Barbara Ehrenreich om medelklassens problem i USA, kompetens eller erfarenhet är ingen merit…

9 januari, 2012 § 9 kommentarer

[Uppdaterad 10 januari: detta skriver ju Diane Ravitch om angående skolan; rektorer och skolinspektörer saknar utbildning OCH erfarenhet av att jobba som lärare, dessutom anställs icke behöriga lärare där också].

Det verkar som om arbetslösa i USA utsätts för liknande förödmjukande behandling som i Sverige och inte heller medelklassen går säker för förhållandena i samhället eller den politik som förs. Även medelklassen har det tufft i USA och vi är på väg i samma riktning, med den politik som förs. För att inte tala om hur de under medelklassen har det.

Se tidigare inlägg ”Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…”

Barbara Ehrenreich skriver i kapitlet ”Slutsatser” i boken ”Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream” i min snabböversättning från engelskan – och snabbloggning:

”Medelklassamerikaner, som jag själv och mina [arbets]medsökare, blev uppfostrade med den gamla tidens protestantiska förväntan att hårt arbete kommer att belönas med materiell komfort och trygghet./…/

Och nu håller sociologer med, att det i ökande grad inte är sant [längre] för den utbildade medelklassen, den välutbildade medelklass som utgör fundamentet i vår företagsbyråkrati. Som sociolog Robert Jackall kommer fram till:

’Succé och misslyckande verkar ha litet att göra med ens prestationer.’

.

Bland de arbetslösa människor jag mötte under mitt sökande, var vissa oskyldiga offer för massutrensningar; andra hade faktiskt klättrat uppåt i sina karriärer när de [plötsligt] fick order att sluta./…/

… när skickliga och erfarna människor rutinmässigt upplever att deras färdigheter inte önskas och deras erfarenhet står lågt i kurs, då har någonting hänt som skär djupt in i själva det sociala kontrakt som håller oss samman.

Slängar av arbetslöshet ger om inget annat en del tid att förstå vad detta är.

Människor som brukade arbeta sextio till åttio timmar per vecka, på kontoret, hemma och under pendlande, befinner sig plötsligt i ett tillstånd av tid till förfogande. Tid att reflektera och fråga inte bara ’vad skulle jag verkligen vilja göra?’ – den fråga som karriärcoacher alltid sporrar en att fundera över – utan, allmännare, vad är det som är fel i denna bild?”

Men som det ska visa sig så vill nog inte makten riktigt att vi ska tänka till eller ifrågasätta förhållandena eller den politik som förs.

”Och denna ansträngning skulle inte behöva tas ensam.

Människor har ett naturligt – och, antar jag, inbyggt – behov att nå ut till andra i liknande tillstånd av trångmål. Bröstcancerdrabbade, spelberoende och människor som är ansatta av kroniska skulder, bland andra, samlas rutinmässigt i supportgrupper för tröst, hjälp och praktiska tips.”

Hon menar att de arbetslösa och osäkert anställda skulle kunna gå samman regelbundet för att prata?

”Dessa företeelser skulle kunna bli inramning för en vittomfattande diskussion, som kanske leder till någon sorts aktion.

Men enligt min erfarenhet, så sker ingen sådan diskussion eller aktion [utom under ett möte i Washington med en 40+klubb, där pågående ändringar i arbetslöshetsförsäkringen nämndes, även om ingen aktion föreslogs. Skäms folk för att vara arbetslösa? För att ha problem med ekonomin? Så egentligen borde det vara skämmigt att också erkänna skuldproblem och hjälpgrupper för människor med sådana problem borde vara sällsynta också? Är de?].   

När de arbetslösa och osäkert anställda sträcker sig ut för mänsklig hjälp och solidaritet så griper och hugger de händer som sträcks tillbaka alltför ofta hårt.

Där finns coacherna som vill ha 200 dollar [drygt 1 200 kronor] per timme för omsorgsfullt utdragna uppgraderingar av meritförteckningar och för populärpsykologiska uppmaningar./…/

Och där finns grupper i kyrkor runt om i USA som gör reklam för konkret hjälp men som har litet att erbjuda bortom trösten hos [just] deras särskilda religiösa sekt.

