‘Recept för att privatisera offentlig utbildning’ eller ‘hur man förändrar nationens skolor’. Är begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ högerns motsvarighet till det vänsterflum som bland annat förre chefredaktören för DN Hans Bergström kritiserar?

Lärare i USA i en snabböversättning (i ren ilska, vill försöka förmedla något av hur diskussionerna går i USA, tycker mig se vissa paralleller här):

”Här är ett satiriskt ‘Recept för hur man förändrar nationens skolor.’

Jag har jobbat som lärare i staten Washington i 33 år och arbetar nu i kampanjen för att stoppa charterskolinitiativet i staten Washington [charterskola är en skola i USA som drivs med en form av skolpeng].

Det ser inte bra ut att Bill Gates med vänner spenderar 9 miljoner dollar [ca 63 miljoner kronor] på annonser/reklam (vi har inga annonser) [gäller detta bara staten Washington eller hela USA? Är ‘vi’ kampanjen att stoppa charterskolinitiativet?].

RECEPT för att ta över en nations offentliga skolor

Ingredienser:

• några superförmögna familjer (som aldrig gick i offentliga skolor)
• starka religiösa grupper som är övertygade om att det som är fel i nationen orsakats av offentlig utbildning
• lobbyister för privata företag som bara väntar på att få inkassera offentliga pengar [såna finns i Sverige också!!! Tvivlar starkt på att de verkligen vill förbättra skolan i Sverige!]
• ett politiskt system som tillåter att stiftande av lagar kan ‘köpas’, där kampanjpengar ör okontrollerade
• illusionen att det offentliga skolsystemet är brutet/sönderslaget (trots faktumet att det stadigt har blivit bättre över tid enligt NAEP [ungefär ‘nationell utvärdering av utbildningsmässiga framsteg’. Detta har vi också hjärntvättats med här i Sverige, se t.ex. blogginlägget ‘Om den svenska skolans kris’*)])
• några övertygande filmer för att skapa en negativ version av offentlig utbildning för att styra offentlighetens uppfattning [Ja, se serier i Sverige som klass 9A!!!]
• en förespegling om reform genom att påbjuda framsteg med ouppnåeliga, ickestödda mål som garanterat skapar kaos och misslyckande. Knyt finansiering till dessa testpoäng så att de kräver all tid [från läraren i klassrummet], kom också ihåg att testande innebär storkovan för våra vänner [testföretag bland andra tjänar en massa pengar, se vad Diane Ravitch skriver om dessa i tidigare blogginlägg eller på hennes blogg eller i hennes sneaste bok om skolan i USA: bland annat att de själva inser bristerna i de test de själva producerar, att de inte är helt fullkomliga, utan kan innehålla fel osv]
• någon att klandra. Lärarfacken (detta är en särskilt viktig ingrediens eftersom dessa är de enda organisationerna med tillräckligt inflytande för att stoppa processen att ta över offentliga skolor) [Förmdoligen sant! Något som pågår här också: alliansen vill försvaga fackens roll och inflytande på alla de sätt de kan!!! Och våra lärarfack är ganska tandlösa!?]

Riktlinjer/anvisningar för hur man bör gå tillväga:

Samla ihop alla ingredienser och rör väl. När rätta tiden är inne: köp lagstiftningen med miljontals dollar som skapar det slags privat kontrollerade [inte demokratiskt kontrollerade eller av oss alla kontrollerade] skolor som du verkligen vill ha.

Dessutom, gör detta på ett sånt sätt att det ytterligare försvagar stadsdelsskolor genom att stjäla deras finansiering och resurser [Precis!!! Bra sagt! Vadå, valfrihet för alla där boende?].

Slutligen, luta dig bakåt och njut av vad du skapat. En ny version av offentliga skolor där lärare inte kan ansluta sig till fackförbund, där kreationism kan läras ut som vetenskaplig sanning, med offentliga medel, och där företag kan kontrollera utbildning bättre, enligt sin egen lust, medan deras vänner håvar in vinsterna.

Och som grädde på moset: ja, det var litet dyrt att köpa dessa ingredienser, men nu har vi vårt projekt permanent finansierat med offentliga medel [Precis! Eller så länge vi har lust att driva denna skola/utbildning?]!”

