”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

7 december, 2011 § 14 kommentarer

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.

Annonser

Den avreglerade finanssektorn – sjukliga överdåd…

18 november, 2010 § Lämna en kommentar

Ja, samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Dessutom har Sverige aldrig haft så många statsråd som nu, 24 stycken.Man kan läsa i ”Rekordmånga anställda i regeringskansliet”:

”Att regeringskansliet nu sväller innebär att statsministern går emot en rapport skriven för regeringens och statsministerns eget globaliseringsråd 2009 som avrådde Reinfeldt från att utöka antalet ministrar.

I rapporten, med titeln Pm till statsministern, hävdar statsvetarprofessorn Tommy Möller och Magnus Granlund [egentligen Erlandsson?], statsvetare vid Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor, att antalet ministrar och departement borde bli färre.

[Läs mer här om denna rapport. Inget är dock hugget i sten].

De skriver att problemen med samordning ökar mycket, så snart man kommer över 20 statsråd. Reinfeldts nya regering har växt från 22 till 24 statsråd. Detta trots att statsministern lyssnat till rådet om att minska antalet departement i och med att integrations- och jämställdhetsdepartementet försvann.”

Jan-Åke Blomqvist, ekonom och f0lkhögskolelärare skrev i debattartikeln ”Alternativ till nedskärningar” om att vi, större och mindre, skattebetalare får betala för finanssektorns ”sjukliga överdåd”:

”Att den enorma spekulationsbubblan som sprack 2008, skulle följas av skenande statsskulder, var inte svårt att förutse.

Enligt Internationella valutafonden har världens regeringar, inklusive den svenska, pumpat in bidrag och lånegarantier till ett värde av ofattbara 150.000 miljarder kr för att rädda den politiskt avreglerade finanssektorn (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) från kollaps. Kraschen har lett till ekonomiskt kaos, massarbetslöshet och därmed sjunkande skatteintäkter, vilket givetvis gör statsskulderna ännu tyngre.

[och vad har krävts tillbaka av bankerna och finansinstituten?]

Världens regeringar, inklusive den svenska, gav finanssektorn en unik särställning, när de avreglerade för 25-30 år sedan och släppte pengarna fria. Ekonomin skulle nu växa över alla bräddar, när de finansiella marknaderna blev befriade från politikernas klåfingrighet, sade nationalekonomer i kör. Resultatet blev istället ekonomiskt kaos och en finanssektor som gavs makten att bestämma över regeringarnas ekonomiska politik, istället för att verka inom ramen för en fungerande marknad precis som alla andra företag.

Nu genomför många EU-länders regeringar, blåa som röda, kraftiga sparpaket i den gemensamma sektorn, som kommer att slå ännu hårdare mot de sociala trygghetssystemen och öka arbetslösheten ännu mer. EU:s största länder, Tyskland och Frankrike, driver ännu hårdare budgetregler för alla medlemsländer i syfte att svälta sig ur nuvarande och kommande kriser.

Sverige påbörjade både röda och blåa regeringar nerskärningarna redan tidigt 1990-tal i vår gemensamma sektor efter bank- och kronkrisen, som även den berodde på finanssektorns avregleringar. Den höga arbetslösheten har bitit sig fast och lönerna är nerpressade. Vanliga medborgare har blivit fattigare, medan de som berikade sig på den vettlösa spekulationen kom undan än en gång.

Samtidigt gör EU-regeringarna, inklusive den svenska, nästan ingenting åt finanssektorn.”

På denna artikel svarar Birgitta Hambraeus idag:

”Tack Jan-Åke Blomqvist för din utmärkta artikel i DD om det destruktiva systemet med ‘kapitalets frihet’, nyliberalismen. Och för ditt förslag att ändra riksbankslagen, så att staten kan investera räntefritt.

Sverige är med i de två första faserna i EUs ekonomiska och monetära union, EMU. Men efter nej i folkomröstningen sa vi nej till den tredje fasen. Vi har fortfarande en egen valuta och en självständig riksbank som lyder under riksbankslagen. I den nu gällande lagen slås fast att Riksbanken har monopol på utgivande av sedlar och mynt. När lagen skrevs fanns det inga andra betalningsmedel, men nu skapas pengar elektroniskt av bankerna när de lånar ut mer än de har mot ränta.

Riksdagen kunde på eget initiativ enkelt ändra lagen så att Riksbanken ger ut alla betalningsmedel också de elektroniska. Då är det bankerna som får låna mot ränta i stället för staten. Och staten kunde utan statsskuld investera i till exempel järnvägar, skolor och övergången till det förnybara energisystemet.

Jag är glad över att Socialdemokraterna nu kommer att ompröva sin ekonomiska politik. Högerfalangen hyllar samma syn på ekonomin som Alliansen. De som kallas vänster är vad jag förstår kritiska till nyliberalismen, till exempel statens utgiftstak, många privatiseringar och nedskärningar av den offentliga sektorn.

