Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Annonser

Maktkamp…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Paul Krugman skriver ironiskt om ett subtropiskt Wisconsin apropå videon ovan.

I “Wisconsin Power Play”eller ”Maktkamp i Wisconsin” skriver han om en Paul Ryan i Representanthuset (se nedan) som, som Paul Krugman skriver, gjorde en oavsiktligt välfunnen jämförelse mellan det som händer i Wisconsin och det som hänt i Kairo.

Fast, tillägger Krugman ironiskt, det kanske ändå inte var den smartaste sak att jämföra Wisconsins guvernör med Mubarak. Dock hade Mr. Ryan mer rätt än han visste…

Här kommer en snabb amatöröversättning av denna artikel.

”För det som händer i Wisconsin handlar inte om statens budget, trots Mr. Walkers förespegling att så är. Det handlar faktiskt om makt. Det Mr. Walker och hans uppbackare försöker göra är att göra Wisconsin – och så småningom, Amerika – mindre till en fungerande demokrati och mer en tredje-världs-aktig oligarki. Och det är därför som var och en som tror att vi behöver motvikt mot den politiska makten, hos de stora pengarna, borde vara på de demonstrerandes sida.

En liten bakgrund: Wisconsin står ansikte mot ansikte inför en budgetkris, fastän dess svårighetsgrad är mindre allvarlig än dem andra stater står inför./…/

I denna situation verkare det vettigaste vara att dela på uppoffringarna, inkluderande penningeftergifter från statliga arbetare. Och fackföreningsledare har signalerat att de faktiskt är villiga att göra sådana eftergifter. 

Men Mr. Walker är inte intresserad av att göra någon överenskommelse. Delvis därför att han inte vill dela uppoffringen: även fast han proklamerar att Wisconsin står ansikte mot ansikte med en hemsk finansiell kris, har han drivit igenom skattenedskärningar som gör underskottet ännu värre. Huvudsakligen har han dock gjort klart att han hellre än att förhandla med arbetare så vill han göra slut på arbetares rättigheter att förhandla./…/

Talande nog så är en del arbetare – nämligen de som tenderar att luta åt republikanskt håll – undantagna från förbudet; det är som om Mr. Walker skryter med den politiska naturen i sitt handlande.

Varför slå sönder facken? Som jag sa, det har ingenting med att hjälpa Wisconsin att hantera sin nuvarande finansiella kris. Inte heller kommer det att hjälpa statens framtida budgetperspektiv ens på lång sikt; i motsats till vad du kanske har hört, offentliganställda arbetare i Wisconsin och på andra håll med jämförbara kvalifikationer är något mindre betalda än den privata sektorns, så det finns knappast rum för att ytterligare pressa ner betalningar.

Så det handlar inte om budgeten: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner./…/

I sanning så har Amerika blivit mer oligarkiskt och mindre demokratiskt över de senaste 30 åren – vilket det har – och det beror i betydande omfattning på nedgången i fackföreningar för privata sektorn.

Och nu försöker Mr. Walker och hans hjälpare att bli kvitt de offentliganställdas fackföreningar också.    

Det finns en bitter ironi här. Den finansiella krisen i Wisconsin, precis som i andra stater, var i stor utsträckning orsakad av den ökande makten hos Amerikas oligarki. När allt kommer omkring så var det de superrika spelarna, inte den allmänna publiken, som pushade för finansiell avreglering och därmed bäddade för den ekonomiska krisen 2008-9, en kris vars efterverkningar är den huvudsakliga anledningen till den nuvarande budgetkrisen. Och nu försöker den politiska högern utnyttja just denna kris, använda den för att ta bort ett av de få kvarvarande hindren för oligarkiskt inflytande.”

Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…

30 september, 2010 § 2 kommentarer

[Uppdatering på kvällen: läs blogginläggen ”Spela inte Svarte Petter med demokratin” och ”Reinfeldt spelar svarte petter”.

Marika Lindgren Åsbrink skriver så bra kommentar till sitt eget blogginlägg ”Väckarklocka – om den icke-representativa demokratin” angående röstdeltagandet:

”Problemet är att beslutet att inte rösta är ojämnt fördelat i befolkningen.

Inte förrän det är helt slumpvist fördelat kan man säga att det beror på fria och rationella val och inte strukturella.

I själva verket är det nästan enbart underprivilegierade grupper som inte röstar. Så länge det finns en överrepresentation av vissa egenskaper bland de som inte röstar så är inte demokratin representativ”].

