Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Annonser

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

Varför testande och val urholkar skolsystemet – amerikansk skolhistoriker om skolan i USA…

22 december, 2011 § 4 kommentarer

Jag har börjat läsa den amerikanske skolhistorikern Diane Ravicths bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining the System” eller något i stil med ”Livet och döden för det framstående amerikanska skolsystemet – varför testande och val(frihet?) undergräver/urholkar systemet” och jag drar paralleller till det som hänt och händer i skolan här.

Som jag tror Sven-Eric Liedman skrivit någonstans så finns det en massa Jan Björklunds ute i världen. Han är inte unik i sina patentlösningar på skolans problem. Liksom inte heller Nya moderaterna är ett nytt eller unikt fenomen. I Storbritannien hittar vi New Labour (under Blair) och i USA New Democrats under Clinton, men de två senare är inget annat än nyliberalism light???

Och land efter land utsätts för gigantiska experiment med de människors liv vilka bor i dem! De politiker och alla de grupper som med stora tillgångar av pengar pressar på om dessa stora reformer kommer att klara sig och inte drabbas. De som drabbas är de små människorna (och det är ganska rejält många som troligen kommer att drabbas).

Och hon menar att skolorna kan inte uträtta mirakel i ett starkt ojämlikt samhälle.

Dvs. det man borde göra är inte att vidta överplåstrande åtgärder för de fungerar inte, därför att förutsättningarna saknas för EN MASSA barn att lyckas saknas.

En Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror alltså inte ‘bara’ på gener].”

I första kapitlet ”Vad jag lärde om skolreform” beskriver Ravitch hur hon hösten 2007 motvilligt lät måla om sitt arbetsrum i huset där hon bor. Det blev ett väldigt jobb att packa och ta bort allt för att man skulle komma åt att måla, dessutom kunde hon inte arbeta i de tre veckor som arbetet pågick.

När målandet var klart så började ett lika stort jobb att ställa tillbaka tjugo års papper och böcker som det var att flytta dem FRÅN arbetsrummet, där hon nu kastade bort det hon inte längre ville ha och satte in artiklar i urklippsalbum osv.

Vid tidpunkten för arbetet med att omorganisera böcker och tillhörigheter så gick hon igenom en intellektuell kris, där hon blev medveten om att hon genomgått en smärtsam omvandling i synen på skolreform.

Där hon en gång varit hoppfull, till och med entusiastisk rörande de möjliga förtjänsterna hos testande, ansvarsskyldighet, val och marknad, så fann hon sig själv i upplevelsen av att djupgående tvivla på just dessa idéer.

Hon försökte ordna bevis över vad som fungerar och vad som inte gör det.

Hon försökte förstå varför hon blev alltmer skeptisk angående dessa reformer, reformer som hon entusiastiskt stöttat.

Hon försökte hitta en väg ut ur de förblindande ideologiska och politiska antagandena, inkluderande hennes egna.

Hon fortsatte fråga sig själv varför hon förlorade förtroende för dessa reformer. Hennes svar: jag har rätt att ändra mig. Men hon undrade också varför hon ändrat sig. Vad var de övertygande bevis som manade henne att omvärdera den politik som hon flera gånger under det föregående decenniet hade skrivit under på? Varför tvivlade hon på de reformer som hon tidigare så entusiastiskt hade förespråkat?

Det korta svaret var att hennes syn hade ändrats när hon såg hur dessa idéer fungerade i verkligheten.

Det långa svaret är det man kan läsa i hennes bok.

Hon skriver att när någon skällde ut John Maynard Keynes för att han blev omvänd i en särskild ekonomisk policy som han tidigare hade stöttat, så svarade han sägs det:

”När fakta ändras så ändrar jag mig. Vad gör ni, sir?”

Sant eller inte, så beundrar hon idén bakom ett sådant här uttalande. Det är ett kännetecken på en kännande mänsklig varelse att lära av erfarenhet, vara noga uppmärksam på hur teorier fungerar när de sätts i praktik.