I varenda en av dessa inramningar kvävs varje eventuell omstörtande konversation [där man ifrågasätter förhållanden]./…/

… vilka motivationerna hos coacher och organisatörerna av nätverkssessionerna än var så var effekten av deras ansträngningar att avleda människor från de svåra frågorna och den sorts avvikelser i åsikt dessa frågor kanske skulle kunna antyda.     

Den ständiga tillsägelsen att behandla ditt jobbsökande som ett jobb i sig själv, helst ’övervakat’ av en vän eller en coach, verkar till exempel konstruerat för att förebygga upproriska funderingar.

En stor del av jobbsökarens ’jobb’ – internetsökningar och ansökningar – är allmänt erkänt som värdelöst och verkar inte ha någon funktion annat än att fylla tiden som annars kanske skulle ha kunnat använts att reflektera över källorna till problemen [förbjudet att ifrågasätta förhållandena?].”

Man nätverkar under coachers ledning? Samt för att skaffa kontakter. Det handlar inte om kunnande, erfarenheter, skickligheter menar hon, utan om att skaffa sig kontakter, men man får inte använda nätverkandet för att ifrågasätta förhållanden eller försöka åstadkomma en nödvändig förändring.

”Det är nätverkande som skapar möjligheten till solidaritet bland arbetslösa, ursäkten att komma samman, utbyta historier och kanske diskutera gemensamma lösningar./…/

Och även [verkligt] nätverkande blev icke uppmuntrat på många av de evenemang som jag deltog i [helst skulle man inte börja prata på allvar med någon, för då kunde ju upproriska tankar komma, liksom upproriska aktioner].

Jag var ofta frustrerad över att lämna ett möte där tio till femtio andra människor deltagit utan att veta knappast någons namn, sysselsättning eller karriärbana./…/

Delvis var detta därför att de flesta evenemangen bestod av så mycket tungt ’dumpande av data’ – finansiell- och internetinformation, biblisk instruktion [ja, faktiskt? I ett USA där kyrkan spelar en stor roll – man måste ju tro på något och gärna en osynlig makt? Något som OCKSÅ bidrar till att förhindra allvarligt ifrågasättande och eventuella reaktioner eller aktioner] och så vidare – att ingen tid återstod för informellt umgänge [vad bra!].

Effekten blev undantagslöst att skära av varje allvarlig diskussion eller allvarligt utbyte av personliga erfarenheter.”

Fortsätter troligen att blogga om hennes bok, som är mycket väl värd att läsa.

Tillägg 11 januari: Inte ens medelklassen sitter säkert i ett högervridet (och nyliberalt) samhälle! Vilket Ehrenreichs bok visar, om nu inget annat indikerat detta. Ja, en majoritet förlorar på detta sorts samhälle, inte bara vad gäller personlig ekonomi, även om vi nu tillfälligtvis kanske har mer pengar i plånboken.

I detta slags samhälle kommer ”jobbskatteavdraget” att ätas upp av ökade egenavgifter och nedmonterade trygghetsnät med allt vad detta innebär.

Och vi lärare erbjuds sjukvårdsförsäkring, vilket gör att de med en dylik försäkring går före i kön (på privatsjukhus? Och nu får ju lilla Bollnäs ett privatsjukhus), framför den som inte har en sådan. I USA så börjar fler och fler även i medelklassen att avstå från sjukförsäkring, för de har helt enkelt inte råd med sådan. Om man nu inte får den via arbetsgivaren.

Vi borde satsat på en BRA sjukvård FÖR ALLA! Som är tillgänglig för alla på exakt samma villkor.

Jag gillar INTE ALLS detta med denna privata sjukvårdsförsäkring. Denna bidrar till att undergräva ett gemensamt och solidariskt finansierat system, som faktiskt gynnar oss ALLA.

Läs ledaren ”S måste bli ett parti i tiden – Öppenhet handlar inte om att vara för eller emot Håkan Juholt”,

”Startskott för gräsrotskampanjen, Att återta hjärtat i politiken: (S)-ledare måste ta debatten mot nyliberalismen- vår modell av välfärdsstat gynnar också alliansens egoister”,

”Vägval höger – Åsa Linderborg ser Bengt Ohlsson ta på sig martyrrollen” som avslutas:

”Det är de som vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna som har anledning att ligga sömnlösa i högeralliansens Sverige.

