Dagens Diane Ravitch-citat: ”Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner, inte ett företagsledningsproblem som kräver värvning av en armé av konsulter”…

10 april, 2012 § 10 kommentarer

S. 225 i kapitlet ”Lektioner som lärts” i ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ungefär ”Det fantastiska amerikanska skolsystemets uppgång och fall [död och liv] – hur testande och (skol)val underminerar utbildning”** i min snabböversättning från engelskan:

”Grundförutsättningarna för bra utbildning hittar man i klassrummet, samhället och kulturen, men vår tids reformerare fortsätter titta efter genvägar och snabba svar. Frigjord [släppt lös} från varje äkta utbildningsfilosofi så kommer våra nuvarande reformer att göra oss besvikna, precis som andra i det gångna [har gjort]. 

Vi kommer så småningom se dem som distraktioner [som hindrade oss från att se klart], urspårningar och förlorade möjligheter [och vad har de kostat på vägen, inte bara i reda pengar, utan också för elever, lärare, samhället, ja, hela världen?].

Det är dags att ta sig en ny funderare på inte bara detaljerna i dagens reformer, utan också själva definitionen av [vad] reform [egentligen och verkligen är. Ja, just det: vad är det egentligen? Inte bara i skola, utan också i vård och omsorg?]. 

Våra skolor kommer inte att förbättras om vi fortsatt omorganiserar deras struktur och management/skötsel/ledning* utan att ta hänsyn till deras grundläggande syfte [och tror att ‘management’ kommer att lösa allt: även det innehållsliga!].

Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner [djupare sådana], inte ett företagsledningsproblem som kräver en enrollering [=värvning] av en armé av konsulter [vad kostar dessa? Och har de verkligen löst så värst många problem, om man skulle skärskåda det de gjort några år senare?]. 

Helt visst ska vi mobilisera experters talanger vad gäller företagsledning för att säkerställa att skolfaciliteter [lokaler, hjälp- och läromedel] underhålls väl, att lärare har adekvata tillgångar [materiellt osv], att service som inte rör själva utbildningen fungerar smidigt och att skolorna använder sina resurser klokt. 

Men organisationsförändringar kan inte i sig själva skapa ett sunt utbildningsprogram eller höja utbildningen till de höjder där vi skulle vilja att den befann sig.”

Så bra sagt och applicerbart på svensk skolpolitik! Tyvärr även på (s) skolpolitik.

”I och med kommunaliseringen [av svensk skola och kommunpolitikers intåg i skolvärlden] kom en massa okunniga in och alla de problem som redan gjorts gjordes igen.”

eller något i den stilen har skolforskaren Gerhard Arfwedson sagt så klokt. Man tror att man hittat det som kommer att lösa alla problem och skapa den där ultimata skolan. Och så genomdriver man något som på sikt kan visa sig ha kostat en massa och inte förbättrat själva undervisningen ett jota.

Ravitch skriver om

”… avsaknaden av sunda utbildningsvärderingar.”

Bra sagt! Och skriver också ett helt kapitel (förutom notiser i andra kapitel) om alla de förståsigpåare, med ingen personlig erfarenhet av att ha jobbat i skola eller utbildning, som nu styr skola och utbildning och förändrar den ovanför huvudet på dem som är verksamma i den, tyvärr alltför ofta (läs: väldigt ofta?) utan att rådfråga dem med erfarenhet. Man agerar liksom över huvudet på dem. Vilka effekter får det inte minst för de i skolan verksamma (som avprofessionaliseras)? Med detta inte sagt att det inte funnits eller finns saker att förbättra!

Låter som någon slags form av storhetsvansinne: bara för att någon har varit extremt lyckosam som entreprenör och nu är miljardär betyder inte det att denne har svaret på alla samhällets problem.

Hon skriver inte minst om en av Microsoftgrundarna och tillika filantrokapitalisten Bill Gates, som också gett sig in i skolans och utbildningens värld med tonvis med pengar, vars användning han dock vill styra och öronmärka över huvudet på dem som får den stora äran att ta emot hans pengar (om jag ska vara litet sarkastisk).

