”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Annonser

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Om att offra frihet för säkerhet…

1 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


[Se också Greider om Frans de Waals bok ”Empatins tidsålder: hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle” i ledaren ”Det går att tro på människorna”].

Tony Judt på s. 8-9 i ”Ill Fares t he Land”:

Vi har trätt in i en osäkerhetens tidsålder – ekonomisk osäkerhet, fysisk osäkerhet, politisk osäkerhet. Faktumet att vi till stora delar är omedvetna om detta är liten tröst: få kunde 1914 förutspå den fullständiga världskollapsen och de ekonomiska och politiska katastroferna som följde på denna. Osäkerhet föder rädsla. Och rädsla – rädsla för förändring, rädsla för förfall, rädsla för främlingar och för en främmande värld – fräter sönder tilliten och det ömsesidiga beroende på vilket civilsamhällen vilar.

All förändring är nedbrytande. Vi har sett att terrorismens spöke är tillräckligt för att kasta stabila samhällen in i kaos. Klimatförändringar kommer att få ännu mer dramatiska konsekvenser. Män och kvinnor kommer att vara hänvisade till statens resurser. De kommer att hoppas att deras politiska ledare och representanter skyddar dem: öppna samhällen kommer återigen att pressas att sluta sig kring sig själva, därmed offrande frihet för ‘säkerhet’. Valet kommer inte längre att stå mellan staten eller marknaden, utan mellan två sorters stat. Det ligger sålunda på oss att åter tänka oss statens roll. Om vi inte gör detta kommer andra att göra det.”

Känner vi oss (tillräckligt) trygga så hanterar vi förändring bättre och kanske också mer konstruktivt. De flesta av oss blir troligen också mer produktiva, i alla fall på längre sikt. Ja, kanske skulle man forska på detta?

Se om kvinna som har civilkurage. Hennes hemsida och blogg. Läs om hennes bok ”Internatet” (längst ner på länkad sida):

Text på baksidan:

”Mycket av det jag upplever på Internatet är känslor som är svårbeskrivna – känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från barnen, min egen känsla av atmosfären på hela stället – det går inte riktigt att beskriva.

Känslan som Nina fick redan första arbetsdagen gick inte att ta miste på. Hennes tid som lärare på Internatet skulle visa sig bli tuffare än hon någonsin kunnat ana.

Kränkningarna mot de placerade pojkarna bestående av allt från hot, ironi, utskällningar till bestraffningar och rent maktmissbruk skulle visa sig tillhöra vardagen.

Det tog lång tid innan Nina och hennes lärarkollega tvingades inse att ledningen, med näbbar och klor, skyddade det som hände.

Berättelsen är en stark skildring av Ninas upplevelser under sin tid på Internatet.

En tid fylld av rädsla, förvirring, misstrohet, osäkerhet och framför allt maktlöshet.”

Uppdatering 3 augusti: socionom kommenterade artikeln om behandlingshemmet som beskrivs i boken ”Internatet” som följer:

”Intressant artikel och alldeles för vanligt förekommande tror jag. Tyvärr så är det svårt att ändra på sådana förhållanden och synsätt. Nu för tiden verkar det vara hårda tag och eget ansvar som är allenarådande. Och eget ansvar tycker inte heller jag är fel bara man anpassar det efter individ och även kan lyfta blicken till grupp och samhällsnivå också.”

Ja, vad ska man säga?

No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…

7 mars, 2011 § 1 kommentar

Snabbt refererande av det Diane Ravitch skriver i sin artikel, så läs för säkerhets skull den engelska texten. Jo, det var snabbt och jag kommer nog att gå över texten när jag får tid och rätta några små saker…

Diane Ravitch i “Why I Changed My Mind About School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schools have failed to live up to their promise” eller “Varför jag ändrade mig vad gäller skolreform – federal testande har gjort utbildning inskränkt och charter schools [en slags amerikansk friskola] har misslyckats med att leva upp till sina löften.”

Här kan man läsa om charter schools, samt om friskolor i Sverige.

