Om amerikansk och svensk skolpolitik. Att ändra sig när man får nya bevis och om en förflackning av skolan och dess syfte och innehåll. Flum, vadå?

7 januari, 2012 § 5 kommentarer


[Även medelklassen har anledning att vara orolig över den politik som förs och dess tänkbara utkomster].

Vad ska jag sätta för rubrik?

När jag satt på planet hem från USA får ett par dagar sedan hade vår nuvarande skolminister Jan Björklund skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han slår sig för bröstet angående inte bara skolpolitiken utan den politik som över huvudtaget bedrivits i Sverige de senaste fem åren.

Efter sju vistelser i USA de senaste 3,5 åren à sammanlagt ca 7 månader har jag inte ändrat min syn på USA. jag reagerar fortfarande starkt på hur väldigt, väldigt många människor har det.

Björklunds artikel (samt Aftonbladet i sin helhet, utom dess ledare, som fortfarande är rätt hyfsade) bidrog till att ytterligare trigga mig att skriva vidare om skolpolitik, och inte bara den, och vilka effekter den kan få. Jag tror INTE på det samhälle som växer fram med större och större klyftor och där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver gå samman för att lösa problem på alla nivåer, problem vi kommer att möta i framtiden. Och det gäller oss ALLA, även de som har det riktigt gott ställt och gäller alla världens länder.

Ja, det finns all anledning för dem med barn att engagera sig i vad slags samhälle deras barn och deras barn i sin tur osv. kommer att leva i.

Och allt fler amerikaner börjar inse att det är ”Harder for Americans to Rise From Lower Rungs” eller något i stil med ”Svårare för amerikaner att klättra från lägre pinne på stegen.”

Ja, USA tillhör ett av de länder i västvärlden som har de största skillnaderna mellan människor och detta verkar göra det svårare att göra klassresor, den sociala rörligheten blir lägre. Dessutom tror jag människor mår sämre generellt i ett sådant samhälle.  

Diane Ravitch skriver i epilogen ”Skola och samhälle” i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” att huvudanledning till att hennes bok drog uppmärksamhet till sig var att hon hade ändrat åsikt angående skolan.

Det hävdades att hon gjort en helomvändning och. att hon hade tagit tillbaka allt hon en gång trott på. Något som hon skriver dock inte är sant.

Hon poängterar att hon ändrat åsikt om medel, inte mål.

Den grundläggande synen på utbildning har inte ändrat sig. Den är densamma som alltid, dvs. hon har alltid önskat att varje barn ska kunna ha samma högkvalitativa utbildning som hon önskade för sina barn och nu önskar för sina barnbarn.

Hon önskar att de ska få en bred allmänbildning OCH få känna lust att lära sig.

Man skulle kanske också önska sig att fler kunde göra en liknande omvärdering som Ravitch gjort när de ser resultaten av en åtgärd de genomfört (inte minst i regeringsställning och bland politiker), i all synnerhet om denna åtgärd är omfattande.

I ett halvt dussin år har hon tänkt högt, i skrift och på bloggar, omvärderande sin syn offentligt samt har hon också skiljt ut vittnesbörd när dylika samlats påpekar hon.

Att man reagerat som man gjort på hennes bok menar hon beror på den polariserade politiska kulturen att det att ändra sin syn blir så extraordinär. Och det är ännu mer ovanligt att säga

”Jag hade fel!”

Något hon tycker är synd och undrar hur vi ska kunna lära om vi aldrig ändrar sitt synsätt och aldrig (uppriktigt) erkänner att man haft fel. I USA fortsätter Obama nu den skolpolitik som Bush satte igång, med att privatisera skolor. Ravitch kritiserar detta, menar att detta missgynnar en massa barn. Inte minst de som kommer från fattiga förhållanden.

Vad kommer eftermälet att bli för det högern nu genomför i Sverige? Kommer de att bli höjda till skyarna på samma sätt som de nu blir av media m.fl.?

Inte bara Ravitch utan också andra debattörer i USA menar att allas resurser bör tas tillvara även i ett så stort land som USA, för att man ska kunna konkurrera på global nivå och inser att ojämlikheten gör detta svårare.