Bästsäljare som Bengt Ohlsson klarar sig alltid, bland annat genom arvoderade författarbesök på bibliotek. En tredjedel av landets folkbibliotek är visserligen hotade, försvarade endast av den vänster som Ohlsson nu bespottar.

Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.”

Läs också Göran Greider i ”Den som är modern vinner”:

”Från åttiotalet och framåt har det nya och det moderna oftast förknippats med marknadsliberala reformer, privatiseringar och avregleringar, så att själva ordet reform idag snarare betyder ”en rejäl nedskärning” av något slag, stället för exempelvis en extra semestervecka.

Signalordet för detta inom politiken har länge varit ‘förnyelse’ – vilket numera betyder högervridning av politiken. När hela det borgerliga kommentariatet ropar efter förnyelse av Vänsterpartiet och framförallt av Socialdemokraterna så betyder det att de vill se mer av acceptans för skattesänkningar och annat borgerligt tänkande./…/

Men medelklassen är notoriskt svårdefinierad; de allra flesta tjänstemän har lika mycket att vinna på generell välfärd som LO-kollektivet.

För den överväldigande majoriteten av TCOs medlemmar är exempelvis utnyttjandet av RUT-avdraget både främmande och ointressant.

Alliansregeringen har emellertid varit skicklig på att få denna medelklass att leta efter sina ideal uppåt i hierarkierna – varvid skattesänkningar och statusjakt blivit viktiga.

Men helt andra sidor av denna medelklass är hela tiden möjliga att väcka till liv. Medelklassen har blivit anropad av politiken enbart i deras egenskap av plånboksvarelser. Men det går att tala till den på andra sätt /…/

När ska den miljömedvetna, välutbildade tjänstemannen inse att Borgs skattesänkningar i slutändan går ut över klimat och miljö? När ska Fridolin och Romson våga säga till de högre tjänstemän som lägger rösten på deras parti att er ökade levnadsstandard hotar såväl de fattigaste som jordens framtid?

Visst tycks det för närvarande vara så att Alliansen lyckats förvandla svenska folket till det sovande folket, för att citera Fredrik Reinfeldts eget uttryck.

Det finns en rad skäl till att det varit möjligt, alltifrån den idépolitiska utarmningen inom framförallt socialdemokratin till hela världskapitalismens expansion, som skickat en enorm tryckvåg genom alla samhällen och all politik. men ingenstans i den demokratiska världen är väljarkårerna några statister.

Och det är min övertygelse att väljarkåren i Sverige, såväl som i USA eller vilket annat land som helst, förr eller senare börjar känna ett slags ideologisk hunger efter något annat än det bestående. Särskit i ett läge där det bestående producerar likgiltighet, social utslagning och på et sätt som vi inte sett motsvarighet till sedan trettiotalet.

Hur ska ord och uttryck som ‘modern’ eller ‘det nya’ laddas med värden som social jämlikhet och ekologisk hållbarhet? Det är en av de stora utmaningarna. Den fördel som de rödgröna krafterna trots allt har, är att borgerligheten aldrig kan tillfredsställa människornas längtan efter det verkligt nya. Borgerligheten förblir det beståendes profeter.”

Läs Lena Sommestad i ”I Sverige är Kants idé politiskt sprängstoff. Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande aktuell. Minns ni Immanuel Kant, den tyske filosofen?”:

”Höstens skandaler på offentlighetens marknader har skakat om i folkhemmet. Att tågen står stilla på spåren väcker irritation och vrede. Att skolresultaten sjunker skapar bekymrad ¬debatt. Men när värnlösa äldre far illa, då är måttet rågat. ¬Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande ¬aktuell.

Vi lever i en tid när idén om egenintresset som mänsklig drivkraft har en all time high. Vart vi än vänder oss möts vi av idén att människor drivs av egenintresse – och bara egen¬intresse. Och politiken formas därefter.

Vinstintresse och egennytta är samhällets viktigaste drivkrafter, enligt marknadsfilosofin.  De måste ges spelrum. Alla ska ha full frihet att maximera sin materiella egennytta, som företagare och konsumenter.