Ravitch har varit utbildningshistoriker (amerikansk utbildningshistoria) sedan 1975, då hon fick sin doktorsgrad från Columbia. Hon har skrivit mycket om behovet av att utveckla elevers/studenters kunskaper i historia, litteratur, geografi, vetenskap, samhällsorienterande ämnen och utländska språk. Så när hon 1991 inbjöds att bli assisterande skolminister i George H. W. Bush administration så hoppade hon på detta i hopp om att kunna puffa för frivilliga normer på state- och nationsnivå i dessa ämnen.

När hon lämnade regeringen i januari 1993 så var hon förespråkare inte bara för normer utan också för (fria?) skolval. Hon hade kommit att tro att normer och skolval kunde samexistera ungefär som de gör i den privata sektorn. Tillsammans med ett par vänner skrev och redigerade hon böcker och artiklar där hon ”gjorde affär av” charter schools [ett slags amerikanska friskolor] och ansvarsskyldighet, som hon skriver.

Hon blev styrelsemedlem samt medlem för ett par institutioner, Thomas B. Fordham Foundation och Karet Task Force vid Hoover-institutionen, vilka båda är varma anhängare av skolval och ansvarsskyldighet.

När No Child Left Behind började praktiseras i nationens skolor under president George W. Bush och fler och fler ”friskolor” sjösattes så stöttade hon dessa initiativ. Men med tiden blev hon alltmer desillusionerad över de strategier som en gång hade sett så lovande ut. Hon tror inte längre att någondera av dessa angreppssätt kommer att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske.

No Child Left Behind fick överväldigande tvåpartistöd  genom veto när programmet sjösattes av president Bush 2002. Lagen kräver att skolor testar alla elever varje år från klass tre till klass åtta och rapporterar poängen var för sig vad gäller ras, etnicitet, låginkomststatus, funktionsnedsättningsstatus och begränsat kunnande i engelska. No Child Left Behind säger att 100 % av eleverna ska nå (en viss bestämd nivå av) skicklighet i läsande och matematik till år 2014. Alla ska med.

Se om skolprestationer relaterat till inkomstojämlikhet.

Även om detta mål allmänt sågs som utopiskt, så möttes skolor av drakoniska straff/viten – så småningom stängning eller privatisering – om inte varje grupp i skolan gjorde nöjaktiga årliga framsteg. År 2008 var 35 % av nationens offentliga skolor etiketterade som ”sviktande” och antalet verkar i sanning växa för varje år som deadline närmar sig (alltså 2014).

Men sedan lagen tillät varje stat att själv sätta skicklighetsgränsen/er som de önskar så har många stater rapporterat imponerande framsteg. Staternas anspråk på förbluffande förbättringar motsades dock av federalt sponsrade National Assessment of Educational Progress (NAEP). Åttondeklassares prestationer förbättrades inte alls i de federala testerna vad gäller läsförmåga, trots att de hade testats årligen av sina stater 2004, 2005, 2006 och 2007.

Eftersom lagen bara krävde framsteg i läsande och matte hade skolorna, förstås, (starkast) incitament att visa framsteg i dessa ämnen. Hundramiljontals dollar har investerats i testförberedande material. Under tiden fanns det däremot inga incitament att lära ut konst, vetenskap, historia, litteratur, geografi, samhällsorienterande ämnen, utländska språk – eller fysisk utbildning.

Kort sagt så blev ansvarsskyldighet en mardröm för amerikanska skolor, producerande utexaminerade elever som regelbundet hade blivit drillade i basfärdigheter, men som ofta var okunniga om nästan allt annat. College fortsatte klaga över den dåliga förberedelsen bland de studenter som kom in, som inte bara hade torftiga kunskaper om världen utan som också behövde botemedel vad gäller grundläggande färdigheter. Detta var inte Ravitch vision om vad en god utbildning är. Sven-Eric Lideman skriver också om detta i sin bok ”Hets!” liksom Daniel Ankarloo i sin bok ”Välfärdsmyter”. Båda har som universitetslärare sett detta hos dagens studenter också här i Sverige.

När ”friskolor” startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ”friskolor” i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ”friskolor” erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ”friskolor” fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ”friskolorna” högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.