Och här i Sverige kan de som inte har vare sig erfarenhet av att driva skola ELLER ens högre utbildning på området få godkännande att starta gymnasium. Samtidigt sägs det att skolresultaten sjunker i Sverige! Borde det då inte ställas väldigt stora krav på dem som startar en skola? Att de som gör detta både har adekvat utbildning OCH helst också gedigen erfarenhet av att leda en skola, samt också helst egen erfarenhet som lärare (samt utbildning på området)?

Jag tror att så inte sker och det är SKRÄMMANDE!

En av mina lärare sa:

”Det tar 10 år att lära sig detta yrke!”

*) ”Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar.”

Precis!!

”Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor.”

Sant, tror jag!

”Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan.

Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete.

Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status?

Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen.

Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

🙂 Sant! Bra skrivet!

Dagens Diane Ravitch-citat: ”Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner, inte ett företagsledningsproblem som kräver värvning av en armé av konsulter”…

S. 225 i kapitlet ”Lektioner som lärts” i ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ungefär ”Det fantastiska amerikanska skolsystemets uppgång och fall [död och liv] – hur testande och (skol)val underminerar utbildning”** i min snabböversättning från engelskan:

”Grundförutsättningarna för bra utbildning hittar man i klassrummet, samhället och kulturen, men vår tids reformerare fortsätter titta efter genvägar och snabba svar. Frigjord [släppt lös} från varje äkta utbildningsfilosofi så kommer våra nuvarande reformer att göra oss besvikna, precis som andra i det gångna [har gjort]. 

Vi kommer så småningom se dem som distraktioner [som hindrade oss från att se klart], urspårningar och förlorade möjligheter [och vad har de kostat på vägen, inte bara i reda pengar, utan också för elever, lärare, samhället, ja, hela världen?].

Det är dags att ta sig en ny funderare på inte bara detaljerna i dagens reformer, utan också själva definitionen av [vad] reform [egentligen och verkligen är. Ja, just det: vad är det egentligen? Inte bara i skola, utan också i vård och omsorg?]. 

Våra skolor kommer inte att förbättras om vi fortsatt omorganiserar deras struktur och management/skötsel/ledning* utan att ta hänsyn till deras grundläggande syfte [och tror att ‘management’ kommer att lösa allt: även det innehållsliga!].

Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner [djupare sådana], inte ett företagsledningsproblem som kräver en enrollering [=värvning] av en armé av konsulter [vad kostar dessa? Och har de verkligen löst så värst många problem, om man skulle skärskåda det de gjort några år senare?]. 

Helt visst ska vi mobilisera experters talanger vad gäller företagsledning för att säkerställa att skolfaciliteter [lokaler, hjälp- och läromedel] underhålls väl, att lärare har adekvata tillgångar [materiellt osv], att service som inte rör själva utbildningen fungerar smidigt och att skolorna använder sina resurser klokt. 

Men organisationsförändringar kan inte i sig själva skapa ett sunt utbildningsprogram eller höja utbildningen till de höjder där vi skulle vilja att den befann sig.”

Så bra sagt och applicerbart på svensk skolpolitik! Tyvärr även på (s) skolpolitik.

”I och med kommunaliseringen [av svensk skola och kommunpolitikers intåg i skolvärlden] kom en massa okunniga in och alla de problem som redan gjorts gjordes igen.”

eller något i den stilen har skolforskaren Gerhard Arfwedson sagt så klokt. Man tror att man hittat det som kommer att lösa alla problem och skapa den där ultimata skolan. Och så genomdriver man något som på sikt kan visa sig ha kostat en massa och inte förbättrat själva undervisningen ett jota.

Ravitch skriver om

”… avsaknaden av sunda utbildningsvärderingar.”

Bra sagt! Och skriver också ett helt kapitel (förutom notiser i andra kapitel) om alla de förståsigpåare, med ingen personlig erfarenhet av att ha jobbat i skola eller utbildning, som nu styr skola och utbildning och förändrar den ovanför huvudet på dem som är verksamma i den, tyvärr alltför ofta (läs: väldigt ofta?) utan att rådfråga dem med erfarenhet. Man agerar liksom över huvudet på dem. Vilka effekter får det inte minst för de i skolan verksamma (som avprofessionaliseras)? Med detta inte sagt att det inte funnits eller finns saker att förbättra!

