Medkänsla är ute – om egoism, stress, empati- och solidaritetsunderskott …

30 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Var fjärde ung mår dåligt tydligen. Diagnoserna (bokstavs-) verkar öka. Beror det på bättre diagnosticering? Klarar de sig sämre idag, de som tidigare inte visade samma slags symtom, p.g.a. stressen och pressen i dagens samhälle – och i skolan?

Kraven idag är större än någonsin? Vi ska tänka positivt, se ut och vara på ett visst sätt osv.

Men ingen kommer nånsin att bli perfekt. Man är INTE glad och positiv hela tiden.

Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Gilla läget” om paradoxen att amerikanerna med påbudet att tänka positivt är det folk som också är de största förbrukarna av antidepressiv medicin.

I artikeln ”Skrattfest med allvarliga undertoner” kan man läsa om föredrag Per Naroskin höll under ortopeddagar i Dalarna. Där kan man läsa:

”Samhället är i dag i förändringens tidevarv, allt går väldigt fort och de hårda faktorerna är loket som drar. Medkänsla är flanell och helt ute, sade han.

– Det är bra att vara väldigt förändringsbenägen. Då är man attraktiv på arbetsmarknaden, flexibel, fruktansvärt flexibel är viktigt. Du hör aldrig ordet integritet i en platsannons, möjligen för Säpo./…/

Integritet – maggropskänsla – är otroligt viktigt men vi tvingas sluta lyssna på den och blir så duktiga på att läsa av vad andra människor vill oss, sade han.”

Men för att ha empati för andra måste vi ha empati för oss själva. Äkta empati för oss själva. Jag skulle vilja påstå att det är något annat än egoism.

”Han sade att med den mobilkoll vi har idag så behöver vi inga husdjur./…/

– Och mitt i allt ska vi [också] försöka få balans i livet, ett [ytterligare] stressmoment. Jag har aldrig träffat någon som haft balans i livet.

Att vi ska försöka få livspusslet att gå ihop är ännu värre. Som om det fanns ett pussel att lägga/…/

Det är bättre att tala om styrfart än om balans i livet, tycker han.

– Nu är maxfart idealet. Vi ska alltid ha maxfart, samla kvartalsrapporter och uppfylla nyckeltal.”

New Public Management genomsyrar allt.

”Det som händer i hjärnan när vi är utstötta är att samma enheter aktiveras som vid fysisk smärta. Därför är det viktigt att varje grupp ser till att stötta varandra så att ingen behöver sväva i ovisshet, betonade han.

Han berättade också efter skämt om dejtingsajter att han alltid säger till sina barn att det inte finns någon därute som passar som hand i handske åt er.

– Men det finns många vantar.”

Många, många av oss tror att vi själva, de vi lever med, våra liv, våra hem osv. ska vara perfekta.

”Han avslutade med en lång rad exempel i snabb takt på den ideale mannen, perfekt som make och älskare åt sin fru, perfekt och alltid närvarande som pappa och chef./…/

– Det är honom vi alla tävlar mot hela tiden. Och vi kommer alltid att förlora, hela tiden. Men jag ska berätta en hemlighet. Han finns inte. Jag har hittat på honom. Vi duger alla som vi är.”

Lättare sagt än gjort…

Egot - rasismens bästa vän I

Den borgerliga politiken (inklusive vänsterns dragning åt det nyliberala hållet) har gett samhälleligt bifall av egoism. det har blivit helt okej att vara egoist och bara tänka på sig. Roffa åt sig allt man kan och inte bry sig om andra.

Samtidigt framhålls välgörenhet, som riskerar bli godtycklig och riskerar undergräva demokratin. Se tidigare bloggning ”Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…”

Och ”När blev det okej att vara stygg?”:

”En gammal bekant som bott utomlands de senaste 20 åren reagerade på Sverigedemokraternas annonskampanj i tunnelbanan. ‘Vad är det här för jävla trams!’ skrev hon på Facebook. Reaktionerna kring SD:s affischer var många den dagen men just hennes inlägg fick mig att fundera lite extra.

För hur har Sverige förändrats sedan hon flyttade? Jo, det har blivit okej att vara stygg. Det har till och med blivit lite häftigt att vara taskig och denna förändring av det svenska kynnet kan man inte annat än till viss del skylla på SD.”

Att SD har sån framgång beror också på politiken som förts. T.o.m. de som troligen alltid röstat (S) känner sig vilsna och attraheras av SD:s politik. Säger:

”Det finns en massa i deras politik som är bra, men …”

Jag är orolig att det där ”men” är alltför svagt. 😦 Att de här personerna kommer att rösta på SD i kommande val, om inget händer innan dess. Dessutom har jag kolleger som flyttat hit från öst-Europa, som också verkar attraherade av SD och deras politik. Skrämmande! 😦

Insändarskribenten fortsätter:

”Sverigedemokraterna själva vill så klart hävda att de är snälla, de försöker ju värna Sverige, men även om de påstår sig ha ett gott uppsåt är problemet att deras metodik faktiskt bryter ner det de vill försvara.

Vi vuxna tror oss ofta vara snälla och ha schyssta värderingar, min egen erfarenhet när de sociala medierna slog igenom var att mina barn hade svårt att vara snälla. Det blev en lång uppfostringsprocess som jag tror lyckades. Å andra sidan har nu Facebook tagits över av de vuxna som visar upp sitt allra sämsta pöbelbeteende och låter allt grövre elakheter fritt frodas och ständigt ‘gillas’.