Utvärderingar av ”friskolor” noter ofta att jämfört med offentliga grannskapsskolor tar ”friskolor” emot en mindre procent elever vars engelska är begränsad eller elever som har handikapp. De elever som är svårast att utbilda lämnas till vanliga offentliga skolor, vilket gör jämförelser mellan de två sektorerna orättvis.  De högre talen utexaminerade från ”friskolor” avspeglar faktumet att de kan ”avråda” de lägst presterande eleverna; många friskolor har också väldigt höga naturliga-avgångar-grader (i vissa så faller 50-60 % bort). De som överlever gör bra ifrån sig, men detta är inte en god modell för allmän utbildning, en skola som ska utbilda ALLA barn tycker Ravitch.

NAEP har utvärderat fri- och offentliga skolor 2003, 2005, 2007 och 2009, men i det stora hela så har de funnit väldigt liten skillnad i prestationer mellan dessa. Och hur är det i Sverige? Skiljer det sig så mycket här mot skolreformen i USA?

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %.

Den nuvarande betoningen på ansvarsskyldighet har skapat en straffande atmosfär i skolorna. Obama-administrationen verkar tro att skolor kommer att förbättra sig om lärare avskedas och man stänger skolor. Den inser inte att skolor ofta är ankaret i samhället där de finns, representerande värderingar, traditioner och ideal som har bevarats genom decennier. De misslyckas också med att inse att den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.

På den nuvarande kursen så spränger vi sönder samhällen, tystar vi ner våra skolor, ger elever falska rapporter om deras framsteg och skapar en privat sektor som kommer att underminera offentlig utbildning utan att förbättra den menar Ravitch. Allra mest påtagligt är att vi inte  producerar en generation elever som vet mer eller är bättre förberedda för ansvaret som samhällsmedborgare. Det är därför som Ravitch ändrade sig angående den nuvarande riktningen i vad gäller skolreform i USA.

Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.

Vad vi behöver är inte en marknad utan en sammanhängande läroplan som förbereder alla elever. Och regeringen borde ta ställning för en god skola i varje grannskap i nationen, precis som vi strävar efter att ha god brandberedskap i varje samhälle.”

Mitt tillägg: att plåstra över ett allt ojämlikare samhälle här i Sverige kommer inte heller att ge värst stora effekter tror jag. Skolan är en del av detta ojämlika samhälle.

Se Sven-Eric Liedman i ”Samspelet mellan elever och lärare är det viktiga”:

”Så snart utbildningsdepartementet presenterar ett nytt förslag är radio och TV genast där med sina mikrofoner och kameror. Alliansens otaliga ledarskribenter och politiska kommentatorer stämmer i bakgrunden upp sin sedvanliga Hallelujakör.

När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin krisrapport fanns etermedierna förstås också på plats, ivriga och sensationshungriga. Men alliansfolket hade nu i beredskap en annan refräng, också den välbekant: -Vad är det nya? Var är förnyelsen?”

Se Diane Ravitch artikel ”Get the Congress Out of the Classroom” från 2007. Och också ”Wisconsin: the fight goes on”. Samt till sist artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

”Fri skolvalet [i Sverige] ska utredas”.  Lena Sommestad inger hopp – att hon uttrycker sorg över en socialdemokrati som frångått sina idealAlliansfritt Sverige skriver ”Gärna undervisning, men först en rejäl utdelning”:

”Svenska friskoleföretag har delat ut 78 miljoner i utdelning till sina ägare. Samtidigt sjunker resultaten i den svenska skolan.”

Visar detta att resurserna används effektivt (om man nu vill använda skattepengarna effektivt och ta ansvar för det skattebetalarna betalar in i skatt)? Jo, det är ju klart att en effektivitetsanalys skulle visa att (ironiskt, sarkastiskt), som Jan Lenander skriver i kommentar till Sven-Eric Liedmans artikel länkad strax ovan.

”… det är lönsammare att satsa riktigt skickliga lärare på elever med goda förutsättningar.”

Och dessa lär bli väldigt få… Nej, vi behöver ta tillvara ALLAS resurser. Och skolprestationer beror på en massa olika saker.

”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

Hur det möjliga blev omöjligt…

6 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 7 mars].

