Elfte september gjorde världen mer konservativ – vi har fått större ojämlikhet, segregerade samhällen och segregerad skola, ekonomiska kriser…

10 september, 2011 § Lämna en kommentar

I artikeln ”Bilderna som vi aldrig glömmer” i DD kan man läsa:

När New Yorks tvillingtorn rasade den där klara höstmorgonen 2001 var USA världens enda supermakt, en ansedd nation och pålitlig långivare.

Tio år senare är USA solkat, krigstrött och svårt skuldsatt – och står inför helt nya utmaningar.

‘Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen idag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja,’ säger förre utrikesminister Jan Eliasson./…/

Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappar sin position på område efter område.

‘Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA./…/

Det land som för många symboliserat öppenhet och demokrati fick plötsligt ett annat ansikte.

Samtidigt urholkades statsfinanserna.

Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna kostat hisnande 1 300 miljarder dollar visar en färsk kongressrapport. Krigen i Afghanistan och Irak har krävt 6 220 amerikaners liv – och många, många fler irakiers och afghaners.

‘Påfrestningarna gör att USA sannolikt inte kommer att skicka trupp någon annanstans den närmaste framtiden, då krävs kolossalt stora kriser,’ säger Jan Hallenberg, säkerhetsanalytiker på Försvarshögskolan.

‘Men visst kan USA försvara sig; landet är fortfarande världens ledande militära makt.’/…/

Men ekonomin till ttrots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheternas att föra en handlingskraftig politik ytterst små.”

TT-korrespondenten Grim Berglund (som fortfarande bor i USA?) beskriver sina personliga erfarenheter från Manhattan då för tio år sedan i ”Röken, stanken, sirenerna.” Hans nu 19-årige son om vad som skett i spåren efter elfte september och hur denna händelse påverkat honom:

‘Ja, pengar saknas till socialförsäkringar och statsskulden är stor. Säkerhetskontrollerna är absurda. Vi strider i tv å krig. Jag har precis skrivit på inkallelsepapper ifall det blir värvning – annars straffas jag.

Stupid.’ Han ruskar på huvudet.”

Och här i Sverige, vad har hänt?

Håkan Juholt sa vid besök i Dalarna igår bland annat att:

Regeringen har inte en idé bortom nästa skattesänkning.”

Sant. Den ende politiker i regeringen som är engagerad och vill något är Jan Björklund. Något Juholt påpekade, se artikeln ”Varnade för segregerad skola”:

”Jan Björklund är den enda politikern i regeringen. Han är engagerad och vill något. Men det är hans politik som har gjort att skolan i Sverige har blivit mer segregerad.

Det sa socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt om regeringens skolpolitik, när han under fredagen mötte studenter högskoleanställda och socialdemokrater./…/

Juholts genomgång kom mycket att cirkla runt skolfrågor.

– Vi har inte råd med en segregerad skola. Vi har blivit passerade av USA och Sverige faller som en sten. Det är djupt olyckligt, sa Juholt.
Han talade för möjligheterna att omskola sig, bygga en gymnasieskola, där man inte senare är spärrad från högskolestudier.

– Vi måste återupprätta ett livslångt lärande.

Behov av estetik

Han pekade bland annat på att skolan måste satsa på estetiska grenar.

– Jag träffade nyligen nio IT-direktörer. Alla hade gått estetisk linje i gymnasiet. Det visar på att det viktiga är en kreativ utbildning, sa Juholt./…/

De extrema rörelserna med teapartyrörelsen i USA är farligare än riskerna att gamla kommunister i Ryssland vaknar till liv.”

Robert Sundberg skriver också om Juholt och hans syn på skolan i ”Kunskapsjägaren Juholt i Falun” och förhoppningar om att hans opponerande över missförhållanden i samhället och den borgerliga regeringens politik inte sjunker (men han tycker Juholt och socialdemokraterna kan gå ut ÄNNU hårdare):

I stället för att bestämma samhällets utveckling har det Juholt kallar politiken för mycket satt sig på läktarplats. Det har lett till nackdelar. En är att det svenska samhället inte rustas så starkt som det borde vara i internationella konkurrensen.

Förmåga att ställa om, snabbt och smart, är det bästa man kan göra för att behålla landets konkurrenskraft, menar Juholt. I alla fall i ett land med lika stor, eller liten, befolkning som London.

I ett informations- och kunskapssamhälle, som vi är i nu, måste potentialen hos alla invånare tas tillvara. Blir det för mycket av att marknadskrafterna styr riskerar många att inte få komma till sin rätt, framhåller Juholt. Trösklarna blir för stora, som när skolan i Sverige nu blivit mer segregerad än i USA, påpekar han.

Pengar som av regeringen läggs på skattesänkningar, exempelvis lägre restaurangmoms, skulle ge bättre utdelning inför framtiden om de läggs på satsningar, är Juholts S-linje. Detta exempelvis i byggande av studentbostäder, fler lärare, fritidsgårdar.”

Bra sagt! 

Göran Greider sammanfattar det hela i ledaren ”Elfte september gjorde oss alla mer konservativa – Göran Greider minns dagen som förändrade oss alla.”