Göran Greider skriver om Keynes i ”Steget före. Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv”:

”För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.

Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen.

Skidelsky menar att idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom depressionen eller finanskrisen.

Enligt traditionell ekonomisk teori kan egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr. Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna existera. 

John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori.

Men den strider än i dag mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser ‘keynesianismen’ som en kort parentes av förnuft i en lång historia av intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en mästare vars återkomst är nära.

Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer.

Kan man inte lika gärna hävda att Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter? En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.

Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi? Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst. Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.

Vi skulle kunna vara – fria. Till och med från nationalekonomin.

För att återgå till Ravitch så undrar hon hur vi borde tänka om den som aldrig erkänner fel/misstag, aldrig umgås med tvivel utan hårdnackat håller fast vid samma idéer hela sitt liv, utan hänsyn till nya bevis? undrar hon.

Tvivel och skepticism är tecken på rationalitet (se Barbara Ehrenreich om positivt tänkande). När vi är för säkra i våra åsikter löper vi risk att ignorera varje bevis som står i konflikt med vår syn.

Det är tvivel som visar att vi fortfarande tänker, fortfarande är villiga att åter pröva förhärdad tro när denna konfronteras med nya fakta och nya bevis.

När hon läste, skummade och mindes började hon se två teman i centrum för det hon skrivit under mer än fyra decennier.

Det första temat som varit beständigt har varit hennes skepticism angående pedagogiska modenycker, passioner och rörelser. Den andra har varit en djup tro på värdet av en rik, sammanhängande kurs/läroplan, särskilt i historia och litteratur, vilka båda ofta är så ignorerade, bagatelliserade/banaliserade/förflackade och politiserade menar hon.

Över åren har hon konsekvent varnat för frestelsen för ”the royal road to learning” eller ”kungsvägen till lärande,” idén att någon lärd/vetenskapsman eller organisation har hittat en patentlösning på amerikansk utbildnings alla problem.

Hon har sett uppgången och fallet av stora idéer som blev lanserade som den säkra lösningen på varje sjukdom som skulle kunna tänkas hemsöka amerikanska skolor och studenter.

Och hon har i sitt arbete försökt visa på envisheten i den nationella passionen för modenycker, rörelser och reformer vilka undantagslöst distraherat från stadigheten i syftet att utveckla amerikanska skolor.

I våra dagar har policy makers och företagsledare varit ivrigt engagerade i en rörelse sjösatt av frimarknadsförespråkare med stöd av större stiftelser. Många utbildare har sina tvivel rörande de slogans och universalmedel/patentlösningar som kännetecknar vår tid, men de avkrävs att följa de federala lagarna (sådana som No Child Left Behind) trots sina tvivel.

Kommer att fortsätta skriva om Ravitch bok.

Och läs också artikeln ”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen”:

”OBILDADE EKONOMER En tung policyrapport från Stanford gör upp med den marknadsfundamentalism som man menar har skapat upprepade kriser. Författarna ordinerar en god dos humanistisk bildning på ekonomiskolorna.”

Så bra sagt! Ja, jag tror att det ligger oerhört mycket i det.

”Vad ska vi ha ekonomerna till? Det frågade tidskriften Fokus med fet rubrik på sin förstasida i september. I kölvattnet efter investmentbanken Lehman Brothers fall den 15 september 2008 och finanskrisens snabba spridning, tillsammans med dess förlängning i en lånekris som i år slagit klorna i både USA och EU, talar tidskriften anklagande om ‘de fallna profeterna’ [se den väldigt intressanta artikeln]. Självaste Lars Calmfors tycker helt enkelt inte att hans eget skrå, nationalekonomerna, har gjort ett tillräckligt bra jobb.

Behovet av självkritik förstärks av den hårda dom som Nobelpristagaren Paul Krugman uttalar över nationalekonomerna: ‘Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.’