Och med detta fenomen följer åtminstone två problem: ett demokratiskt; att en eller några få (det finns fler miljardärer som skänker pengar till skola och utbildning och får dra av för detta i sina deklarationer) styr den skola barn och ungdomar går i, och ett annat är att de inte verkar (in)se sina begränsningar vad gäller hela det komplex som en skola och utbildning är.

Dessutom funderar jag hur vi tenderas att ses i denna nya sköna skola, sjukvård, omsorg, samhälle? Som ting, varor: objekt att investera i eller inte? Svarte Pettrar som man försöker bli av med på mer eller mindre fina sätt, hur mycket än politiker försöker förhindra det. Ravitch skriver om sluga rektorer som hittar vägar…

Kommer att skriva om det senare också. Om ett system som inbjuder till fuskande, därför att sanktionerna är så hårda. Ja, vadå  tillit? Och ledande klassers paranoia?

*Wikipedia:

New Public Management (NPM) avser den samling av styrnings- och ledningsmetoder som gradvis introducerats inom offentlig sektor sedan 1980-talet. NPM är en bred term för flera olika managementidéer där många filosofier lånas från den privata sektorn. NPM kom både som ett krav på ökad effektivitet på offentlig sektor genom marknadsanpassning av verksamheterna.

Appliceringen av NPM ledde till att flera modifierade marknadslösningar applicerades inom offentlig sektor. Exempelvis decentralisering av beslutanderätt, interndebiteringssystem, målstyrning, ansvarsutkrävande och upphandling. Brukare och patienter inom systemen och medborgare i möte med offentliga institutioner beskrivs som kunder som konsumerar tjänster.”

**Om Ravicth bok kan man läsa:

”En passionerad vädjan att bevara och förnya offentlig utbildning, så är boken ‘Det fantastiska amerikanska skolsystemts uppgång och fall’  en radikal hjärtats förändring hos en av USAs mest kända utbildningsexperter.

Diane Ravitch tidigare biträdande skolminister [former assistant secretary of education] och ledare i drivkraften att skapa en nationell lärplan. granskar sin karriär rörande utbildningsreform och förkastar ståndpunkter som hon en gång starkt förespråkade.  

Ösande ur över fyrtio års forskning och erfarenhet, kritiserar Ravitch dagens populäraste idéer om hur man ska rekonstruera skolor, inkluderande privatisering, standardiserade tester, straffande ansvarsskyldighet och det fåfänga mångfaldigandet av skolor drivna på skolpeng [privatskolorna blir fler och fler och fler, i den tydligen världsvida tron att privatiseringar är metoden som löser ALLA problem, hokus pokus, och också låter alla problem förbli lösta i all evighet].   

Hon visar slutligen hur businessmodellen inte är en passande väg att förbättra skolor. Genom att använda exempel från stora städer som New York, Philadelphia, Chicago och San Diego argumenterar Ravitch för att offentlig utbildning svävar i livsfara.”

Och detta förlorar inte minst de av olika anledningar svaga barnen på.

”Ravitch inkluderar klara ordinationer för hur man kan förbättra Amerikas skolor:

  • Lämna beslut om skolor till utbildare, inte politiker eller företagsmän.
  • Planera en verklig nationell läroplan [nu skiftar dessa från stat till stat?] som lägger fram vad barn ska lära i varje klass.
  • Förvänta att skolor på skolpeng utbildar de ungar som behöver mest hjälp, inte tävlar med offentliga skolor.
  • Betala lärare en rättvis lön för sitt arbete, inte meritlön baserad på djupt bristfälliga och opålitliga testpoäng [på årliga test barn gör i skolan i matte och engelska].
  • Uppmuntra familjeengagemang i utbildning från tidig ålder.