Några tankar efter en morgondiskussion, samt hänvisningar till litteratur jag läst eller håller på att läsa …

Trots att det i valrörelsen framkom att den svenska välfärdspolitiken har ett stort och stabilt stöd här i Sverige så utvecklas den i en helt annan riktning: man skär ner på personal, försämrar och privatiserar. Och resultaten: längre köer vid försäkringskassorna, allt större barngrupper i förskolorna, lägre lärartäthet, allt sämre tillgänglighet i äldrevård och hemtjänst…

Var finns utopin?

Statsvetaren Daniel Ankarloos tes är att denna paradox, folkets vilja kontra den politik som bedrivs, kan förstås som ett avväpnande av folkmajoritetens vilja i välfärdsfrågan.

”Man har underställt frågan en ‘finansieringsproblematik’, en påstådd ‘ofrånkomlighet’. Folket kan i sin naivitet vilja vad de vill i välfärden – men statistiken säger oss att det ändå är omöjligt att finansiera./…/

Visionen om framtiden försvann./…/ … själva idén om och förmågan till förändring mot en bättre framtid i jämlik, solidarisk och mer medmänsklig riktning försvann från vårt synfält./…/ …det möjliga blev omöjligt.”

Och denna berättelse om fiansieringsproblemet och dess ofrånkomlighet, mer eller mindre klart uttalad, har skapat uppgivenhet. Och förstärker också bristen på rörelse. Ankarloo efterlyser ”rörelse”. Bengt Göransson pratar också om ”rörelse” eller bristen på sådan.

Avsikten med denna berättelse (framförallt från högerns sida) är att folk ska passiviseras? Och/eller förlita sig på räddande änglar/experter i form av ”ekonomiskt ansvarsfulla politiker”*, de förment regeringsdugliga? Men vi ska trots att vi passiviserats med berättelsen om ofrånkomlighet vara aktiva – och helst också kreativa. Så länge denna aktivitet och kreativitet inte rör bevarandet av välfärden och trygghetssystemen!

[* Tillägg 7 mars: ja, som Daniel Ankarloo skriver (se postningen ”Försörjningsbördan och ålderschocker…”, exakt samma retorik som används i USA faktiskt! Nyliberalerna använder samma retorik över hela världen!? ”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”]

Och apropå facket och politik/politiker: facket gör inget. Facket löser inte saker åt oss, vilket de borde. Facket och partierna är inte vi, inte våra representanter? Nej, ganska många av dem har förlorat kontakten med gräsrötterna och har förmåner och arvoden i många fall skulle kunna kallas oskäliga? Det går arbetsgivarens ärenden. Ja, så var det redan efter finansbubblan i början av 90-talet. Och så är det fortfarande. Men facket är egentligen alla vi som är med i det. Eller borde vara alla vi som är med i det.

Ja, det finns också krafter som vill undergräva tilltron till facket (och höjdarna där bidrar också till det) och de späder gärna på och påpekar hur ”opålitligt” facket och dess höjdare är.  Krafter i samhället vill att vi ska misstro politiker också. Och de som vill att vi ska misstro politiker vill paradoxalt nog just ha makten och regeringsansvaret? Ha kontrollen. Icke ifrågasatt kontroll och styrande. Detta gäller tyvärr också i viss mån (eller kanske till och med i stor utsträckning) vårt största socialistiska parti.

Vi ska både vara passiva och uppgivna, men ändå hålla i halmstrået att politikerna vill vårt väl samt vara aktiva och företagsamma och helst kreativa, men inte för kreativa.

Vi ska inte vara för mycket självständigt tänkande (berättelsen om ofrånkomlighet passar in här; det finns ju inga alternativ, vi kommer inte att i framtiden kunna finansiera samma samhällsservice som vi haft), men samtidigt ska vi alla vara entreprenörer, dvs. kreativa och aktiva, för det är vad entreprenörer måste vara för att komma igång och sen också lyckas?

Men så här funkar inte människor? Vi kan inte riktigt, riktigt framgångsrikt splitta upp oss så.