Låter som någon slags form av storhetsvansinne: bara för att någon har varit extremt lyckosam som entreprenör och nu är miljardär betyder inte det att denne har svaret på alla samhällets problem.

Hon skriver inte minst om en av Microsoftgrundarna och tillika filantrokapitalisten Bill Gates, som också gett sig in i skolans och utbildningens värld med tonvis med pengar, vars användning han dock vill styra och öronmärka över huvudet på dem som får den stora äran att ta emot hans pengar (om jag ska vara litet sarkastisk).

Och med detta fenomen följer åtminstone två problem: ett demokratiskt; att en eller några få (det finns fler miljardärer som skänker pengar till skola och utbildning och får dra av för detta i sina deklarationer) styr den skola barn och ungdomar går i, och ett annat är att de inte verkar (in)se sina begränsningar vad gäller hela det komplex som en skola och utbildning är.

Dessutom funderar jag hur vi tenderas att ses i denna nya sköna skola, sjukvård, omsorg, samhälle? Som ting, varor: objekt att investera i eller inte? Svarte Pettrar som man försöker bli av med på mer eller mindre fina sätt, hur mycket än politiker försöker förhindra det. Ravitch skriver om sluga rektorer som hittar vägar…

Kommer att skriva om det senare också. Om ett system som inbjuder till fuskande, därför att sanktionerna är så hårda. Ja, vadå  tillit? Och ledande klassers paranoia?

*Wikipedia:

”New Public Management (NPM) avser den samling av styrnings- och ledningsmetoder som gradvis introducerats inom offentlig sektor sedan 1980-talet. NPM är en bred term för flera olika managementidéer där många filosofier lånas från den privata sektorn. NPM kom både som ett krav på ökad effektivitet på offentlig sektor genom marknadsanpassning av verksamheterna.

Appliceringen av NPM ledde till att flera modifierade marknadslösningar applicerades inom offentlig sektor. Exempelvis decentralisering av beslutanderätt, interndebiteringssystem, målstyrning, ansvarsutkrävande och upphandling. Brukare och patienter inom systemen och medborgare i möte med offentliga institutioner beskrivs som kunder som konsumerar tjänster.”

**Om Ravicth bok kan man läsa:

”En passionerad vädjan att bevara och förnya offentlig utbildning, så är boken ‘Det fantastiska amerikanska skolsystemts uppgång och fall’  en radikal hjärtats förändring hos en av USAs mest kända utbildningsexperter.

Diane Ravitch tidigare biträdande skolminister [former assistant secretary of education] och ledare i drivkraften att skapa en nationell lärplan. granskar sin karriär rörande utbildningsreform och förkastar ståndpunkter som hon en gång starkt förespråkade.  

Ösande ur över fyrtio års forskning och erfarenhet, kritiserar Ravitch dagens populäraste idéer om hur man ska rekonstruera skolor, inkluderande privatisering, standardiserade tester, straffande ansvarsskyldighet och det fåfänga mångfaldigandet av skolor drivna på skolpeng [privatskolorna blir fler och fler och fler, i den tydligen världsvida tron att privatiseringar är metoden som löser ALLA problem, hokus pokus, och också låter alla problem förbli lösta i all evighet].   

Hon visar slutligen hur businessmodellen inte är en passande väg att förbättra skolor. Genom att använda exempel från stora städer som New York, Philadelphia, Chicago och San Diego argumenterar Ravitch för att offentlig utbildning svävar i livsfara.”

Och detta förlorar inte minst de av olika anledningar svaga barnen på.

”Ravitch inkluderar klara ordinationer för hur man kan förbättra Amerikas skolor:

• Lämna beslut om skolor till utbildare, inte politiker eller företagsmän.
• Planera en verklig nationell läroplan [nu skiftar dessa från stat till stat?] som lägger fram vad barn ska lära i varje klass.
• Förvänta att skolor på skolpeng utbildar de ungar som behöver mest hjälp, inte tävlar med offentliga skolor.
• Betala lärare en rättvis lön för sitt arbete, inte meritlön baserad på djupt bristfälliga och opålitliga testpoäng [på årliga test barn gör i skolan i matte och engelska].
• Uppmuntra familjeengagemang i utbildning från tidig ålder.