Så småningom kom Ravitch till insikt om att fri marknad i förening med ansvarsskyldighet, som baseras på tester, inte kommer att lösa USA:s utbildningsproblem utan faktiskt riskerar att göra dem värre.

I korthet så menar hon att skolan inte kan drivas efter företagsmodell. Den kritik som förekommit också i Sverige tidigare angående skola, vård och omsorg

I boken beskriver hon ett nytt fenomen i offentlig undervisning:

Något som (så fint) kallades reform, ser ut som en våg av avsiktlig, genomtänkt förstöring, sopar bort skolor och utbildning och ”skingrar barn som rön för vinden mot oprövad destination.” Man verkar försöka bli av med barn med extra behov, för de kommer att dra ner testpoängerna!!!

När jag läser henne kommer jag att tänka på det media skrivit om svensk skola under flera år; om disciplinproblem. Ja, vad slags agenda och mer eller mindre medvetna avsikt har legat bakom detta? För att genomföra hårdare tag? Utan att ha belägg för att detta ska leda till de utfall man påstår sig önska!?

En allmän tendens, ett led i den allmänna högerorienteringen och nyliberaliseringen? En nykonservatism? Nyauktoritära och nymoralistiska strömningar? Och ändå ska liberalismen vara för individens frihet! Motsägelsefullt! Jag gillar det inte alls.

Allt detta i USA började med No Child Left Behind (ungefär ”inget barn ska lämnas efter, hamna på efterkälken”).

Allt fler har börjat konstatera att den stora ojämlikheten i USA idag gör att möjligheterna redan från början är olika för olika barn och har växt.

Även Ravitch påpekar detta. Blickarna leds bort från de grundläggande problemen, bland annat från fattigdom.

Hon skriver vidare om megarika förståsigpåare (bland dem Bill Gates), som satsar enormt med pengar för att driva skolan i en speciell riktning, där han i sin ställning inte kan sätta sig in i hur det är för människor i botten av samhället – eller för dem verkande i skolan.

Jo, många förståsigpåare (på alla fronter) skulle behöva jobba i skolan under ett antal år för att verkligen se verkligheten där.

No Child Left Behind grundlade en regim med årligt testande av alla elever från klass tre till klass åtta och gav fullmakt åt ett utopiskt mål att alla elever skulle uppnå behöriga kunskaper i läsande och matematik år 2014.

Och att uppnå färdigheter i läsning och matte är ju i sig definitivt inget fel, men det finns men med detta och avigsidor med denna politik och det är detta Ravitch tar upp i sin bok, i många seminarier, på sin blogg osv.

Om någon grupp i skolan inte är på rätt spår för att nå målet blir hela skolan stämplad/brännmärkt som sviktande och får möta sanktioner som trappas upp skriver hon.

Ravitch menar att No Child Left Behind arrangerats (medvetet eller omedvetet) så att nationens offentliga skolor skulle misslyckas och ju närmare man kommer det magiska årtalet 2014 så misslyckas också fler och fler av dem.

2011 så varnade USA:s skolminister Arne Duncan att antalet ”skolor som misslyckas” skulle öka till 82 % under året.

År 2014 kommer väldigt få offentliga skolor att finnas kvar, orörda av interventioner eller sanktioner från staten, om denna lag förblir oförändrad.

Om man blickar tillbaka så har No Child Left Behind varit den värsta lagstiftning som kongressen någonsin beslutat om. Dess kvarvarande supportrar är få. Lagen var övermodig/arrogant, inkräktande och skadlig.

En massa okunniga kom in och ändrade saker till förfång för nationens barn och skolor, ja, i slutänden för hela nationen.

Lagen antog att kongressen vet hur man ska reformera skolor, vilket den inte gör.

Den gjorde det möjligt för federala regeringar att utsträcka sin fullmakt i varje offentligt klassrum i nationen, förnekande statens och lokalförhållandens roll och faktiska möjlighet att styra sina offentliga skolor.

Nej precis, vadå förtroende och tillit? Och respekt för de i professionen verkande. Men nej, det innebär inte att man inte ska kritisera när det finns fog för det eller att man inte alls får ifrågasätta, för det måste man få. Diskussionen borde dock föras med ömsesidig respekt och i en anda av lyssnande på varandra.