Robert Sundberg i ledaren ”Reinfeldts lösa förbindelser”:

”Den nya regeringen är dock en minoritetsregering, den gamla var en majoritetsregering. Det är en avgörande skillnad.

Bara till följd av sin natur, att inte ha mer än hälften av riksdagens ledamöter, är den typ av regering Reinfeldt avser leda framöver en svag regering.

En rad borgerliga politiker och debattörer har sedan valnatten gjort sitt bästa för att legitimera en borgerlig minoritetsregering. Det har de gjort trots att det inte är givet att det är en sådan som bör styra landet, eller är bästa tänkbara regering i det läge som uppkommit i riksdagen./…/

Inom Alliansen skedde förändringar som det knappt talas om i eftervalsdebatten./…/

De fyra borgerliga partierna, varav tre förlorade lika många mandat som De rödgröna, avser ändå att regera vidare.”

Göran Greider i ”Romerna står längst ner”:

”Europa är politiskt mörkblått och det skiftar i brunt – så har det blivit när arbetslösheten är skyhög och den sociala tryggheten dålig.

Det bäddar för rasism.”

Sökte på övermänniskoideal och fann recension av Ann Heberlein över boken ”Managementsyndromet – så skapas den moderna chefen” av Thomas Johansson:

”’Det handlar om odlandet av ett slags övermänniskoideal – den perfekta människan’ skriver Johansson.

[en försvarsstrategi som vissa terapeuter kallar falsk makt; barnet är tvunget att ta till diverse försvar för att överleva hur det behandlades och för att hantera den totala hjälplösheten som ju ett barn är i, en av dessa strategier kan vara att intala sig att man har supermansegenskaper (dvs. det som kan kallas falsk makt). Och detta försvar och reaktionssätt kan man ta med sig upp i vuxenlivet, om man inte blev bekräftad i sin utsatta roll som barn och ung, vilket kan få svåra konsekvenser antingen i det lilla (den senare egna familjen) eller det stora (om man får stor makt, t.ex. blir ledare för ett helt land). Se t.ex. “See No Evil — A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn intervjuad av Brian Braiker och inte minst ‘Leaders’ av Bob Scharf, att de med starkast psykologiska försvar tenderar att leda].

Det är tydligt att den perfekta människan lever i en drömvärld: en värld där frågor om makt, klass, exploatering och globalt förtryck lyser med sin frånvaro.

Allting lämnas till individen och hennes möjligheter att lyckas är obegränsade, bara hon följer de framgångsrecept som diverse coacher och andra charlataner villigt bistår med (mot en viss [!!!] ekonomisk ersättning, men ändå).

Johansson anknyter till den tyske filosofen Herbert Marcuses kritik av hur psykologisk kunskap användes för att oskadliggöra arbetarna i det kapitalistiska systemet.

[texter av Marcuses här och här hans officiella hemsida, se inte minst ‘Den endimensionella människan’]

Psykologi kan användas för att bryta loss individen från sociala och kulturella strukturer, betrakta och förklara processer och skeenden i ljuset av psykologiska orsaksskeenden.

I managementlitteraturen talas det aldrig om sociala orättvisor, ekonomiska klyftor eller exploatering.

Kapitalismen är ljus, god och ren, individen stark och kreativ.

Självfallet är detta synsätt attraktivt – för näringslivet och industrin.

Lika attraktivt är det inte för den individ som inte lyckas, som inte håller måttet, för den som inte trivs på sin arbetsplats.

Naturligtvis finns det hjälp att få även för henne. Hon kan söka stöd hos Dalai Lama som, i boken ‘Lycka på jobbet’ råder den missnöjde till mental träning: ‘… vi kan vara lyckliga i arbetet genom att förändra våra attityder och vår inställning genom mental träning’.

Säg det till en underbetald textilarbetare i Indien med tolv timmars arbetsdag. Tänk positivt!

Thomas Johansson har skrivit ännu en angelägen och skarp bok, med en samhällskritik av det slag som man alltför sällan möter i den offentliga diskussionen, inom såväl som utanför akademin.

Hans sociologiska blick förmår se igenom också den vardag som vi vant oss vid så till den milda grad att den blivit nästintill transparent. Det är en svår konst, och därför så viktigt att någon av oss behärskar den.

För inte finns det sex miljarder olika vägar till lycka?”

Och här ytterligare artikel om denna bok.

Se också tidigare inlägg om Barbara Ehrenreich.

Här ett arbete från sociologiska institutionen i Göteborg om ”Livscoaching en diskursanalys av livscoachers självrepresentation på internet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin not being allowed to call thins in questionreflektioner och speglingar II....