Mindre ofta talas det om hur idén om egenintresset begränsar frihet och handlingsutrymme. För om alla drivs av egen¬intresse, då kan ju ingen lita på någon. Och om ingen kan lita på någon, då krävs ständig styrning och kontroll.

Där har vi hamnat i Sverige i dag. I ett land där konsumenterna inte vågar lita på välfärdsföretagen. I ett land där politik¬erna inte vågar lita på att offentliganställda gör sitt jobb.

Vi snärjs snart alla i topp¬styrda system, där varje belöning – i form av lön, bonus eller resurser – måste kopplas till mål och prestation. I ett system där ¬varje skyldighet måste regleras i avtal och kontrakt. Och resultatet blir inte framgångsrikt. Långt därifrån.

Kants stora poäng var att ¬inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm.

I Sverige är det politiskt sprängstoff.  

Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan, ¬inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ¬ekonomiska incitament och ¬detaljkontroll.

Och vi bör befria offentlig¬heten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft.”

och nya brittas i ”Till Mitt Parti. Mitt parti är sig inte helt likt. Vi brukar komma överens och hålla ihop. Hoppas att det blir bättre!”

Uppdatering 10 januari:

Annonser

§ 9 svar till Barbara Ehrenreich om medelklassens problem i USA, kompetens eller erfarenhet är ingen merit…

  • k skriver:

    Det är inte kompetens utan kontakter som avgör om du får ett jobb eller inte.

    Ehrenreich använder rentav ordet ”inkompetens” för att beskriva förhållandena. Är detta samhällsekonomiskt?

    Och för att dra det vidare: hur motivera elever i skolan, om det är kontakter som gäller för att få jobb bland mycket annat vad gäller att motivera elever att lära? Hur har Jan Björklund och hans allianskamrater tänkt? De tror att man löser problem genopm att åtgärda problem istället för att ta itu med de grundläggande problemen!? Och det är inte bara de som tror på detta. Det gör rödgröna politiker också.

    Jag tror på gemensamt finansierade trygghetssystem. Jag tror inte på att driva skola, vård och omsorg enligt företagsmodell. Jag tror på solidaritet.

    Och ”höga” skatter är ingen motsats till god samhällsekonomi.

    Den sociala välfärdsstaten, högre skatter och starka trygghetsnät är visst förenliga med en blomstrande marknadsekonomi:

    Kan detta rent av vara en viktig förutsättning? Och en anledning till att vi i Skandinavien har hävdat oss så väl i den globala konkurrensen: allas förmågor har tagits tillvara i hög grad oberoende från vilken bakgrund vi kommit och oberoende av om våra föräldrar kunnat backa upp oss bland annat ekonomiskt.

    I ett sånt samhälle är troligen välbefinnandet högre – och därmed troligen också produktiviteten högre i alla åldrar.

    Lust och glädje att jobba högre.

    Det är mycket mindre kul att jobba idag jämfört med när jag kom ut i arbetslivet.

    • Dordi Westerlund skriver:

      Det har funnnits olika försök att motverka nepotism, alltså att man gynnar sina egna (släktingar och vänner); Weber lanserade ”byråkratin”, som skulle bygga på meritokrati, det vill säga att den som är bäst och mest lämpad ska få ett arbete eller en position; ett sätt att bryta ett nepotistiskt (överklass-) system.

      De flesta håller nog med om att detta uppenbarligen är mest effektivt och bäst ur ett större perspektiv; vi vill t ex att användningen av våra skattepengar ska styras så (t ex att arbeten tillsätts i en offentlig process).Det är också välkänt att kvinnor gynnas av meritokratiska ”objektiva” system. I ett privat företag kan man göra som man vill – med restriktionen att i ett aktiebolag måste man handla så att man gynnar aktieägarnas intressen.

      Den här potentiella konflikten mellan aktieägarnas intressen och företagsledning eller ”management” (som, enligt teorin åtminstone, förstås tänker på sig själva i första hand, inte på företaget), är välkänd inom företagsekonomin, men det pratas inte så mycket om detta problem. Den här spänningen kan förklara en del ”inkompetens”.

  • k skriver:

    Se om Robert Jackalls bok ”Moral Mazes – The World of Corporate Managers” eller “Moralisk förvirring – företagsledares värld.”