‘Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall’ [min översättning] är mer än bara en analys av statusen hos det amerikanska utbildningssystemet.

Den är också en måste-läsa för varje intressent i framtiden för amerikansk skola.”

Vår nuvarande skolminister borde också läsa den!

Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.”

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

”Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

”Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.”

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

Related articles

• Diane Ravitch on Charter Schools (seattleducation2010.wordpress.com)

Om amerikansk och svensk skolpolitik. Att ändra sig när man får nya bevis och om en förflackning av skolan och dess syfte och innehåll. Flum, vadå?

[Även medelklassen har anledning att vara orolig över den politik som förs och dess tänkbara utkomster].

Vad ska jag sätta för rubrik?

När jag satt på planet hem från USA får ett par dagar sedan hade vår nuvarande skolminister Jan Björklund skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han slår sig för bröstet angående inte bara skolpolitiken utan den politik som över huvudtaget bedrivits i Sverige de senaste fem åren.

Efter sju vistelser i USA de senaste 3,5 åren à sammanlagt ca 7 månader har jag inte ändrat min syn på USA. jag reagerar fortfarande starkt på hur väldigt, väldigt många människor har det.

Björklunds artikel (samt Aftonbladet i sin helhet, utom dess ledare, som fortfarande är rätt hyfsade) bidrog till att ytterligare trigga mig att skriva vidare om skolpolitik, och inte bara den, och vilka effekter den kan få. Jag tror INTE på det samhälle som växer fram med större och större klyftor och där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver gå samman för att lösa problem på alla nivåer, problem vi kommer att möta i framtiden. Och det gäller oss ALLA, även de som har det riktigt gott ställt och gäller alla världens länder.

Ja, det finns all anledning för dem med barn att engagera sig i vad slags samhälle deras barn och deras barn i sin tur osv. kommer att leva i.

Och allt fler amerikaner börjar inse att det är ”Harder for Americans to Rise From Lower Rungs” eller något i stil med ”Svårare för amerikaner att klättra från lägre pinne på stegen.”

Ja, USA tillhör ett av de länder i västvärlden som har de största skillnaderna mellan människor och detta verkar göra det svårare att göra klassresor, den sociala rörligheten blir lägre. Dessutom tror jag människor mår sämre generellt i ett sådant samhälle.  

Diane Ravitch skriver i epilogen ”Skola och samhälle” i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” att huvudanledning till att hennes bok drog uppmärksamhet till sig var att hon hade ändrat åsikt angående skolan.

Det hävdades att hon gjort en helomvändning och. att hon hade tagit tillbaka allt hon en gång trott på. Något som hon skriver dock inte är sant.

Hon poängterar att hon ändrat åsikt om medel, inte mål.

Den grundläggande synen på utbildning har inte ändrat sig. Den är densamma som alltid, dvs. hon har alltid önskat att varje barn ska kunna ha samma högkvalitativa utbildning som hon önskade för sina barn och nu önskar för sina barnbarn.

Hon önskar att de ska få en bred allmänbildning OCH få känna lust att lära sig.

Man skulle kanske också önska sig att fler kunde göra en liknande omvärdering som Ravitch gjort när de ser resultaten av en åtgärd de genomfört (inte minst i regeringsställning och bland politiker), i all synnerhet om denna åtgärd är omfattande.

I ett halvt dussin år har hon tänkt högt, i skrift och på bloggar, omvärderande sin syn offentligt samt har hon också skiljt ut vittnesbörd när dylika samlats påpekar hon.

Att man reagerat som man gjort på hennes bok menar hon beror på den polariserade politiska kulturen att det att ändra sin syn blir så extraordinär. Och det är ännu mer ovanligt att säga

”Jag hade fel!”

Något hon tycker är synd och undrar hur vi ska kunna lära om vi aldrig ändrar sitt synsätt och aldrig (uppriktigt) erkänner att man haft fel. I USA fortsätter Obama nu den skolpolitik som Bush satte igång, med att privatisera skolor. Ravitch kritiserar detta, menar att detta missgynnar en massa barn. Inte minst de som kommer från fattiga förhållanden.

Vad kommer eftermälet att bli för det högern nu genomför i Sverige? Kommer de att bli höjda till skyarna på samma sätt som de nu blir av media m.fl.?

