Mer om girighet, egoism – och privatiserad skola …

Birger Schlaug i postningen ”Femton rum”:

”På ett överbelagt boende i Solna tar omsorgsbolaget Attendo i snitt ut 1 940 kronor per dygn och barn. Fyra barn som flytt genom Europa i varje rum. Åttatusen kronor per rum. Per dag. Det motsvarar 2, 8 miljoner per år. För ett rum. Och lite mat.

Hela Sverige skramlar, med artistgalan på Globen, samlade in 43 miljoner. Det räcker till 15 rum. I ett år. Om Attendo får bestämma.”

Om oroliga vårdföretagare…

I dagens DD kan man läsa om ”Privata vårdföretag oroliga inför valet”:

”Privata vårdföretag och dess ägare är oroliga inför valet om vad som kommer att hända med deras företag om vinsterna i vården ska tas bort.

– Jag känner i alla fall ingen oro de närmaste fyra åren. Mitt och många andra företag kommer att leva vidare, säger Annika Hedström, ägare till Annikas Hemtjänst.

– Den sista tiden har oron varit väldigt stor bland medlemsföretagen, det skulle bli enorma effekter om vinsterna tas bort och många företag tvingas lägga ner, säger Inga-Kari Fryklund, vårdföretagarnas förbundsdirektör.

Vårdföretagarna reser runt på 30 orter i Sverige för att ta reda på vad som händer med de privat drivna vård- och omsorgsföretagen om det blir S-styre i respektive kommun.”

Nu skräms folk för att de inte ska få vård om vårdföretag går i konkurs.

Gunilla Andersson, aktiv i nätverket Gemensam Välfärd, Malmö, skriver så bra i ”Marknaden tar inte samhällsansvar”:

”Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?/…/

‘Var tredje skånsk vårdcentral stängs vid ett maktskifte’ är slutsatsen i en rapport av Folkpartiet Skåne som regionråden Gilbert Tribo och Mats Persson lyfter fram på Aktuella frågor 17/7.

Vad som anses hota vårdcentralerna är ett stopp för privat vinstutdelning.

Ett liknande budskap framfördes för några veckor sedan av Friskolornas riksförbund.

Det varnade för att vid ett vinstutdelningsförbud skulle var femte fristående förskola och skola lägga ner sin verksamhet.

Ursäkta, men vad är det som är så skrämmande?

Ingen tvingas att stänga skolor eller vårdcentraler, bara att sluta dela ut vinster till vårdföretagens ägare.

Väljer de vinsten, finns det andra som kan driva välfärden. Värre än så är det inte.

Det är knappast vinstintresset som skapar en god välfärd och välfärden finansieras under alla omständigheter av skattepengar.

I en tid då nedskärningar och vinstintresse blivit de viktigaste drivkrafterna är det helt andra faktorer som är avgörande för att välfärden trots allt fortfarande fungerar.

Sjuksköterskor, lärare och lokalvårdare drivs av en vilja att göra ett bra, meningsfullt jobb.

Att betyda något för någon annan.

Därför gör de sitt yttersta för att sjuka och elever inte ska fara illa, trots nedskärningar, trots vinstintresse./…/

Reklamen har blivit vår tids konsumentupplysning där företagen lovar guld och gröna skogar, men ‘glömmer’ att informera om vinstintresset, vilket ofta innefattar personalnedskärningar och hårda sparbeting på allt som är viktigt för dem välfärdens skattepengar är menade för.

Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv är mycket aktiva i välfärdsdebatten.

Deras budskap är att privata vinstdrivande företag är en omistlig del av den svenska välfärden.

Det är logiskt, eftersom deras uppdrag är att företräda just privata vinstdrivande företag./…/

Svensk välfärd har under de senaste åren kommit att genomsyras av ekonomism och marknadstänkande. Det gäller såväl offentlig som privat driven välfärd.

I slutändan får vi medborgare och anställda inom välfärden ta smällen, leva med oron och otryggheten som spridit sig som en farsot i vad som brukade kallas välfärdslandet Sverige.

