Att gå utanför sig själv och också börja se andra – för verkligt jag-du-möte krävs jämlikhet mellan parterna …

2 oktober, 2015 § 6 kommentarer

selfiesI

”But first… let us take (lots and lots and LOTS) of selfies.”

13069371_O_1

Psykologiprofessor Svend Brinkmann vill göra upp med självhjälpstrenden. I artikeln ”Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden” kan man läsa:

”Sluta att försöka ‘finna dig själv’, gå ut och möt världen i stället. Det säger den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som menar att coacher och självhjälpsböcker ofta får oss att må ännu sämre.

Det finns många som profiterar på den vilsenhet människor känner i dagens samhälle /…/

I det moderna samhället präglas livet av ständig omställning och förändring, en utveckling som ofta gör många människor vilsna och förvirrade. Svend Brinkmann konstaterar att en ”armé” av coacher, terapeuter och livsstilsguider nu försöker att få dem att må bättre.

– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre./…/

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ‘inre röst’. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Så bra sagt! Och nej, denna ensidiga självfokusering gör oss inte lyckliga.

Vi tror oss inte vara beroende av andra? Vill inte vara beroende av någon annan? Är oss själva nog?

”Nio månader gammal skulle Brinkmanns äldsta barn börja på ‘Vuggestuen’, förskolan för de allra minsta. Han läste på hemsidan att verksamheten där byggde på ‘människans inneboende kraft till utveckling’.

– Jag reagerade över att små barn, som kan ännu inte tala eller gå, ska bli ansvarstagande och omsorgsfulla individer bara genom att vi stöttar deras inneboende kraft. Det lät som psykologiskt snömos.”

Ja, det är enorma krav på människor, på alla områden och detta startar alltså oerhört tidigt i livet!

”Svend Brinkmann började fundera och märkte att i privatlivet, på jobbet, i skolan och i föreningslivet talar alla om flexibilitet, förändringsbenägenhet och omställning. Hela tiden måste vi förhålla oss till ständiga omstruktureringar och skiftande trender – oavsett om det handlar om mat, mode eller medicinska och psykologiska mirakelkurer.

– Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ‘flytande modernitet’, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.

– Jag är mycket kritisk till den utvecklingen och tror att människor faktiskt far illa av att möta coacher och läsa självhjälpsböcker.

– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ‘beror på mig’ eller på att ‘det är något fel på mig’. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen./…/

Har du några råd att ge trots din kritik mot självhjälpsindustrin?

– Det viktigaste är inte alltid ‘jag’ och ‘vad jag vill’. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ‘finna sig själv’, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen./…/

Men riskerar inte din kritik mot självhjälpsindustrin att få till följd att personer som verkligen mår psykiskt dåligt inte söker hjälp?

– Självklart ska de som upplever att de inte klarar av vardagen på grund av sviktande psykisk hälsa söka och få professionell hjälp. Jag är själv psykolog och vet hur viktigt det är att få sådan hjälp, poängterar Svend Brinkmann./…/

Svend Brinkmann är också kritisk till trenden att vi i dag ska uttrycka våra känslor överallt och när som helst.

– Här rekommenderar stoikerna att det kan vara bättre att ibland hålla tillbaka sina känslor. Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har.

Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv.

Vad händer då när vi avskedar våra coacher? Svend Brinkmann talar om en självutvecklingsabstinens som kan drabba oss. Det är svårt att gå från att hela tiden vara upptagen av sig själv och att utveckla sitt inre, till att fokusera på världen omkring.

– Coacherna är en del av ett nytt prästerskap som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligande av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få genom att stå stilla och stadigt – och se oss omkring.”

9789187852176_200_jag-och-duDen judiske filosofen Martin Buber har skrivit boken ”Jag och du”. Om denna bok kan man läsa:

”Människorna, säger Buber, är olika till sitt väsen och just i olikheten ‘ligger människosläktets stora möjlighet’. Men olikheten allena är otillräcklig. Den förutsätter att vi på en grundläggande sätt är jämlika.