I boken ‘The crash of 2008 and what it means‘(2008) driver riskkapitalisten George Soros tesen att finanskraschen 2008 inte bara utgjorde kulmen på en superboom baserad på kreditexpansion – utraderingen av Lehman Brothers markerade också slutet på marknadsfundamentalismens era.

Den nyliberala ekonomiska teori som drivits till sin spets i rational expectations theory hade eftersträvat perfekt konkurrens – men en sådan förutsätter perfekt information, något som Popperlärjungen Soros menar vara en omöjlighet.

Den ekonomiska krisen verkar med andra ord ha långtgående epistemologiska implikationer för såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk teoribildning – och därutöver.”

Läs vidare genom att klicka på länken.

bild från Alliansfritt Sverige.

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

4 december, 2011 § 12 kommentarer


[Vad ska jag kalla detta inlägg? 😉

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den ”enda vägens politik” – eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska – alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

  1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
  2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
  3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

Det ”mainstreama” och mer om politik som religiös tro…

26 november, 2011 § 2 kommentarer

Videon tagen från ”Occupy Econ 101.”

[Uppdatering 27 november, skrev så spontant i denna bloggpostning så jag vill kolla upp den igen].

Nej, jag gillar inte alliansen eller deras politik.

Jag hade en politisk diskussion imorse med en närstående. Denna diskussion fick mig att börja fundera – igen.

Att jag INTE gillar alliansen eller deras politik betyder inte att jag höjer något annat parti till skyarna eller bara tycker de andra partierna är bra! Men om jag nu SKULLE höja något parti till skyarna, varför skulle jag inte ha rätt till det när andra har eller ”får” den rätten? Varför skulle det vara skillnad när det kommer till mig?

Att jag är oerhört kritisk till alliansen och dess politik, som jag tror är till men för en STOR del av svenska befolkningen (trots retoriken omkring den) säger egentligen INGENTING mer än att jag ur djupet av mitt hjärta ogillar den och dess politiker. Och att jag är kritisk till högervridningen inom (S), väldigt kritisk (trots att jag tillhör medelklassen) betyder inte att jag då lika gärna kunde rösta på något alliansparti. För det kommer jag aldrig att göra. Men skulle de ändra sin politiska inriktning skulle jag kanske tycka mindre om deras politik, men jag skulle aldrig komma att rösta på dem.

Den som har läst min blogg vet att jag är väldigt kritisk mot (S) högervridning och nyliberalisering.

Jag röstar inte med ”vinnarna” bara för att tillhöra ”vinnarlaget” och, återigen, jag gillar INTE högern eller deras politik. Dessutom påpekas det ibland, men får inga rubriker i media, att några av allianspartierna ligger farligt nära att ramla ur riksdagen.

Jag röstar inte på något jag inte tror på och jag förbehåller mig rätten att kritisera dem och det jag inte gillar.

I det ensidiga medieklimat vi har (press och TV) så blir jag inte mindre anti, utan troligen mer. Jag tycker högern borde hudflängas mer och betydligt hårdare. De och deras politik borde kritiskt granskas och granskas hårt. För jag menar att det verkligen finns anledning till det.

En väns vän hade länkat till artikeln ”Är Anders Borg Europas bästa finansminister?” Och en kommentar på detta blev:

”En rödstrumpa till författare som inte kan hålla sig objektiv. Hitta en bättre artikel xx..”

När kommer vi att få läsa eller höra följande kommentar:

”En nyliberal till författare som inte kan hålla sig objektiv. Hitta en bättre artikel xx …”

Kanske kommer det att vända förr än vi anar?

Och finns det något verkligt objektivt här som kommentatorn ovan skrev, om att förhålla sig ”objektiv”?

Politik handlar om ideologi: hur du ser på världen och människorna som lever i denna värld. Det finns inte bara ett enda, objektivt sätt att forma denna på. Vad slags värld vill vi ha? Vad slags värld vill vi leva i?