Marknaden tar inte samhällsansvar. Det är de folkvalda politikernas uppgift. De ska fatta beslut om i vilken riktning samhällsutvecklingen ska gå.

När den nyliberala eran inleddes på 1980-talet fanns det ett behov av att vitalisera den offentliga välfärden som blivit alltför storskalig och stelbent.

Av någon anledning ansåg såväl vänster- som högerregeringar att privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar var lösningen. Idag är det dags att konstatera att den nyliberala eran nått vägs ände och att det behövs en ny inriktning.

Det är dags för en demokratisering av välfärden.

Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?

Vi medborgare behöver ompröva den identitet som marknadsanpassningen påtvingat oss.

Under flera års tid har vi lärt oss att tänka och agera som kunder och konsumenter och på vägen tappat bort rollen som medborgare och medmänniska.

Vi har lärt oss att när det fungerar dåligt i skolan eller på vårdcentralen ska vi välja något annat på marknaden.

Om vi börjar tänka och agera som medborgare inser vi att vi istället tillsammans kan kräva förändringar, så att alla skolor och alla vårdcentraler fungerar bra.

För alla, inte bara för dem som till slut lyckas välja rätt.”

Begreppet ”valfrihet” borde problematiseras…

Jag har tittat på första panelsamtalet i en samtalserie vid Stockholms universitet om ”2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild” med Sigbrit Franke som moderator (här är hennes blogg), Sven-Eric Liedman, Anna Ekström, Maciej Zaremba m.fl. i panelen.

Läs om nya generaldirektören för Skolverket Anna Ekströms syn på sitt uppdrag, på skolan, lärarna här.

Vid ett tillfälle i slutet av denna paneldiskussion replikerade Franke ganska skarpt till en i panelen som just yttrat sig:

”Du är väl inte emot valfrihet?”

Som om någon svurit i kyrkan? Antingen håller man med eller håller käft? 

Det fick mig att omedelbart tänka:

”Vad ÄR ‘valfrihet’ egentligen?”

Ja, det begreppet borde problematiseras!

Ja, debatten behöver nyanseras i samhället i allmänhet. Flera bra, tänkvärda intressanta saker sas (många har sagts tidigare, men behöver upprepas). Bland annat (här blandas förmodligen mina egna reflektioner med det paneldeltagarna sa fritt hågkommet av mig):

Teorier utan praktik är bara tomt. Men teorier behövs.

Ens värdegrund måste vara medveten. Så man inte omedvetet påverkar.

Liedman:

”Lärare skulle behöva mer kurage och självförtroende.”

Ja, det behövs mer rebeller där? Som visserligen fyller i alla blanketter och formulär, men slarvigt, och sen ägnar sig åt det de är satta att göra.

”Man behöver befria sig från modeteorier!”

Precis! Inte bara anamma dem okritiskt.

Människo-, kunskaps- och samhällssyn bör vara så medveten som möjligt. Sådan finns vare sig är medvetna om den eller inte. En omedveten sådan påverkar omedvetet (och hur?). För att inte omedvetet påverka.

Liedman:

”Förlorarna finns i periferin.”

🙂 Han är en rebell. Härlig sådan! Han fortsatte:

”Som skolan fungerar idag får lärare ägna för mycket tid åt att göra reklam för sin skola. Ägna sig åt PR.”

Var det i det sammanhanget Franke replikerade

”Men du är väl inte emot ‘valfrihet’?”

Ungefär som om man inte får ifrågasätta fenomen i skolan, i detta fall att måsta göra reklam och PR, eller i vart fall diskutera i vilken grad och hur. Eller som om inte FÅR vara emot ”valfrihet”? Vad den nu är? Har den inte alls funnits förr? Och fanns det en slags ”valfrihet” förr som bara var förbehållen vissa? Är det risk att den kommer att bli förbehållen vissa också i framtiden och att den redan nu är förbehållen vissa. Dock inte formellt, men i realiteten, därför att förhållanden och föriutsättningar är olika för olika. Hur hanterar man det? Behövs det samlade grepp för alla individers bästa, för hela vårt samhälles bästa, för landets bästa, för världens bästa?