‘Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall’ [min översättning] är mer än bara en analys av statusen hos det amerikanska utbildningssystemet.

Den är också en måste-läsa för varje intressent i framtiden för amerikansk skola.”

Vår nuvarande skolminister borde också läsa den!

Annonser

Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

Om amerikansk och svensk skolpolitik. Att ändra sig när man får nya bevis och om en förflackning av skolan och dess syfte och innehåll. Flum, vadå?

7 januari, 2012 § 5 kommentarer


[Även medelklassen har anledning att vara orolig över den politik som förs och dess tänkbara utkomster].

Vad ska jag sätta för rubrik?

När jag satt på planet hem från USA får ett par dagar sedan hade vår nuvarande skolminister Jan Björklund skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han slår sig för bröstet angående inte bara skolpolitiken utan den politik som över huvudtaget bedrivits i Sverige de senaste fem åren.

Efter sju vistelser i USA de senaste 3,5 åren à sammanlagt ca 7 månader har jag inte ändrat min syn på USA. jag reagerar fortfarande starkt på hur väldigt, väldigt många människor har det.

Björklunds artikel (samt Aftonbladet i sin helhet, utom dess ledare, som fortfarande är rätt hyfsade) bidrog till att ytterligare trigga mig att skriva vidare om skolpolitik, och inte bara den, och vilka effekter den kan få. Jag tror INTE på det samhälle som växer fram med större och större klyftor och där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver gå samman för att lösa problem på alla nivåer, problem vi kommer att möta i framtiden. Och det gäller oss ALLA, även de som har det riktigt gott ställt och gäller alla världens länder.

Ja, det finns all anledning för dem med barn att engagera sig i vad slags samhälle deras barn och deras barn i sin tur osv. kommer att leva i.

Och allt fler amerikaner börjar inse att det är ”Harder for Americans to Rise From Lower Rungs” eller något i stil med ”Svårare för amerikaner att klättra från lägre pinne på stegen.”

Ja, USA tillhör ett av de länder i västvärlden som har de största skillnaderna mellan människor och detta verkar göra det svårare att göra klassresor, den sociala rörligheten blir lägre. Dessutom tror jag människor mår sämre generellt i ett sådant samhälle.  

Diane Ravitch skriver i epilogen ”Skola och samhälle” i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” att huvudanledning till att hennes bok drog uppmärksamhet till sig var att hon hade ändrat åsikt angående skolan.

Det hävdades att hon gjort en helomvändning och. att hon hade tagit tillbaka allt hon en gång trott på. Något som hon skriver dock inte är sant.

Hon poängterar att hon ändrat åsikt om medel, inte mål.

Den grundläggande synen på utbildning har inte ändrat sig. Den är densamma som alltid, dvs. hon har alltid önskat att varje barn ska kunna ha samma högkvalitativa utbildning som hon önskade för sina barn och nu önskar för sina barnbarn.

Hon önskar att de ska få en bred allmänbildning OCH få känna lust att lära sig.

Man skulle kanske också önska sig att fler kunde göra en liknande omvärdering som Ravitch gjort när de ser resultaten av en åtgärd de genomfört (inte minst i regeringsställning och bland politiker), i all synnerhet om denna åtgärd är omfattande.

I ett halvt dussin år har hon tänkt högt, i skrift och på bloggar, omvärderande sin syn offentligt samt har hon också skiljt ut vittnesbörd när dylika samlats påpekar hon.

Att man reagerat som man gjort på hennes bok menar hon beror på den polariserade politiska kulturen att det att ändra sin syn blir så extraordinär. Och det är ännu mer ovanligt att säga

”Jag hade fel!”

Något hon tycker är synd och undrar hur vi ska kunna lära om vi aldrig ändrar sitt synsätt och aldrig (uppriktigt) erkänner att man haft fel. I USA fortsätter Obama nu den skolpolitik som Bush satte igång, med att privatisera skolor. Ravitch kritiserar detta, menar att detta missgynnar en massa barn. Inte minst de som kommer från fattiga förhållanden.