Och de ekonomiska idéer som politik idag ganska ensidigt verkar bygga på är inte de närmast ”religiösa”? Se Harvardprofessorn i ekonomi Greg Mankiw som försvarar sin undervisning som byggande på det som är ”mainstream” och ”som lärs ut överallt.” Dessutom verkar inte kritiken mot Mankiw vara ny:

”En snabb sökning på ‘anti-Mankiw’ ger en bloggpostning rörande Mankiw från 2007 [dvs. för 4 år sedan] som den första länken. Se den här.

Den kritik Mankiw nämner kommer från den ’post-autistiska’ekonomiska skolan’, en kritik som i grunden handlar om resonemanget att mainstream ekonomis är skild från verkligheten till en punkt där den förlorar varje praktisk betydelse/tillämplighet [författaren till blogginlägget undrar om en Eliza, som nämnde detta för bloggförfattaren 5 till 6 år sedan fortfarande läser denna blogg].”

Personen som skrivit detta skriver vidare:

”… låt mig veta om du är intresserad av att skriva en 2-volyms, 350 sidor per volym, line-by-line-kritik att Mankiw är redskap för en borgerlig/medelklass-ideologi [är han partisk och objektiv, apropå att vara objektiv eller inte?]

Detta [länk till ‘The reproduction of ideology’ eller Reproduktionen av ideologi’ samt ‘A turning point in the History of Economic Thought‘ eller ‘En vändpunkt vad gäller ekonomiskt tänkesätt’] är det närmaste jag kunde hitta!”

Men nyligen tog kritiken konkret form i en regelrätt utmarsch från hans grundläggande kurs i ekonomi, även om kritiken funnits tidigare.

Se bloggpostning på bloggen anti-Mankiw i ”Mankiws ensidighet är avslöjad” i min översättning från engelskan:

”Nyligen så vaknade Greg Mankiw extra tidigt för att vara med på en intervju i Fox News morgonshow Fox and Friends och efter den postade han denna intervju på sin blogg.

Intervjun fokuserade på den promenad ur ur hans klassrum som ägde rum under föreläsningen ‘Ekonomins principer’ i den grundläggande kursen i ekonomi.

Båda showens värdar och Mankiw ifrågasatte påståendena att kursen var vinklad, genom att antyda att kursen var ’mainstream’, inte ’alltför kontroversiell’ och liknar de principer i kurser i ekonomi som lärs ut i de flesta collegekurser i hela nationen.

”Men det är just dessa påståenden som gör Mankiws kurs och kursböcker vinklade: nämligen vägran att kliva ut ur det som är mainstream och titta kritiskt på det som lärs ut.”

Vad bra sagt!

”[Men] De som hävdar att Mankiws angreppssätt är partiskt påstår INTE BARA att det som sägs är för konservativt och att det behöver bli mer fördomsfritt.

Problemet med Mankiws angreppssätt ligger i begränsningarna i de teoriers antaganden som diskuteras, i metodfrågor och i misslyckandet att kännas vid att det finns alternativa angreppssätt på nyklassisk ekonomi [och presentera dessa].

Att vägra göra så är en vägran att utrusta sina studenter med en utbildning som de förväntar sig och förtjänar.

Avsikten med en vidsynt/fördomsfri utbildning är att exponera studenterna för en mångfald av idéer och tänkesätt och att döma av intervjun så verkar det som om Fow News-ankaret och Greg Mankiw håller med [om detta].”

Så så långt är allt gott och väl…

”Men Mankiws förmenta hängivenhet för fördomsfri utbildning motsägs av de angreppssätt han använder när det handlar om att lära ut ekonomi.

Genom att exklusivt lära ut ett mainstreamt angreppssätt vad gäller ekonomi så misslyckas han med att förse sina studenter med en vittomfattande och kritisk redovisning av ekonomi svikande studenterna i en utbildning som de lovades när de klev in i akademins värld.