Det pratades en del om (konst)hantverk. Jo, verktyg behövs. Det tar tid att komma in i yrket.

Och det pratades om rutin. Min personliga reflektion: rutin kanske behövs för att frigöra energi, tid, kraft för att ta itu med problem?

En forskare påpekade att ”entreprenöriellt lärande” i många fall använts för progressiva arbetssätt. Detta roade Liedman. Helt i linje med den rebelliska läraren och dennes/dennas sätt att arbeta. Ja, riktigt uppmuntrande om så är. 🙂

Det finns en sådan massa målbeskrivningar som lärare ska fylla och jag tror personer i panelen menade att de faktiskt är omöjliga att fylla i, i alla fall fullt ut… Kloka lärare behövs där.

Min reflektion: Ja, som Liedman är inne på, tror jag, rebeller behövs! Lärarkåren får inte bli som en samling likformiga robotar. Alla stöpta i samma snäva, korrekta, strikta, tråkiga form, som några mini-Jan Björklunds allihop. Ingen enda borde bli som han.

Ytterligare reflektion: Lärarna kan vara avgörande viktiga. Barn MÅSTE ju vara i skolan.

Jag har nyligen haft en diskussion om unschooling/homeschooling. Tror inte det är lösningen på problem. Samma problem vad gäller omedveten påverkan osv. gäller där. Och är det barnet självt som bestämt om denna slags skolgång? Är denna slags skolgång så fri som vi vill göra gällande alltid? Nej, är denna slags skolgång så fri från (medveten och omedveten) påverkan egentligen som man kanske tror? Eller egentligen alltid på barnens villkor?

Och återigen: varje modenyck måste inte okritiskt följas.

Kan inte låta bli att slutligen konstatera: Man måste vara oerhört stark för att fixa detta jobb bra? Risken är att de riktigt bra lärarna lämnar skolan, alternativt bränner ut sig?

Ja, samhället, vår värld – och skolan – har blivit mer segregerad.

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

”Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Entreprenören, är han alltid, vad han än gör, av godo? ”Förnyelse” – kodord för högervridning…

En snabbloggning så här på morgonkvisten… Notisen ovan hittar man också här.

Och om Sörlins artikel i Tiden kan man läsa:

”Fredrik Reinfeldts innovation som politiker är att han har gjort framtidslösheten till program. De frias visionslöshet är förstås också en berättelse, men en helt annan, och den handlar om de enskilda människorna. Inte om att världen, eller ens samhället, skall bli bättre. Oppositionen, de rödgröna, har gjort en strategisk felbedömning. De har försökt tala med människor som om dessa människor, medborgarna, vore just visionslösa. Men så är det inte, skriver Sverker Sörlin, idéhistoriker, professor vid Kungl. Tekniska Högskolan och författare.”

Men skulle Reinfeldt vara tydligare med vilket samhälle han vill skapa, så skulle människor sluta rösta på honom? Och det inser han samt högern.

Göran Greider skriver i ledaren ”Med Juholt tar rörelsen revansch”:

”Var står han i de tunga frågorna kring skatter, välfärd, ekonomi? Jag tror att han står där majoriteten i rörelsen står, d v s i en känsla av att partiet inte på länge vågat utmana borgerligheten tillräckligt mycket utan alltför anpassligt ställt upp på dess agenda. De som hoppats på ‘förnyelse’ av partiet lär således snart vädra sina besvikelser – men då ska man komma ihåg att själva ordet förnyelse inte är något annat än ett kodord för högervridning./…/

Jag tror att Reinfeldt kan få svårt att hantera denne jovialiske, men samtidigt snabbtänkte medelålders man. För han är snabb i tanken, han står stadigt mitt i en rörelse och just därför inser han antagligen att det är viktigt att mäta ut ett större avstånd till borgerligheten. Med honom kan rörelsen börja om. ”

Följande kommer från debattartikeln (som jag ännu inte kan hitta på nätet):

”Socialdemokratin i ingentingland –

Stellan Lindqvist, statsvetare och frilansskribent, fortsätter debatten om socialdemokratins framtid. ‘Först nu, när man närmar sig tjugoprocentstrecket och statsmakten som realistiskt mål avlägsnat sig, har det avslöjats vad som blev kvar: tomhet och vilsenhet. Hur gick det till?”