Olikheten och jämlikheten kompletterar inte bara varandra, de är logiskt sett oskiljaktiga: vi kan inte meningsfullt tala om olikhet utan att förutsätta jämlikhet och tvärtom.

Jämlikheten i sin tur är förutsättning för det autentiska mötet mellan ‘Jag’ och ‘Du’. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med att skapa mitt ‘Jag’, liksom jag deltar i att skapa detta ‘Du’.

Ja, att verkligen se den andra människan, dvs. gå utanför sig själv. ”Bry sig om” andra.

I ledaren ”En utmaning till högern och socialdemokratin” idag skriver Kajsa Ekis Ekman:

”Ni från högern har länge hävdat att näringslivet kommer att lösa klimatkrisen, bara de får fria händer kommer de att konkurrera med miljövänliga alternativ.

Ni från socialdemokratin har drivit linjen att med pekpinnar som miljöbonus ska det bli ”lönsamt för företagen att agera miljövänligt”.

Hur står sig era teorier nu?

Vad säger ni i ljuset av Volkswagen-skandalen?/…/

… de handlat helt logiskt.

Det ligger i ett företags intresse att göra vinst. En vd som kan se till att detta sker går hem hos aktieägarna. En vd som inte bryr sig om vinst utan sätter miljön främst går inte hem hos aktieägarna.

Precis detta är problemet med privat ägande.

Privat ägande av produktionsmedlen innebär att det främsta målet med tillverkningen av varor är att leverera vinst till ägaren. Det är inbyggt i själva systemet, det är inte ett enskilt företags fel.

Och så länge det är så, kommer vinst alltid gå före miljökrav.”

Vad självintresse och egoism leder till!

Annonser

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Inte mer nyliberalism tack!

26 december, 2013 § 2 kommentarer

aaOch trots att man i USA har hunnit gå ännu längre än vi har hunnit här än så länge så har de problem med sin ekonomi. Hjälper mer av samma i USA? Kommer det att göra att deras ekonomi blir bättre? bbPå julaftonen pratade Petra Mede inför hela svenska folket om Matkassen. Jag reagerade väldigt negativt. Människor skulle behöva få mat på bordet utan att vara beroende av välgörenhet! ccBra skrivet av Birger SchlaugddOm ”Mångfaldens marknad och arbetets villkor” av Anette Thörnqvist. Jo, man kan kalla denna marknad för en kvasimarknad. Som Lena Kallenberg skriver:

”Maria Larsson borde skämmas när hon pratar om fantastiska effekter eller åtminstone snacka med folk som kan något om vården. Jag säger, mindre LOV och mer love inom hemtjänsten!”

eeDetta tror jag är väldigt sant! I en ojämlik värld finns grogrund för en massa dåligt. ff

 

(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Om den stackars ’medelklassens’ miljonärer och ‘har vi socialism för de rika?’…

8 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Hur Fox ”nyheter” gör dig dummare.

Jon Stewart krossar Fox News.

Jon Stewart förlorar behärskningen med Fow News programledare.

[Uppdaterad under dagen].

Om ”Republikaner tycker synd om ’medelklassens’ miljonärer – människor du inte har som grannar” skriver Jonathan Tasini i en bloggpostning.

Är det inte litet sådan retorik vi har hört här; om de stackars rika och oerhört väl betalda.

Och ”Moderaterna satsar på ‘samhällsbärarna'”, där man inför valet 2010 kunde läsa:

”’Samhällsbärarna’ är måltavlan för statsminister Fredrik Reinfeldts nya skattepaket.

Skattesänkningarna gäller 6,1 miljoner svenskar, men ska främst gynna lärare, sjuksköterskor och andra TCO-grupper.

Men Reinfeldts paket kan också bli värt noll kronor i plånboken.

– Det är korrekt, säger statsministern

Statsminister Fredrik Reinfeldt drog i gång valrörelsen på allvar genom att sommartala på Södermalm i Stockholm i går. Samtidigt presenterade han ett nytt stort skattepaket.