Lagen antog att poäng på standardiserade flervalstest är slutmål för utbildning, vilket det inte är skriver hon.

Lagen har fått denna effekt och dess tillskyndare saknade förmåga att förutsätta detta och vägrar erkänna att politiken har fått de effekter den fått.

Kan paralleller till debatten om betyg i Sverige dras apropå amerikanskt testande?

Och hur är tester utformade? Finns det bra och dåliga tester?

Ravitch skriver att lagens rigida, stelbenta föreskrifter och förnedrande, destruktiva sanktioner har demoraliserat utbildare genom hela nationen, där man ersatt professionellas (värde)omdömen med kongressens.

Denna trångsynta definition på succé har till största delen tjänat att inskränka läroplanen, att spela hasard med systemet, fått människor att tro att man kan lära sig genom dåliga tester – samt lett till fuskande.

Under de två år sedan boken publicerades så har fuskskandaler avslöjats i olika distrikt och städer, i synnerhet i Washington och Atlanta, skriver hon.

Ja, vem är förvånad när man läser vad som sker med skolor och lärare i USA; lärare avskedas och skolor stängs. Se mer i kommande postningar.

Tester som utformats och används på rätt sätt kan förse med värdefull information, men i No Child Left Behind-eran, så har testpoäng blivit det enda måttet på elev- och skolprestationer skriver Ravitch.

No Child Left Behind skapade en nationell utbildning som negligerade det centrala syftet i utbildning/undervisning: att skapa bra mänskliga varelser, bra medborgare, människor med god karaktär som har kunskap och förmågor att skapa sin egen väg i världen och gå samman med andra för att vidmakthålla och förbättra demokratin.   

Vad bra sagt.

Kommer man längst med att visa alla verksamma genuin respekt och aktning? Vilket inte utesluter att man reagerar när så behövs eller inte ömsesidigt får ifrågasätta när så är verkligt berättigat. Ja, för det kan finnas skäl att ifrågasätta åt båda håll så att säga: dvs. att de i skolan verkande bör få ifrågasätta ett barns förhållanden hemma (med yttersta syftet att skydda barnet) och att skolan och de i skolan får ifrågasättas när så är berättigat.

Ravitch påpekar att elever lär sig också en massa saker i sina hem och i det samhälle där de växer upp. Så sant. Man kan med fog fråga sig: vad lär de sig där?

Men de går till skolan för att lära sig läsa, skriva, studera stor litteratur, ägna sig åt matte, förstå vetenskap, lära sig om historia och samhällskunskap, lära sig ett andra språk (eller tredje eller kanske till och med ett fjärde) och för att engagera sig i konstämnen (musik, drama, konst osv osv osv), medan de lär sig att arbeta tillsammans, leka tillsammans och tänka själva.

Bra sagt!

De breda och humanistiska målen i utbildning bör inte reduceras till poäng i flervalstestning av grundläggande färdigheter. Att göra så inskränker syftet med utbildning och förminskar det professionella ansvaret hos lärare och rektorer. Sven-Eric Liedman skriver också om detta med en bred (inte minst humanistisk) utbildning. Något som inte minst de högre upp i samhället borde besitta!

Återigen vad bra sagt!

Ravitch har också kritiserat fenomenet att ickeprofessionella har kommit in i skolan; som lärare, rektorer, skolinspektörer. Precis som här i Sverige.

Ett fenomen man inte bara ser i skolan här. Inom t.ex. djurskyddet har man chefer och de som inspekterar det djurskyddsinspektörerna gör som kommer från helt andra områden än djurskydd, djurskötsel, som inte ens har jobbat med djur inom lantbruk och som inte har vare sig lantmästar- eller agronomexamen, med allt vad det innebär för som i detta fall djurskyddet.

Ja, ser vi en avprofessionalisering inom en massa områden i samhället?

Även i skolan, med en f.d. militär som högsta ansvarig (skolminister) och idag en massa militärer som skolledare t.ex.

Jag kommer att blogga mer om Ravitchs bok efter hand.

Ja, ”skolval och ansvarsskyldighet har en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ.”