Lindqvist skriver om ett folkrörelseparti utan folk, men kan det bli ändring på det nu?

Se också ””En genuint praktisk socialdemokrat”, socialdemokrater i Dalarna om Håkan Juholt. (s) här verkar nöjda med valberedningens förslag. Och, jo, Juholt ger ett väldigt gott intryck. Jag tror att han kan visa hur verkligt färglös Reinfeldt är… Och förhoppningsvis visar Reinfeldt, Borg & Co färg alltmer med en ny socialdemokratisk ledare av den kaliber som Juholt verkar besitta. Och tillsammans med Carin Jämtin kan det bli rilktigt bra… 🙂

Jag tror inte heller man ska underskatta medelklassen, till vilken jag hör, vad gäller solidaritet. Vi är inte alls alla för höger. Inte ens en högervriden socialdemokrati! Men kanske gäller det att folkbilda ett antal år, tyvärr… Som Stellan Lindqvist skriver.

Jag tror fortfarande att den högerpolitik som förs bara gynnar de allra, allra mest välbeställda  och alltså inte medelklassen – heller. Jag tror på ett jämlikt samhälle, där allas resurser tas tillvara. Och där det inte bara är retorik utan verkligt innehåll i att ”alla ska med.”

Tillägg på kvällen:

Jag tror att den undersökning Jonas Olofsson refererar till är ”Building a Better America – One Wealth Quintile at a time.”

Företagande och social trygghet – och också litet om olikhet i uppväxtvillkor…

Debattartikel i Dalademokraten lördag 12 juni.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar.

I USA betalar arbetsgivarna sjukförsäkring m.m. för sina anställda och vad kostar det för företagarna?

Det verkar MINST lika krångligt och byråkratiskt att anställa där som här, att döma av vad min pojkvän vittnat (han är amerikan och egen småföretagare i USA). Dock är han så hjärntvättad med propaganda mot skatter och har en god portion politikerförakt (som missgynnar dem med svag eller ingen röst).

Och för honom personligen skulle ju ett skyddsnät finansierat av alla betyda oerhört. Skapa en trygghet som skulle göra honom mer kreativ och förmögen att lösa problem.

Kortsiktigt kanske man blir problemlösande och kreativ av att ”få” kämpa, men på lång sikt tror jag att det BARA leder till sämre prestationer och sämre resultat för majoriteten av oss människor.

Läste också nu på morgonen krönikan ”Jag blödde näsblod – och stod kvar” i Lärarnas tidning, där man kan läsa om hur häpen den då färska läraren blev över hur barn kan ha det:

”Direkt från lärarutbildningen, med tusen idéer om hur olika situationer ska hanteras, ut i en verklighet som sannerligen överträffade fantasin.

Denna verklighet innebar ett brutalt uppvaknande för mig.

Om hur det ser ut i vissa familjer och hur lite skolan har att erbjuda dem som behöver mer.

En del elever åt sitt första varma mål sedan fredagen, på måndagen i skolan.

En elev hade med sig en potatis på fruktstunden.

En annan hade hål i skorna och såg nog gladast ut av alla när vi bestämde att vi hade frivillig innerast om det regnade.

Många hade kroppen full av oro av det slaget som inte är förenlig med koncentration på skolarbete.”

Det där med skatter och svartjobb…

[Uppdaterad under dagen]. Min pojkvän, egen småföretagare i USA, sa igår att kunder ibland betalar i kontanter (annars verkar checkar vara vanligast) och kan tillägga när de betalar kontant något i stil med att han kanske inte redovisar dessa inkomster till myndigheterna. Det vill säga jobbar svart. Fast det tror jag inte att han gör.

