas här.

Artikeln ovan kan läsas här. Heder åt människor som reagerar!

Kom att tänka på boken ”Åtgärdslandet”, som en vän nämnde igår. Här kan man läsa utdrag ur boken, om en massa förnedrande åtgärder i åtgärdslandet.

Sköter marknaden allt bäst?

Ja, (S) kunde bli tuffare!

Är vi individualistiska robotar? Nej, vi är fortfarande ”beroende” av varandra, individer kan inte lösa alla problem vi står inför, men det ena utesluter inte det andra. Ett kollektiv som är friskt respekterar djupt sina medlemmar och deras individualitet. Och ”friska” medlemmar väljer sunda, friska ledare.

Jo, den amerikanske psykohistorikern Bob Scharf har förmodligen rätt när han i essän Leaders skriver att de med starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda. Tenderar lätt att se sig om gudar eller övermänniskor mer eller mindre?

Om man är verkligt ”autonom” så är man både självständig och vågar vara beroende, med allt vad det kan innebära. Man kan vara både icke beroende och beroende i olika sammanhang och olika delar av livet.

Se tidigare inlägg under kategorin B.Scharf.

Tillägg vid lunch: se läkaren Jenny Fjells inlägg ”Välfärden offras för statliga skattesänkningar – eller?” Där skriver hon i inledningen:

”Vad är det egentliga motivet bakom den nya sjukförsäkringslagen?

Få politiska förslag har varit lika så svåra att förstå sig på som detta.  Förslaget har sågats av i stort sett alla remissinstanser.

Propostionen närmast baxas in i riksdagen, trots enorma protester.

Det måste vara enoma krafter som ligger bakom, annars skulle väl rimligen allianspartierna lyssna eller Mona Sahlin protestera?! 

För att analysera detta ställer jag några frågor. 1) Vilka gagnas av den nya lagen? 2) Vilka konsekvenser får den? 3) Vilka påtryckare ligger bakom??”

Jättebra frågor!

Kanadensisk studie rörande privat vinstdriven kontra privat icke vinstdriven sjukvård…

3 november, 2011 § 10 kommentarer

I ”En systematisk utvärdering och metaanalys av studier som jämför dödlighet i privat vinstdriven och icke privat vinstdriven sjukvård” kan man läsa i min snabba översättning från engelskan:

”Bakgrund: Kanadensarna är engagerade i en intensiv debatt rörande de relativa förtjänsterna hos privata vinstdrivna kontra privata icke vinstdrivna sjukvårdsleverantörer.

För att informera/upplysa deltagarna i denna debatt så genomförde vi en systematisk utvärdering och metaanalys på studier som jämför dödligheten i privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus.

Metod: vi hittade studier genom en elektronisk sökning i 11 bibliografiska databaser, våra egna filer, konsultation med experter, referenslistor, PubMed och SciSearch. Vi täckte över studieresultaten innan vi fastställde studiens lämplighet. Våra kvalificerinsgkriterier inkluderade empiriska studier eller slumpmässigt utvalda försök som jämförde privata vinstdrivande och privata icke vinstdrivande sjukhus.

Vi uteslöt studier som utvärderade dödlighetstal i sjukhus med en särskild vinststatus som senare omvandlades till en annan vinsstatus.  

För varje studie beräknade vi en relativ risk för dödlighet i privata vinstdrivna sjukhus i relation till privata icke vinstdrivna sjukhus och förde samman studierna av vuxenpopulation som inkluderade jämkning för eventuella confoundingfaktorer ([sammanblandande faktorer] som te.x. utbildningsstatus, allvar i sjukdom) genom att använda en slumpmässig effektmodell.

Resultat: femton observationsstudier, innefattande mer än 26 000 sjukhus och 38 miljoner patienter, uppfyllde kvalifikationskriterierna. I studierna av vuxenpopulationerna, med justering för eventuella sammanblandande faktorer, så var privata vinstdrivande sjukhus förbundna med en ökad risk för död /…/ Perinatalstudien [före, under och efter födsel vård] med justering för eventuella sammanblandande faktorer visa också på en ökad risk för död i privata vinstdrivna sjukhus.

Tolkning: vår metaanalys föreslår att privat vinstdrivet ägarskap resulterar i högre risk för död för patienter.”

 Bakgrunden till denna studie är att kanadensiska sjukvårdspolitiker överväger att expandera privat vinstdriven sjukvård, innefattande privata vinstdrivna sjukhus.

