Indränkt med Ayn Rands filosofi har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av denna politik ligger runt omkring oss…

7 april, 2012 § 4 kommentarer

George Monbiot skriver frankt om ”Hur Ayn Rand blev den nya högerns version av Marx. Hennes psykopatiska idéer gjorde att miljardärer känner sig som offer och gjorde miljoner anhängare till dörrmattor för dessa [miljardärer],” i min snabba översättning:

Det kan med rätta hävdas att det är den otäckaste filosofin som efterkrigsvärlden har producerat.

Egoism, påstås det, är bra, altruism/oegennytta är irrationellt och destruktivt.

De fattiga förtjänar att dö; de rika förtjänar omedelbar/direkt makt [inte indirekt].

Den har [dock] redan testats och den har misslyckats spektakulärt och katastrofalt.

Trots det har detta trossystem, som konstruerades av Ayn Rand som dog för 30 år sedan, aldrig varit populärare eller mer inflytelserikt än idag.

Rand var ryska och kom från en välbärgad familj vilken emigrerade till USA. Genom hennes romaner (som ‘Och världen skälvde‘) och hennes icke skönlitterära böcker (som ‘Egoismens dygd’ [i min översättning]) så har hon klargjort den filosofi som hon kallade objektivism.

Denna slår fast att den enda moraliska kursen är rent och skärt självintresse.

Vi är inte skyldiga någon någonting, hävdar hon, inte ens medlemmar i vår familj.”

Man kan verkligen fråga sig hur hon växt upp och i vad slags förhållanden. Det finns också psykologer som spekulerat över dylika saker rörande politiker som drivit viss sorts politik. Så att fråga sig såna här frågor är långt ifrån ovederhäftigt eller hur man ska uttrycka det.

Hon beskrev de fattiga och svaga som ‘drägg’ och ‘parasiter’ och kritiserade skoningslöst dem som försökte hjälpa dessa.”

Se Haralds Ofstad i ”Vårt förakt för svaghet.” Och var hittar vi rötterna till förakt för svaghet?

Vidare om Rand:

Frånsett polisen, domstolarna och militären skulle staten inte ha någon roll: ingen välfärd/inga trygghetssystem, ingen offentlig sjukvård eller skola/utbildning, ingen offentlig infrastruktur eller transporter, ingen brandkår, inga regleringar, inga inkomstskatter.

‘Och världen skälvde, som publicerades 1957, framställer/beskriver ett Förenta Staterna som lamslagits av regeringsinterventioner i vilka miljardärer heroiskt kämpar mot en nation av parasiter.

Miljardärerna, vilka hon porträtterar som dem som håller Atlas [USA] uppe, slutar [dock] med sina ansträngningar, vilket resulterar i att nationen kollapsar.

Den räddas [dock] genom oreglerad girighet och egoism, av en av de heroiska penningfurstarna [plutokraterna; plutokrati=de rikas välde], John Galt.

De fattiga dör som flugor på grund av statliga program och sin egen slöhet och svaghet. De som försöker hjälpa dem gasas ihjäl.

I en beryktad passage så hävdar hon att alla passagerare på ett tåg, fyllt med giftiga avgaser/gaser, förtjänade sitt öde.

En, t.ex., som var en lärare som lärde barn att bli teamspelare; en annan var en mamma som var gift med en statstjänsteman som brydde sig om sina barn; en var hemmafru ‘som trodde att hon hade rätt att välja politiker, om vilket ‘hon inte visste något’.”

Tala om förakt för svaghet!

Rands filosofi är psykopaternas filosofi…”

skriver Monbiot helt frankt.

… [en] människofientlig fantasi om grymhet, hämnd och girighet.”

Hur hade Rand fått dessa idéer och fantasier och vad har de som känner sig hemma och anammar detta slags filosofi varit med om?

Men, som Gary Weiss, visar i sin nya bok, ‘Ayn Rand-nationen’ har hon för högern blivit det Karl Marx en gång var för vänstern: en halvgud i spetsen för en kiliastisk kult [kiliastisk=läran om det tusenåriga riket].

Nästan en tredjedel av amerikanerna har läst ‘Och världen skälvde’, enligt en opinionsundersökning, och den säljs nu i hundratusentals exemplar varje år.”

Riktigt skrämmande! 

En massa människor som lider av megalomani i större eller mindre grad? Och här har de nu givits en lära som innebär något slags samhälleligt bifall/godkännande.