Detta sker samtidigt som vi i andra änden av samhället strävar efter godhet med värdegrundsarbete i varenda buske, böcker och föreläsningar om snällhet, fairtradekaffe och där världens mest framgångsrika företags interna ledord lyder: It’s good to be good”

I Recensionen ”Brorslotten belyser utanförskap och klasskillnader” om den musikaliska föreställningen ”Brorslotten” kan man läsa att ”Brorslotten” blir…

”… en replik i dagens debatt om cynism, hysteriska tonlägen, kompromisslöshet, själviskhet, verbala fosterländska former kontra vänlighet och humanitet.”

Detta med egoism och elakhet verkar vara ett tema som går igen här och där nu?

Katarina Mazetti i ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner…”:

”… faran med hatsajterna som man sällan diskuterar: den som regelbundet läser enbart dem måste få intrycket av att ‘alla’ tycker likadant och att SD har minst 50 procent sympatisörer, fast inte alla vågat komma ut ännu.

Denna fara gäller förresten även på vänsterns bloggar och medier. Om vi bara läser IRM (Inte rasist men …) eller Expo tycker vi att fascismens fula tryne är så uppenbart att ‘alla’ måste inse det. Och vi fattar ingenting av opinionssiffrorna.

Det är därför papperstidningarna är så viktiga, särskilt rikstidningarna, som ännu har viss källkritik och objektivitet kvar, vill man gärna tro. Och det är därför den branta högersvängen i dessa organ är så katastrofal.

Är det en ren slump att den inträffar i GP, Expressen och SvD samtidigt som näringslivet i DN rekommenderar samarbete högerut?”

Bra skrivet! Ja, pressen har ett enormt ansvar! Och de borde ta det! Inte späda på hat…

Och mitt i denna stressiga värld känner sig föräldrar tvungna att välja skola till sina barn. Mitt i alla andra val som vi ”måste” göra i dagens värld. Val vars utkomst kan få stor betydelse.

Men jag tror skolval har fått större betydelse än detta förtjänar, där tror jag inte utkomsten blir på långa vägar så stor som man tror. Kanske kan den snarare bli negativ: ambitiösa föräldrar som sätter än mer press på sina barn?

Återigen tror jag inte skolval förändrar ens barns framtida liv eller karriärmöjligheter i alls den utsträckning som man kanske nånstans tror. De här möjligheterna till skolval kommer inte att ge bättre grund än den vår kommunala skola gav. ”Skolval är ett falskt val …”

Och det är snarare vad man gör av sin skolgång som har betydelse, inte vilken skola man går i. Se tidigare postning ”Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…”

Nu håller den kommunala skolan på att dräneras. Och vem vinner på det?

Och på fina sätt kan man neka elever plats i ens skola. En negativ sidoeffekt av skolval, något som också den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har påpekat!

skolval I

Vikskolan i Upplands Väsby ingår i friskoleföretaget ”Magnetica Education.”

Ja, det är ”Skrämmande likheter med 30-talet”?

11960080_10153128689127776_7831436139228625041_n

Amerikanerna går mot presidentval … Fler och fler ifrågasätter politiken där, för de ser effekterna. Och det är i utbildad medelklass man kraftfullt börjar ifrågasätta. Medelklassen här tro de sitter i säker båt, men det tror jag inte alls. Vi har anledning att vara oroade.

Problemet är dock att så väldigt många amerikaner är fattiga. De har inte råd att resa och med detta se hur det är i andra länder. Att det faktiskt finns länder där de skulle ha det bättre och där människor fortfarande anser att alla ska ha en dräglig levnadsnivå.

Vi har inte de där riktigt fattiga som de har där. Riktigt fattiga i inte bara enstaka hus, utan i hela stadsdelar.

Vi har låtit oss köpas av skattesänkningar, vilka på kort sikt har gett oss mer eller mindre mer i plånboken. De riktigt välbeställda har fått 40 000 kr mer per månad, medan vi andra kanske fått ca 2 000 kr mer. 

Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

4 augusti, 2015 § 1 kommentar

Man kan läsa mer om videon ovan i ”The Staggering Bullshit of ‘the Secret'” eller ”Den häpnadsväckande skiten [som] ‘Hemligheten‘ [är]. Dave Chapelle är superbra i denna video!

Tre vänner på socialt forum har postat länk till artikeln ”Spännande hjärnforskning: du mår som du tänker!” och det triggade denna bloggpostning. I denna artikel finns inga referenser till den forskning som Nisse Simonsson hänvisar till för det första.

Den amerikanska författaren Barbara Ehrenreich fick bröstcancer och råkade ut för ett fenomen som hon reagerade så starkt emot, att hon skrev en bok om detta. I artikeln ”Barbara Ehrenreich: ‘Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande'” kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet./…/

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ‘att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ‘Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande’: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn.

Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ‘Offermentalitet’.”

Nej, det är absolut förbjudet, att ens andas något som antyder att man känner sig som ett offer. Men tänk om man faktiskt behöver, borde och måste få påpeka saker!

”Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.”

Lite som jag bloggat om tidigare apropå Alice Teodorescu: det är upp till dig! Och jo, vuxna människor har ett ansvar för sitt egna liv, men omständigheter kan vara såna att man har svårt att bemästra dem.

Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.”

Ja, rättmätig ilska över andra saker också på arbetsplatser, i samhället och i världen.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd.

Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna.

En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång.

Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd.”

Sant!

”När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.”

Mustafa Can reagerar kraftigt emot ”Att välja glädje” och det kan man läsa om i ”Fri att välja lycka även när livet är skit”. Om denna kan man läsa::

”Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.”

Kan inte hålla med honom mer! Och vilken kompetens har egentligen dessa hjälpare och coacher? kan de göra mer skada än nytta för människor som verkligen behöver hjälp? Och folk betalar för denna skit!

Att välja glädje

Can skriver så oerhört bra:

”Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter ‘Att välja glädje’ och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ‘Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt’. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ‘Du sköna, nya värld’, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.”