Största delen av debatten har fokuserat på om privata vinstdrivna sjukvårdsmöjligheter kan rymma större kostnadseffektivitet, om skillnad i tillgång till sjukvårdsservice kan undvikas (t.ex. tvåskiktad medicin; att patienter behandlas olika, har olika förtur osv beroende på klass och status?) och undvika att låta utländska investerare påverka kanadensisk sjukvårdspolitik genom NAFTA.

Det man missat i denna debatt är att överväga eventuella hälsoutfall av den föreslagna expansionen av privata vinstdrivna tjänster anser det team som genomfört länkad studie.

Sjukvård kan delas in i två grundläggande och tydliga komponenter skriver de: finansiering (dvs vem som betalar för sjukvården) och levererande (dvs. vem som äger och administrerar institutionen eller servicen som tillhandahåller vård).

Både finansiering och leverans kan vara offentlig eller privat.

Offentlig finansiering betyder att den är betald av regeringen, offentlig leverans betyder att regeringen äger och administrerar sjukvårdsmedel.

Vad kostar eventuella kontrollsystem för all privatiserad verksamhet?

Se tidigare inlägg: Om den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi: är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ icke förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Nej, von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft…

”Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…”

Och ”Gapet växer mellan rik och fattig.” Ja, även medelklassen pressas hårt i nymoderaternas Sverige.

Har (m) drabbats av hybris? Eller storhetsvansinne?

Om den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi: är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ antagonistiska mot en blomstrande marknadsekonomi? Ja, von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft…

2 november, 2011 § 4 kommentarer

Hur startar man en folkrörelse?

Hur startar man en folkrörelse idag?
Svar: Genom att människor
som förut inte har träffat varandra träffas.

Jag tror att grunddefinitionen
av oss människor idag är att vi
är ensamgjorda mediekonsumenter.

Men det räcker med att tre
eller fyra människor som inte
träffat varandra förut börjar prata om
vad som styr det här samhället
för att fröet till en folkrörelse ska uppstå.

Bryt ensamheten.

Ja. Men det är bara ett frö.
Sedan måste folk komma med förslag och idéer.
Det hårda arbetet börjar.
Det drivs ytterst av en enorm
i årtionden tillbakaträngd längtan
efter att få vara större än sig själv.
Så att man till slut bryter in i realpolitiken.

Realpolitiken, den är gjord av marmor.
Av de hårdaste materialen, den är
ofantligt tung, så som den sockel
på mer än tusen ton som statyn
av Peter den Store vilar på:
Det är själva sockeln som är maktens monument.
Den är gjord av vår ensamhet.

Realpolitiken står på en grund av absolut tigande,
absolut apati, absolut ensamhet.

Plötsligt hör man ett mummel inifrån marmorn.
Och en vacker dag slår någon upp
ett tält framför
en bank
en parlamentsbyggnad
eller entrén till ett stort företag.
.
Plötsligt börjar det
mumla inom var och en av oss.
 
GÖRAN GREIDER

[Uppdaterad under dagen].

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ antagonistiska mot/fientligt stämda/inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Min snabba översättning från engelskan (se också Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika”) följer:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten/kraften i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.”

Han kallar det inte retoriskt nedsättande för ’bidrag’, utan ’insurance’ vilket översätts som ’försäkring’!

”Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med, härkomst från 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram [program mot fattigdom]. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.”

Offentligt spenderande är alltså lägre än privat och har alltid varit? Tvärtemot vad högern och dess politiker, tankesmedjor osv, vill göra gällande, för att de ska kunna skära ner ÄNNU mer på social trygghet och göra det till ett privat intresse helt och hållet, kanske.

”I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik trots hög beskattning på flera olika sätt. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.”

Ja, vi behöver ta tillvara ALLAS förmågor i små länder som våra nordiska och vara öppna mot omvärlden bland annat genom att låta utländska studenter komma hit utan att måsta betala för sina studier, utan studera här på ‘samma’ villkor som våra egna medborgare:

”I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver de båda industrimännen Börje Ekholm, vd Investor, och Carl Bennet, vd Getinge, att regeringens politik håller på att leda till en katastrof. Studenter från utanför EU/EES flyr Sverige, vilket leder till brist på kompetent arbetskraft, försämrad konkurrenskraft och att samhällsviktig forskning och utbildning hotas.