Gary Weiss kommenterar Monbiots artikel på sin blogg här

Monbiot vidare:

Ignorerande Rands evangeliska ateism [religiöst, men inte troende på någon gud] så har tepartyrörelsen tagit henne till sitt hjärta [trots att högern till största delen är just kristen, dvs tror på Gud]. Inga av deras samlingar är kompletta utan plakat där man kan läsa ‘Vem är John Galt?’ och ‘Rand hade rätt’. Weiss argumenterar att Rand förser dem med den enande ideologi vilken har ‘destillerat/renat den vaga vreden och olyckligheten till en känsla av syfte’.”

Ja, förmodligen. Den vrede som man inte kan rikta mot dem som ursprungligen förtjänar denna. Istället riktar man den mot betydligt ofarligare syndabockar?

Och hur är det med de svenska politiker som hyllar Rand och/eller poltiker som Thatcher och Bush, vilka i sin tur hyllar Rand?

Hon puffas aktivt av radio- och TV-folk som Glenn Beck, Rush Limbaugh och Rick Santelli. Hon är den vägledande anden för republikanerna i kongressen.”

Likt alla filosofier, så har objektivism anammats i andra hand av människor som aldrig har läst den [boken].”

Monbiot skriver vidare om

… hånleende, spydiga bloggare som skriver för The Telegraph och The Spectator,/…/ [vilka] förlöjligar medkänsla och empati och attackerar försöken att göra världen till en snällare plats.”

Och vidare att

Det är inte svårt att förstå varför Rand appellerar till miljardärer. Hon erbjuder dem någonting som är avgörande för varje lyckosam politisk rörelse: en känsla av att vara ett offer.”

Nejmen, vi får ju inte känna oss som offer! Fast det är kanske, återigen, vissa som får medan andra inte får?

Hon talar om för dem att de parasiteras på av de otacksamma fattiga och förtrycks av inkräktande, kontrollerande regeringar.

Det är svårare att se vad den ger de ordinära tepåseanhängarna, som skulle lida mycket smärtsamt av statens bortdragande.”

Ja verkligen! Det är synnerligen märkligt att de stöttar detta! Någon slags självdestruktivitet, som jag inte kan låta bli undra över rötterna till också.

Men sådan är graden av felaktig information vilken genomdränker denna rörelse och så vanligt förekommande är Willy Loman-syndromet i USA (klyftan mellan verklighet och förväntningar) att miljoner bekymmerslöst frivilligt erbjuder sig som miljardärernas dörrmattor [mer om Willy Loman-syndromet här].

Jag undrar hur många som skulle fortsätta be vid Ayn Rands tempel om de visste att mot slutet av hennes liv så skrev hon kontrakt med både Medicare och socialförsäkringar.

Hon hade rasande raljerat mot båda programmen, eftersom de representerade allt det hon avskydde hos den påträngande [hemska] staten. [Men] hennes trossystem matchade inte de realiteter som kommer med ålder och dålig hälsa.

Men de har ännu kraftfullare anledningar att förkasta hennes filosofi: som Adam Curtis BBC-dokumentär visade förra året, så var den mest hängivna medlemmen av hennes inre cirkel Alan Greenspan, tidigare högsta hönset för the US Federal Reserve [Adam Curtis blogg kan man läsa här. Läs hans porträtt av Rupert Murdoch].

Bland de essäer som han skrev för Rand finns de som publicerades i en bok han gav ut tillsammans med henne kallad ‘Capitalism: the Unknown Ideal.

Här kommer du att finna den filosofi skarpt förklarad som han tog med sig in i regeringen. Det finns ingen anledning att reglera företag – inte heller byggmästare eller läkemedelsimdustrin – hävdade han, eftersom ‘girigheten’ hos en företagsman eller, mer passande, hans vinstsökande … är den oöverträffade försvararen av konsumenten.’

Precis som med bankmän; deras behov av att vinna sina klienters förtroende garanterar att de kommer att agera med heder och integritet. Oreglerad kapitalism, hävdar han, är ett ‘överlägset moraliskt system’.

När han väl satt i regeringen tillämpade han sin gurus filosofi bokstavligen, skar ner skatter för de rika, avskaffade de lagar som hindrade banker, vägrade att reglera det rovgiriga utlånandet och derivathandeln som så småningom fick systemet att falla ihop.

Det mesta av detta är redan dokumenterat, men Weiss visar att i USA så har Greenspan lyckosamt ‘sprutmålat historien’ [som han uttrycker det].

