Flyr verkligen direktörerna? Och var i så fall? Vi borde studera de rika? Kan gemenskap köpas för pengar? Och vilka är mest stressade egentligen?

26 december, 2016 § Lämna en kommentar

DSC_0700.JPG

DSC_0701.JPG

DSC_0702.JPG

dsc_0709

dsc_0706

DSC_0707.JPG

DSC_0705.JPG

DSC_0704.JPG

Annonser

Familjepolitik och om kritik av den som historiskt förts …

16 juli, 2014 § 2 kommentarer

bit inte ihopEn facebookvän, som är kristen, och antar jag också röstar på kristdemokraterna, länkade ”Myter i familjepolitiken.”

Har haft detta i bakhuvudet under dagen. Reagerade och kommenterade på min väns wall, något jag annars inte bryr mig om att göra, men jag tyckte det jag (hastigt) läste var så, ja, korkat!

Om våra barn och ungdomar mår dåligt idag så tror jag att det i högre grad beror på det samhälle vi har rent allmänt, än att båda föräldrar jobbar heltid och inte har tid för sina barn. Det är inte familjepolitiken som sett till att båda föräldrar har möjlighet att jobba på mer likvärdiga villkor än tidigare (även om det finns saker kvar att göra där) som är orsaken.

För det första så i familjer sker en massa som inte borde ske… Naturligtvis är tryggheten i en familj och släkt oerhört mycket värd, men den tryggheten finns inte i alla familjer (och det gäller alla samhällsklasser)!

För barn kan vuxna runtomkring betyda enormt mycket och vara oerhört viktiga, kanske avgörande viktiga. Och att framhålla familjen (kärnfamiljen) framför andra sätt att leva gillar jag INTE! Att man respekteras om man lever singel, sambo, särbo, med en partner av samma kön osv eller med föräldrar av olika kön, allt detta borde respekteras och om så skedde DET vore verklig valfrihet!

Det där med ”valfrihet” är en retorisk floskel känns det! 

Och vår nuvarande regering, med kristdemokraterna ansvariga för familjepolitiken, har inte gjort saken bättre.

”Att rörelsens [kvinno- och jämställdhetsrörelsen] frontfigurer sedan anklagar de kvinnor som fortfarande ser ett värde i att ägna mer tid åt barnen för att ha gått i ‘kvinnofällan’ och samtidigt förvånat undrar varför inte fler män frivilligt väljer att gå i samma fälla, framstår som en ideologisk låsning där vägen blivit viktigare än målet.

Lösningen är naturligtvis att sluta beskriva de historiskt kvinnliga sysselsättningarna som en fälla och i stället uppvärdera dem, så kan föräldrar få mer rättvisa förutsättningar att själva välja vem som vill göra dem. Och då lär vi få se att det finns många olika vägar att gå.”

Detta är betydligt mer komplicerat än så! Och familjen är ingen helig institution, föräldrar inte heliga eller ofelbara!

Helt kortfattat vill jag bara hänvisa till en bok som jag råkar läsa just nu, nämligen ”Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.” Och inte bara i jobbet, utan också i familjelivet och parrelationen.

Jag växte upp i en kärnfamilj om 6 barn som alla har samma mamma och pappa (båda föräldrar yrkesutbildade och med en pappa som hade en högre universitetsexamen) och vi kom väldigt tätt (fem barn på sju år och sladdbarnet ytterligare fem år senare). Själv lever jag i en heterosexuell relation och har jobbat med barn och ungdomar hela mitt yrkesliv (37 år) och har sett interaktion mellan barn och föräldrar under dessa år (dock mestadels väletablerade familjer samhälleligt och socialt) . Dessutom är jag, bland mycket annat, väldigt intresserad av barns villkor.