Förutom de fem miljarder i skattesänkningar som redan lovats till pensionärerna nästa år vill statsministern plussa på det med kanske ytterligare 15 miljarder under åren 2012- 2014.

[och vad ska bekosta skola, vård, omsorg, trygghetsnät, för den där omhuldade medelklassen och under? Paul Krugman skriver att bostadsbubblan som spruckit och hotet från skulder för hushållen håller nere konsumtionen, men företag gör stora vinster och sitter på en massa pengar, men expanderar inte och anställer inte. Varför inte? Tja, varför ska de göra det när de redan använder den kapacitet de redan har? Det finns ingen anledning att expandera, för efterfrågan är inte större: därför att folk inte har pengar eller är rädda att spendera de pengar de har. Se hans ‘Phony Fear Factor’ eller ‘Falsk/dum/misstänkt/skum faktor av rädsla’. Men de med högst inkomster klarar sig även här i Sverige, i alla fall till en början. Däremot kan medelklassen, som alla fiskar efter röster från, kommer att förlora på den politik som förs, med lägre och lägre skatter, med allt som följer av detta].”

Helle Klein skriver apropå Reinfeldts s.k. samhällsbärare om en otäck, kall politik där moderaterna ställer grupper mot varandra (se nedan om söndra-och-härska).

Tasini fortsätter som följer i min amatöröversättning:

”För humorn så lyssnar jag på Jon Stewart och Colbert. Men, i sanning, om du vill skratta ännu mer så måste du mixa in republikanskt ledarskaps slagkraftiga argument. Allvarligt.

Åh ja, klasskriget som är inbyggt i Harry Reids förslag att lägga på en 5-procents extraskatt på höga inkomster på miljonärer [se britten George Monbiot om de ledande klassernas paranoia och brittisk media].

Fast det är inte så – inte förvånande – som medborgare för skatterättvisa påpekar.

[Amerikansk lobbygrupp, om jag förstått det rätt, som har en annan inriktning än svenska Skattebetalarnas förening; den amerikanska lobbygruppen puffar för progressiv beskattning, något jag inte tror lobbygruppen Skattebetalarnas förening här i Sverige gör 😉 (som om bara vissa i USA och Sverige betalar skatt? Har vi inte alla bidragit med att betala skatt här i Sverige, från den lägst betalda till den högst betalda och dessa skatter har betalat vår gemensamma trygghet, vård, skola och omsorg, för alla, kostnader de med lägst eller kanske ingen inkomst skulle få svårt att betala ur egen ficka och som sagt, någon har skrivit någonstans att skatter inte alls är så skadliga för samhällsekonomin som vissa har intresse av att få oss att tro, hittar jag den källan så bloggar jag om det)]:

’Bara 1/5 av 1 procent [alltså väldigt få] av amerikanska skattebetalare skulle behöva betala den extraskatt på höga inkomster som majoritetsledaren i senaten Harry Reid föreslår som kompensation för president Obamas jobbproposition.

Hm… för att citera presidenten, det handlar bara om matte för att förstå att 1/5 av 1 procent inte är ’medelklassen’… det är inte ‘medel-‘ av någonting alls, utom kanske om du tillhör en miljardärs country club.  

Vad beträffar att detta skulle vara en vitt spridd extraskatt som kommer att skada en massa människor över hela nationen skulle du vara i knipa om du springer på någon av dessa människor:

[Men] Bara i en stat, Connecticut, skulle antalet skattebetalare som skulle måsta betala en sådan skatt överskrida 1 procent [så risken att du skulle råka springa på någon av dessa 1/5 av 1 procent är nästan obefintlig].”

Se Andreas Gustavsson i ”Majoriteten har fått nog.” Demonstranten Mary i USA säger:

”Vi tolererar inte orättfärdigheten i vårt system. Personligen har jag blivit inspirerad av det som hänt under den arabiska våren. Varför skulle det inte vara möjligt i USA?

