Om amerikansk och svensk skolpolitik. Att ändra sig när man får nya bevis och om en förflackning av skolan och dess syfte och innehåll. Flum, vadå?

[Även medelklassen har anledning att vara orolig över den politik som förs och dess tänkbara utkomster].

Vad ska jag sätta för rubrik?

När jag satt på planet hem från USA får ett par dagar sedan hade vår nuvarande skolminister Jan Björklund skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han slår sig för bröstet angående inte bara skolpolitiken utan den politik som över huvudtaget bedrivits i Sverige de senaste fem åren.

Efter sju vistelser i USA de senaste 3,5 åren à sammanlagt ca 7 månader har jag inte ändrat min syn på USA. jag reagerar fortfarande starkt på hur väldigt, väldigt många människor har det.

Björklunds artikel (samt Aftonbladet i sin helhet, utom dess ledare, som fortfarande är rätt hyfsade) bidrog till att ytterligare trigga mig att skriva vidare om skolpolitik, och inte bara den, och vilka effekter den kan få. Jag tror INTE på det samhälle som växer fram med större och större klyftor och där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver gå samman för att lösa problem på alla nivåer, problem vi kommer att möta i framtiden. Och det gäller oss ALLA, även de som har det riktigt gott ställt och gäller alla världens länder.

Ja, det finns all anledning för dem med barn att engagera sig i vad slags samhälle deras barn och deras barn i sin tur osv. kommer att leva i.

Och allt fler amerikaner börjar inse att det är ”Harder for Americans to Rise From Lower Rungs” eller något i stil med ”Svårare för amerikaner att klättra från lägre pinne på stegen.”

Ja, USA tillhör ett av de länder i västvärlden som har de största skillnaderna mellan människor och detta verkar göra det svårare att göra klassresor, den sociala rörligheten blir lägre. Dessutom tror jag människor mår sämre generellt i ett sådant samhälle.  

Diane Ravitch skriver i epilogen ”Skola och samhälle” i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” att huvudanledning till att hennes bok drog uppmärksamhet till sig var att hon hade ändrat åsikt angående skolan.

Det hävdades att hon gjort en helomvändning och. att hon hade tagit tillbaka allt hon en gång trott på. Något som hon skriver dock inte är sant.

Hon poängterar att hon ändrat åsikt om medel, inte mål.

Den grundläggande synen på utbildning har inte ändrat sig. Den är densamma som alltid, dvs. hon har alltid önskat att varje barn ska kunna ha samma högkvalitativa utbildning som hon önskade för sina barn och nu önskar för sina barnbarn.

Hon önskar att de ska få en bred allmänbildning OCH få känna lust att lära sig.

Man skulle kanske också önska sig att fler kunde göra en liknande omvärdering som Ravitch gjort när de ser resultaten av en åtgärd de genomfört (inte minst i regeringsställning och bland politiker), i all synnerhet om denna åtgärd är omfattande.

I ett halvt dussin år har hon tänkt högt, i skrift och på bloggar, omvärderande sin syn offentligt samt har hon också skiljt ut vittnesbörd när dylika samlats påpekar hon.

Att man reagerat som man gjort på hennes bok menar hon beror på den polariserade politiska kulturen att det att ändra sin syn blir så extraordinär. Och det är ännu mer ovanligt att säga

”Jag hade fel!”

Något hon tycker är synd och undrar hur vi ska kunna lära om vi aldrig ändrar sitt synsätt och aldrig (uppriktigt) erkänner att man haft fel. I USA fortsätter Obama nu den skolpolitik som Bush satte igång, med att privatisera skolor. Ravitch kritiserar detta, menar att detta missgynnar en massa barn. Inte minst de som kommer från fattiga förhållanden.

Vad kommer eftermälet att bli för det högern nu genomför i Sverige? Kommer de att bli höjda till skyarna på samma sätt som de nu blir av media m.fl.?

Inte bara Ravitch utan också andra debattörer i USA menar att allas resurser bör tas tillvara även i ett så stort land som USA, för att man ska kunna konkurrera på global nivå och inser att ojämlikheten gör detta svårare.