    Och här är en summering av hans bok.

    Här om denna bok på wikipedia.

  • k skriver:

    Göran Greider i ledaren ”Maria Larsson och hemlösheten”:

    ”… steget från ett ‘normalt’ liv med inkomst och bostad till rännstenen har blivit kortare i Sverige.

    Kanske är det också det som gör att en borgerlig politiker som Maria Larsson helst inte vill prata om dessa saker: det stör trivsamheten i Alliansens Sverige.

    Ju otryggare samhället blir och ju större risken är att falla ur alla system – desto mindre vill den välbeställda medelklassen höra om det.

    Alla ställer sig med ryggen mot avgrunden. Särskilt ministrar.”

  • k skriver:

    Martin Moberg skriver om ”Ett isande och tydligt samband, som inte går att blunda för…..”

    Se också ”World Economic Forum: Stark inequality ‘top global risk'”:

    ”‘Severe income inequality’ is the biggest global risk, according to a panel of experts assembled by the World Economic Forum.”

    eller

    ”‘Allvarlig inkomstojämlikhet’ är den största globala risken, enligt en expertpanel sammandragen av World Economic Forum.”

    • k skriver:

      ”Forskare varnar för lagen om valfrihet ANALYS. Äldreminister Maria Larsson försöker sälja in lagen om valfrihet, lov. Forskarvärlden varnar för riskerna med överetablering”:

      ”… målsättningen med privatiseringarna av svensk välfärd ‘är politisk, snarare än ekonomisk’.”

      Se också: ”Det finns en naiv tro på konkurrens i välfärden”:

      ”Försöker politikerna åtgärda det här på något sätt?

      – Man införde ju lov, lagen om valfrihetssytem, bland annat för att bryta de här oligopoltendenserna. Men det finns ett grundläggande problem i att de äldre sällan utnyttjar sin valfrihet.

      – Kontinuitet är en jätteviktig kvalitetsfaktor för äldre. Därför är det väldigt få som byter utförare, trots att de kanske är missnöjda. Det finns en studie som visar att det endast var 4 procent av de äldre som under ett år bytte utförare i de kommuner där man har kundval. Och vart femte byte berodde på att företaget har lagt ner, vilket är en kvalitetsförlust i sig.

      – Det finns en väldig tilltro från regeringens sida att kundval och konkurrens ska leda till ökad kvalitet. Man förlitar sig på att de gamla ska rösta med fötterna.

      Är de inte nöjda med vad de får, så ska de byta till något annat. Men det där vet vi ju är ett problem. För väldigt många äldre är det ett väldigt stort steg att göra ett byte, och steget är ännu större för dem som flyttat in på ett äldreboende.

      – Tvärtom finns det en del tecken som tyder på att de gamla faktiskt får mindre att säga till om när man förlitar sig på kundval.

      Till exempel: om en gammal människa vänder sig med klagomål till kommunen eller utföraren och får svaret: ‘Ja, är du inte nöjd, då kan du välja en annan utförare’. Då vet vi att det steget till ett byte är väldigt långt.

      Många känner att de vet vad de har, men inte vad de får. Och de är rädda för att det kanske ska bli ännu sämre.

      – På så vis upplever många äldre och anhöriga att ingen tar deras problem på allvar.

      De blir hänvisade till att byta, men när de inte vill, så känner de att de faktiskt har mindre att säga till om.

      När du läser om den här historien om Carema, vad tänker du?

      – Det som mina forskarkollegor i USA, Kanada och Australien har visat på, det verkar stämma. Alltså: Att de stora, ofta internationella, företagens ekonomiska fokus riskerar kvaliteten. Det är den tanken som slår mig.”

      Se professor Marta Szebehelys presentation ”Insatser för äldre och funktionshindrade – konkurrensens konsekvenser för kvalitet, kostnader och fördelning.”

      Sven-Eric Liedmani ”Så kan Sjöstedt locka M-väljare”:

      ”Moderaterna är helt enkelt lösa i hullet. Deras största tillgång är vad man kan kalla den amerikanska sjukan.