De nyauktoritära tendenserna bättrar inte på detta, med piska/morot-, straff/belöningstänkandet. Denna metod, detta tänkande, gör att människors synfält snävas in. Man ser inte hela bilden. Ser moroten i fjärran eller försöker undkomma straff.

Och egentligen förlorar vi alla på detta (att människors synfält är smalt och har gjorts allt smalare); samhälle, individer och i slutänden också företag.

Bengt Göransson är ganska kritisk mot politiker som spelar handlingskraftiga chefer, trots att förvaltningschefer finns. Han befarade att socialdemokratisk politiker också skulle rycka ut på det sätt som en allianspolitiker gjorde i Stockholm för något år sedan med en massa soptunnor. Detta tror jag vi ser i landstinget i det län där jag bor, som har ett 100 miljoners budgetunderskott. Och där landstingsrådet är socialdemokrat och kvinna. Moderater spelar ju på denna situation förstås och försöker svärta ner rödgrön landstingsledning, just med hänvisning till ekonomin. Suck! Det ofrånkomliga finansieringsproblemet!

Sven-Eric Liedman pekar på motsägelser i den skolpolitik som sjösätts (och motsägelser kännetecknar politiken på andra områden också). Pedagogiska magasinets chefredaktör pekar också på dessa i sin ledare ”En hårt vinklad och tendentiös bild av svensk skola”.

”Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten ’flum’ och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.”

Och på samma sätt är det med att ifrågasätta finansierinsproblemets ofrånkomlighet!

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk, det stämmer inte alls. En amerikan jag pratade med idag blev rejält upprörd när han hörde HUR höga lärarlönerna i Wisconsin var (se videon i början av detta blogginlägg. Här finns den bättre versionen, där ljudet är bättre). Skulle inte många debattörer och kommentatorer kalla detta avundsjuka om det riktades mot en annan kategori människor och om den som kritiserade reagerade över en annan yrkeskategori? ”Avundsjuka” är definitivt inte bara svensk. Förresten att kategorisera och avfärda någon som avundsjuk leder knappast till en konstruktiv diskussion. Diskussionen riskerar avstanna helt. Och att etikettera någon som avundsjuk gör man om man inte har några egentligen bra argument?

Jag kan förstå amerikanen ifråga, som är småföretagare och inte ens kommer upp i Wisconsins lärares löner och än mindre de förmåner som följer med dessa tjänster (parteillt finansierad sjukvårdsförsäkring, om jag fattat det rätt. Dvs. man får delfinansiera den själv). Och USA skulle ju vara entreprenörernas förlovade land! Borde de inte ha åtminstone grundläggande trygghet om man nu värdesätter dem så högt?

Jag tycker att ALLA borde ha rätt till sjukvård. Samma sjukvård. Och DEN BÄSTA till ALLA! När och om man behöver den. Och jag tror att vi har råd med detta. Om vi alla hjälps åt som kan och är kreativa och tänker ut lösningar. Ankarloo är överygad om att det inte finns något finansieringsproblem. Läs hans bok!

Läs också slutligen  ”Sportslighet utan elitism”.

De böcker jag läser eller har läst: Daniel Ankarloo: ”Välfärdsmyter”, Bengt Göransson:”Tankar om politik, Sven-Eric Liedman: ”Hets! En bok om skolan” samt Dan Pink: ”Drivkraft” .

Tillägg 7 mars:

Se om ”Rena kläder” här.

Och ja, revolutioner tar tid. Återigen: Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)?

Samt se också Paul Krugman angående en maktkamp i den nyliberala världen, där facket ska utplånas helst:

”… det handlar inte om budgeten [nu senast i Wisconsin]: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner.”

Amerikansk skolpolitik: ”rädsla och skrämseltaktik utvecklar inte våra skolor”…

5 mars, 2011 § 2 kommentarer


 

Se Diane Ravitch i artikeln “Why I changed My Mind about School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schoiols have failed to live to their promise” eller “Varför jag ändrade mig angående skolreformer. Federalt testande har gjort undervisningen mer inskränkt och ’friskolor’ har misslyckats med att leva upp till sina löften.” Hon har skrivit en bok vars titel översatt till svenska blir ungefär “Den fantastiska amerikanska skolan på liv och död: hur testande och val[frihet] nu underminerar undervisning/utbildning”.