Trots alla de år som han tillbringade vid hennes sida, trots hans tidigare medgivande att det var Rand som övertygade honom att ‘kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt utan också moraliskt’, så nämner han henne i sina memoarer bara för att antyda att det var ett ungdomligt snedsprång – och det, verkar det, är nu den officiella versionen.

Weiss presenterar kraftfulla bevis att till och med idag så förblir Greenspan hennes lojala lärjunge/…/

Indränkt med hennes filosofi, så har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av den politiken ligger runt omkring. De fattiga stupar, de ultrarika överlever och frodas.

Ayn Rand skulle ha samtyckt.”

Och Rand är guru för bland annat nya centerledaren Annie Lööf.

Annonser

Om så kallade ”dynamiska effekter” – det som också kallats ”trickle-down” – samt om chockterapi och ”förändring”…

16 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Ur Kyrkomusikernas tidning. När jag började läsa denna ledare började det krypa i mig. Det är ju inte den första ledare jag läser i denna tidskrift.

Det pratas om ”förändring” i denna ledare, om att förhålla sig till förändring och hur svårt det kan vara att förhålla sig till den efter många år i en organisation där man kört på i samma hjulspår. Enligt min tolkning.

Min poäng här är inte att diskutera arbetsmiljön i kyrkan. Men är inte ledare av detta slag ungefär som det där positiva tänkandet Ehrenreich skriver om?

[Tillägg 18/8: Hur skapar man verklig förändringsvilja och är all ”förändring” som genomförs den rätta eller alltid av naturen nödvändig? Eller opartisk, dvs. inte följande en agenda? Och i så fall vilken agenda? Och vems agenda?

Förändring von oben utan förankring? Sådan förändring blir inte långsiktigt god, kanske inte kortsiktigt god heller.

Makten använder auktoritära medel (och/eller arrogans, som vissa av våra politiker) därför att den saknar förmåga att verkligen förklara eller motivera sin förändring. Och ledare som den ovan går subtilt maktens ärenden, litet pekpinneaktigt (ironiskt: det där nyauktoritära – och småmoralistiska).

Tyvärr verkar många kyrkliga arbetsplatser inte vara bra, men det är ett annat blogginlägg som jag förmodligen inte kommer att skriva. Det får andra ägna sig åt].

[Tillägg 17/8: se artikel om Ehrenreichs bok som på svenska kallats ”Gilla läget – hur allt gick åt skogen med positivt tänkande” samt artikel här också].

Börjar du ifrågasätta så riskerar du att kallas förändringsobenägen? Alternativt gnällig och negativt tänkande.

Sådana här ledarskribenter gå maktens ärenden? Bara?

Är all förändring naturgiven? Är all förändring bra? Kan man göra den mindre dålig osv.? Kan det finnas de som har konstruktiv kritik som skulle bidra till att åstadkomma en förändring som VERKLIGEN är bra och längre räckande?

Ledarskribenten rekommenderar också en bok av en svensk psykiatriker. Jag vet dock ganska litet om denne, utom genom enstaka texter, artiklar och kanske från TV, men någonstans så har jag för mig att jag reagerade över hans idéer – också.

Och det är också ytterligare en sak som jag funderat över de senaste tjugo åren: går MÅNGA psykiatriker, psykologer och terapeuter maktens ärenden? Dem som söker sig till dem får ofta än mer bekräftat att det är deras eget fel att de har problem i allehanda relationer (privat, på jobbet, med personer de är beroende av osv.)? Även om det var just för att de anser sig behöva hjälp som de först sökte sig till dem.

Så kommer nu det som var huvudtemat i denna postning, apropå ett valutspel (Reinfeldt i Slussen häromdagen) om dynamiska effekter av ökade inkomstskillnader, påståendet att

”… den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader”:

Hittade återigen artikeln ”Greenspan and the Myth of the True Believer” av Naomi Klein från 2007 , vars rubrik jag översätter till “Greenspan och mytbildningen hos den sanne troende” vilken är en artikel jag tyckte var intressant apropå de påstått dynamiska effekterna av ökande och/eller stor ojämlikhet.

Greenspan var den som trodde på och envist försökte bevisa trickle-down-effekten, men Reinfeldt använder inte rakt på sak det begreppet, för det är trots allt litet utdaterat och trots att han börjat tala klarspråk alltmer och tala det språk vi förknippar med högern! ”Dynamiska effekter” låter mycket finare och vetenskapligt!? Ja, det var det där med (moderaternas) nyspråk).

Har använt artikeln av Klein ovan och översatt det hon skriver nedan.