Inte bara Ravitch utan också andra debattörer i USA menar att allas resurser bör tas tillvara även i ett så stort land som USA, för att man ska kunna konkurrera på global nivå och inser att ojämlikheten gör detta svårare.

Så småningom kom Ravitch till insikt om att fri marknad i förening med ansvarsskyldighet, som baseras på tester, inte kommer att lösa USA:s utbildningsproblem utan faktiskt riskerar att göra dem värre.

I korthet så menar hon att skolan inte kan drivas efter företagsmodell. Den kritik som förekommit också i Sverige tidigare angående skola, vård och omsorg

I boken beskriver hon ett nytt fenomen i offentlig undervisning:

Något som (så fint) kallades reform, ser ut som en våg av avsiktlig, genomtänkt förstöring, sopar bort skolor och utbildning och ”skingrar barn som rön för vinden mot oprövad destination.” Man verkar försöka bli av med barn med extra behov, för de kommer att dra ner testpoängerna!!!

När jag läser henne kommer jag att tänka på det media skrivit om svensk skola under flera år; om disciplinproblem. Ja, vad slags agenda och mer eller mindre medvetna avsikt har legat bakom detta? För att genomföra hårdare tag? Utan att ha belägg för att detta ska leda till de utfall man påstår sig önska!?

En allmän tendens, ett led i den allmänna högerorienteringen och nyliberaliseringen? En nykonservatism? Nyauktoritära och nymoralistiska strömningar? Och ändå ska liberalismen vara för individens frihet! Motsägelsefullt! Jag gillar det inte alls.

Allt detta i USA började med No Child Left Behind (ungefär ”inget barn ska lämnas efter, hamna på efterkälken”).

Allt fler har börjat konstatera att den stora ojämlikheten i USA idag gör att möjligheterna redan från början är olika för olika barn och har växt.

Även Ravitch påpekar detta. Blickarna leds bort från de grundläggande problemen, bland annat från fattigdom.

Hon skriver vidare om megarika förståsigpåare (bland dem Bill Gates), som satsar enormt med pengar för att driva skolan i en speciell riktning, där han i sin ställning inte kan sätta sig in i hur det är för människor i botten av samhället – eller för dem verkande i skolan.

Jo, många förståsigpåare (på alla fronter) skulle behöva jobba i skolan under ett antal år för att verkligen se verkligheten där.

No Child Left Behind grundlade en regim med årligt testande av alla elever från klass tre till klass åtta och gav fullmakt åt ett utopiskt mål att alla elever skulle uppnå behöriga kunskaper i läsande och matematik år 2014.

Och att uppnå färdigheter i läsning och matte är ju i sig definitivt inget fel, men det finns men med detta och avigsidor med denna politik och det är detta Ravitch tar upp i sin bok, i många seminarier, på sin blogg osv.

Om någon grupp i skolan inte är på rätt spår för att nå målet blir hela skolan stämplad/brännmärkt som sviktande och får möta sanktioner som trappas upp skriver hon.

Ravitch menar att No Child Left Behind arrangerats (medvetet eller omedvetet) så att nationens offentliga skolor skulle misslyckas och ju närmare man kommer det magiska årtalet 2014 så misslyckas också fler och fler av dem.

2011 så varnade USA:s skolminister Arne Duncan att antalet ”skolor som misslyckas” skulle öka till 82 % under året.

År 2014 kommer väldigt få offentliga skolor att finnas kvar, orörda av interventioner eller sanktioner från staten, om denna lag förblir oförändrad.

Om man blickar tillbaka så har No Child Left Behind varit den värsta lagstiftning som kongressen någonsin beslutat om. Dess kvarvarande supportrar är få. Lagen var övermodig/arrogant, inkräktande och skadlig.

En massa okunniga kom in och ändrade saker till förfång för nationens barn och skolor, ja, i slutänden för hela nationen.

Lagen antog att kongressen vet hur man ska reformera skolor, vilket den inte gör.

Den gjorde det möjligt för federala regeringar att utsträcka sin fullmakt i varje offentligt klassrum i nationen, förnekande statens och lokalförhållandens roll och faktiska möjlighet att styra sina offentliga skolor.