Det var Kjell Olof Feldt som vann rosornas krig 1985 då han ändrade vårt blandekonomiska system, där staten hade ekonomisk kontroll. Han släppte kapitalet fritt med 90-talets kris som följd.”

Paul Krugman skriver om ”The Dark Ages, Returned In Full – the Work of Having No Work” eller ungefär ”Medeltidens mörkaste århundrade helt och fullt tillbaka – arbetet med att inte ha något arbete”.

Och som en av kommentatorerna skriver:

“Det är ungefär som ‘Nåväl, det kommer att bli olycksfall i arbetet.’

[Ja, litet svinn får vi räkna med!? Men drabbas de som beslutar om saker – i alla fall inte kortsiktigt? Men hur blir det på längre sikt? Vilket samhälle skapas?

Se ‘Nya tuffa Sverige – Reinfeldt: De kommer i kläm’. Ja som sagt, litet svinn får vi räkna med!!??].

Lustigt hur de som utvecklade denna idé vanligtvis lämnas helskinnade. Om andra människor lider då är det bara ett bra och nödvändigt lidande. Jag? Nå, det är skillnad … stimulera bort.”

Nästa kommentator skriver (rejält ironisk?):

”Epidemier måste få arbeta sig igenom befolkningen, så att den reduceras till en naturligt sund nivå [och där de svaga och lytta försvinner]. Medicinska ingripanden kommer bara att tjäna syftet att omintetgöra epidemins arbete och bara förstora dess dödlighet i nästa omgång [göra dödligheten ÄNNU större i nästa utbrott]. Europas gradvisa återhämtning från ‘digerdöden‘ [’den svarta döden’] på 1300-talet demonstrerade mer än nog de naturliga återställande krafterna hos befolkningen som siffermässigt ordnats [rationalisera och dess synonymer] av sjukdom.

Hade Joseph Mengele [känd som dödsängeln] blivit ’ekonom’ snarare än ’läkare’ hade han varit Schumpeterian.”

Tillägg på kvällen: Paul Krugman skriver sitt senaste blogginlägg ”This Is The Way The Euro Ends” eller ungefär ”det är så här euron tar slut.” Det här med ekonomi är rena grekiskan för mig, men jag känner ändå en massa spontant: att pengarna måste fördelas och att jämlikhet är bäst för både människor och samhälle. Med det menar jag inte att alla ska ha exakt samma inkomster och något sådant har ju aldrig existerat i Sverige heller, FAST vi haft socialdemokratiskt styre så länge!!

Ja, (S) måste ut i verkligheten!!!

Men högern (och dess politiker) bryr sig ÄNNU mindre än alla rödgröna tillsammans om människor! Bara de klarar sitt eget skinn så får det väl gå hur det vill med alla dem som lever ett vanligt mänskligt liv, med lyckanden, tillkortakommanden, kriser, sjukdom m.m. som de kanske för sitt liv inte ens kunde tänka sig, men som saknar de ekonomiska resurserna för att klara dessa utan ett allmänt trygg- och säkerhetsnät…

Se Kajsa Ekis Ekman i ”Den lyckade människan” i senaste Pedagogiska magasinet, som har många andra jättebra artiklar inte minst i detta temanummer om framtiden. Rekommenderas!

”Lärare ska coacha eleverna ut i arbetslivet – för det är inte den bildade människan man vill skapa, utan den lyckade människan.”

Vadå, hela eller lyckliga människan? Någon slags övermänniska ska skapas? Jag ser mängder med robotar framför mig, som är på topp jämt. Som spottar ur sig superprestationer… Stimuleras människor med tendenser till storhetsvansinne i en sådant här samhälle, sådan här miljö?

Om undermänniskor.

Ja, det var det där med förakt för svaghet

Och läs Björn Johnsons och Malin Junestavs debattartikel ”Ministerns kreativa bokföring framstår som stötande” om Ulf Kristoffersson och sjukförsäkringen.  Tala om iskyla och arrogans! Och cynism! Se blogginlägg på Johnsons blogg om denna debattartikel samt Malin Junestav om arbetslinjens historia och synen på arbetslösa.

Slog mig apropå Paul Krugman ovan, han skrev för ett tag sedan om att man skulle sortera bort vissa av kommentarerna på hans blogg på New York Times på något vis tekniskt (teapartyister som bombarderar bloggar och teman med visst innehåll) och Björn Johnson har också skrivit på sin blogg nyligen om ”troll” på nätet i inlägget ”Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker” där han menar att dessa ”troll” får andra kommentatorer att mer och mer avhålla sig från att kommentera (och där har han verkligen rätt känner jag personligen) samt i Efter Arbetet i ”Konstgräsrötternas revolt”.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Jan-Åke Blomqvist – ekonom och folkhögskolelärarereflektioner och speglingar II....