Hon börjar sin artikel med att skriva om den långe svenske forskarstuderande som besökte USA och som inte blev tillfredsställd med konstigheter. Som undrade apropå Kleins bok ”Chockdoktrinen,” som då precis kommit ut:

”De kan inte bara vara drivna av girighet och makt [de här männen med makt, som använt och ordinerat chockterapi]. De måste vara drivna av något högre. Eller hur?”

Racka inte ner på makt och girighet, försökte Klein föreslå ironiskt, men med en stor portion allvar – dylika människor har byggt imperier. Men han ville ha mer, nöjde sig inte med detta.

”Men tron att de bygger en bättre värld då?”

Hon hade då haft ett antal liknande utbyten som rörde sig kring samma grundläggande fråga: när ledare (extremt åt höger: om vi tar bort detta med extremt till höger, som jag nu gör genom att sätta det i parentes, så…) och deras rådgivare tillämpar brutal ekonomisk chockterapi, tror de ärligt att trickle-down-effekterna kommer att bygga rättvisa samhällen – eller skapar de [bara] avsiktligt [rentav. Ja, gör de detta avsiktligt, till och med, för att skapa] förutsättningar för ännu ett galet utfodrande av bolag?

För att fråga rent ut; har världen blivit förvandlad över de tre senaste årtiondena av upphöjd ideologi – ELLER av lågt stående girighet?

Ett definitivt svar skulle kräva att man kunde läsa det inre hos män som Dick Cheney och Paul Bremer, så Klein passar.

Ideologin ifråga gör anspråk på att självintresset är motorn som driver samhället mot de högsta höjderna.

Ja, är inte strävandet efter deras eget självintresse (och det hos deras kampanjdonatorer) överensstämmande med den filosofin undrar Klein ironiskt. Det är det fina i kråksången skriver hon: de behöver inte välja.

Tyvärr så tillfredsställer detta inte forskarstuderande som söker efter en djupare mening. Tack och lov har hon nu en ny lucköppning: att citera Alan Greenspan.

Hans självbiografi ”The Age of Turbulence” ungefär ”Den turbulenta tiden” har marknadsförts som lösning av mysteriet: mannen som bet sig i tungan i arton år som chef för Federal Reserve (eller det som är USA:s centralbank, som är privat upptäcker jag nu i Wikipedia, vilket också min amerikanske pojkvän upplyste mig om idag), skulle äntligen tala om för världen vad han verkligen trodde på.

Och Greenspan har levererat, användande sin bok och publiciteten omkring den som en plattform för hans ”frihetsivrande republikanska” * ideologi, tillrättavisande George W. Bush för att han övergav korståget för en liten regeringsmakt (stat). Så Greenspan ville gå ÄNNU längre än Bush?

Och han har också avslöjat att han blev policymaker därför att han trodde att han kunde främja sin radikala ideologi effektivare ’som insider snarare än som en kritisk stridsskriftsförfattare’ i marginalen. *(men kan andra vara för ”frihet” också? Finns det bara en sorts sann frihetskämpe? Har bara en sort monopol på att kämpa för frihet? Kan man ha olika syn på vad frihet är?)

Mycket av debatten runt arvet efter Greenspan har cirklat kring frågan om hycklande; om en man som predikar laissez-faire och som upprepat grep in i marknaden för att rädda de rikaste spelarna.

I boken skriver han om regeringsledare som rutinmässigt söker individer och företag i privata sektorn för att få politiskt stöd och skänker fördelar åt dem, då kan samhället sägas vara i ”kapitalismens polares grepp” (the grip of ’crony capitalism’). Här pratade han om Indonesien under Suharto, men Klein tänkte genast på Irak under Halliburton. Se också denna skakande video om Halliburton.

Greenspan varnade världen då 2007 för den farligt uppdykande backlashen mot kapitalismen. Tydligen har detta ingenting alls att göra med den politik om likgiltig avreglering som varit hans varumärke.

Har ingenting att göra med de stagnerande lönerna beroende på fri handel och försvagade fackföreningar, inte med pensioner som förlorats genom Enron- eller dot-com kraschen, eller hem som skakas i den nuvarande hypotekskrisen.

Enligt Greenspan så är den våldsamma ojämlikheten orsakad av en usel gymnasieutbildning (vilket alltså inte har någonting att göra med hans ideologiska krig mot den allmänna sektorn [han klankar ner på skolan, som trots ökande privatisering inte presterar bättre. Motsäger han inte sig själv?]).

