Om centreringen på självet i dagens samhälle och dess effekter, men det FINNS alternativ (om bara fler inser det) …

11 oktober, 2015 § 10 kommentarer

Ktitikkens U-vening

Om denna bok kan man läsa här:

”‘Kritikkens U-vending’ handler om vilkårene for kritik i dagens samfund. Bogens tese er, at kritik i dag ser markant anderledes ud end tidligere: Hvor man førhen kritiserede samfundet og omverdenen, er der i dag sket en U-vending, så kritik især har karakter af selvselvkritik.

Bogen analyserer kritikkens U-vending med udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler [medarbetarsamtal] og fitness, der alle på hver deres måde er udtryk for en selvkritisk position, hvor forandring er det samme som selv-forandring, og hvor problemer bedst kan løses ved, at man forbedrer sig selv nærmere end omverdenen.”

Och här kan man läsa:

I ‘Kritikkens U-vending’ behandler Rasmus Wilig vilkårene for kritik i dagens samfund.

Rasmus Wilig tager i ‘Kritikkens U-vending’ udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler og fitness, som alle er et udtryk for selvkritik og selv-forandring.”

Dansk sociologiförening menar apropå Rasmus Willigs bok och ett föredrag han höll om teserna i boken, att:

”Flere nulevende sociologer og filosoffer mener at ‘dampen er gået af samfundskritikken’ [ungefär ‘ånganb har gått utr samhällskritiken], eller den er blevet ‘tandløs’ eller ligefrem er ‘reduceret til nostalgi’.”

Ja, vi har blivit matade med Margaret Thatchers TINA – There Is No Alternative. Mer om detta nedan.

”Det ikke længere samfundets skyld, men min egen skyld’. Sådan er der flere som tænker og det betyder at den traditionelle samfundskritik er blevet til selvkritik.

Nu er det ikke længere de herskende klasser som anklages for samfundets uretfærdigheder, men de enkelte individer, som ikke er selvansvarlige og som ikke kan forvalte deres talenter, færdigheder eller evner.

Foredraget sætter ord på, hvordan der er sket en u-vending af kritikken og hvilke konsekvenser det får for både samfund og individ.”

Motgiftet

Om ”Motgiftet – lycka för pessimister”:

”Den som tar ut riktningen i sitt liv genom att ställa sig frågan ‘Hur kan jag bli lycklig’ blir ofta olycklig på kuppen, menar journalisten Oliver Burkeman som i Motgiftet undersöker vad det finns för alternativ till den ständiga lyckojakten. Han presenterar fördelarna med att ha en negativ inställning och bejaka osäkerheten, acceptera misslyckandet och att hylla det imperfekta.

Oliver Burkeman söker upp och utforskar olika förhållningssätt till livet där det gemensamma draget är att acceptera det i all sin ofullkomlighet. Han pratar med stoiker och buddister, prövar tyst retreat och firar de dödas dag .

Vi måste alla hitta ett sätt att förhålla oss till livet. Och på den negativa vägen genom livet finns fler positiva upplevelser än man kan ana.”

Det är nu ”Mer accepterat att inte vara en superglad skit” påstår artikelförfattaren. Är det egentligen det?

”Det våras för pessimisten. Vissa studier hävdar rentav att den som tror att allt kan skita sig lever längre än optimisten.

För författaren och komikern Åsa Asptjärn är glaset halvtomt. Och hon är rätt nöjd med det.

Natten mellan den 10 och 11 maj 1996 omkom åtta klättrare när de just hade bestigit Mount Everest. Klättrarna hade envist fortsatt upp till toppen trots att den senast säkra vändningstiden var passerad. På nervägen mötte de en storm och dog i mörkret på berget, otillgängliga för räddningsteamen.

Klättringskatastrofen har varit föremål för en rad teorier och analyser. Hur kunde detta ske, de var ju kunniga klättrare?

En av teorierna utgår från idén att klättrarna dog för att det var alldeles för fixerade vid sitt mål. Att de i sin optimistiska strävan uppåt valde att bortse från vissa uppenbara risker.

Teorin finns med i den brittiske The Guardian-journalisten Oliver Burkemans bok ‘Motgiftet. Lycka för pessimister.’ Boken, just utkommen på svenska, går ut på att försöka motbevisa det positiva tänkandets ideologi och istället ge möjligheter till att finna lyckan den negativa vägen.