Vi har visst råd, om myten om finansieringsproblemet…

19 maj, 2012 § 1 kommentar

Jag försökte påpeka i en kommentar till debattartikeln ”Alla goda krafter behövs” i DD (dock inte på nätet så vitt jag sett), som också finns i form av bloggpostning, att det finns de (i detta fall forskare och inte bara politiker, som Lena Reyier, C) som anser att vi visst har råd med vår gemensamt finansierade vård, skola och omsorg.

Min kommentar har inte blivit godkänd än – och det förtjänar att påpekas! Mitt förtroende för (C) sjunker än mer. Över deras okunnighet och ovilja att medge det.

Jag hänvisade till artikel Daniel Suhonen skrivit i Tiden i vilken han i sin tur hänvisade till forskaren Daniel Ankarloo. Som apropå myten om finansieringsproblemet skriver:

”[Det påstådda] finansieringsproblemet har medfört en avpolitisering av välfärdsfrågan. De senaste 20 årens nedskärningar i den offentliga välfärden framstår inte längre som nyliberal politik utan som ‘nödvändiga’ anpassningar till en ‘ofrånkomlig’ verklighet.”

Daniel Suhonen i ”Vi har faktiskt råd”:

”Sverige är i praktiken skuldfritt. Den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna.

Men idén om den jättelika statsskulden är en utmärkt fond för den som vill ingjuta krismedvetande i ett folk och få dem att sluta drömma om kortare arbetstid, mer personal i vården eller högre tak i socialförsäkringarna – ‘för vi har ju inte råd’.

Överskotten i statens budget väntas växa de kommande decennierna, det finns med andra ord ett reformutrymme på hundratals miljarder som borde användas. I stället skär vi ner i den offentliga sektorn – vilket skapar problem får kommande generationer./…/

… dramaturgiskt öppnar myterna om statsskuld och äldrevåg upp för mer högerpolitik. Gör skattesänkningen och privatiseringen till naturlag! Det enda vi har råd med är att sänka skatterna./…/

Problemet är att även vänstern tror att vi är satta i skuld och icke fria, när det i själva verket finns förutsättningar för gyllene tider./…/

Det krävs kanske inte ens höjda skatter – bara att våga kasta skygglapparna och se att Sverige har gigantiska överskott att göra reformer av.

För Stefan Löfven borde slagordet för 2014 års val redan vara klart: Vi har råd. För det har vi faktiskt.”

Detta verkar förtjäna att upprepas!

Vad tjänar C-politiker som Lena Reyier på mer av denna nyliberala högerpolitik?

Jan Guillou fattar inte hur …

”… ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Så bra uttryckt!

Diverse texter…

2 oktober, 2010 § 1 kommentar

Kan detta bero på att denna väljargrupp, 65+, inte läser debatt som pågår på nätet (där betydligt fler röster gör sig hörda idag, ifrågasättande och kritiska – även mot de röda partierna och deras högervridning och mantrat att skattesänkningar och privatiseringar löser allt och är enda framkomliga vägen), utan förlitar sig på traditionell nyliberal media? Samt att de kanske är mer auktoritetstroende och tror på det som står i tidningarna litet mer okritiskt än vissa yngre?

Se Jonna Simas analys av det ovanstående; om varför yngre och äldre röstade som de gjorde. Den är väldigt bra!

[Tillägg 3 oktober: se Kildén & Åsman som refererar till Alternatives Economique no 295 oktober 2010  som visar att i norra Europa är sysselsättningsgraden högre i både åldersgrupp 55-64 (äldre) som i 25-54 (yngre).

”Med Sverige i absoluta toppen för sysselsättningen i båda åldersgrupperna framstår Alliansens tjat om ‘arbetslinjen’ för vad den är – ett angrepp mot det lilla som finns kvar av trygghet i anställningen och skyddet vid sjukdom.”

Detta talar traditionell media inte om.

Likaså tiger media (TV och tidningar) om att ”Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) Fas 3 garanterar varken jobb eller utveckling”. Läs inlägget om hur dessa pengar används av dem som ska få ut människor i jobb, det är väldigt intressant!