Klein debatterade med Greenspan i ’Democracy Now! nyligen och blev slagen av häpnad att denna man som predikar doktrinen om personligt ansvar vägrar att ta något sådant alls själv.

Så upptäckte han Ayn Rand.

’Det hon gjorde /…/ var att få mig att tänka varför kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt, utan också moraliskt,’

sa han redan 1974.

Rands idéer om ’girighetens utopi’ tillät Greenspan att fortsätta det han gjorde, den inpräntades ytterligare i hans [s.k.] service till företag med en kraftfull ny känsla av någon slags mission: att göra pengar var inte bara bra för honom [rationalisering av hans egen girighet?]; det var också bra för hela samhället [ja, tala om rationalisering?].

Naturligtvis så är ju den andra sidan av detta mynt det grymma ringaktandet av dem som utesluts.

”Parasiter som envist undviker antingen föresatser eller anledningar går under precis som de ska.”

Menar han att vissa helt enkelt inte förtjänar att finnas eller leva för att de ”inte försöker”?

Klein undrar om det var detta inrotade tänkesätt som tjänade honom när han stödde chockterapi i Ryssland (med 72 miljoner utfattiga) och i östra Asien efter den ekonomiska krisen 1997 (med 24 miljoner som kastades in i arbetslöshet).

Klein skriver att Rand har spelat sin roll som girighetsmöjliggörare för ett otal disciplar.

Enligt New York Times så står hennes bok ”Och världen skälvde”, romanen som slutar med att hjälten spårar ett dollartecken i luften som en tacksägelse, som ett av de mest inflytelserika dokument för företag som någonsin skrivits.

Ja, om Rands syfte nu verkligen var gott borde hon ha förstått hur användandet av begrepp som egoism skulle användas av skadade individer för att rättfärdiga deras handlingar, om inte för andra så för dem själva menar jag.

Kanske det sanna syftet för hela litteraturen om trickle-down-teorin handlar om att befria entreprenörer för att de ska kunna följa de smalaste, närmaste fördelarna [fördelar som inte gäller stora flertalet, utan bara dem själva? Dvs. särintressen! Inte gäller det breda folket?] hävdande globala altruistiska motiv – inte så mycket en ekonomisk filosofi som en omsorgsfullt utarbetad, retroaktivt logik, något rationellt skriver Klein [ja, rationaliseras i efterhand till något som är så bra, så bra?].

Det Greenspan trots allt lär oss är att trickle-down inte är en ideologi. Det är mer som vännen som vi ringer efter någon skamfylld utsvävning, en vän som kommer att tala om för oss ’Slå inte på dig själv; du förtjänar det.” Dvs. som rättfärdigar det vi gjort, som vi snarare borde skämmas över förmodligen.

Se också ”Låt oss börja snacka politik” av Röde Orm om bland annat Bengt Göranssons nya bok, ”Reinfeldt har ingen humor” av Olle Svenning som börjar som följer:

”Strax före det moderata sammanbrottet i Almedalen skrev den självhögtidlige Fredrik Reinfeldt en artikel riktad till folket. Han förklarade att Moderaterna ska bli landets statsbärande parti.”

Alliansfritt Sverige i ”M går till val på skattesänkningar för höginkomsttagare.”

Ledaren ”Välfärdsmoderna Sahlin” av Robert Sundberg, ”Samhällsbäraren Reinfeldt” av Göran Greider och ”Ekonomisk politik i privata händer” av Jan-Åke Blomqvist.

”Bloggarna är en maktfaktor – vad än makthavarna säger.”

Pengar finns inte i USA till den förment hejdlöst slösaktiga välfärdstaten, men däremot till magiskt-tänkande-program som att ’bygga starka familjer’…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 15 augusti, se slutet. Tillägg 19 augusti: och nu ska arbetslösa här i Sverige bli räddade av (förmodligen jättedyra) coacher. Se motreaktionen i USA mot positivt tänkande-, teambyggar- och motivationsindustrin].

Hittade denna artikel i Huffington Post, av Michelle Chen, som skriver i ”’Främjande av äktenskap’ i välfärden fungerar inte, ras har fortfarande betydelse”:

“I tider när konservativa ursinnigt har attackerat den förment hejdlöst slösaktiga välfärdsstaten, är det inte konstigt att det alltid finns pengar till magiskt-tänkande-program som ’Building Strong Families’?”