Så småningom kom Ravitch till insikt om att fri marknad i förening med ansvarsskyldighet, som baseras på tester, inte kommer att lösa USA:s utbildningsproblem utan faktiskt riskerar att göra dem värre.

I korthet så menar hon att skolan inte kan drivas efter företagsmodell. Den kritik som förekommit också i Sverige tidigare angående skola, vård och omsorg

I boken beskriver hon ett nytt fenomen i offentlig undervisning:

Något som (så fint) kallades reform, ser ut som en våg av avsiktlig, genomtänkt förstöring, sopar bort skolor och utbildning och ”skingrar barn som rön för vinden mot oprövad destination.” Man verkar försöka bli av med barn med extra behov, för de kommer att dra ner testpoängerna!!!

När jag läser henne kommer jag att tänka på det media skrivit om svensk skola under flera år; om disciplinproblem. Ja, vad slags agenda och mer eller mindre medvetna avsikt har legat bakom detta? För att genomföra hårdare tag? Utan att ha belägg för att detta ska leda till de utfall man påstår sig önska!?

En allmän tendens, ett led i den allmänna högerorienteringen och nyliberaliseringen? En nykonservatism? Nyauktoritära och nymoralistiska strömningar? Och ändå ska liberalismen vara för individens frihet! Motsägelsefullt! Jag gillar det inte alls.

Allt detta i USA började med No Child Left Behind (ungefär ”inget barn ska lämnas efter, hamna på efterkälken”).

Allt fler har börjat konstatera att den stora ojämlikheten i USA idag gör att möjligheterna redan från början är olika för olika barn och har växt.

Även Ravitch påpekar detta. Blickarna leds bort från de grundläggande problemen, bland annat från fattigdom.

Hon skriver vidare om megarika förståsigpåare (bland dem Bill Gates), som satsar enormt med pengar för att driva skolan i en speciell riktning, där han i sin ställning inte kan sätta sig in i hur det är för människor i botten av samhället – eller för dem verkande i skolan.

Jo, många förståsigpåare (på alla fronter) skulle behöva jobba i skolan under ett antal år för att verkligen se verkligheten där.

No Child Left Behind grundlade en regim med årligt testande av alla elever från klass tre till klass åtta och gav fullmakt åt ett utopiskt mål att alla elever skulle uppnå behöriga kunskaper i läsande och matematik år 2014.

Och att uppnå färdigheter i läsning och matte är ju i sig definitivt inget fel, men det finns men med detta och avigsidor med denna politik och det är detta Ravitch tar upp i sin bok, i många seminarier, på sin blogg osv.

Om någon grupp i skolan inte är på rätt spår för att nå målet blir hela skolan stämplad/brännmärkt som sviktande och får möta sanktioner som trappas upp skriver hon.

Ravitch menar att No Child Left Behind arrangerats (medvetet eller omedvetet) så att nationens offentliga skolor skulle misslyckas och ju närmare man kommer det magiska årtalet 2014 så misslyckas också fler och fler av dem.

2011 så varnade USA:s skolminister Arne Duncan att antalet ”skolor som misslyckas” skulle öka till 82 % under året.

År 2014 kommer väldigt få offentliga skolor att finnas kvar, orörda av interventioner eller sanktioner från staten, om denna lag förblir oförändrad.

Om man blickar tillbaka så har No Child Left Behind varit den värsta lagstiftning som kongressen någonsin beslutat om. Dess kvarvarande supportrar är få. Lagen var övermodig/arrogant, inkräktande och skadlig.

En massa okunniga kom in och ändrade saker till förfång för nationens barn och skolor, ja, i slutänden för hela nationen.

Lagen antog att kongressen vet hur man ska reformera skolor, vilket den inte gör.

Den gjorde det möjligt för federala regeringar att utsträcka sin fullmakt i varje offentligt klassrum i nationen, förnekande statens och lokalförhållandens roll och faktiska möjlighet att styra sina offentliga skolor.

Nej precis, vadå förtroende och tillit? Och respekt för de i professionen verkande. Men nej, det innebär inte att man inte ska kritisera när det finns fog för det eller att man inte alls får ifrågasätta, för det måste man få. Diskussionen borde dock föras med ömsesidig respekt och i en anda av lyssnande på varandra.