Det handlar inte bara om att han misslyckas med att utrusta sina studenter med den vidsynta utbildning de blev lovade, utan genom att göra så [som han gör] så misslyckas han med det bredare projektet, vilket är att utveckla ekonomiskt tänkesätt.

Genom ekonomins tänkesätts historia så har de flesta framstegen vad gäller teori kommit från människor som dragit slutsatser från en mängd idéer – inte enbart genom att stanna inom den mainstreama infattningen/ramen.

Genom att begränsa den ideologiska spännvidden i sin kurs så begränsar han de potentiella framstegen inom hans fält.”

Lars Pålsson Syll citerar en Robin Wells kommentar på protesterna mot grundläggande kurs i ekonomi på Harvard med Greg Mankiw ”Vi är Greg Mankiw… Eller inte?”

Wells (Paul Krugmans fru?) skriver:

”Är Mankiw helt enkelt måltavla för flummig ungdom vars uppsåt mer är att göra ett uttalande än att engagera sig i genomtänkt undersökning?

Eller har Mankiw – och en stor del av hans profession – fått en välbehövlig kontroll av verkligheten [verklighetscheck] om behovet att om/återorientera sättet vi lär ut ekonomi?

[D]et jag vill säga med detta är: någonting håller på att ändra sig därute och vi ignorerar det, vilket äventyrar oss [och vår profession och trovärdigheten i det vi gör och lär ut?].

Det skulle kunna vara väldigt enkelt att slå bort studenter[na]s utmarsch som en övning i intellektuell lathet och publikfrieri. (Trots allt kan inte Keynesianska modeller läras ut förrän under andra terminen av Harvards grundläggande kurs i ekonomi).

Men lyhörda lärare/handledare vet att ibland så är en dum fråga mer än en dum fråga. Och en verkligt lyhörd handledare lyssnar på en sådan till synes dum fråga och vänder den till en insiktsfull fråga, som studenten skulle ha kunnat ställt.

Nu så ser den allmänna publiken (allmänheten) på den ekonomiska professionen med stora mått av misstro och i några fall med obetingat förakt.”

Inte utan anledning! med ALL rätt!

Studenter kliver in på den värsta jobbmarknaden på gott och väl en generation, utan många utsikter till förbättring.

Många av dem har sett sina föräldrars liv vändas upp och ner av finansiella svårigheter. De går till mötes utsikten att bli den första generationen i amerikansk historia med lägre levnadsstandard än sina föräldrar.

Ojämlikhet i inkomst har nått nivåer som vi inte sett sen den gyllene tidsåldern. Det finns över 4 miljoner som är långtidsarbetslösa.”

Ja, undra på om man reagerar! Revolten skulle kunna vara ÄNNU större? Kanske den blir det också? Bäva månde makten överallt i världen? Men då kan man ju tysta protestanterna istället?

“I denna omgivning så riskerar de handledare/lärare som föreläser om överlägsenheten hos fria marknader, utan att kännas vid/erkänna det dysfunktionella i den vidare ekonomin, att framstå som att inte ha kontakt med och förvärra antipatin mot ekonomi.

Men hur gör en handledare detta i en introduktionskurs?

Jag tror att det till övervägande del handlar om att skifta vårt perspektiv och släppa vissheten/säkerheten, som var del av VÅR ekonomiska träning [en gång], och medge de smärtsamma ekonomiska osäkerheter som många amerikaner nu omfattas av/lever i.”

Pålsson Syll kommenterar detta med:

”Dåliga teorier som understödjer ännu värre politik är i trängande behov av hälsosamma motgift – så, trots allt, det verkar finnas en förbindelse mellan Occupy Wall Street och Occupy Ec10…”

I först länkade artikel kan man fortsatt läsa:

”För att överhuvudtaget kunna göra en rättvis jämförelse om vem som är bäst finansminister måste man ta hänsyn till de grundläggande förutsättningarna. En sådan förutsättning är något som gör Sverige unikt i Europa.