Nej precis, vadå förtroende och tillit? Och respekt för de i professionen verkande. Men nej, det innebär inte att man inte ska kritisera när det finns fog för det eller att man inte alls får ifrågasätta, för det måste man få. Diskussionen borde dock föras med ömsesidig respekt och i en anda av lyssnande på varandra.

Lagen antog att poäng på standardiserade flervalstest är slutmål för utbildning, vilket det inte är skriver hon.

Lagen har fått denna effekt och dess tillskyndare saknade förmåga att förutsätta detta och vägrar erkänna att politiken har fått de effekter den fått.

Kan paralleller till debatten om betyg i Sverige dras apropå amerikanskt testande?

Och hur är tester utformade? Finns det bra och dåliga tester?

Ravitch skriver att lagens rigida, stelbenta föreskrifter och förnedrande, destruktiva sanktioner har demoraliserat utbildare genom hela nationen, där man ersatt professionellas (värde)omdömen med kongressens.

Denna trångsynta definition på succé har till största delen tjänat att inskränka läroplanen, att spela hasard med systemet, fått människor att tro att man kan lära sig genom dåliga tester – samt lett till fuskande.

Under de två år sedan boken publicerades så har fuskskandaler avslöjats i olika distrikt och städer, i synnerhet i Washington och Atlanta, skriver hon.

Ja, vem är förvånad när man läser vad som sker med skolor och lärare i USA; lärare avskedas och skolor stängs. Se mer i kommande postningar.

Tester som utformats och används på rätt sätt kan förse med värdefull information, men i No Child Left Behind-eran, så har testpoäng blivit det enda måttet på elev- och skolprestationer skriver Ravitch.

No Child Left Behind skapade en nationell utbildning som negligerade det centrala syftet i utbildning/undervisning: att skapa bra mänskliga varelser, bra medborgare, människor med god karaktär som har kunskap och förmågor att skapa sin egen väg i världen och gå samman med andra för att vidmakthålla och förbättra demokratin.   

Vad bra sagt.

Kommer man längst med att visa alla verksamma genuin respekt och aktning? Vilket inte utesluter att man reagerar när så behövs eller inte ömsesidigt får ifrågasätta när så är verkligt berättigat. Ja, för det kan finnas skäl att ifrågasätta åt båda håll så att säga: dvs. att de i skolan verkande bör få ifrågasätta ett barns förhållanden hemma (med yttersta syftet att skydda barnet) och att skolan och de i skolan får ifrågasättas när så är berättigat.

Ravitch påpekar att elever lär sig också en massa saker i sina hem och i det samhälle där de växer upp. Så sant. Man kan med fog fråga sig: vad lär de sig där?

Men de går till skolan för att lära sig läsa, skriva, studera stor litteratur, ägna sig åt matte, förstå vetenskap, lära sig om historia och samhällskunskap, lära sig ett andra språk (eller tredje eller kanske till och med ett fjärde) och för att engagera sig i konstämnen (musik, drama, konst osv osv osv), medan de lär sig att arbeta tillsammans, leka tillsammans och tänka själva.

Bra sagt!

De breda och humanistiska målen i utbildning bör inte reduceras till poäng i flervalstestning av grundläggande färdigheter. Att göra så inskränker syftet med utbildning och förminskar det professionella ansvaret hos lärare och rektorer. Sven-Eric Liedman skriver också om detta med en bred (inte minst humanistisk) utbildning. Något som inte minst de högre upp i samhället borde besitta!

Återigen vad bra sagt!

Ravitch har också kritiserat fenomenet att ickeprofessionella har kommit in i skolan; som lärare, rektorer, skolinspektörer. Precis som här i Sverige.

Ett fenomen man inte bara ser i skolan här. Inom t.ex. djurskyddet har man chefer och de som inspekterar det djurskyddsinspektörerna gör som kommer från helt andra områden än djurskydd, djurskötsel, som inte ens har jobbat med djur inom lantbruk och som inte har vare sig lantmästar- eller agronomexamen, med allt vad det innebär för som i detta fall djurskyddet.

Ja, ser vi en avprofessionalisering inom en massa områden i samhället?

Även i skolan, med en f.d. militär som högsta ansvarig (skolminister) och idag en massa militärer som skolledare t.ex.

Jag kommer att blogga mer om Ravitchs bok efter hand.

Ja, ”skolval och ansvarsskyldighet har en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ.”

Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

”Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.”