Och som en kommentator skrev:

”Högern och högermedias syfte är just att skapa en känsla av hopplöshet bland de som inte delar högeridealen.”]

Intervju med Kelly här.

Om pjäsen ovan:

”… dramathrillern Övergivna, skriven av den brittiske dramatikern Dennis Kelly, skildrar ett samhälle som vittrat sönder av ökade klasskillnader, otrygghet och sociala orättvisor.

I sådana samhällen växer främlingsfientlighet, rasism och hatbrott. I pjäsen gestaltas en ung man som av olika anledningar hamnat på samhällets botten. Hur han står rådvill i stormen för att sedan gradvis förvandlas till en livsfarlig krutdurk. Ja, det är fruktansvärda krafter som sätts i rörelse när den bruna marschkängan, förklädd till blankpolerad mysdoja, skaffar sig utrymme på nytt.”

Men höjdarna har skyddsnät, åtminstone ekonomiska. Hur är det med ”fallskärmar” för andra i samhället?

Och dessa fallskärmar försvaras, se nedan…

Undre medelklassen och neråt i USA ser INTE med blida ögon på dem ovanför och deras förmåner har jag förstått på min pojkvän där.

Undrar om gräsrötterna kan komma att börja reagera så småningom och högt ifrågasätta förhållandena? Och vad händer då och hur går det då för de mer välbeställda?

Här finns artikeln ovan (klicka på bilderna för att gör dem större och lättare läsbara) om att produktionsbolaget ”Meter söker snygg cancerpatient”:

”Ulf Torstensson [läkare] tror att önskemålen om vackra och framgångsrika människor som går mot döden varken hjälper folk att identifiera sig eller ger ökad förståelse för dödliga sjukdomar:

– Nej, det visar mest på en bristande insikt om hur det är att vara dödssjuk. Det är inte alls säkert att man blir en bättre människa på vägen mot döden. I verkligheten dör man ofta i den anda som man levt.”

Journalisten Hella Mörner som sitter i redaktionen för Meters dokumentär avfärdar kritiken:

”– Det är beklagligt om någon tagit illa upp, men söker man människor till en dokumentär då måste det fungera så.

Ser du programmet som journalistik eller underhållning?

– Tittarna för avgöra det. Själv är jag journalist, säger Hella Mörner.”

Arrogans och att ta till en undervisande ton har fått samhälleligt bifall.

Om samhälleligt bifall se den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet ”Hitler and Hatred” i sin bok ”Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

”What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

[se om fuskdebatten runt bland annat sjukförsäkringen och påstått missbruk av den i Sverige, något som använts för att försämra den och inte minst bidragit till den ton vissa kommentatorer använder på nätet mot dem som allvarligt ifrågasätter förhållandena och den politik som förs och påpekar missförhållandena om denna leder till, samt dem som varnat för det vi nu ser. Och nu sedan alliansen fortsätter i en minoritetsregering, så anser sig dessa ha fått ännu litet mer ‘legitimitet’ att uppfostra påstådda fuskare och utnyttjare av systemen? Det är okej att ge sig på dessa grupper i samhället, legitimerat av dem med makt och inflytande].

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society? That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual? Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia. He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Och vidare:

”I en sociologisk studie erhållen inte utan liten personlig risk på medlemmar av rasistorganisationer i USA, pekar Raphael Ezekiel ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper som påminner om livet hos de ytterst våldsamma lagbrytare som jag har undersökt [se All you need is hate?]. De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid sju års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och mödrarnas pojkvänner blev typiskt beskrivna som kalla, råa/våldsamma och misshandlande. Förbindelser med familj utanför kärngruppen var skör och det fanns litet föräldraskap på djupet genom en utvidgad familj. Kyrka och sociala instanser (andra än polisen) hade liten eller ingen modulerande roll i familjerna och banden mellan syskon var minimal. Skolgången var avbruten och skolk liksom frånvaro var vanligt förekommande.

