Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…

22 januari, 2012 § 5 kommentarer

Apropå det nyligen införda skatteavdraget för välgörenhet som alliansregeringen genomfört, se “Small Changes Why Business Won’t Save the World” eller ungefär ”Små förändringar. Varför företag inte kommer att rädda världen”:

”En kraftfull kritik av den till synes välgörande trend som faktiskt underminerar ansträngningar för social förändring.

Boken ’Small Changes’ är skriven av en insider – en tidigare befattningshavare rörande icke vinstdrivna fonder och [andra?] donationsfonder.

En ny rörelse som kommer med löftet om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen rörande social förändring.

Dess supporters argumenterar att det är mycket mer effektivt att använda företagsprinciper för att lösa globala problem än att använda mer traditionella angreppssätt.

Vad kan vara fel med det?

Jo, nästan allting, säger tidigare styrelsemedlem för Ford Foundation Michael Edwards.”

Ja, förändringarna som åstadkoms är alltså små. Och vilka är avigsidorna? Om Ford Foundation på Wikipedia.

I länkad artikel kan man läsa i min snabböversättning från engelskan:

”I detta hårt slående, kontroversiella avslöjande, så ställer han [Edwards] upp en mängd bevis att i verkligheten så skadar ett angreppssätt som marknadens mer än det hjälper.

Verklig förändring kommer när företag agerar mer som civilsamhället, inte tvärtom [dvs. när samhället agerar som företag åstadkoms ingen verklig förändring].   

Trots goda intentioner och en hoppfull retorik [från supporters av företagsangreppssättet rörande social förändring i världen], visar Edwards att det helt enkelt inte finns några bevis för att företagsangreppssättet är bättre.

Snarare tvärtom.

Han citerar exempel från sina många år i den sociala sektorn för att demonstrerar att företagande genom sin blotta natur inte fungerar för att attackera grundorsaken till stora problem, som fattigdom, ojämlikhet, våld och diskriminering.

För att åstadkomma en grundläggande social förändring så krävs det andra värderingar för arbetet [än företagsvärderingar] – samarbete snarare än tävlan, kollektivt agerande mer än individuella ansträngningar och tålmodigt, långsiktigt stöd, för att åstadkomma systemlösningar snarare än omedelbara resultat.

Edwards argumenterar att människor ger sina pengar och tid till organisationer för social förändring för att tjäna ett syfte, [de ger?] inte ett balanserat kalkylprogram en gång i kvartalet.

Om dessa organisationer dagtingar med sitt högre syfte i namn av en inskränkt version av ’effektivitet,’ kommer de att undergräva själva basen för sitt inflytande och sin betydelse.

Och att förlita sig på business som motorn för förändring kommer att sluta med att makt koncentreras i händerna på ett fåtal spelare, vilket speglar själva de orättvisor som dessa organisationer skulle [behöva] försöka korrigera/rätta till.

Med egenintresse i status quo, så är allt som företag kan lova bara begränsade framsteg: [alltså] små förändringar [’Small Changes’, som boken heter].

Det är dags att vända sig bort från det falska löftet hos marknadsmodellen och göra förnyat anspråk på oberoendet i globala medborgares agerande.”

Robert B. Reich, Professor of Public Policy, University of California, Berkeley, säger om denna bok:

”[Edwards bok blottlägger] mytologin som omger filantropin vilken visar sig vara precis vad den är – en väsentlig del i vårt kapitalistiska system, med alla de brister och svagheter som hittas på annat håll [i denna ideologi?], bra på vad den gör bäst men dålig på vad den ibland förväntas göra.

Var och som vill veta sanningen bakom filantropin i USA bör läsa denna bok.”

I artikeln “Varför företag inte kommer att rädda världen” kan man läsa:

”Det är dags att ställa generositeten rörande utvecklingsfonder hos ’filantrokapitalister’ under demokratisk kontroll.

Bill and Melinda gates har rättmätigt blivit lovordade för donationen av ytterligare 10 miljarder dollar för utveckling av vaccin och immunisering i fattiga länder tidigare denna månad.

Mycket mindre uppmärksamhet har getts deras försvar för genetiskt modifierad mat vid det senaste World Economic Forum i Davos, som del i en andra ’grön revolution’ i Afrika, kritiserad av många som en onödig risk för jordbrukare, men högst lönsamt för företag som Monsanto.

Ännu mer utländsk hjälp kommer från privata donatorer som dessa, ofta med en bakgrund i företag som kräver mer kontroll och kortsiktiga avkastningar på investering.

Vad borde göras med de ’filantrokapitalister’, som har uppriktiga avsikter, men ingen allmän ansvarsskyldighet för de val som de gör, val som berör miljontals liv?

I en värld som desperat söker resurser så är det begripligt att man inte förkastar miljarder dollar i nya, friska pengar, men allvarliga frågor ställs rörande privatiseringen av sökandet efter lösningar på globala problem.

Om inte annat, vem bestämmer vilket problem som ska ges uppmärksamhet?

Att investera i vaccin mot malaria är jättebra, men det finns inget vaccin mot fattigdom, ojämlikhet, våld eller korruption, områden inom vilka det inte finns några ’kortsiktiga avkastningar på investering’, bara en lång, svår och mödosam väg genom politik och social förändring.

Innebär detta att bara de lättaste sakerna blir kapitaliserade?

Forskning vid Centre for Global Development [Centret för global utveckling] i Washington visar redan att nationella sjukvårdssystem i Afrika har blivit förstörda av för mycket fokus på medicin till människor med HIV – ett vitalt problem, det är förvisso sant, men inget som borde få ensamrätt på utländsk hjälp [vad har befolkningen i Afrika själva för syn på vilka behov de har???].

Som historien visar så ligger vägen till verklig utveckling i att bygga starka lokala institutioner – brett baserad kapacitet för nyskapande, inte nyskaparprojekt som aldrig kan hållas ut, bli [be]ständiga.

Filantrokapitalistens önskan om data och kontroll riktar också lejonparten av resurserna till de största och mest tillgångliga ickestatliga organisationerna som kan fånga upp stora mängder utländskt fondkapital, inte de sociala rörelser som kan pressa sina egna regeringar att handla i allmänhetens intresse och mobilisera ett stort antal människor för att försvara sina rättigheter.

Det som är ännu mer oroande är att företagsfilantropin avleder uppmärksamheten från behovet att ändra kärnan i företagspraxis så att utvecklingsländer kan fånga mer av värdet som adderas genom ekonomisk utveckling – att ta bort patentskydd från Monsanto och andra företag till exempel, som har för avsikt att lägga beslag på marknaden för nytt utsäde eller att stoppa igen hålet som lämnats företagsskatteplanering/smitning som kostar Syd nästan 400 miljarder dollar per år i förlorad inkomst, mycket mer än de får i utländsk hjälp.”

Ja, det låter så fint, men…

“Fördelning av resurser är alltid fullt av kompromisser och motsägelser, men att lösa dem borde inte bli överlåtet åt teknokrater eller hugskotten hos miljardärer.

Det är dags hälla generositeten hos de rika och berömda i nationella fonder under demokratisk kontroll, kompletterad med internationella skatter på bankvinster och valutatransaktioner.

Ansvarsskyldighet, inte räkenskapsföring/bokföring, är vägen framåt för utländsk hjälp.”

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Monsantoreflektioner och speglingar II....