Annonser

Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

23 november, 2011 § 6 kommentarer

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ”‘Det har blivit allt striktare’ – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ‘flexibla’ kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…

7 mars, 2011 § 1 kommentar

Snabbt refererande av det Diane Ravitch skriver i sin artikel, så läs för säkerhets skull den engelska texten. Jo, det var snabbt och jag kommer nog att gå över texten när jag får tid och rätta några små saker…

Diane Ravitch i “Why I Changed My Mind About School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schools have failed to live up to their promise” eller “Varför jag ändrade mig vad gäller skolreform – federal testande har gjort utbildning inskränkt och charter schools [en slags amerikansk friskola] har misslyckats med att leva upp till sina löften.”

Här kan man läsa om charter schools, samt om friskolor i Sverige.

Ravitch har varit utbildningshistoriker (amerikansk utbildningshistoria) sedan 1975, då hon fick sin doktorsgrad från Columbia. Hon har skrivit mycket om behovet av att utveckla elevers/studenters kunskaper i historia, litteratur, geografi, vetenskap, samhällsorienterande ämnen och utländska språk. Så när hon 1991 inbjöds att bli assisterande skolminister i George H. W. Bush administration så hoppade hon på detta i hopp om att kunna puffa för frivilliga normer på state- och nationsnivå i dessa ämnen.

När hon lämnade regeringen i januari 1993 så var hon förespråkare inte bara för normer utan också för (fria?) skolval. Hon hade kommit att tro att normer och skolval kunde samexistera ungefär som de gör i den privata sektorn. Tillsammans med ett par vänner skrev och redigerade hon böcker och artiklar där hon ”gjorde affär av” charter schools [ett slags amerikanska friskolor] och ansvarsskyldighet, som hon skriver.

Hon blev styrelsemedlem samt medlem för ett par institutioner, Thomas B. Fordham Foundation och Karet Task Force vid Hoover-institutionen, vilka båda är varma anhängare av skolval och ansvarsskyldighet.

När No Child Left Behind började praktiseras i nationens skolor under president George W. Bush och fler och fler ”friskolor” sjösattes så stöttade hon dessa initiativ. Men med tiden blev hon alltmer desillusionerad över de strategier som en gång hade sett så lovande ut. Hon tror inte längre att någondera av dessa angreppssätt kommer att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske.

No Child Left Behind fick överväldigande tvåpartistöd  genom veto när programmet sjösattes av president Bush 2002. Lagen kräver att skolor testar alla elever varje år från klass tre till klass åtta och rapporterar poängen var för sig vad gäller ras, etnicitet, låginkomststatus, funktionsnedsättningsstatus och begränsat kunnande i engelska. No Child Left Behind säger att 100 % av eleverna ska nå (en viss bestämd nivå av) skicklighet i läsande och matematik till år 2014. Alla ska med.

Se om skolprestationer relaterat till inkomstojämlikhet.

Även om detta mål allmänt sågs som utopiskt, så möttes skolor av drakoniska straff/viten – så småningom stängning eller privatisering – om inte varje grupp i skolan gjorde nöjaktiga årliga framsteg. År 2008 var 35 % av nationens offentliga skolor etiketterade som ”sviktande” och antalet verkar i sanning växa för varje år som deadline närmar sig (alltså 2014).

Men sedan lagen tillät varje stat att själv sätta skicklighetsgränsen/er som de önskar så har många stater rapporterat imponerande framsteg. Staternas anspråk på förbluffande förbättringar motsades dock av federalt sponsrade National Assessment of Educational Progress (NAEP). Åttondeklassares prestationer förbättrades inte alls i de federala testerna vad gäller läsförmåga, trots att de hade testats årligen av sina stater 2004, 2005, 2006 och 2007.

Eftersom lagen bara krävde framsteg i läsande och matte hade skolorna, förstås, (starkast) incitament att visa framsteg i dessa ämnen. Hundramiljontals dollar har investerats i testförberedande material. Under tiden fanns det däremot inga incitament att lära ut konst, vetenskap, historia, litteratur, geografi, samhällsorienterande ämnen, utländska språk – eller fysisk utbildning.