Vad kommer eftermälet att bli för det högern nu genomför i Sverige? Kommer de att bli höjda till skyarna på samma sätt som de nu blir av media m.fl.?

Inte bara Ravitch utan också andra debattörer i USA menar att allas resurser bör tas tillvara även i ett så stort land som USA, för att man ska kunna konkurrera på global nivå och inser att ojämlikheten gör detta svårare.

Så småningom kom Ravitch till insikt om att fri marknad i förening med ansvarsskyldighet, som baseras på tester, inte kommer att lösa USA:s utbildningsproblem utan faktiskt riskerar att göra dem värre.

I korthet så menar hon att skolan inte kan drivas efter företagsmodell. Den kritik som förekommit också i Sverige tidigare angående skola, vård och omsorg

I boken beskriver hon ett nytt fenomen i offentlig undervisning:

Något som (så fint) kallades reform, ser ut som en våg av avsiktlig, genomtänkt förstöring, sopar bort skolor och utbildning och ”skingrar barn som rön för vinden mot oprövad destination.” Man verkar försöka bli av med barn med extra behov, för de kommer att dra ner testpoängerna!!!

När jag läser henne kommer jag att tänka på det media skrivit om svensk skola under flera år; om disciplinproblem. Ja, vad slags agenda och mer eller mindre medvetna avsikt har legat bakom detta? För att genomföra hårdare tag? Utan att ha belägg för att detta ska leda till de utfall man påstår sig önska!?

En allmän tendens, ett led i den allmänna högerorienteringen och nyliberaliseringen? En nykonservatism? Nyauktoritära och nymoralistiska strömningar? Och ändå ska liberalismen vara för individens frihet! Motsägelsefullt! Jag gillar det inte alls.

Allt detta i USA började med No Child Left Behind (ungefär ”inget barn ska lämnas efter, hamna på efterkälken”).

Allt fler har börjat konstatera att den stora ojämlikheten i USA idag gör att möjligheterna redan från början är olika för olika barn och har växt.

Även Ravitch påpekar detta. Blickarna leds bort från de grundläggande problemen, bland annat från fattigdom.

Hon skriver vidare om megarika förståsigpåare (bland dem Bill Gates), som satsar enormt med pengar för att driva skolan i en speciell riktning, där han i sin ställning inte kan sätta sig in i hur det är för människor i botten av samhället – eller för dem verkande i skolan.

Jo, många förståsigpåare (på alla fronter) skulle behöva jobba i skolan under ett antal år för att verkligen se verkligheten där.

No Child Left Behind grundlade en regim med årligt testande av alla elever från klass tre till klass åtta och gav fullmakt åt ett utopiskt mål att alla elever skulle uppnå behöriga kunskaper i läsande och matematik år 2014.

Och att uppnå färdigheter i läsning och matte är ju i sig definitivt inget fel, men det finns men med detta och avigsidor med denna politik och det är detta Ravitch tar upp i sin bok, i många seminarier, på sin blogg osv.

Om någon grupp i skolan inte är på rätt spår för att nå målet blir hela skolan stämplad/brännmärkt som sviktande och får möta sanktioner som trappas upp skriver hon.

Ravitch menar att No Child Left Behind arrangerats (medvetet eller omedvetet) så att nationens offentliga skolor skulle misslyckas och ju närmare man kommer det magiska årtalet 2014 så misslyckas också fler och fler av dem.

2011 så varnade USA:s skolminister Arne Duncan att antalet ”skolor som misslyckas” skulle öka till 82 % under året.

År 2014 kommer väldigt få offentliga skolor att finnas kvar, orörda av interventioner eller sanktioner från staten, om denna lag förblir oförändrad.

Om man blickar tillbaka så har No Child Left Behind varit den värsta lagstiftning som kongressen någonsin beslutat om. Dess kvarvarande supportrar är få. Lagen var övermodig/arrogant, inkräktande och skadlig.