Välfärdsreformernas program för främjande av äktenskap har haft liten effekt på den svåra situation som fattiga familjer befinner sig i. Det ser också ut som om de har gjort ett dåligt jobb genom att tvinga utfattiga par in i högerns familjevärderingar.

Något som heter ”Mathematica Policy Research” har utvärderat Building Strong Families, de äktenskapsfokuserande programmens flaggskepp som drivs i åtskilliga stater, och drar slutsatsen att det har varit en flopp.

Generellt så har programmet misslyckats med att öka sannolikheten att paret ska knytas samman mer, det har inte ökat troheten, ’förbättrade inte parets förmåga att hantera sina konflikter’ och ’hade ingen effekt på sannolikheten att man [inte] skulle uppleva intimt våld mot partner.’

En Joseph DiNorcia Jr hävdar att detta program från start inte var avsett att tjäna fattiga familjer, utan bara tjäna en högeragenda.

Han menar att projekt som Building Stronger Families är meningslösa därför att de befordrar specifika värderingar, snarare än ett generellt välmående.

Dess avsikt är faktiskt inte effektivitet menar han. Istället försöker de hitta saker som framgångsrikt främjar en särskild moralisk agenda: i detta fall heterosexuella äktenskap.

Chen undrar:

”Varför plöjer snåla och gnidiga lagstiftare ner federala gåvor i obeprövad social ingenjörskonst som torgför omoderna och ofta rasistiska värderingar, medan de samtidigt inte kan hitta pengar till skolor, för att skapa jobb eller till livsmedelsförsörjning för barn – program som kanske skulle göra mer för att stärka familjer och gynna möjligheter, än vad utbytandet av högtidliga löften [i äktenskap] någonsin kan göra.”

Om man översätter detta: sätt en vigselring på en fattig moders finger och hon kommer fortfarande att vara fattig. Washingtons fixering vid äktenskap, som har fortsatt under Obama, men i en mer tyglad form, slösar inte bara bort pengar för att främja likriktning, men skyler också nödtorftigt över de strukturella försakelserna (min kommentar: dvs. saker i strukturer och förhållanden vilka orsakar problem eller i vart fall gör livet betydligt krångligare och svårare att hantera), för vilken instabilitet i familjen är ett typiskt symtom snarare än en orsak.

De personer som drar upp riktlinjerna för politiken lever i en sagovärld där de tror att regeringen kan skapa starka familjer i avsaknad av starka samhällen, i en socioekonomisk hierarki som fräter sönder föräldra-barn-bindningarna och kriminaliserar fattigdom.

Det verkliga måttet på familjestyrka är faktumet att så många ensamföräldrar idag klarar att göra rätt mot sina barn trots överväldigande svårigheter.

De överlever med eller utan stöd från politiker som försöker reducera dem till brickor i ett kulturkrig.

Och dylika program som ovan är de inte också ganska förödmjukande?

Tillägg 15 augusti: Och är detta valfrihet; att själv få avgöra, och inse att man behöver söka hjälp för familjeproblem (om det är vad man behöver) ELLER ha pengar till ett anständigt liv. Eller kanske helst både/och. Är detta respekt för individer? Och tala om förmynderi! Och moraliserande, att slå sig för bröstet! Hur var det nu om det där med ”vi vet bäst och vet bäst för alla andra”?

Och det där med arrogansPåståenden som att ”dynamiska effekter” minskar klyftorna. När dessa klyftor snarare har ökat påtagligt…

Det var det där med trickle down-effekten, se tidigare inlägg om Alan Greenspan. Och här är mer om denna förmenta nedsippringseffekt, men i en helt annan världsdel. Är detta i vårt allmänna intresse?

Hög standard

av och med Peps Persson

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, va fan är hög standard.
Litar du på myten om vårt rika västerland,
känner du dig trygg och mätt min vän,
eller gnager tvivlet i dig som en dålig tand,
känner du dig lurad på nåt sätt?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Va ska du med bil och villa,
när du mår så jävla illa,
av det du äter och dricker att du helst ville spy?
Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.


Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
när din hjärna fylls med PCB, PCB,
och du förgiftas så sakta av lungornas rytm.
Tror du på att lyckan ryms uti en penningpung,
eller säljs i engångspack,
tror du på reklamen, att den gör dig evigt ung.
torskar du på deras välståndssnack,


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkotrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,
så du blir jagad och jäktad och ensam och rädd?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Du slösar bort din energi,
går omkring och tror att du är fri,
tills du fattar en dag att du gått på en stöt.

Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt…

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin A. Greenspanreflektioner och speglingar II....