Lagen antog att poäng på standardiserade flervalstest är slutmål för utbildning, vilket det inte är skriver hon.

Lagen har fått denna effekt och dess tillskyndare saknade förmåga att förutsätta detta och vägrar erkänna att politiken har fått de effekter den fått.

Kan paralleller till debatten om betyg i Sverige dras apropå amerikanskt testande?

Och hur är tester utformade? Finns det bra och dåliga tester?

Ravitch skriver att lagens rigida, stelbenta föreskrifter och förnedrande, destruktiva sanktioner har demoraliserat utbildare genom hela nationen, där man ersatt professionellas (värde)omdömen med kongressens.

Denna trångsynta definition på succé har till största delen tjänat att inskränka läroplanen, att spela hasard med systemet, fått människor att tro att man kan lära sig genom dåliga tester – samt lett till fuskande.

Under de två år sedan boken publicerades så har fuskskandaler avslöjats i olika distrikt och städer, i synnerhet i Washington och Atlanta, skriver hon.

Ja, vem är förvånad när man läser vad som sker med skolor och lärare i USA; lärare avskedas och skolor stängs. Se mer i kommande postningar.

Tester som utformats och används på rätt sätt kan förse med värdefull information, men i No Child Left Behind-eran, så har testpoäng blivit det enda måttet på elev- och skolprestationer skriver Ravitch.

No Child Left Behind skapade en nationell utbildning som negligerade det centrala syftet i utbildning/undervisning: att skapa bra mänskliga varelser, bra medborgare, människor med god karaktär som har kunskap och förmågor att skapa sin egen väg i världen och gå samman med andra för att vidmakthålla och förbättra demokratin.   

Vad bra sagt.

Kommer man längst med att visa alla verksamma genuin respekt och aktning? Vilket inte utesluter att man reagerar när så behövs eller inte ömsesidigt får ifrågasätta när så är verkligt berättigat. Ja, för det kan finnas skäl att ifrågasätta åt båda håll så att säga: dvs. att de i skolan verkande bör få ifrågasätta ett barns förhållanden hemma (med yttersta syftet att skydda barnet) och att skolan och de i skolan får ifrågasättas när så är berättigat.

Ravitch påpekar att elever lär sig också en massa saker i sina hem och i det samhälle där de växer upp. Så sant. Man kan med fog fråga sig: vad lär de sig där?

Men de går till skolan för att lära sig läsa, skriva, studera stor litteratur, ägna sig åt matte, förstå vetenskap, lära sig om historia och samhällskunskap, lära sig ett andra språk (eller tredje eller kanske till och med ett fjärde) och för att engagera sig i konstämnen (musik, drama, konst osv osv osv), medan de lär sig att arbeta tillsammans, leka tillsammans och tänka själva.

Bra sagt!

De breda och humanistiska målen i utbildning bör inte reduceras till poäng i flervalstestning av grundläggande färdigheter. Att göra så inskränker syftet med utbildning och förminskar det professionella ansvaret hos lärare och rektorer. Sven-Eric Liedman skriver också om detta med en bred (inte minst humanistisk) utbildning. Något som inte minst de högre upp i samhället borde besitta!

Återigen vad bra sagt!

Ravitch har också kritiserat fenomenet att ickeprofessionella har kommit in i skolan; som lärare, rektorer, skolinspektörer. Precis som här i Sverige.

Ett fenomen man inte bara ser i skolan här. Inom t.ex. djurskyddet har man chefer och de som inspekterar det djurskyddsinspektörerna gör som kommer från helt andra områden än djurskydd, djurskötsel, som inte ens har jobbat med djur inom lantbruk och som inte har vare sig lantmästar- eller agronomexamen, med allt vad det innebär för som i detta fall djurskyddet.

Ja, ser vi en avprofessionalisering inom en massa områden i samhället?

Även i skolan, med en f.d. militär som högsta ansvarig (skolminister) och idag en massa militärer som skolledare t.ex.

Jag kommer att blogga mer om Ravitchs bok efter hand.

Ja, ”skolval och ansvarsskyldighet har en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ.”