Exakt vad den belgiske terapeuten Paul Verhaeghe skriver om i sin bok ”What About Me? the Struggle For Identity in a Merket.based Society”, en bok som bottnar i lång terapeuterfarenhet och hur de problem hans klienter idag kommer med jämfört med tidigare.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.”

Läs hela artikeln! Den är oerhört bra och tänkvärd!

I artikeln ”Barbara Ehrenreich synar positivt helvete” kan man vidare läsa:

”…flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs.”

Ja, sant! Och samtidigt får vi inte känna oss som offer! Nej visstja, vi skulle ju tänka positivt! Och om vi är just positiva till naturen, är väl bara att vara tacksam för! Att påtvinga andra detta är, ja… Även de mest positiva kan råka ut för sorg och kris?

”Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom [alternativt lycka}./…/

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.”

Istället för att bara vara. Något moralistiskt över hela detta positivt-tänkande-påbudet! Ja, medlidande och sympati riskerar de att försvinna? Hur hanterar dessa positiva tänkare människor omkring dem som kanske är deprimerade? KAN man tänka bort en depression? Kan man tänka bort sorg och ledsnad? Ska man det?

”Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning./…/

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

Att gilla läget eller mer om positivt tänkande…

22 februari, 2015 § 2 kommentarer

moteskultur-410x425”För att undvika improduktiva möten och möten som gör dig modfälld och nedslagen…

Det finns få saker som gör en så modfälld och nedslagen som improduktiva möten.

En fernissa av artig konversation döljer avsaknad av allvarlig och djup analys. Konflikter om viktiga antaganden och synpunkter undviks och bagatelliseras.

När såna möten är normen snarare än undantaget så töms snarare än skapas och upprätthålls den energi som behövs för den fortlöpande förbättringen av undervisandet och lärandet.

Här är några rekommendationer från Dan Rockwell [i bloggpostningen ‘Att lösa patetiska mötesproblem]’ för att undvika de här problemen och ”göra möten levande/glödande.”

  1. Skapa relationer mellan teammedlemmarna som möjliggör öppenhjärtighet. Distans skapar rädsla, anknytning mod.

  2. Systematisera avvikelser i åsikter. Kräv att hela teamet talar för och mot den fråga som står på dagordningen.

  3. Be dem som kommer med idéer att förklara varför dessa idéer inte kommer att fungera.

  4. Utarbeta tre lösningar och låt alla försvara alla tre.”

546584_435835073097290_1788718019_nI den senare länken kan man vidare läsa:

Ordnade ledarskapsmöten är patetiska och värdelösa. Huvudnickade sammankomster är övningar i meningslöshet som ödslar resurser, talang och tid.

Ställ in dessa och gör något produktivt.

Andan av enighet genomsyrar meningslösa ledarskapsmöten /…/

Meningsskiljaktigheter, till och med konflikter, behövs, ja, är verkligen önskvärda. Utan meningsskiljaktigheter och konflikter finns det ingen förståelse. Och utan förståelse finns det bara felaktiga beslut.

Vägen till glömska är jämn. Stora beslut föds i konflikt. /…/ Ledare som är lyckosamma skapar strukturer för konstruktiva skillnader i åsikter.”

untitledDessa citat apropå en konversation som utspann sig ungefär som följer (jag tyckte det som sas var så bra):

”Om gnäll.
Om gnäll tycker vi inte.
Och visst finns det tröttsamt, skavande ful-gnäll.
Sedan finns det sådant som mer är uppriktig oro, vånda och ängslan som vissa klassar som gnäll, för att de inte orkar höra.
Och då gnälls det på dem som gnäller.
Men att avfärda medmänniskors oro som gnäll är att förminska dem och jag tror att vi ska vara försiktiga med att drämma beskäftighetens gilla-läget-stekpanna i huvudet på varandra.
Ty, så bygger vi varken hållbara människor eller samhällen”

”Rädslan att ta in kritik eller gå in i dialog är inte bra i längden.”

”… hur ska man kunna/vilja/våga göra sig hörd och vara kritisk om det även finns en rädsla för att folk ska se kritiken som GNÄLL?! Usch…!

”Det är faktiskt en trivselfascistisk härskarteknik att slå ner på folks tvivel och ifrågasättanden genom att allt för enkelt kalla det gnäll.”

Stress, press – och lyxfeber…

12 januari, 2015 § Lämna en kommentar

Lyxfeber1Möter fler ungdomar idag som mår dåligt, jättedåligt, som har ont i magen och måste utredas hos doktor, som har problem med rygg, axlar osv.

Pratade med en gymnasieelev om detta idag. Hon tillskriver främst pressen i skolan detta.

”Man måste hinna med något utanför skolan också!”

tror jag hon tycker.

En iakttagelse jag tycker mig göra är att gymnasieungdomar främst jobbar i en utsträckning man inte gjorde förr. Jobbar vid sidan av skolan. Bidrar inte också detta till stressen? Därför att man måste finansiera elektronikprylar, kläder osv. Dvs det finns en än större statuspress. När skillnaderna mellan människor blir större blir också denna press och jakt större.

Om Marta Cullberg Westons bok kan man läsa:

”Avund är faktiskt en baksida av konkurrens när man börjar granska saken med lupp och kanske något vi måste lära oss att leva med.

Tanken på att skriva boken föddes när två unga kvinnor i min närhet på olika sätt drabbades av avund i sina arbetssituationer.

Jag insåg att det är viktigt att lyfta upp frågan om kvinnors avund på arbetsplatsen något som kommer att utmana feministiska kretsar (även om…

Avund är faktiskt en baksida av konkurrens när man börjar granska saken med lupp och kanske något vi måste lära oss att leva med.

Tanken på att skriva boken föddes när två unga kvinnor i min närhet på olika sätt drabbades av avund i sina arbetssituationer.