Så folk jobbar svart även i USA!!?? Trots deras påstått lägre skattenivå.

Och vad gäller skatt, så tror jag att myndigheterna tar in skatt på en massa andra saker där (än inkomstskatt). Beskattar en massa annat. Det drabbar småfolket. Som dessutom får ett betydligt sämre skyddsnät. För dessa pengar går inte till trygghetssystem, utan till annat; krig, lön till höjdare osv.

Och detta innebär ju att det är de med de största inkomsterna som gynnas! De har råd att betala privatvård osv. osv. Och de kan kanske rentav leva på sina pengar bara. Och de med de lägre inkomsterna missgynnas och missgynnas rejält! Inte minst de med lägst inkomster i USA, men vi är ju i rask takt på väg dit med den regering vi har med Reinfeldt i spetsen. Hela samhället förlorar på detta. Och i slutänden också de välbeställda.

Och egentligen så förlorar man på att inte betala in sociala avgifter som egen företagare. Framförallt på längre sikt. I lägre pension bland annat.

Så håller den retorik vi blivit hjärntvättad med?

Hur gör man människor mer solidariska (med system och varandra) eller snarare: hur gör man dem betydligt mindre solidariska? Hur höjer man moralen hos människor eller snarare: hur sänker man den? Och varför är den låg om den är låg? Är vi födda giriga och egoistiska? Nej, det är vi inte.

Jo, återigen de med starkaste psykologiska försvaren (starkaste psykologiska förnekandet) tenderar att leda. Och dessa tenderar att få stöd (i politik och val) av ”mindre friskt folk”, för att använda John Cleeses och Robin Skynners terminologi. Se också tidigare inlägg ”Nyauktoritärt samhälle , att slå sig för bröstet, förakt för svaghet samt om girighet eller guldsot…”

Och apropå vår högerregering och högermedia (se också Ett hjärta RÖTT om rosenröd skildring av samhället och resultaten av den politik som förts – samt om tillrättalagda pressmeddelanden):

”Livet är lätt om du är konservativ. Även om konservativa misslyckas totalt när de är i maktställning, kan de vända detta och säga, ’Titta – detta bevisar vår poäng. Staten (regeringen) fungerar inte! (Paul Krugman). Vad än problemet är i den privata sektorn, så kommer högern att se statens agerande som roten till problemet. (Mike)”

Maktens arrogans…

Wanja Lundby Wedin skriver om jämlikhet i ”Viktigast att öka jämlikheten” att jämlikhet skapar ett bättre samhälle – ett samhälle med möjligheter (för alla).

Men den har också ett värde i sig, inte bara för att utjämna skillnader i villkor mellan barn som växer upp, utan också för att gemensamt och solidariskt utjämna skillnader som kan uppstå senare i livet.

Som ekonomisk trygghet vid arbetslöshet eller sjukdom, självklarheter i ett välfärdssamhälle.

”En ökad inkomstspridning innebär att det är fler kvinnor än män som halkat efter och fler arbetare som förväntas nöja sig med lägre lönepåslag./…/

Vi accepterar inte en utveckling där klass, kön eller ursprung bestämmer vem som ska vara vinnare eller förlorare i lönekampen.

Vi vet att det inte är förutbestämt att ojämlikheten ska öka. Det finns alternativ till den borgerliga politiken, en aktiv politik som ger jobb och motverkar skadeverkningarna av arbetslösheten, en politik som ger oss framtidstro.”

I ”Rapport från ett fattigt Sverige – klyftorna har ökat mellan landets hög- och låginkomsttagare” kan man läsa:

”Människor har tappat greppet. Att hela tiden vara rädd och orolig för att man inte ska klara sin ekonomi är inte hälsosamt./…/

Runt om i landet vittnar kyrkans socialarbetare om hur allt fler slås ut när arbetslösheten stiger och trycket från samhället ökar./…/

När människor väl har trillat mellan stolarna upplevs möjligheten att ta sig upp igen som väldigt liten.