Vi ser nyauktoritära och nykonservativa tendenser over hela världen. Alltmer oblygt och ohämmat går de konservativa på på alla områden. Men risken är att det slår tillbaka, ”backfire,” om inte nu så senare. Och kanske resulterar i en kraftig revolt. Kanske ser vi något av detta i Wisconsin.

Och vad gäller skolan kan resultaten bli ganska så kostsamma både mänskligt och ekonomiskt.

Apropå kontroll och övertro på siffror och mätningar så har den republikanske guvernören i New Jersey, Chris Christie, annonserat att han vill betygsätta lärare. Se ”Christie Wants to Grade Teachers.”

Han har föreslagit en kombination av testpoäng, personliga observationer och ”skolvida prestationer” för att utröna vilka offentliganställda lärare som är de mest lyckosamma.

Detta ska ligga till grund för vad varje enskild lärare får i betalning samt vilka som ska få fortsätta vara anställda.

Kritiker påpekar dock att metoderna som Christie föreslår inte är tillförlitliga.

Men vi lärare vet att det är kanske vi som så att säga ”får skörda frukterna” av det vi försökt så. De kan komma senare i en individs liv. Efter sedan hon/han slutat skolan.

I artikeln ”Auktoritet är inte att peka med hela handen – Lärares auktoritet ska skapa arbetsro i skolan. Men en förenklad syn på auktoritet kan leda till att eleverna får betala ett högt pris i form av utslagning” i Pedagogiska magasinet skriver skolforskaren Anneli Frelin bland annat om den svenske läraren Adrian:

”Tänk dig en högstadieskola där det går en tjej som hette Lisa. Lisa mår inte så bra, kanske är hon deprimerad? Hon brukar vara i skolan, men inte så mycket på lektionerna. Oftast håller hon till i korridoren. En av hennes lärare, Adrian, ber henne att komma in på mattelektionen.
– Jag sitter ute, jag, säger hon.
– Nej men det är ju bra om …
– Jag sitter ute.

Och så går hon. Adrian suckar och låter henne gå.
– Sitt där ute då.

Den här inledningen skulle kunna ses som ett dystert exempel på hur det ser ut i dagens skola. I media framställs skolan, genom återkommande debattartiklar, som en plats där eleverna skolkar och lärarna inte bryr sig. Något måste göras åt problemet och i debatten framställs ofta ordning och arbetsro som lösningen. Detta ska åstadkommas genom att läraren utövar auktoritet, som framställs som något materiellt och beständigt. Auktoritet är något som lärare har för lite av men kan få mer av, till exempel genom att läraryrket ges högre status eller att eleverna lär sig att lyda läraren.

Jag menar att denna debatt domineras av förenklade beskrivningar som behöver utmanas. Det behövs också begrepp som synliggör och möjliggör en fördjupad diskussion av skolans komplexa verklighet och de problem som lärare ställs inför i sitt arbete.

Läraren Adrian, han som lät Lisa sitta kvar i korridoren, är en av informanterna (namnen är fingerade) i min avhandling Teachers’ relational practices and professionality. Den här situationen kommer alltså från skolans verklighet och är en inledande episod i en längre berättelse, som här återges något förkortad.

Skälet till att Adrian lät Lisa sitta kvar var helt enkelt att han bedömde att det andra alternativet i den här situationen, att tvinga in henne i klassrummet, bara skulle trappa upp en konflikt dem emellan. Kanske skulle han lyckas just den här dagen, men priset för denna tillfälliga seger skulle vara högt i det långa loppet. Adrians strategi var i stället att försöka bygga upp vad han kallade för en förtroendebank över tid. Han ville att Lisa skulle lita på honom och se att han ville henne väl. Därför tog han för vana att småprata med henne på rasterna i korridoren lite då och då om allt utom matte. Frågade hur hon mådde, berättade små historier, lyssnade, skrattade och gick. Visade sig mänsklig.