Jag insåg att det är viktigt att lyfta upp frågan om kvinnors avund på arbetsplatsen något som kommer att utmana feministiska kretsar (även om jag ser mig som feminist själv).

Boken avdramatiserar avundsproblematiken genom att också beskriva positiv, stimulerande avund och genom kopplingen till konkurrens. Förhoppningsvis vågar man titta på sin egen avund på ett nytt sätt. Lösningen handlar också om att lära sig att hantera olikhet.

Vid sidan av avund på arbetsplatser tar boken upp avund inom familjen och mellan vänner, liksom hur man kan bli fri från destruktiv och djuptliggande avundsjuka.”

Kommentar: jag håller inte med om att man kanske måste lära sig att leva med känslor av avund. Vi HAR möjlighet att förändra i samhället så vi alla kan leva hyfsat i det. Det finns saker som inte är ofrånkomliga. Det finns saker som vi KAN ändra och inte bara behöver finna oss i. Och det finns saker som vi alla skulle må bättre av om de ändrades. Det finns kanske fler saker som vi faktiskt skulle kunna ändra. Det här påminner om påbudet att ”tänka positivt”!

När jag började i det jobb jag nu har var föräldrar solidariska med varandra och andras familjer: man bestämde gemensamt att man inte skulle låta barnen få märkeskläder t.ex.

En av de elever jag hade under den tiden ärt idag miljöpartistisk politiker och hon länkade artikeln ”Släpp era kalasgalna egon för barnens skull”. I denna kan man läsa:

Då för tiden var födelsedag något alla hade råd och möjlighet att fira. Lämpligt, eftersom alla barn fyller år.

Nu såg jag bilder från några bekantingars förberedelser inför deras avkommas kalas.

Där skulle det ­ridas ­ponny. Det vankades efterrättsbuffé, femkamp och ­poängpromenad med ­fina priser. Hela himmelriket ­inramades av handvikta pompoms som förberetts i veckor.

”’Bara det bästa är gott nog!’ till en liten som vi får förmoda älskar småhästar och särskilt bett om pappersbollar i gråskalor och ­lavendel. Det gjorde barnet rätt i. Barn ska kräva orim­liga saker, särskilt när de fyller år. Det orimliga är eventuellt när dom får det. Och när det blivit standard.

I dag är det normala att ha barnkalas på lekland, berättar en forskare i barnfattigdom vid Uppsala Universitet.

Såna events kostar i runda slängar 3 000 kronor. Till dessa partyn kommer man inte med någon inslagen ­citrusfrukt i present, nej ­genomsnittet är i dag 160–210 kronor för en liten generisk ­fölsegåva i rosa eller blått. Samma forskare berättar om barnen som måste tacka nej för att de inte har råd att bjuda igen, eller köpa present.

Jag har som noterats inga barn så förhoppningsvis kan jag säga det här utan att kasta sten i eget partytält. Föräldrar, ni har blivit kalasgalna.

Skärp er. Släpp ert ­instagramivriga ego. Snacka ihop er i plugget och sänk ribban gemensamt.

För medan ni har kalas med ponny sitter barn ­hemma som inte får känna sig speciella på sin egen födelse­dag för att deras föräldrar inte har råd. Det är faktiskt bara kras.”

Bra skrivet! Och tänkvärt! Detta borde också gälla andra saker: som barnen kanske inte MÅSTE ha den senaste mobiltelefonen, datorn osv. Men då går väl lobbygrupper igång, som vill pracka på unga personer nya prylar stup i kvarten. Reklambyråer som tjänar pengar på att sälja dessa prylar, kläder osv till unga. Och reklam som slår i unga att de måste vara och se ut på ett visst sätt.

Se Rädda barnen om barnfattigdom.

Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

11 oktober, 2014 § 3 kommentarer

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankandePerson som startade friskola med sin äkta hälft i samtal med förälder som har arbetsuppgifter på denna friskola:

”Jag såg dessa tonårsungdomar och hur de hade det i den kommunala skolan…”

Så då ville hen skapa något där ungdomar fick en annan start.

Och förälder om förhållandena i förskola/n.

Det är något jag reagerar på här. Har haft det i bakhuvudet medan jag haft fullt upp i jobbet.

Tänker på boken ”What about Me?” (i min översättning ”Men JAG då?”). Borde det inte vara i allas vårt intresse att skapa en skola och förskola som är bra för ALLAS våra barn?

Har det blivit så att sättet att lösa problem är att bara flytta sitt barn? Har konkurrens bidragit till att förbättra skolan generellt? Efter 20 år med friskolor skulle jag vilja påstå att, nej, det har den inte. 😦 Och jag tycker fortfarande inte att de barn som går i kommunala skolor verkar lära sig mindre och de i friskolorna mer. Barn och ungdomar i kommunal skola är också öppna, frimodiga och kommunikativa. Skulle barn och ungdomar i friskola ha större självkänsla så kanske det beror på att de tycker att de är litet förmer än de som går i en grå, kommunal skola!? Obs! ironin.

Vilka ska gå i de ”sämre skolorna”, där ungdomarna påstås inte ses eller respekteras till skillnad från i friskolan? Bara jag räddar mig och mitt, så… 😦 Men jag tror hela detta fenomen förr eller senare kommer att slå tillbaka på oss alla.

Fler och fler börjar peka på vad samhället gör med människor. Och vad gör den så kallade ”valfriheten” med oss? Det gäller att rädda sig och sitt?

Amerikanskan Barbara Ehrenreich skrev boken ”Gilla läget” i vilken hon diskuterar påbudet att tänka positivt. Om denna bok kan man bland annat i recension i DN läsa:

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle.

Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.”