Burkeman menar att vi behöver lära oss att leva med insikten om vår egen dödlighet, våra misslyckanden och vår osäkerhet för att kunna leva ett lyckligt liv.

För ungefär ett år sedan kom en studie från ett tyskt forskarteam som pekar åt samma håll: Den visade att äldre människor med en överdrivet optimistisk grundsyn löpte större risk att dö inom det närmaste decenniet. Medan pessimism istället kunde få äldre personer att tänka mer på sin hälsa och därigenom leva längre.

Kanske låter det lite dystert jämfört med det positiva tänkandets enkla lösningar: ‘Don’t worry, be happy!’ ”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!”

Malmöbon Åsa Asptjärn tror på vad hon kallar en rimlig pessimism. En livshållning hon har fått med sig från barnsben. Och den handlar inte om att svartmåla allt.

– Det är snarare i positiv bemärkelse, att man har en mer realistisk syn på tillvaron. För mig är det också kopplat till humor.”

Oliver Burkemans blogg och hans twitterkonto. Han skriver om sig själv som följer:

”I’m a writer for The Guardian based in Brooklyn, New York. My new book The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking explores the upsides of negativity, uncertainty, failure and imperfection.

Each week in This Column Will Change Your Life I write about social psychology, self-help culture, productivity and the science of happiness, and make unprovoked attacks on The Secret.”

CRITCHLEY-PPC.indd

Om ”How to Stop Living and Start Worrying” av den brittiske filosofen Simon Critchley:

”The question of how to lead a happy and meaningful life has been at the heart of philosophical debate since time immemorial. Today, however, these questions seem to be addressed not by philosophers but self-help gurus, who frantically champion the individual’s quest for self-expression and self-realization; the desire to become authentic.

Against these new age sophistries, How to Stop Living and Start Worrying tackles the question of ‘how to live’ by forcing us to explore our troubling relationship with death.

For Critchley, philosophy begins with the question of finitude and with his understanding of a key classical theme – that to philosophize is to learn how to die.

Learning how to accept both our own and others’ mortality as a part of life also raises the question of how to love. Critchley argues that the act of love requires us to give up something of ourselves, to lose control so as to be open to the demands of love. We will never be equal to this demand and so we are brought face to face with our own limitations – one form of which is what Critchley calls our ‘originary inauthenticity’. By scrutinizing the very nature of humour, Critchley explores what we need to laugh at ourselves and presents the need to confront the inescapable ridiculousness of life.

Reflecting on the work of over 20 years, this book provides a unique, witty and erudite introduction to the thought of Simon Critchley. It includes a revealing biographical conversation with Critchley and a fascinating debate with the critically acclaimed novelist Tom McCarthy about the nature of authenticity. Taken together the conversations give an intimate portrait of one of the most lucid, provocative and engaging philosophers writing today.”

I det här samhället, som vi tror att det är (därför att vi blivit så matade med det), är det bara rationellt att se till sitt exklusivt! Inte slösa energi på andra, annat än om vi kan ha nån slags nytta av hen. Det blir rationellt att gå fram som en ångvält. Och till slut tror vi alla att det inte finns några alternativ, There Is No Alternative, och snart har vi detta samhälle.

Människor tror att katastrofen kommer att inträffa om vi inte inför den här sortens samhälle, där vi inte bryr oss om varandra! Bara bryr oss om en snäv krets runt oss. ”Räddas det som räddas kan.”

En vän på facebookforum skrev apropå decemberöverenskommelsen, som troligen går i stöpet, något i stil med:

”Som jag har hoppats!”

Solidaritet är ute? 😦

I den engelskspråkiga wikipediaartikeln kan man läsa:

”In economics, politics, and political economy, it has come to mean that ‘there is no alternative’ to economic liberalism—that free markets,free trade, and capitalist globalization are the best or the only way for modern societies to develop./…/

In the early 1990s, Francis Fukuyama wrote a book called The End of History and the Last Man, which in a similar vein argued that liberal democracy had triumphed over communism and that the historic struggle between political systems was over (although there could still be future events).”

Jag tror inte vi kan fortsätta som vi gjort och gör. Jag tror vi måste börja leva andra liv och ja, kanske inse hur kort stund på jorden vi har och lever.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Simon Critchleyreflektioner och speglingar II....