Under Borgs tid som finansminister har vi sålt ut statliga bolag för cirka 25 miljarder i snitt per år sedan alliansen kom till makten[1] och Borg vill fortsätta göra det även under denna mandatperiod[2].

För att få en uppfattning om hur mycket 25 miljarder är så är det dubbelt så mycket som det 2011 lades på kultur, medier och fritid.

Eller det skulle kunna räcka till att fördubbla allt studiestöd, från gymnasieelevernas studiebidrag till högskole- och universitetsstudenternas bidragsdel[3].

Det motsvarar mer än hälften av det vi lägger på försvaret varje år. Med andra ord är 25 miljarder ingen struntsumma.

Viktigt att komma ihåg är att detta handlar om engångsinkomster. Med hjälp av detta extra tillskott har det inte varit några större problem att finansiera skattereformerna.

Man skulle kunna tro att regeringen på sikt skulle kunna tjäna på att sälja ut de statliga bolagen, d.v.s. att de kostar staten pengar.

Men i själva verket har de tvärtom varit en relativt stor inkomstkälla för staten[4], som vi nu går miste om. Förutom de årliga miljardbeloppen vi fick som tillskott i statens kassakista, har vi också förlorat vår demokratiska möjlighet att förändra och påverka de statliga bolagen när de säljs ut till privata aktörer.

Vår insyn in i hur välfärden sköts går från att vara helt öppen för insyn till nästintill totalt stängd. Vår historiska och rätt så världsunika offentlighetsprincip omintetgörs.

Är det sådant som gör en till Europas bästa finansminister?/…/

… den stora del av befolkningen som befinner sig längst ner i samhället har fått det tuffare och situationen kommer bli värre när de tillfälliga plåstren för vår blödande ekonomi inte längre håller tätt.

Liberaler som näst intill ser sin liberala ideologi som en religion brukar hävda att om det övre skiktet i samhället får det bättre så sipprar det ner på dem som har det sämre.

Däremot finns det inte många praktiska bevis på att det verkligen är så det fungerar, särskilt inte i dagens Sverige.

Vad som däremot finns är ett starkt samband mellan att när de som redan har det sämst ställt får det sämre och så sprids fattigdomen uppåt i samhällsskikten likt mögel i ett fuktskadat hus.

Blir de fattiga fattigare så konsumerar de mindre.

Då går företagen sämre och folk sägs upp, och det konsumeras än mindre, och vi dras in i en negativ spiral som drabbar till och med det ekonomiska toppskiktet negativt.”

Var det Paul Krugman som skrev på sin blogg att trots att företagen går bra så investerar de inte? Jo, se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?

Först länkade artikel fortsätter:

”Häromdagen visades ett reportage från USA där en man som tidigare tjänade 1000 dollar om dagen nu efter den amerikanska krisen levde på 1000 dollar i månaden och var beroende av hjälp från sociala myndigheter och ideella föreningar.

Jag räknar inte med att alla läsare håller med mig, men tiden får utvisa vem som har rätt./…/

(Kan för övrigt tillägga att Newsmill inte ville publicera denna artikel, men jag lovar att vara Sourze trogen hädanefter).”

Lars Pålsson Syll skriver att det är tack vare han och alla oss som röstade nej till EMU, till skillnad från Borg som…

”… med näbbar och klor ville ha in oss i EMU vid folkomröstningen 2003./…/

Vi var klokare än vår finansminister. Tack vare vår riktiga analys av de grundläggande och svåröverkomliga problemen med euron slapp Sverige undan detta ekonomisänke.

Hade svenska folket lyssnat på Borg år 2003 hade Borg år 2011 inte fått någon utmärkelse för välskött ekonomi.”

Se bloggen ”imagining history” och kategorin ”anti-Mankiw.” Här verkar det väl inte vara riktigt ”objektiv” undervisning som bedrivs?

Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

21 november, 2011 § 11 kommentarer

Göran Greider skriver om detta med den ”mossiga” nyliberalismen (jo, det jag läste i länkad artikel är en i mitt tycke väldigt mossig politisk syn, som här unga,  och som jag ser det nykonservativa, människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?” idag.

Jag jobbar med unga människor och blir trots det (eller kanske därför?) helt frankt häpen och förskräckt, över konservatism och en litet moraliserande, gammaldags ton och gammaldags, konservativa åsikter.

Greider skriver:

”Vad var nyliberalismen?

Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan

Precis!

”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder.

Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ska vi Sverige göra samma misstag???

Se bloggen ”Anti-Mankiw”, där studenter kritiserar professor Greg Mankiws ensidiga ekonomiundervisning och vägran att kritisk granska sin undervisning och den teori som han lär ut.

Som lärare håller jag med studenterna; det är viktigt att visa på olika teorier och strömningar (värderingar och ideologier), men det behöver inte innebära att man inte klargör var man själv står, ens egna värderingar. Även om också det kan ha sina problem (med unga människor).

Det skulle vara betydligt intressantare om politiker var mer intellektuella! Dvs. var mer pålästa och betydligt mer djupt tänkande – samt kännande, än vad alltför många idag är.  För mig är ganska många politiker helt ointressanta som personer, ickelevande.

Vi lever på ”andlig” samhällelig svältkost. Eller jag tycker att jag gör det, som jobbande i ett konstnärligt yrke.

Jag saknar passionerade, tänkande, levande människor i talkshows, soffor osv. Saknar människor som verkligen har något att komma med. Vet inte hur jag ska uttrycka detta… Saknar färgstarka individer. Som är äkta färgstarka. Som verkligen förkroppsligar den där så hyllade INDIVIDEN! Borde vi inte se fler sådana i ett samhälle som just påstår sig vilja lyfta fram och upp individen (oerhört ironiskt och sarkastiskt)? Och borde vi inte se detta inte minst i vårt liberala parti t.ex.?

Så hur är det egentligen med respekt för den ”fria” individen ens bland liberalerna? Och än mindre bland nyliberalerna?

För egentligen vill liberaler och nyliberaler definiera vad en fri individ är? Hur ”fritt” är det? Och också vad vi medborgare vill ha?

Är de ett dugg bättre än den vänster som de ser ner på?

Tillägg på kvällen: Och i Bollnäs privatiserar de nu sjukhuset. Bedrövligt!

Studenter i grundläggande kurs i ekonomi på Harvard i protest mot professors partiskhet, vilken de anser påverkar studenter, Harvard som universitet och det större samhället…

10 november, 2011 § 10 kommentarer


I min snabba översättning från engelskan.

”Öppet brev till Greg Mankiw (2003 till 2005 var Mankiw ekonomisk rådgivare till president George W. Bush. Mankiws område är makroekonomi och han är verksam som professor vid Harvard University).

Följande brev sändes till Greg Mankiw av dem som organiserade dagens [2 november]  demonstrativa uttåg i protest mot grundkursen i ekonomi på Harvard.

Kära professor Mankiw,

Vi tågar idag ut från er kurs, grundkurs i ekonomi, för att uttrycka vårt missnöje med den inneboende partiskheten/ensidigheten i denna introduktionskurs i ekonomi. Vi är djupt bekymrade över det sätt som denna ensidighet påverkar studenter, universitetet och det större samhället.

 Som Harvardstudenter så skrev vi in oss i grundkurs i ekonomi i hopp om att få ett brett och förberedande underlag som skulle hjälpa oss i våra skiftande intellektuella sysselsättningar och skiftande discipliner, vilka har en spännvidd från ekonomi till statskunskap via miljövetenskap till offentlig politik m.m.