Jonas Aspelin har skrivit boken ”Suveränitetens pris – En kritisk studie av självhjälpslitteraturen”, den brittiske terapeuten Stephen Briers är också inne på liknande tema i boken ”Psyksnack – Stick hål på självhjälpsmyterna” och nu har alltså också en belgisk terapeut skrivit om sina erfarenheter av vad samhället gör med människor i boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society”. Jag kommer troligen att blogga om den senare boken senare.

I blogginlägg på bloggen Phyrronism” kan man läsa:

”Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ‘slit-och-släng’ blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.”

Bra sagt! Solidaritet innebär inte automatiskt att respekten för individen försvinner! Den bör alltid finnas där. Vi har också ett ansvar för oss själva, men ibland har vi ingen makt att förändra förhållanden.

Sanne skriver:

”Nej, det mesta handlar inte om inställning, och optimism botar inte cancer./…/

För det är inte så att positivt tänkande löser alla problem. Tvärtom skapar det en hel del problem – och nya problem uppstår för att man vägrar se eller ta i de gamla.

Istället för positivt tänkande rekommenderar jag rationellt och kritiskt tänkande. Även om det ibland är jobbigt.”

Läsare som kommenterade Ehrenreichs bok kritiserar hennes långrandighet. Min sambo, som läst boken på engelska, förstod inte den kritiken.

‘Gnällspikar i alla länder: Höj volymen!’ /Barbara Ehrenreich”

”Valfriheten kostar och någon betalar”. Strukturella fel kan aldrig bli individens ansvar. Jo, man kan försöka förändra, om man kan och helst tillsammans med andra.

Mer om RUT…

20 augusti, 2014 § Lämna en kommentar

a. RUT Åsa Lindeborg

[Uppdaterad på eftermiddagen. Se slutet]

Åsa Lindeborg skriver i ”Skitliv”:

”I äktenskap där båda vill göra karriär, skaffar man sig ett mer jämställt äktenskap genom att köpa sig lågavlönad kvinnlig arbetskraft.

Man kan fostra barn som visserligen slipper höra sina föräldrar bråka om städningen, men som heller själva aldrig behöver hjälpa till eller ens lära sig hur man vaskar en toalett. För det gör Samira.

Rut-systemet föder en odräglig, handikappad kull ungar som snart har ledningen och makten [i samhället].”

Ja, det tror jag! Precis det amerikanskan Barbara Ehrenreich har skrivit om i ”Tjänsteflicka på beställning – andra-kvinnors-arbete-politiken:

”Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och fortsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin ’bostadsplats’.

Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, fast kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv åt sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].”

Lindeborg fortsätter:

”Centerpartiet valkampanjar med en undersökning som visar att 7 av 10 som utnyttjar rut tjänar under 32 000 kronor i månaden. Vanligt folk, alltså. Det är blajsiffror, eftersom en enstaka flyttstädning går in i statistiken. Ett äldre par som inte själva klarar att tvätta sin inglasade balkong, hamnar också i tabellen.

De som regelbundet utnyttjar bidragssystemet är höginkomsttagare.

I Danderyd är siffran 1 587 kronor per person och år. Jämför med Dorotea, där man i snitt lägger ner 13 kronor. Lidingö, Täby, Lomma, Vellinge … man vill inte ha flyktingförläggningar, men gärna en städerska med migrationsbakgrund.

Om alla började utnyttja rut – det är ett roligt tankeexperiment, även den skattesubventionerade städerskan behöver ju ha ett rent hem – skulle statsbudgeten slå bakut. Rut är inte tänkt för alla.

Allt fler köper rut-tjänster för att det offentliga inte längre räcker till. En halv miljon arbeten eller fler har försvunnit inom välfärdssektorn, vilket märks inom förskola, hemtjänst och äldreomsorg. Det är här vi ska hitta de nya jobben!

Utan städerskor rasslar samhället ihop, men de förtjänar meningsfulla arbetsplatser. Att städa hemma hos Centerpartiets Martin Ådahl [sluta-äta-ute-Ådal-så-har-du-råd-med-RUT] kan inte räknas dit.

Den som säger ‘jag har råd’ med hemhjälp, säger i egentligen till mig och till alla andra skattebetalande medmänniskor, att ‘vi har råd’ att subventionera de välbeställdas bekvämlighet. Att vi samhällsekonomiskt ‘har råd’ att satsa på den sortens städning i stället för annan rengöring.

Det är fördelningsmässigt en skitpolitik. Gå in på en skoltoalett anno 2014 och fundera: Ska skattemedlen gå till att göra rent för eleverna eller göra rent hemma hos rektorn?”

En kollega sa att när hon växte upp så hade de sameflickor som barnflickor. Jag talar ganska tyst om att vi också hade ett par barnflickor när vi växte upp och mamma hade hemhjälp när pappa tog hem folk spontant på kaffe. Vi bodde i tjänstebostad på hans arbetsplats. 

Göran Greider om att han inte tycker att kooperativ hör hemma i välfärden. Han skriver bland annat om att svenska kyrkan är på väg att driva ganska många äldreboenden. Är de egentligen så bra på detta? 

”Jag glömmer inte äldreboendet där en släkting till mig bor. Personalen där berättade att de under ett års tid inte hade någon chef – varvid arbetet flöt på mycket bättre.”

Intressant! Kan det funka? 🙂

Anna Gavanas hemsida och om hennes bok ”Rena hem på smutsiga villkor”. Här hennes vetenskapliga rapport ”Who Cleans the Welfare State?…”

rena-hem-pa-smutsiga-villkor-hushallstjanster-migration-och-globalisering

Och moderaterna kör hårt: 

rip-rut

Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

Hushållsnära tjänster eller det s.k. RUT-avdraget…

23 oktober, 2012 § 10 kommentarer

Nina Björk skriver i sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde” tänkvärt om skattesubventionerade hushållstjänster eller det s.k. RUT-avdraget, att när hon säger att hon är emot det så får hon ofta höra att hon nedvärderar städning eftersom hon inte vill att den ska utföras mot betalning.