I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare.

Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar./…/

För anställda i kommuner och landsting var 2009 det tuffaste året sedan mitten av 90-talet.

Nedskärningarna har bland annat lett till att färre offentliganställda får göra mer med mindre resurser samtidigt som behoven ökar. Heltider blir deltider, korttidskontrakten förnyas inte och löner fryses./…/

Det heter att alla måste ta sitt ansvar.

Men alla tar inte sitt ansvar.

Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid.

Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.”

Maria-Pia Boëthius i ”Otrohet som affärsidé” skriver om media och undersökande journalistik (eller snarare bristen på sådan):

”Vid sidan av otrohetslarvet i den svenska medieutvecklingen finns det spännande, andra skeenden. I USA och Storbritannien har det skapats privata fonder för att finansiera undersökande journalistik, i Belgien står offentliga sektorn för finansieringen, ungefär som Författarfonden i Sverige.

Fria journalister kan söka finansiering för djupdykningar i våra sammansatta samhällen. De kan sedan publiceras i fria och alternativa tidningar eller på nätet, eller i friare radio och tv.

Och utmana mediekonglomeratens ’rapportering’. Betalningen är redan fixad – och inte av marknadens aktörer inom media, de som äger och hittills har fått lov att välja vilka ämnen de vill publicera.

En underbar utmaning mot etablerade medier.

I USA har flera tv-program gjort tittarna till vakthundar: ifrågasätt – eller emotsäg – pratskallarna i tv-sofforna! Kolla fakta, och berätta för oss – tv-kanalen – vad ni kommit fram till!

Tittardömet förvandlat till undersökande barfotajournalister, faktiskt helt nyskapande, ett resultat av internets interaktion.”

Carl Ström, Lars Beckman, Lisbeth Godin Jonasson, Malin Sjölander, Karina Folkesson och Jan-Olov Nordström, Svenskt Näringslivs regionchefer i den norra halvan av Sverige skriver om Svenskt näringslivs kommunranking i en oerhört tunn ”Alla ska med”.

Imorgon kommer visst Carl Ström med en replik på Robert Sundbergs ledare om denna ranking.

Behöver inte företagare också välfärd och dem som utför dessa tjänster? Gör inte de senare ett oerhört viktigt jobb de också? Bidrar vi inte alla till ett lands välfärd?

Om det blir som i USA, där folk betalar försäkringar själva i oerhört högre grad, så kommer vissa företagare att välja bort sjukförsäkring, att betala till en vettig pension. Unga tar chansen att INTE ta en sjukförsäkring.

Men i USA är man inte nekad akutvård, så många utnyttjar den möjligheten; åker in akut. I slutänden blir det i alla fall folk i gemen som får betala.

Avprivatisering, solidaritet och frihet, att misskreditera folket, samt om hälsoval…

bilderna ovan ur JAK:s medlemstidning Grus och Guld.
tala om förakt och brist på respekt!

Klicka på bilderna för att göra dem större.

Läs Ulf Lundén i ”Samarbeta eller förlora. Vad händer med kulturen när ansvaret skickas ut till regionerna i landet?”:

”Lokala politiker som främst ser kultur som en turistattraktion kan i fortsättningen neka smalare festivaler, konstutställningar och poesikvällar som inte anses stärka Dalarna som varumärke.

Självfallet kommer kulturen i länet även i fortsättningen att ha sin starkaste bas i residensstaden Falun eftersom institutionerna huserar där.

Denna nya förvaltningsmodell framstår inte i mitt tycke som någon visionär satsning som förstärker kulturen.

Kulturutövarna kommer heller inte att få en tryggare arbetssituation. Här krävs insatser av staten genom en regering som vågar öka anslagen till kulturen.

Varför skall det vara så svårt att skapa ett omfattande bevattningssystem för nya och obeprövade kulturyttringar? Har vi över huvud taget råd med risksatsningar?