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

”Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

”Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

”Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

”Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

”Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

”Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

”Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

”Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

”Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

”Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.”

Girighet är inte en dygd – vinstcentrerad marknadsfundamentalism har blivit en nationell religion säger den amerikanske ekonomen David Korten…

Se debattartikeln ”Vi säger nej till kundval i hemtjänsten” skriven av tre rödgörna lokalpolitiker:

”I korthet handlar det om att konkurrensutsätta kommunens hemtjänst. Kommunen ska biståndsbedöma vilka som ska ha rätt till hemtjänst och i vilken omfattning, sedan ska de som blir beviljade hemtjänst själva välja någon utförare, det kan vara privata aktörer eller kommunen. Utförarna erhåller en av kommunen fastställd timtaxa, kommunens egna kostnader för att bedriva hemtjänsten får inte överstiga denna taxa. Utöver de beviljade hemtjänsttimmarna kan de privata aktörerna även sälja tilläggstjänster utanför det beviljade. Dessa tjänster får omsorgstagaren själv betala, kommunen får inte sälja tilläggstjänster.

Det är i dag fullt möjligt att köpa tilläggstjänster för den som så önskar. Skillnaden blir att kringkostnaderna för sådana tjänster kan komma att inkluderas i hemtjänstkostnaden och därmed en kostnadsförflyttning till kommunen.

Vi befarar att de tjänster som beviljas som hemtjänst kommer att begränsas betydligt. Allt utöver kommer de äldre i behov av hjälp själva få stå för, antingen i form av anhörigstöd eller att betala själva för./…/

För att säkerställa verksamheterna med flera olika privata aktörer kommer det krävas ökad byråkrati.

Kommunen har nog av att säkerställa sin egen verksamhet. Utredningen av LOV visar att kommunens uppföljning och kontroll av att fattade beslut verkställs måste bli betydligt bättre.

Vi anser att den som erhåller hemtjänst inte ska riskera att utsättas för påtryckningar eller marknadsföring av tjänster som ej omfattas av kommunens bistånd./…/

Vi menar att verklig valfrihet handlar om att den äldre själv ska kunna välja hur de beviljade hemtjänsttimmarna ska användas.

En konsekvens av detta resonemang är att vi vill väcka en bred debatt om den ideologiskt viktiga frågan om privat eller offentlig vård.”

De nyliberala tankesmedjorna har påverkat politiker över hela skalan, inte minst lyckats påverka centerpartiet. Se Göran Greider i ledaren ”Centerpartiet irrar i en liberal

Om segways. Nej, de är inte precis billiga!

David Korten skriver i bloggpostningen “Girighet är inte en dygd” något i stil med (väldigt snabbt översatt, med allt vad det innebär):

”Vi människor spelar en storslagen moralisk lek. I tusentals år har mänsklighetens mest hyllade andliga ledare lärt att samhället fungerar bäst och vi njuter den största glädjen och tillfredsställelsen när vi delar med varandra, samarbetar och är ärliga i våra mellanhavanden med varandra.

Men under de senaste decennierna så har denna sanning blivit aggressivt utmanad av en tro som kallas marknadsfundamentalism – en omoralisk och ekonomisk ideologi som inte baseras på fakta, som har antagit status av en modern statsreligion. Dess troende dyrkar pengarnas gud. Aktier och globala banker är deras tempel. De proklamerar att vi var och en gör vårt bästa när vi försöker maximera våra individuella finansiella vinster utan hänsyn till konsekvenserna för andra.

I en marknadsfundamentalists ögon så är att offra en vinst för ett förmodat socialt- eller miljömässigt gott omoraliskt. Resultatet är en allmän kultur som proklamerar att girighet är en dygd och att dela är en synd [dock inte välgörenhet, där någon ska stå med mössan i handen och bocka och buga och vara tacksam?].

Genom att ha fått kontroll över ekonomins institutioner, media, utbildning, regeringen och även religionen [ganska moralistisk med förakt för svaghet], så har marknadsfundamentalisterna initierat ett globalt experiment för att testa sin teori [precis som högern i Sverige med rasande fart monterar ner allt som byggts upp i ett gigantiskt experiment med människor och samhälle]. Nu ser vi resultaten.