Hon menar att en sådan invändning innebär att allt som görs mot pengar anses mer värdefullt än det som görs utan sådan ersättning (vilket inte innebär att man inte ska få vettigt betalt för det arbete man gör tror jag också hon tycker, fast det skriver hon inte).

Hon skriver vidare (s 116-117):

”Som om mänskliga handlingar adlades av att komma i kontakt med penningen, som om de fick sitt värde från den.”

Sant!

S 117::

”Detta sätt att se på städning brukar dock röna samma öde som konsumtionskritik – det ses som moraliskt och därmed som förkastligt som argument betraktat.” 

Eller avfärdas som avund?

Fast vilka är avundsjuka egentligen? Man kan avfärda berättigat ifrågasättande som avund och det är lättare att avfärda en hel underklass (inkluderande under medelklassen) som avundsjuk skulle jag också tro.

Sen tycker hon det är märkligt att dessa som menar att hon nedvärderar städning inte tycker att städarna är värda bättre villkor, hon skriver (2 118):

”.. är det märkligt nog så att de som anser att vi uppvärderar städning i hemmen genom att göra denna handling till en avlönad aktivitet ändå inte, som jag, anser att en sjukhusstädare bör få lika hög lön som en läkare (efter kompensation för studieskulder). Så långt bör tydligen den eftertraktade uppvärderingen inte gå.”

Eller ens att den uppvärderas i förhållande till andra yrkesgrupper inom sjukvården (dock kanske inte läkare kan jag tycka). Så vadå, ”uppvärdering”? Björk undrar vem som egentligen är moralistisk.

Hon skriver också att för att det ska löna sig att anlita städhjälp så måste den som anlitar denna ha en högre inkomst än städaren (troligen också med RUT-avdraget, vilket gör att inte alla har råd med städning i hemmet trots RUT-avdraget och man kan fråga sig om vi ska skattesubventioner något som inte alla kan utnyttja!).

De som använder RUT brukar urskulda sig med att de vill ha mer tid för barnen, men, som Barbara Ehrenreich bland annat påpekar, så kunde kanske städning bland andra sysslor hemma vara ett sätt att umgås och lära sig något av. Även Björk skriver om detta: att det kan vara nyttigt att se vad mänskligt liv kan leda till. Och det finns dessutom inga garantier för att man som vuxen senare ska ha råd att ha städhjälp, utan kanske blir tvungen att städa hemma själv (fast vanligen så slipper de mest privilegierade den resan neråt. Medelklassen kan dock få det tufft även här i Sverige när den får betala allt mer ur egen ficka; måste ta fler försäkringar för sånt som inte täcks upp av allmänna försäkringar, för dyra lån på hus och stora bilar osv).

Dessutom ska tydligen RUT-advraget utbidgas till att gälla läxhjälp. Men hur var det nu? Man behövde RUT för att kunna vara med sina barn!? 😉 Nu ska man också göra avdrag för läxhjälp. VAD gör man egentligen med sina barn på den där tiden som frigjorts när man haft någon som städat huset och läst läxorna med ens barn?

Och – vilka har egentligen råd att anlita läxhjälp ÄVEN om de får göra avdrag för denna? Kan alla utnyttja detta?

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

Barbara Ehrenreich om medelklassens problem i USA, kompetens eller erfarenhet är ingen merit…

9 januari, 2012 § 9 kommentarer

[Uppdaterad 10 januari: detta skriver ju Diane Ravitch om angående skolan; rektorer och skolinspektörer saknar utbildning OCH erfarenhet av att jobba som lärare, dessutom anställs icke behöriga lärare där också].

Det verkar som om arbetslösa i USA utsätts för liknande förödmjukande behandling som i Sverige och inte heller medelklassen går säker för förhållandena i samhället eller den politik som förs. Även medelklassen har det tufft i USA och vi är på väg i samma riktning, med den politik som förs. För att inte tala om hur de under medelklassen har det.

Se tidigare inlägg ”Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…”

Barbara Ehrenreich skriver i kapitlet ”Slutsatser” i boken ”Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream” i min snabböversättning från engelskan – och snabbloggning:

”Medelklassamerikaner, som jag själv och mina [arbets]medsökare, blev uppfostrade med den gamla tidens protestantiska förväntan att hårt arbete kommer att belönas med materiell komfort och trygghet./…/

Och nu håller sociologer med, att det i ökande grad inte är sant [längre] för den utbildade medelklassen, den välutbildade medelklass som utgör fundamentet i vår företagsbyråkrati. Som sociolog Robert Jackall kommer fram till:

’Succé och misslyckande verkar ha litet att göra med ens prestationer.’

.

Bland de arbetslösa människor jag mötte under mitt sökande, var vissa oskyldiga offer för massutrensningar; andra hade faktiskt klättrat uppåt i sina karriärer när de [plötsligt] fick order att sluta./…/

… när skickliga och erfarna människor rutinmässigt upplever att deras färdigheter inte önskas och deras erfarenhet står lågt i kurs, då har någonting hänt som skär djupt in i själva det sociala kontrakt som håller oss samman.

Slängar av arbetslöshet ger om inget annat en del tid att förstå vad detta är.

Människor som brukade arbeta sextio till åttio timmar per vecka, på kontoret, hemma och under pendlande, befinner sig plötsligt i ett tillstånd av tid till förfogande. Tid att reflektera och fråga inte bara ’vad skulle jag verkligen vilja göra?’ – den fråga som karriärcoacher alltid sporrar en att fundera över – utan, allmännare, vad är det som är fel i denna bild?”