Här har vi också en galen diktator, men det är inte en enda person, utan den ordning som låter ett fåtal finansklippare komma undan med att förstöra vårt land.”

Och hur är det med de överspenderande grekerna? Se ”Grekisk hjärngympa”:

”… hur stora förluster bör privata långivare till den grekiska staten tvingas ta? Om banker som franska BNP Paribas och tyska Commerzbank gjort lån till långivare som uppenbarligen inte har någon vidare återbetalningsförmåga, borde de inte då också enligt kapitalismens spelregler – ingen vinst utan risk – tvingas ta förluster?

Vore räddningar att jämföra med ’socialism för de rika’, dvs att låta kapitalistklassen göra vinster i goda tider för att sedan låta staten/skattebetalarna (vilket förstås inkluderar kapitalisterna, men ihopblandade med alla andra) ta förlusterna i dåliga tider?

Att generöst rädda privata långivare till Grekland skulle skapa vad som kallas moral hazard, ’moralisk risk’, vilket är att man genom att försäkra långivarnas förväntade återbetalningar även då de lånat ut pengar till personer/företag/stater (t ex Grekland) som inte kan betala tillbaka, så ger man dem desto större anledning att fortsätta låna ut okritiskt (jfr Mackintosh i FT 18 juli).”

Se också Johan Ehrenberg i ”Vem räddar vad?”:

”För att förstå det som berättas i tv-rutorna kring Greklands skuldkris och euron är det viktigt att försöka se bortom de smått rasistiska förolämpningarna som media och även Anders Borg slappt slänger omkring sig.

Det är inte greker som lånat miljarder, det är grekiska banker som lånat miljarder med stöd av en liten politisk elit. Dessutom med stöd från först USA, sedan franska och tyska jättebanker.

Det är inte greker som fuskat med skatten, det är rika greker som mutat och trixat för att undvika de skatter som samtidigt sänkts av regeringen.

Det är inte greker som konsumerat upp miljardlån, det är en liten grupp som använt miljardlån för luftinvesteringar, bubbelsatsningar och ren spekulation.

Lika lite som det var svenska löntagare som var skyldiga när bankerna gick i bankrutt i början av 90-talet, så är det de grekiska löntagarna som ‘levt över sina tillgångar’.

Alla falska påståenden om lata greker med höga pensioner syftar till en enda sak: De skyldiga till problemet vill att någon annan ska betala kraschen.”

Jonathan Tasini skriver om vilka som orsakat USA:s ekonomiska kris och är inne på samma linje som Ehrenberg och menar att det inte är mer än rätt att de som orsakade krisen nu får betala den extraavgift man vill att de ska betala, något som skulle betala Obamas jobbpaket.

Hur är det med ”försörjningsbördan” och ålderschocker” egentligen?

Jag blev väldigt illa berörd när jag fick ett privatmejl (kedjemejl) med rubriken ”Insamling” med följande innehåll från en som jag annars uppfattat som vettig person:

”Stöd en grek – bli fadder idag!
Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland, de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex.

 – betala skatt

 – behöva gå till jobbet varje dag
– jobba längre om dagarna än 09-15
– inte få sina 14 månadslöner om året
– inte få gå i pension vid 50 årsålder med 96% av lönen

Ge din gåva redan idag.

SMSa Souvlaki till 72 500
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.”

Sådana här mejl bevisar att lobbygrupper har lyckats inplantera misstro mot varandra (jag tror Kate Pickett har rätt om ”misstro och samhällsliv”). Och det är skrämmande.

Hur är det med media här i Sverige – också? Vilka sanningar sprider de? Hur är det med deras granskning av makten? Och ifrågasättande av fenomen? Hur värderingsfri är media i Sverige? Hur är det med en mer balanserad syn?

Grupper är intresserade av att vi börjar anklaga varandra, vi gräsrötter? Söndra-och-härska-metoden som…

”… går ut på att dela upp ett större sammanhang i mindre delar. Förhoppningsvis kan därefter dessa mindre delar behandlas enklare än det större mer komplexa sammanhanget./…/

Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.