Han tänkte sig att dessa informella små samtal var byggstenar i en förtroendefull relation med Lisa utanför ämnet, en relation som han hoppades skulle få henne att växa som människa och medborgare. Adrian byggde relationen med dessa större mål i åtanke, snarare än som ett medel för att få henne att nå målen i matematik. Han menade att om Lisa inte såg honom som en juste person som ville henne väl, kunde det vara svårt att över huvud taget uppnå ett enda av dessa mål, inklusive dem i matematik.

Just den här berättelsen slutar väl. En dag stod Lisa på tröskeln till klassrummet och så småningom började hon arbeta, ställa frågor och hennes humör förbättrades. Hon fick till slut godkänt i matte. Det går inte att säkert veta vad den här svängningen från Lisas sida berodde på, och inte vilken roll Adrians insatser spelade. Det vet inte Adrian heller. Men man kan säga att han inte använde auktoritet i betydelsen att peka med hela handen utan i stället sökte alternativa vägar i sin yrkesutövning. Om man lånar termer från debatten om skolan skulle man kunna säga att berättelsen handlar om hur det ur kaos till slut uppstår ordning och arbetsro, men även kunskap.”

Se också artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

Professor Bruce Baker, Rutgers universitet i New Jersey, och en som ofta kritiserar guvernören i New Jerseys administrations sätt att hantera de offentliga skolorna reagerade starkt över New Jerseys guvernörs utspel i bloggpostningen ”Expanded gambling okay in NJ, but only if it involves gambling on teacher’s jobs!”eller ungefär ”Utökat spelande i New Jersey, men bara om det inbegriper spelande om lärares jobb” och skriver:

“I may be the only one in New Jersey who had a twisted enough view of today’s news stories to pick up on this connection. Seemingly irrelevant to my blog, today, the Governor of New Jersey vetoed a bill that would have approved online gambling. At the same time, the Governor’s teacher effectiveness task force released its long-awaited report. And it did not disappoint. Well, I guess that’s a matter of expectations. I had very low expectations to begin with – fully expecting a poorly written, ill-conceived rant about how to connect teacher evaluations to test scores – growth scores – and how it is imperative that a large share of teacher evaluation be based on growth scores. And I got all of that and more!!!!!/…/

When it comes to critiquing the Task Force Report, I’m not even sure where to begin. In short, the report proposes the most ill-informed toxic brew of policy recommendations that one can imagine. The centerpiece, of course, is heavy… very heavy reliance on statewide student testing measures yet to be developed… yet to be evaluated for their statistical reliability … or their meaningfulness of any sort (including predictive validity of future student success). As Howard Wainer explains here, even the best available testing measures are not up to the task of identifying more and less effective teachers: http://www.njspotlight.com/ets_video2/ 

But who cares what the testing and measurement experts think anyway. This is about the kids… and we must fix our dreadful system and do it now… we can’t wait! The children can’t wait!

So then, what does this have to do with the online gambling veto? Well, it struck me as interesting that, on the one hand, the Governor vetoes a bill that would approve online gambling, but the Governor’s Task Force proposes a teacher evaluation plan that would make teachers’ year to year job security and teacher evaluations largely a game of chance. Yes, a roll of the dice. Roll a 6 and you’re fired! Damn hard to get 3 in a row (positive evaluations) to get tenure. Exponentially easier to get 2 in a row (bad evals) and get fired. No online gambling for sure, but gambling on the livelihood of teachers? That’s absolutely fine!”

En kommentator, kvinnlig, skriver angående ovanstående bloggpostning:

“All teachers must work toward mastery for all children, not the government officials!

Christie needs to stick to his new diet and let the teachers do the job they were trained to do!

Fear and scare tactics do not improve our schools!”

Och den svenske professorn i pedagogik Thomas Englund skriver om det fria skolvalet, segregation och är ganska kritisk till socialdemokraternas tandlösa skolpolitik i ”Hur heligt är skolvalet?”

Se Diane Ravitch hos Jon Stewart.

The Daily Show With Jon Stewart Mon – Thurs 11p / 10c
Diane Ravitch
www.thedailyshow.com
http://media.mtvnservices.com/mgid:cms:item:comedycentral.com:376268
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin control – the need forreflektioner och speglingar II....