En massa okunniga kom in och ändrade saker till förfång för nationens barn och skolor, ja, i slutänden för hela nationen.

Lagen antog att kongressen vet hur man ska reformera skolor, vilket den inte gör.

Den gjorde det möjligt för federala regeringar att utsträcka sin fullmakt i varje offentligt klassrum i nationen, förnekande statens och lokalförhållandens roll och faktiska möjlighet att styra sina offentliga skolor.

Nej precis, vadå förtroende och tillit? Och respekt för de i professionen verkande. Men nej, det innebär inte att man inte ska kritisera när det finns fog för det eller att man inte alls får ifrågasätta, för det måste man få. Diskussionen borde dock föras med ömsesidig respekt och i en anda av lyssnande på varandra.

Lagen antog att poäng på standardiserade flervalstest är slutmål för utbildning, vilket det inte är skriver hon.

Lagen har fått denna effekt och dess tillskyndare saknade förmåga att förutsätta detta och vägrar erkänna att politiken har fått de effekter den fått.

Kan paralleller till debatten om betyg i Sverige dras apropå amerikanskt testande?

Och hur är tester utformade? Finns det bra och dåliga tester?

Ravitch skriver att lagens rigida, stelbenta föreskrifter och förnedrande, destruktiva sanktioner har demoraliserat utbildare genom hela nationen, där man ersatt professionellas (värde)omdömen med kongressens.

Denna trångsynta definition på succé har till största delen tjänat att inskränka läroplanen, att spela hasard med systemet, fått människor att tro att man kan lära sig genom dåliga tester – samt lett till fuskande.

Under de två år sedan boken publicerades så har fuskskandaler avslöjats i olika distrikt och städer, i synnerhet i Washington och Atlanta, skriver hon.

Ja, vem är förvånad när man läser vad som sker med skolor och lärare i USA; lärare avskedas och skolor stängs. Se mer i kommande postningar.

Tester som utformats och används på rätt sätt kan förse med värdefull information, men i No Child Left Behind-eran, så har testpoäng blivit det enda måttet på elev- och skolprestationer skriver Ravitch.

No Child Left Behind skapade en nationell utbildning som negligerade det centrala syftet i utbildning/undervisning: att skapa bra mänskliga varelser, bra medborgare, människor med god karaktär som har kunskap och förmågor att skapa sin egen väg i världen och gå samman med andra för att vidmakthålla och förbättra demokratin.   

Vad bra sagt.

Kommer man längst med att visa alla verksamma genuin respekt och aktning? Vilket inte utesluter att man reagerar när så behövs eller inte ömsesidigt får ifrågasätta när så är verkligt berättigat. Ja, för det kan finnas skäl att ifrågasätta åt båda håll så att säga: dvs. att de i skolan verkande bör få ifrågasätta ett barns förhållanden hemma (med yttersta syftet att skydda barnet) och att skolan och de i skolan får ifrågasättas när så är berättigat.

Ravitch påpekar att elever lär sig också en massa saker i sina hem och i det samhälle där de växer upp. Så sant. Man kan med fog fråga sig: vad lär de sig där?

Men de går till skolan för att lära sig läsa, skriva, studera stor litteratur, ägna sig åt matte, förstå vetenskap, lära sig om historia och samhällskunskap, lära sig ett andra språk (eller tredje eller kanske till och med ett fjärde) och för att engagera sig i konstämnen (musik, drama, konst osv osv osv), medan de lär sig att arbeta tillsammans, leka tillsammans och tänka själva.

Bra sagt!

De breda och humanistiska målen i utbildning bör inte reduceras till poäng i flervalstestning av grundläggande färdigheter. Att göra så inskränker syftet med utbildning och förminskar det professionella ansvaret hos lärare och rektorer. Sven-Eric Liedman skriver också om detta med en bred (inte minst humanistisk) utbildning. Något som inte minst de högre upp i samhället borde besitta!