Termen användes antagligen för första gången av italienska författare under 1600-talet, men termen har även tillskrivits Julius Caesar, Ludvig XIV och Machiavelli.”

Och i fallet med Grekland, så verkar media och makten ha lyckats?

”Enade vi stå och söndrade vi falla” eller ”united we stand, divided we fall”, alltså  måste vi söndras? Om vi är söndrade är vi ÄNNU lättare att manipulera. Den metod vi kanske utsattes för tidigt i livet och alltså är mer eller mindre känsliga för.

Har vi också en form av mini-Fox News?

Ja, varför inte låta partiledarna tala var och en för sig och inte i block i debatt om budgeten i Agenda imorgon?

Uppdatering på eftermiddagen om Juholts lägenhetsaffär:  Jinge skriver ”Bär Juholt avgå nu?”:

”Vi har de senaste åren haft en högerregering som gynnat dem som redan har en bra ekonomisk situation, och det på bekostnad av sjuka, arbetslösa och pensionärer. Man brukar skoja om att det mest gynnar dem som bor på Östermalm och i Danderyd, men alla vet att det samtidigt är ett faktum, den fördelningspolitik som de borgerliga partierna har drivit igenom gynnar dem med pengar och missgynnar studenter, pensionärer, sjukskrivna, grund-
skoleelever, dagisbarn, kollektivresenärer och listan kan göras hur lång som helst. Ingen tror att moderater skulle vara ärligare än Håkan Juholt, Mona Sahlin eller Göran Persson, och inte heller ärligare än andra ledande politiker i Sveriges riksdag.

Själv funderar jag givetvis på vad som borde göras. Riksdagen bör givetvis se över sina egna kontrollfunktioner, men frågan kokar också ner till vad partierna bör göra. För det Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer det handla om skademinimering, och jag undrar om det går att åstadkomma med mindre än att man återigen byter partiledare. Ska man tro på medieuppgifter så rör det sig om större summor än de 90 000 kronor som hittills uppgetts. Stämmer det så tror jag att Håkan Juholt kommer att få tala om denna affär varje dag fram till dess att han slutar som partiordförande, en sak som kan omöjliggöra den viktigaste uppgiften, att köra ut högerregeringen från Rosenbad.”

Om de rikaste 1 % i USA, samt de andra 99 %. Och Naomi Klein om ”Att ockupera Wall Street: det viktigaste i världen nu.”

David Korten om varför också han solidariserar sig med Occupy Wall Street. Korten säger:

“Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.”

Tillägg på kvällen:

I artikeln ”Grekland borde sälja öar för att hålla konkursen på avstånd säger tyska parlamentsledamöter” i The Guardian kan man läsa att två högerpolitiker redan för 1,5 år sen sa att Grekland måste fundera på utförsäljning av land, historiska byggnader och konstverk för att skära ner på sina skulder…

”… något som måste förvärra alla eventuella band mellan Aten och Berlin.”

som Guardian skrev.

”‘Vid sidan av sparåtgärder som nedskärningar i offentlig sektor och frysning av statspensioner, varför inte sälja några obebodda öar eller antika artefakter,’ undrade Josef Schlarmann en medlem av Angela Merkels kristdemokrater och Frank Schaeffer en finanspolitisk expert i fridemokraterna./…/

Akropolis och Parthenon kunde också falla under klubban tillsammans med de frestande idylliska egeiska öarna som fortfarande är i statlig ägo, i brådskan att hålla konkursen på avstånd.

’De som är på obestånd/har bristande betalningsförmåga måste sälja allt de har för att betala sina fordringsägare,’ berättade Schlarmann för tidningen Bild. ’Grekland äger byggnader, företag och obebodda öar, vilka alla kunde användas för skuldbefrielse.’”

Absurt! Sånt här kan man säga ut högt idag. Vilka skulle då köpa dessa öar och antika monument? Någon stenrik person i världen? Läs mer i länkad artikel.

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin blaming the victimreflektioner och speglingar II....