Ett akademiskt studium av ekonomi som kan legitimeras måste inkludera en kritisk diskussion av både fördelarna och skavankerna/svaga punkterna i olika förenklande ekonomiska modeller. Eftersom er kurs inte inkluderar ursprungskällor och sällan presenterar artiklar från akademiska tidskrifter har vi väldigt litet tillgång till alternativa syn-/betraktelsesätt vad gäller ekonomi.

Det finns inget som rättfärdigar presenterandet av Adam Smiths ekonomiska teorier som mer fundamentala eller grundläggande än t.ex. keynesiansk teori.  

Omsorg om att presentera ett opartiskt/fördomsfritt perspektiv på ekonomi är särskilt viktigt för en introduktionskurs bestående av 700 studenter, som formellt ska sörja för en sund grund för fortsatta studier i ekonomi.   

Många Harvardstudenter kan inte hoppa av den grundläggande kursen i ekonomi. Denna kurs krävs för ekonomi och miljövetenskap /…/ och den enda valbara klassen, professor Steven Margolins kurs Kritiska perspektiv på ekonomi, erbjuds bara vartannat år (och inte detta år).  

Många andra studenter önskar helt enkelt en analytisk förståelse av ekonomi som del i en vidsynt kvalitativ konstutbildning. Dessutom så gör den grundläggande kursen i ekonomi det svårt att effektivt lära när det gäller senare ekonomikurser, eftersom den erbjuder ett starkt vinklat perspektiv snarare än en solid grund på vilken andra kurser kan utvecklas.

Studenter borde inte förväntas undvika denna kurs – eller hela disciplinen ekonomi – som ett sätt att uttrycka missnöje.

Harvardstudenter spelar en betydelsefull roll i de finansiella institutionerna och i skapandet av offentlig politik runtom i världen. Om Harvard misslyckas med att utrusta dess studenter med en bred och kritisk förståelse av ekonomi, kommer deras handlande mest troligt att skada det globala finansiella systemet. De senaste fem årens ekonomiska kaos har varit bevis tillräckligt för detta.

Vi promenerar ut idag för att ansluta oss till en Boston-vid marsch som protesterar mot att högre utbildning görs om i företagsanda och som är en del i en global Occupy-rörelse [se Sven-Erci Liedman i boken ‘Hets – en bok om skolan, om förhållandena i den svenska skolan och dagens skolpolitik i Sverige, inte minst vad gäller universitet och högskolor, se också ‘För friskolan – ur tiden’]. Eftersom den partiska/tendentiösa naturen i grundkursen i ekonomi bidrar till och symboliserar den ökade ekonomiska ojämlikheten i USA så promenerar vi ut ur klassrummet idag både för att protestera mot era inadekvata diskussioner över grundläggande ekonomisk teori samt för att ge stöd åt en rörelse som ändrar amerikanskt samtal om ekonomisk orättvisa/orättfärdighet.

Professor Mankiw vi ber er att ta våra bekymmer och vår utmarsch på allvar.

Vänligen

Bekymrade studenter i grundläggande ekonomisk kurs”

Se Lars Pålsson Syll i “Greg Mankiws undanglidande stokastiska mumbo jumbo rörande ökande ojämlikhet.” Han nämner där ett blogginlägg, ”Studenter mot oligarker,” av Paul Krugman där Krugman kommenterade den ökande inkomst- och välståndsojämlikheten i USA.

”… detta har att göra med inkomst och välstånd som alltmer koncentreras i en väldigt liten och privilegierad elits händer.”  

Mankiw var med i tidig sändning i Fox news 8 november, säger en hel del (hur seriös är denna professor)? Därav de två inledande videorna.

Om stokastisk här. NE: ”term i sannolikhetsteorin med den ungefärliga betydelsen slumpmässig.”

Se Maria-Pia Boëthius om journalistik och medier.

Tillägg 11 november: se postning om amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs om ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”. Han ifrågasätter också i världen nu rådande ekonomiska normer.

Se också Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Paul Krugmanreflektioner och speglingar II....