Beslutet om avgifterna genomfördes utan ordentlig analys där regeringen gav högaktningsfullt fan i alla invändningar som restes. Och av de grandiosa löftena om generösa stipendiesystem för att bota bortfallet blev det en krum tumme. Ekholm och Bennet skriver.’

Omskolning och vuxenutbildning måste finnas för dem som inser att de hamnat fel – eller som kanske utvecklats i en ny riktning. Och är karriär det allra viktigaste i livet? Se Monbiot aningen ironiska råd till dem som vill göra karriär.

Fortsättning på Sachs artikel:

”Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.”

Och det finns all anledning att värna en skola FÖR ALLA apropå det med forskning och högre utbildning! Och som Susanna Alakoski sa i första programmet av Sommarpratarna, så är en skola för alla viktig för barn från alla samhällsklasser, även för dem som har det gott ställt: att se att alla inte har det som de har det!

”De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd [en massa människor i fängelse, man måste bygga fler fängelser].

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader.”

Forskning har visat att vinstdrivna sjukhus har högre dödstal än icke vinstdrivna.

Nej, jag tror INTE på privatisering av sjukhus som t.ex. Bollnäs sjukhus (om människor letar på nätet med sökord rörande just denna privatisering, så hoppas jag de finner mina postningar).

”von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Men svenskt näringsliv och vår nuvarande regering använder…

”… Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget [med vilken man] vill /…/ offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste.”

som Dan Josefsson skriver i en väldigt bra och intressant artikel.

Och (s) borde verkligen våga tro på sina grundläggande värderingar och föra fram dem.

Mer att läsa:

Alliansfritt Sverige: “Varför ska McDonalds göra reklam när moderata riksdagsledamöter kan göra det åt dem?” Gratis!

Det progressiva USA om amerikansk bostadsstandard.

Vänstra stranden i ”Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?”:

”Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?

Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.

Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ‘Omsorgens logik’ varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.”

Men kanske hjälper det om vi förlitar oss på Gud? Suck!

Tillägg på eftermiddagen: Alliansfritt Sverige om vanvårdsskandal på privat äldreboende (drivet i Caremas regi); allt som kostar ifrågasätts.

Och apropå högerkrafternas och svensk medias retorik (samma argument används och har använts i USA för att försämra de trygghetssystem de har där); ”Ryktet om bidragsfusk hotar trygghetssystemen”:

”Regeringen bekämpar icke-problem med icke-lösningar. Det är, lite hårdraget, kontentan av en ny rapport från Riksrevisionen där man granskat statens åtgärder mot bidragsbrott. I rapporten ifrågasätter revisorerna själva grunden för regeringens åtgärder: de orimligt höga uppskattningarna av bidragsfuskets omfattning.”

Göran Greider i ledaren ”Saab i en roddbåt till Kina”:

”… det är också viktigt att så mycket som möjligt av den industriella väven i det här landet överlever. I den ingår såväl ingenjörernas som de kollektivanställdas kunskaper och i långa loppet är den typen av kunskaper nödvändiga för att en nation ska bli något annat än en ren handelsplats.

Jämför Storbritannien och Tyskland. Ett skäl till att Tyskland alltid tycks stå starkare än Storbritannien är att tyskarna inte gjort sig beroende av enbart finans-kapitalism och tjänstesektor utan har varit måna om att bevara en industriell väv.

Varje land som tänker sig att i framtiden kunna bidra med att ställa om samhället i klimatvänlig riktning bör värna om denna industriella väv. Den var förr nyckeln till miljöförstöring, är det fortfarande, men blir mer och mer också en nyckel som kan öppna dörren till en miljövänlig framtid./…/

Jag känner en enkel skadeglädje över att den industrifientliga Alliansregeringen här kanske kommer att få ordentligt fel./…/

De sitter fast i de senaste femton årens trend, där handelskapitalismens dygder ersatt industrikapitalismens.

Dessutom tror uppenbarligen regeringen att det är viktigare med RUT-avdrag och krogsatsningar än satsningar på industrin. /…/

… det är roligt att få vara skadeglad ibland.”

Alliansen och kanske inte minst moderaterna har kompetensskräck? Läs också om skatterevolten som kom av sig – De senaste finanskriserna har dock visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera:

”Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter.

Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.”

Och ”man ska våga bli gammal.”

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

1 november, 2011 § Lämna en kommentar

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ‘Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ‘rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

‘I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.’

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Bollnäs sjukhusreflektioner och speglingar II....