Kort sagt så blev ansvarsskyldighet en mardröm för amerikanska skolor, producerande utexaminerade elever som regelbundet hade blivit drillade i basfärdigheter, men som ofta var okunniga om nästan allt annat. College fortsatte klaga över den dåliga förberedelsen bland de studenter som kom in, som inte bara hade torftiga kunskaper om världen utan som också behövde botemedel vad gäller grundläggande färdigheter. Detta var inte Ravitch vision om vad en god utbildning är. Sven-Eric Lideman skriver också om detta i sin bok ”Hets!” liksom Daniel Ankarloo i sin bok ”Välfärdsmyter”. Båda har som universitetslärare sett detta hos dagens studenter också här i Sverige.

När ”friskolor” startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ”friskolor” i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ”friskolor” erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ”friskolor” fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ”friskolorna” högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.

Utvärderingar av ”friskolor” noter ofta att jämfört med offentliga grannskapsskolor tar ”friskolor” emot en mindre procent elever vars engelska är begränsad eller elever som har handikapp. De elever som är svårast att utbilda lämnas till vanliga offentliga skolor, vilket gör jämförelser mellan de två sektorerna orättvis.  De högre talen utexaminerade från ”friskolor” avspeglar faktumet att de kan ”avråda” de lägst presterande eleverna; många friskolor har också väldigt höga naturliga-avgångar-grader (i vissa så faller 50-60 % bort). De som överlever gör bra ifrån sig, men detta är inte en god modell för allmän utbildning, en skola som ska utbilda ALLA barn tycker Ravitch.

NAEP har utvärderat fri- och offentliga skolor 2003, 2005, 2007 och 2009, men i det stora hela så har de funnit väldigt liten skillnad i prestationer mellan dessa. Och hur är det i Sverige? Skiljer det sig så mycket här mot skolreformen i USA?

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %.

Den nuvarande betoningen på ansvarsskyldighet har skapat en straffande atmosfär i skolorna. Obama-administrationen verkar tro att skolor kommer att förbättra sig om lärare avskedas och man stänger skolor. Den inser inte att skolor ofta är ankaret i samhället där de finns, representerande värderingar, traditioner och ideal som har bevarats genom decennier. De misslyckas också med att inse att den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.

På den nuvarande kursen så spränger vi sönder samhällen, tystar vi ner våra skolor, ger elever falska rapporter om deras framsteg och skapar en privat sektor som kommer att underminera offentlig utbildning utan att förbättra den menar Ravitch. Allra mest påtagligt är att vi inte  producerar en generation elever som vet mer eller är bättre förberedda för ansvaret som samhällsmedborgare. Det är därför som Ravitch ändrade sig angående den nuvarande riktningen i vad gäller skolreform i USA.

Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.

Vad vi behöver är inte en marknad utan en sammanhängande läroplan som förbereder alla elever. Och regeringen borde ta ställning för en god skola i varje grannskap i nationen, precis som vi strävar efter att ha god brandberedskap i varje samhälle.”

Mitt tillägg: att plåstra över ett allt ojämlikare samhälle här i Sverige kommer inte heller att ge värst stora effekter tror jag. Skolan är en del av detta ojämlika samhälle.

Se Sven-Eric Liedman i ”Samspelet mellan elever och lärare är det viktiga”:

”Så snart utbildningsdepartementet presenterar ett nytt förslag är radio och TV genast där med sina mikrofoner och kameror. Alliansens otaliga ledarskribenter och politiska kommentatorer stämmer i bakgrunden upp sin sedvanliga Hallelujakör.

När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin krisrapport fanns etermedierna förstås också på plats, ivriga och sensationshungriga. Men alliansfolket hade nu i beredskap en annan refräng, också den välbekant: -Vad är det nya? Var är förnyelsen?”

Se Diane Ravitch artikel ”Get the Congress Out of the Classroom” från 2007. Och också ”Wisconsin: the fight goes on”. Samt till sist artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

”Fri skolvalet [i Sverige] ska utredas”.  Lena Sommestad inger hopp – att hon uttrycker sorg över en socialdemokrati som frångått sina idealAlliansfritt Sverige skriver ”Gärna undervisning, men först en rejäl utdelning”:

”Svenska friskoleföretag har delat ut 78 miljoner i utdelning till sina ägare. Samtidigt sjunker resultaten i den svenska skolan.”