Peace&Love-festivalen var från början en blygsam liten lokal rockfestival där ingen kunde förutspå dess gigantiska framgång. Den byggdes i n t e av privata entreprenörer utan av genuina eldsjälar med hjälp av kommunala pengar.

Kulturen måste komma först utan krav på automatisk motprestation.”

Läs också ”Hommage till en studiecirkel” också av Ulf Lundén, samt ”Röda ungdomsböcker håller än – klasshatet pyr ändå under ytan” och ”Ett hjärta RÖTT” bloggar om bristen på argument och vad detta leder till.

Tillgång och efterfrågan, om moral, att slå sig för bröstet och förakt för svaghet…

[Uppdaterad med länkar till två artiklar ur Dalademokraten 25 april].

Snabb- och kortbloggning. Min pojkvän i USA frågade mig litet provocerande när jag berättade, med ganska stor ironi, att det är brist på personer inom en av de yrkesutbildningar jag har (inte det jag jobbar inom sen en massa år), men ändå syns inte detta i lönekuvertet alls (och när jag har extraknäckat, på obekväm arbetstid, inom det har jag inte begärt enormt mycket betalt):

”Hur kommer det sig att det finns så enormt många advokater i USA som tjänar storkovan, men hantverkare som det kanske är OERHÖRT ont om lever nästan på fattigdomsgränsen!?”

Tja, hantverkaren kanske inte är så bra på att tala för sig? Så han/hon kan ha det bättre!?

Och så en spontan tanke angående artiklar i ETC om ”utanförskap”, bland annat ”Fler jobb blev fler bidrag” (hittar inte ”Högern har ordet. Det borgerliga språket används även av vänstern”):

Vad handlar begreppet ”utanförskap” om? Vad säger det? Säger det mer om samhället än om individen? Om ALLA verkligen inkluderades och sågs om värdefulla skulle vi inte resonera i termer av utanförskap? Under detta begrepp finns förakt för svaghet och inte så litet moraliserande, inte minst från många i ledande ställning (läs kommentar nummer 1 till den länkade artikeln).

Jag skulle vilja länka till och citera ur recensionen ”Skönt att slippa vara flexibel. Livet som pensionär både tillgång och nedgång” (av Merete Mazarellas bok ”Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär”) och artikeln ”Se upp för pesten!” i kulturdelen i DD när dessa finns på webben, men som i korthet handlar om vår syn på pensionärer (här kan man kanske också tala om utanförskap?) samt den senare om Johan af Donner och vad hans agerande är symtom på.

”Kan ett samhällsklimat förvärra situationen för människor med dålig moral och inre psykiska defekter?”

undrar Ulf Lundén. Och han forsätter:

”Ja, självfallet. Den högsta kasten är finanshajar och börsmäklare. De sätter ribban för den marknadsfundamentalism som härskat i decennier.

Alla dras med i dansen runt guldkalven.

Lycksökarna är många. En del avslöjas – andra inte.

Kulturprofilen Tage Danielsson sade på sin tid följande:

’Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna, och gör den inte det beror det bara på att den har gödsats med för mycket skit från ovan.’”

Och apropå USA och alla advokater, människor stämmer varandra till höger och vänster. Läkare till exempel är tvungna att ha dyra försäkringar för att skydda sig. Vad kostar allt detta? Är detta samhällsekonomiskt? Vad slags samhällsklimat?

I veckan blev vi informerade kortfattat om nya läroplanen som ska klubbas, Gy11, där bland annat entreprenörskap ska bli ett ämne.  Det är väl gott och väl, men hur är villkoren för småföretagare?

Blir det som i USA, där man värnar om storföretagen? Och handlar det bara om att göra storkovan, inte få inkomster som det är rimligt att leva på? Är det det viktigaste i livet att tjäna mer än man någonsin behöver? Eller vad är viktigt här i livet?

Önskar jag kunde citera ur recensionen ovan om rollen som kund (inte individ eller människa), om kämpandet för att lägga till ytterligare meriter i CV osv.

Se bloggningen ”Får vi flerPeter Englund i framtiden?”