Profeterna i äldre trossystem hade rätt. Vår gemensamma framtid hänger på återupptäckten av deras sanning och att återigen fastställa våra allmänna kultur och regeringsinstitutioner i enlighet därmed.

Följande är några av de mer synliga elementen i Wall Streets globala kampanj för moralisk perversion:

• Den använder kontroll av medias lokala tv-stationer [media och media samt journalister låter sig villigt användas], annonsering, och politiker som formar en global kultur av individualistisk girighet, materiell själsläpphänthet, skoningslös tävlan och moralisk oansvarighet.
• Genom jagande efter och hyllande av finansiella fördelar till vilket pris som helst, så sörjer de för att människor får  rollmodeller för omoraliskt [inte moraliskt] beteende.
• Den underminerar demokrati samt regeringens legitimitet genom att köpa politiker för att sköta ens budgivning.
• Den använder studielåneprogram så att den bästa och smartaste ungdomen sitter fast i skulder de inte kan betala tillbaka annat än genom att sälja sig själva till jobb som tjänar Wall Street intressen.
• Den köper upp och lägger beslag på kontrollen över världens land- och vattentillgångar i hopp om att få ut vinster, för att de har monopol, genom att ta betalt det marknaden kan bära när knappheten ökar.
• Den använder sin finansiella makt och sina kreativa bokföringsknep för att manipulera marknader och grumla marknadssignaler, som genom att hjälpa regeringar dölja sin skuld eller genom att hjälpa företags-Vd:ar dölja sina inside-vad mot framtiden i sina egna företag.
• Den köper skuldförbindelser från olyckliga husägare och länder som har näsan under vatten till rejält underpris på den öppna marknaden och begär sedan fullvärdesbetalning av de regeringar eller människovänner som stiger in för att ge en hand till de drabbade.
• De reser krav på globala regler som kräver att om en regering introducerar regleringar som förhindrar ett främmande företag från att skada eller döda människor med sina giftiga produkter eller utsläpp, så måste regeringen kompensera företaget för den vinst det uppskattar att det kommer att förlora.

De sju livstjänande dygderna hos mänskligheten; att dela med sig, älska, ha medkänsla, självkontroll, måttlighet och passion ses som synder mot marknaden./…/

De flesta psykologiskt friska vuxna inser den moraliska perversionen i den gamla ekonomin i hjärtat (innerst inne), men kan vara rädda att höja sina röster därför att så många experter – inklusive även några religiösa ledare – fortsätter att försäkra oss med en mängd ord att girighet är bra, till och med att Gud vill att vi ska vara finansiellt rika och att finansiellt välstånd är ett tecken på Guds ynnest.

Om alla som delar moralisk medvetenhet hittar modet att säga den enkla sanningen att girighet driver oss mot kollektiv självförstörelse och att samarbete är nödvändigt för vår gemensamma frälsning, kan vi sätta perversionen bakom oss och säkra framtiden för våra barn. ”

Och apropå fusk se Bo Lundgren i debattartikeln ”Maria Larsson fuskar om miljarder”: 

”Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ‘skattebetalarnas’ medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ‘Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. … den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga’, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ‘Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det’. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick nyligen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kr felaktigt betalas ut i stöd för funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.”

Fredrik Reinfeldt Det Sovande Folket http://www.slideshare.net/slideshow/embed_code/2940031

View more documents from Alliansfritt Sverige

Och läs slutligen Ett hjärta Rött i ”Vem sa nåt om bidragslinjen?” samt Lena Sandlin i ”Rehabgarantin är ett fiasko”:

”ATT HÖGERREGERINGEN infört ett förutbestämt stoppdatum för sjukdom i sjukförsäkringen oavsett hur sjuka människor är visar bara på dess kalla människosyn. Stoppdatumet är det egentliga och faktiska problemet.

Medan regeringen nu försöker rentvå sig från sitt ansvar, så lider många människor av den verklighet som högern skapat för dem genom de nya sjukreglerna.

DEN BÄSTA rehabiliteringen för de sjukskrivna i Sverige vore att högerregeringen kapitulerade och faktiskt medgav att alla människor är lika mycket värda och att i ett välfärdssamhälle tar vi faktiskt hand om alla medborgare.”

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff. 

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginlägg ”Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…” samt ”Maktkamp…”

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy” vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker…

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”

Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

”De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!”

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.