Tillägg strax före lunch: I blogginlägget ””Klass påverkar skolresultat lika mycket i Sverige som i USA” kan man läsa:

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

Något Daniel Lind har skrivit om i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige.” Se också snabbanalysen ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige.”

Håller vi värderingsmässigt på att närma oss andra länder tack vare oerhört envis lobbyism? Ja, se money talks och Teapartyrörelsens Kochbröder

Göran Rosenberg:

”Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.”

Apropå ”Högern och vetenskapen” så reflekterar en kommentator där som följer:

”Tack Marita för en mycket bra sammanfattning. Någon skrev varför politikerna är ointresserade av att få tillstånd dylika rapporter om det berodde på att de inte ville veta resultatet. Jag tror snarare att det beror på att de inte vill att allmänheten, genom faktisk granskning, ska få veta hur det ligger till.”

Tror det ligger väldigt mycket i det.

Och hur är det med den reella valfriheten? Kan alla utnyttja den där ”valfriheten”? Gynnar den dem med tillgång till information? Dem som kan ta till sig information och som ovanpå det har tid att sätta sig in eller har någon som kan tipsa (har kontakter)?

Fast egentligen tror jag ingen vinner på det samhälle som skapats och som håller på att skapas, varken fattig eller rik. Se också om ”Darwinekonomi”:

”Frank argues, resting his case on Darwin’s insight that individual and group interests often diverge sharply [Frank argumenterar för att intressen hos individ och grupp ofta går skarpt isär (eller åt olika håll), genom att luta sig mot Darwins teorier]. Far from creating a perfect world, economic competition often leads to ‘arms races,’ [Långt ifrån skapandet av en perfekt värld så leder tävlan ofta till ‘kapprustningar’] encouraging behaviors that not only cause enormous harm to the group but also provide no lasting advantages for individuals [som uppmuntrar beteende som inte bara orsakar enorm skada för gruppen, men som inte heller ger några bestående fördelar för individer], since any gains tend to be relative and mutually offsetting [därför att varje vinst tenderar att vara relativ och ömsesidigt utjämnande?]..”

I statusjakten konsumerar många långt mer än deras ekonomi egentligen tål för att kunna tävla med andra. Förmodligen trissar även de med mindre tillgångar upp varandra och försöker se ut som om de har råd? Skuldsätter sig så de har kanske inga marginaler alls. jag inte låta bli att fundera om avsaknad av verklig gemenskap och gemensamma mål leder till att de ofyllda behoven fylls med konsumerande – och status (bottenlösa, tidigt inte fyllda behov, en negativ spiral)?

Ja, också i dagens Sverige stressas vi alltmer av varandra att köpa större bilar än vi har råd med, nya tekniska prylar vi egentligen inte har råd med, åka på semestrar vi egentligen inte har råd med, bygga större hus än vi har råd med, inreda dem finare än vår ekonomi egentligen tål osv. Därför att våra grannar (eller snarare i fler och fler fall, har människor i andra områden av stan/samhället) har enorma bilar, de senaste och dyraste tekniska prylarna, stora hus med senaste inredning osv.

En enorms stress och press och statusjakt, som tar upp altmer av vår tid. Vi måste göra de rätta valen, ha de rätta kontakterna och retoriken säger att vi har det vi förtjänar (eller snarare: de som har förtjänar detta, vare sig det är sant eller inte). Och vi skuldsätter oss alltmer för att kunna finansiera allt detta. Så till den grad att marginalerna är små och kanske obefintliga (se videon nedan med Elizabeth Warren, amerikansk medelklass, krediter och amerikansk medelklass kommande kollaps).

Men länkad Robert H. Frank påpekar att man kan nå framgång genom att bete sig moraliskt bra (och man behöver inte nödvändigtvis show-off heller. För lätt fånget kan också vara lätt förgånget, se video nedan).  Han:

”… describe how people often choose modestly paid positions in the public and nonprofit sectors over comparable, higher-paying jobs in the for-profit sector; how studying economics appears to inhibit cooperation [att studera ekonomi undertrycker/hämmar ofta samarbete]; how social norms often deter opportunistic behavior [hur sociala normer ofta avhåller från opportunistiskt beteende (den medvetna politiken och praktiken att egoistiskt dra fördel av omständigheter, med liten hänsyn till principer, säger den betydligt mer utförliga engelska wikipediaartikeln]; how a given charitable organization manages to appeal to donors with seemingly incompatible motives; how concerns about status and fairness affect salaries in organizations; and how socially responsible firms often prosper despite the higher costs associated with their business practices [och hur socialt ansvarstagande firmor ofta blomstrar trots högre kostnader knutna till hur man gör affärer].

Frank’s arguments have important implications for the conduct of leaders in private as well as public life. Tossing aside the model of the self-interested homo economicus, Frank provides a tool for understanding how to better structure organizations, public policies, and even our own lives.”

Låter väldigt intressant. Ja, vad för slags framgång är värt priset?

Annonser

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin shock doctrinereflektioner och speglingar II....