Visar detta att resurserna används effektivt (om man nu vill använda skattepengarna effektivt och ta ansvar för det skattebetalarna betalar in i skatt)? Jo, det är ju klart att en effektivitetsanalys skulle visa att (ironiskt, sarkastiskt), som Jan Lenander skriver i kommentar till Sven-Eric Liedmans artikel länkad strax ovan.

”… det är lönsammare att satsa riktigt skickliga lärare på elever med goda förutsättningar.”

Och dessa lär bli väldigt få… Nej, vi behöver ta tillvara ALLAS resurser. Och skolprestationer beror på en massa olika saker.

”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

De svaga eleverna blir fler. Är lösningen mer disciplin och hårdare tag? Just vår unika förmåga till socialt ansvartagande är det som tidigare gjort oss så framgångsrika som art…

4 september, 2010 § Lämna en kommentar

Allt fler går ut nian utan godkända betyg.

Kan dessa resultat ha att göra med att fler barn och ungdomar idag har det tufft? I hem där föräldrar är sjukskrivna, arbetslösa osv.? Och till detta kommer färre vuxna i skolan.

I skriften ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i – En skrift om Jämlikhetsanden” kan man läsa på sidan 19 att:

När vi känner oss glada och självsäkra stiger dopaminnivån i våra hjärnor.

Det gör /…/ också att koncentrationsförmågan ökar och att vi får lättare att minnas det vi lär oss. I det här positiva psykiska tillståndet är vår förmåga att lösa problem på topp.

Om vi däremot känner oss hotade, hjälplösa och stressade, så fylls våra kroppar med stresshormonet kortisol. Resultatet blir att vi tänker sämre och minnet sviker.

Det här kan förklara varför elevers läs- och skrivkunnighet är bättre i mer jämlika länder. I länder där den sociala hierarkin inte är så brant kan skolbarnen ägna sig åt sina studier utan att behöva vara fullt så rädda för att misslyckas.

Detta gör att fler lär sig mer.

I mer ojämlika länder är skoltiden mer skräckfylld eftersom det sociala priset för misslyckade studier – i form av låg lön och sänkt social status – kan vara mycket högt.

Rädslan gör att fler misslyckas med sina studier.

När politiker talar om vad som behöver göras för att höja utbildningsnivån i ett samhälle nämner de aldrig att ojämlikheten måste minska.

Men det borde de kanske göra, eftersom det finns vetenskapliga belägg för den uppfattningen.”

Och på sidan 16 kan man läsa:

”Forskningen visar istället att dagens ojämlika samhällen snarare är undantag än regel om man ser till vår historia och förhistoria.

Under mer än nittio procent av människans nästan två miljoner år långa existens har hon levt i starkt jämlika samhällen.

Det är just vår unika förmåga till socialt ansvarstagande som gjort oss till en så framgångsrik art./…/

Det jämlika samhället har gett oss förmågan att uppleva självförverkligande, inte bara genom att tillfredsställa våra egna behov, utan också genom att förstå och svara på andra människor behov.

Experiment visar att människor världen runt upplever tillfredsställelse av att göra andra människor glada.

Vi njuter av den uppskattning vi får av andra när vi bidrar till det gemensamma välbefinnandet, och detta beror på att det en gång i tiden var nödvändigt att alla i gruppen agerade osjälviskt.

Annars skulle gruppen inte överleva./…/

Barn som växer upp i starkt ojämlika samhällen där de vuxna inte kan lita på varandra mår sämre.

Forskarna vet idag att stress tidigt i livet skadar barnens hjärnutveckling, och att långvarig stress minskar den empatiska förmågan hos barnen, vilka riskerar att bli aggressiva./../

…samhällen med växande ojämlikhet brutaliseras generation efter generation.

Det kan ta lång tid innan en ökande ojämlikhet slår igenom fullt ut i form av ökande sociala och hälsorelaterade problem.

Effekterna av trettio års ökande ojämlikhet i Sverige har vi därför förmodligen ännu bara sett början på.”

Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om politik och insikten att inget är ödesbestämt.

Och slutligen om Maud Olofsson och trygghet.

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin disciplinereflektioner och speglingar II....