[om Ezekiels bok ‘The Racist Mind: Portraits of American Neo-Nazis and Klansmen’]

Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar talade spontant om faderlig alkoholism och våld… Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism… familjevåld [och] tid tillbringad på häkten (?), fängelser. Jag är ganska säker… att det fanns en god portion ytterligare strafftid än detta. Åtskilliga hade blivit bortackorderade till fosterhem under barndomen. ‘Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, tankeväckande erinrande om de faktorer som jag har mött hos våldsamma brottslingar.

Konceptet att våldsamma impulser är skapade av upplevelser av misshandel och tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, som också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter [p.g.a. misshandel?] innebär väldigt viktiga implikationer (slutsatser/innebörder) för reduktionen och förebyggande av våld. Ansträngningar riktade mot mildrande av vilken som helst av dessa interagerande faktorer som orsakar våld skulle troligen ha stor betydelse. Den mest effektiva handlingen och troligen den lättaste att åstadkomma, dock, vore förebyggande av barnmisshandel genom sociala program och utbildningsprogram. Ett stort och viktigt steg i de första förebyggande åtgärderna av våldsbrott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all användning av kroppsbestraffningar av föräldrar och lärare.”

Han menar också att barnmisshandel (men av delvis annan sort) kan leda till trångsynthet eller bigotteri och skriver i sin bok:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

[barnrättsadvokaten Andrew Vachss skriver att känslomässig misshandel kanske kan vara t.o.m. ett snäpp värre för ett barn, för den går inte riktigt att ta på].

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Se ocksåMedierna vänder demokratin ryggen samt Var tog mediernas roll som opinionsbildare vägen?och om sponsrade bloggar på redaktionell plats.

Göran Greider i ledaren ”Ännu är Sverige inte genomkorrumperat” apropå Uppdrag Granskning om kommunala bostadsbolag  Göteborg och höga tjänstemäns handlande där:

… denna typ av korruption är den som trots allt är lättast att avslöja och komma på spåren, eftersom det rör sig om offentliga handlingar som det går att begära ut.

Hur mycket korruption finns det i hela den privata sektorn? Där går det överhuvudtaget inte att komma åt någonting.

Den världen är sluten.

Men när chefer och direktörer där skor sig på ett företags resurser eller tillgångar, ja, då går det i sista hand naturligtvis ut över de anställdas löner och hela fördelningen av samhällets rikedomar./…/

Hela den expanderande sektorn av välfärdsföretag livnär sig på skattepengar och via vinsterna som görs hamnar våra skattepengar ofta i den finansiella kapitalismens blodomlopp. Det borde uppröra oss, men den frågan lyfts sällan fram./…/

[är vi på väg mot] ett genomprivatiserat samhälle där girigheten och privatintresset är norm och normalitet. Och då kan vi lägga ut allt på marknaden.”

Och när Robert Sundbergs ledare ”Slutet för Nya Moderaterna” läggs ut på nätet skulle jag vilja länka till denna. Han skriver angående att Per Schlingmann avgår som partisekreterare:

”Varför kan då en förändring för en person i M-toppen leda till början på slutet för partiet, åtminstone dess framtoning som Nya Moderaterna?/…/

Statsvetare har konstaterat att Moderaterna är ett parti där ledaren har stor akt, som direktören i ett företag.

Så länge det går bra för partiet ifrågasätts inte ledaren, men går det dåligt riskerar ledaren bli utbytt./…/

Att förnya sig är svårt i regeringsställning, särskilt för partier  en minoritetsställning./…/

Alliansen kan knappast räkna med samma fullträff i nästa val.

Med Schlingmann borta som partisekreterare, och marknadsföringschef, och slitsamt, grått minoritetsregerande framöver kan det vi ser nu vara början till slutet på Nya Moderaterna.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin mythsreflektioner och speglingar II....