Återigen vad bra sagt!

Ravitch har också kritiserat fenomenet att ickeprofessionella har kommit in i skolan; som lärare, rektorer, skolinspektörer. Precis som här i Sverige.

Ett fenomen man inte bara ser i skolan här. Inom t.ex. djurskyddet har man chefer och de som inspekterar det djurskyddsinspektörerna gör som kommer från helt andra områden än djurskydd, djurskötsel, som inte ens har jobbat med djur inom lantbruk och som inte har vare sig lantmästar- eller agronomexamen, med allt vad det innebär för som i detta fall djurskyddet.

Ja, ser vi en avprofessionalisering inom en massa områden i samhället?

Även i skolan, med en f.d. militär som högsta ansvarig (skolminister) och idag en massa militärer som skolledare t.ex.

Jag kommer att blogga mer om Ravitchs bok efter hand.

Ja, ”skolval och ansvarsskyldighet har en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ.”

Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

17 september, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginläggOm att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…samt Maktkamp…

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Motivation och drivkraft…

28 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Har precis avslutat läsningen av Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” och en tanke efter att ha läst de allra sista sidorna:

”För hur många chefer och styrelser (inom både privat och offentlig sektor) idag är det inte så: de bryr sig inte om själva verksamheten de de är satta att leda eller styra? Bara sin egen ära eller kanske framförallt de pengar de personligen kan tjäna?”

Jag tror inte detta är något ofrånkomligt eller ens människans grundläggande natur… Framförallt tror jag inte det är ofrånkomligt, men det framställs närmast så? Kan befrämjandet av dylika människor (eller dylika tendenser hos oss) vara samhällsekonomiskt? Gagnar det samhället i stort heller?

Bengt Göransson skriver (s. 138):

”… bonusarna avslöjar något annat också, inte bara privat girighet. Det moraliskt tvivelaktiga är inte det värsta utan att bonussystemet tvärtemot vad man påstår avslöjar bonusmottagarnas förhållningssätt till sin uppgift.”

Skandiakrisen för några år sedan visade att cheferna där i valet mellan att vinna anseende och att bli förmögna valde det senare. Bonuskrav kan snarare avslöja att man inte kommer att tänka på företaget förrän ens egna krav är tillgodosedda och att de avslöjar att man för närvarande inte alls tänkt på företagets framtid.

”Och då är de med all sannolikhet fel personer att forma denna framtid.”

som Göransson skriver. Se det tidigare blogginlägget ”Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…” Och framförallt läs Bob Scharf i essän ”Leaders” i vilken han hävdar att ledare ofta tillhör de mest efterblivna psykoklasserna (ett begrepp man använder inom psykohistoria). Dem med de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna tenderar att leda. Jag tror att han har rätt där.

Om Daniel Pinks bok ”Drives” kan man läsa här.

Fri översättning från engelskan om denna bok:

“De flesta av oss tror att det bästa sättet att motivera oss och andra är med yttre belöningar, som pengar – det man kan kalla morot-och-piska-angreppssättet ´. Men detta är ett misstag säger Daniel H. Pink i ’Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss’, hans provokativa och övertygande nya bok. Hemligheten bakom prestation och tillfredsställelse – i arbetet, skolan och hemma – är ett djupt mänskligt behov att styra våra liv, att lära sig och att skapa nya saker och att prestera bättre både för oss själva och för världen.

Genom att hänvisa till fyra decenniers vetenskaplig forskning vad gäller mänsklig motivation, visar Pink på den dåliga matchningen mellan det vetenskapen vet och det affärslivet gör – och hur detta påverkar varje aspekt av livet.”

Och piska-morot-metoden ser vi nu också i skolan i högre grad än på länge. Visst, barn och ungdomar behöver utmaningar. Men utmaningar anpassade efter dem och andra slags drivkrafter: att vilja lära och veta…

Se om nyttighetens regemente.

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

9 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”


Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin simplification of the debatereflektioner och speglingar II....