Men som det ska visa sig så vill nog inte makten riktigt att vi ska tänka till eller ifrågasätta förhållandena eller den politik som förs.

”Och denna ansträngning skulle inte behöva tas ensam.

Människor har ett naturligt – och, antar jag, inbyggt – behov att nå ut till andra i liknande tillstånd av trångmål. Bröstcancerdrabbade, spelberoende och människor som är ansatta av kroniska skulder, bland andra, samlas rutinmässigt i supportgrupper för tröst, hjälp och praktiska tips.”

Hon menar att de arbetslösa och osäkert anställda skulle kunna gå samman regelbundet för att prata?

”Dessa företeelser skulle kunna bli inramning för en vittomfattande diskussion, som kanske leder till någon sorts aktion.

Men enligt min erfarenhet, så sker ingen sådan diskussion eller aktion [utom under ett möte i Washington med en 40+klubb, där pågående ändringar i arbetslöshetsförsäkringen nämndes, även om ingen aktion föreslogs. Skäms folk för att vara arbetslösa? För att ha problem med ekonomin? Så egentligen borde det vara skämmigt att också erkänna skuldproblem och hjälpgrupper för människor med sådana problem borde vara sällsynta också? Är de?].   

När de arbetslösa och osäkert anställda sträcker sig ut för mänsklig hjälp och solidaritet så griper och hugger de händer som sträcks tillbaka alltför ofta hårt.

Där finns coacherna som vill ha 200 dollar [drygt 1 200 kronor] per timme för omsorgsfullt utdragna uppgraderingar av meritförteckningar och för populärpsykologiska uppmaningar./…/

Och där finns grupper i kyrkor runt om i USA som gör reklam för konkret hjälp men som har litet att erbjuda bortom trösten hos [just] deras särskilda religiösa sekt.

I varenda en av dessa inramningar kvävs varje eventuell omstörtande konversation [där man ifrågasätter förhållanden]./…/

… vilka motivationerna hos coacher och organisatörerna av nätverkssessionerna än var så var effekten av deras ansträngningar att avleda människor från de svåra frågorna och den sorts avvikelser i åsikt dessa frågor kanske skulle kunna antyda.     

Den ständiga tillsägelsen att behandla ditt jobbsökande som ett jobb i sig själv, helst ’övervakat’ av en vän eller en coach, verkar till exempel konstruerat för att förebygga upproriska funderingar.

En stor del av jobbsökarens ’jobb’ – internetsökningar och ansökningar – är allmänt erkänt som värdelöst och verkar inte ha någon funktion annat än att fylla tiden som annars kanske skulle ha kunnat använts att reflektera över källorna till problemen [förbjudet att ifrågasätta förhållandena?].”

Man nätverkar under coachers ledning? Samt för att skaffa kontakter. Det handlar inte om kunnande, erfarenheter, skickligheter menar hon, utan om att skaffa sig kontakter, men man får inte använda nätverkandet för att ifrågasätta förhållanden eller försöka åstadkomma en nödvändig förändring.

”Det är nätverkande som skapar möjligheten till solidaritet bland arbetslösa, ursäkten att komma samman, utbyta historier och kanske diskutera gemensamma lösningar./…/

Och även [verkligt] nätverkande blev icke uppmuntrat på många av de evenemang som jag deltog i [helst skulle man inte börja prata på allvar med någon, för då kunde ju upproriska tankar komma, liksom upproriska aktioner].

Jag var ofta frustrerad över att lämna ett möte där tio till femtio andra människor deltagit utan att veta knappast någons namn, sysselsättning eller karriärbana./…/

Delvis var detta därför att de flesta evenemangen bestod av så mycket tungt ’dumpande av data’ – finansiell- och internetinformation, biblisk instruktion [ja, faktiskt? I ett USA där kyrkan spelar en stor roll – man måste ju tro på något och gärna en osynlig makt? Något som OCKSÅ bidrar till att förhindra allvarligt ifrågasättande och eventuella reaktioner eller aktioner] och så vidare – att ingen tid återstod för informellt umgänge [vad bra!].

Effekten blev undantagslöst att skära av varje allvarlig diskussion eller allvarligt utbyte av personliga erfarenheter.”

Fortsätter troligen att blogga om hennes bok, som är mycket väl värd att läsa.

Tillägg 11 januari: Inte ens medelklassen sitter säkert i ett högervridet (och nyliberalt) samhälle! Vilket Ehrenreichs bok visar, om nu inget annat indikerat detta. Ja, en majoritet förlorar på detta sorts samhälle, inte bara vad gäller personlig ekonomi, även om vi nu tillfälligtvis kanske har mer pengar i plånboken.

I detta slags samhälle kommer ”jobbskatteavdraget” att ätas upp av ökade egenavgifter och nedmonterade trygghetsnät med allt vad detta innebär.

Och vi lärare erbjuds sjukvårdsförsäkring, vilket gör att de med en dylik försäkring går före i kön (på privatsjukhus? Och nu får ju lilla Bollnäs ett privatsjukhus), framför den som inte har en sådan. I USA så börjar fler och fler även i medelklassen att avstå från sjukförsäkring, för de har helt enkelt inte råd med sådan. Om man nu inte får den via arbetsgivaren.

Vi borde satsat på en BRA sjukvård FÖR ALLA! Som är tillgänglig för alla på exakt samma villkor.

Jag gillar INTE ALLS detta med denna privata sjukvårdsförsäkring. Denna bidrar till att undergräva ett gemensamt och solidariskt finansierat system, som faktiskt gynnar oss ALLA.

Läs ledaren ”S måste bli ett parti i tiden – Öppenhet handlar inte om att vara för eller emot Håkan Juholt”,

”Startskott för gräsrotskampanjen, Att återta hjärtat i politiken: (S)-ledare måste ta debatten mot nyliberalismen- vår modell av välfärdsstat gynnar också alliansens egoister”,

”Vägval höger – Åsa Linderborg ser Bengt Ohlsson ta på sig martyrrollen” som avslutas:

”Det är de som vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna som har anledning att ligga sömnlösa i högeralliansens Sverige.

Bästsäljare som Bengt Ohlsson klarar sig alltid, bland annat genom arvoderade författarbesök på bibliotek. En tredjedel av landets folkbibliotek är visserligen hotade, försvarade endast av den vänster som Ohlsson nu bespottar.

Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.”

Läs också Göran Greider i ”Den som är modern vinner”:

”Från åttiotalet och framåt har det nya och det moderna oftast förknippats med marknadsliberala reformer, privatiseringar och avregleringar, så att själva ordet reform idag snarare betyder ”en rejäl nedskärning” av något slag, stället för exempelvis en extra semestervecka.

Signalordet för detta inom politiken har länge varit ‘förnyelse’ – vilket numera betyder högervridning av politiken. När hela det borgerliga kommentariatet ropar efter förnyelse av Vänsterpartiet och framförallt av Socialdemokraterna så betyder det att de vill se mer av acceptans för skattesänkningar och annat borgerligt tänkande./…/

Men medelklassen är notoriskt svårdefinierad; de allra flesta tjänstemän har lika mycket att vinna på generell välfärd som LO-kollektivet.

För den överväldigande majoriteten av TCOs medlemmar är exempelvis utnyttjandet av RUT-avdraget både främmande och ointressant.

Alliansregeringen har emellertid varit skicklig på att få denna medelklass att leta efter sina ideal uppåt i hierarkierna – varvid skattesänkningar och statusjakt blivit viktiga.

Men helt andra sidor av denna medelklass är hela tiden möjliga att väcka till liv. Medelklassen har blivit anropad av politiken enbart i deras egenskap av plånboksvarelser. Men det går att tala till den på andra sätt /…/

När ska den miljömedvetna, välutbildade tjänstemannen inse att Borgs skattesänkningar i slutändan går ut över klimat och miljö? När ska Fridolin och Romson våga säga till de högre tjänstemän som lägger rösten på deras parti att er ökade levnadsstandard hotar såväl de fattigaste som jordens framtid?

Visst tycks det för närvarande vara så att Alliansen lyckats förvandla svenska folket till det sovande folket, för att citera Fredrik Reinfeldts eget uttryck.

Det finns en rad skäl till att det varit möjligt, alltifrån den idépolitiska utarmningen inom framförallt socialdemokratin till hela världskapitalismens expansion, som skickat en enorm tryckvåg genom alla samhällen och all politik. men ingenstans i den demokratiska världen är väljarkårerna några statister.

Och det är min övertygelse att väljarkåren i Sverige, såväl som i USA eller vilket annat land som helst, förr eller senare börjar känna ett slags ideologisk hunger efter något annat än det bestående. Särskit i ett läge där det bestående producerar likgiltighet, social utslagning och på et sätt som vi inte sett motsvarighet till sedan trettiotalet.

Hur ska ord och uttryck som ‘modern’ eller ‘det nya’ laddas med värden som social jämlikhet och ekologisk hållbarhet? Det är en av de stora utmaningarna. Den fördel som de rödgröna krafterna trots allt har, är att borgerligheten aldrig kan tillfredsställa människornas längtan efter det verkligt nya. Borgerligheten förblir det beståendes profeter.”

Läs Lena Sommestad i ”I Sverige är Kants idé politiskt sprängstoff. Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande aktuell. Minns ni Immanuel Kant, den tyske filosofen?”:

”Höstens skandaler på offentlighetens marknader har skakat om i folkhemmet. Att tågen står stilla på spåren väcker irritation och vrede. Att skolresultaten sjunker skapar bekymrad ¬debatt. Men när värnlösa äldre far illa, då är måttet rågat. ¬Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande ¬aktuell.

Vi lever i en tid när idén om egenintresset som mänsklig drivkraft har en all time high. Vart vi än vänder oss möts vi av idén att människor drivs av egenintresse – och bara egen¬intresse. Och politiken formas därefter.

Vinstintresse och egennytta är samhällets viktigaste drivkrafter, enligt marknadsfilosofin.  De måste ges spelrum. Alla ska ha full frihet att maximera sin materiella egennytta, som företagare och konsumenter.

Mindre ofta talas det om hur idén om egenintresset begränsar frihet och handlingsutrymme. För om alla drivs av egen¬intresse, då kan ju ingen lita på någon. Och om ingen kan lita på någon, då krävs ständig styrning och kontroll.

Där har vi hamnat i Sverige i dag. I ett land där konsumenterna inte vågar lita på välfärdsföretagen. I ett land där politik¬erna inte vågar lita på att offentliganställda gör sitt jobb.

Vi snärjs snart alla i topp¬styrda system, där varje belöning – i form av lön, bonus eller resurser – måste kopplas till mål och prestation. I ett system där ¬varje skyldighet måste regleras i avtal och kontrakt. Och resultatet blir inte framgångsrikt. Långt därifrån.

Kants stora poäng var att ¬inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm.

I Sverige är det politiskt sprängstoff.  

Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan, ¬inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ¬ekonomiska incitament och ¬detaljkontroll.

Och vi bör befria offentlig¬heten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft.”

och nya brittas i ”Till Mitt Parti. Mitt parti är sig inte helt likt. Vi brukar komma överens och hålla ihop. Hoppas att det blir bättre!”

Uppdatering 10 januari:

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin B. Ehrenreichreflektioner och speglingar II....