      Det är den illusion som framför allt republikanska partiet i USA lever stort på – illusionen att en knaper existens med en lagom blandning av skattesänkningar, egoism och tur strax ska bytas mot en rikemanstillvaro. Banker underblåser ansvarslöst den bilden.

      Det är viktigt att det kommer in ett nytt allvar och en ny realism i politiken. Det är där Vänsterpartiet under Sjöstedt kan betyda mycket. Han är ingen frasmakare och ingen reklamprodukt. Bäst visade han sin särart i debatten med Annie Lööf. På frågan: Vilken är din största brist svarade hon ‘Otålighet’, han ‘Jordbrukspolitiken’.

      Det är skillnaden mellan egocentriskt flams och saklighet.”

      • k skriver:

        Martin Klepke skriver om ”Skolorna verkar inte på en öppen marknad”:

         

        ”De företag som tar fram läromedel verkar i en normal marknadsekonomi: ju högre kvalitet på läromedlen, desto högre vinst kan de ta ut.

        Friskolorna agerar med helt andra förutsättningar.

        Eftersom företagen enligt svensk lag inte FÅR sälja sin utbildning, hur bra kvaliteten de än kan skapa, utan bara tilldelas en fix skattesumma för varje elev, kan de inte skapa vinst på annat sätt än genom att dra ned på verksamheten.

        Färre undervisningstimmar skapar vinst, inte fler. Färre dyra lärare skapar vinst, inte fler.

        Om vinst i välfärden någon gång ska kunna debatteras konstruktivt måste dessa grundfakta ärligt redovisas.”

        Men om vi hade privatskolor där eleverna fick betala själva så skulle bara de elever som har råd gå där. Och är det bara de som har talanger att utveckla? Får då ALLA barn chans? Samma chans?

        Kanske ska de inte ha samma chans?

        Jo, det tycker jag de ska!

        Pch vidare om privatiseringar, men denna gång inom vården: ”Vårdcentral privatiserades – skattebetalarna blåstes”. Se debattartikel i DN ”Läkare gjorde jätteklipp på avknoppad vårdcentral”.

        Som Johan Sjölander skriver:

        ”2007 såldes den offentliga vårdcentralen Serafen till en grupp privatpersoner för 694 000 kronor. Enligt uppgifter som presenteras av vänsterpartiet nu på morgonen har samma vårdcentral nu sålts vidare.

        Köpesumman den här gången dock på en helt annan nivå: uppemot 20 miljoner kronor ska nya ägaren Capio enligt uppgift ha betalt.

        Om detta stämmer finns det två tänkbara förklaringar.

        Antingen har något extremt hänt med verksamheten på Serafen de senaste fyra-fem åren som gjort att verksamhetens värde faktiskt ökat trettiofalt. Eller så var det politiska beslutet om försäljning en extremt dålig affär och skattebetalarna kan känna sig rejält blåsta.”

        Jinge skriver i ”Är inte Reinfeldts förskingrare?”:

        ”Vi har alla sett hur moderaterna har sålt ut praktiskt taget allt de kunnat av kommunal och landstings-
        kommunal verksamhet. Men frågan är om inte Filippa Reinfeldt har gått för långt i sin strävan att praktiskt taget skänka bort verksamheter./…/

        Personligen undrar jag varför ingen satt sig ner och räknat ut hur mycket av det som vi tidigare ägt genom stat och kommun som nu är utrealiserat av moderaterna.

        Och mer är på gång, det är ju ingen tillfällighet att Wallenberg nu har utsetts till ordförande för LKAB, det statliga företag som varje år inbringar runt tjugo miljarder till statskassan. Det är ett tydligt tecken på att Reinfeldts har planer på att skänka bort även LKAB, till – Wallenberg./…/

        Personligen anser jag att det som de sysslar med är – stöld, men de stjäl inte från de rika för att ge till de fattiga som någon slags Robin Hood, det är istället det helt omvända förhållandet som gälle.”

  • […] Jinge om förskingrande moderater, LO-bloggen om hemlösheten, Motvallsbloggen om Syrien och media, Reflektioner och speglingar om Ehrenrecih, Iakttagaren om moderata avknoppningar, Martin Moberg om samhällsutvecklingen, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Barbara Ehrenreich om medelklassens problem i USA, kompetens eller erfarenhet är ingen merit…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: