Friskolor – är de bättre?

25 januari, 2014 § Lämna en kommentar

260px-ArtonEtzlr2007

Aron Etzler

Snabbloggning.

En pappa, tillika lärare på friskola, sa att han anser att pengarna används effektivare i den friskola han jobbar i och hans barn går i. Nämnde bland annat de höga kostnader kommunala skolor har för lokaler. Tack vare att denna friskola tydligen inte har så höga lokalkostnader så kan de lägga pengarna på annat (utrustning till musikundervisningen t.ex.). Och all vinst återinvesteras i verksamheten. Det är en icke vinstdriven friskola.

Kommer att tänka på Aron Etzlers bok ”Trondheimsmodellen” där han beskriver vilka orimliga kostnader det kan bli därför att kommunala enheter ska gå med vinst. Jag tror inte det måste vara så: att kommunala skolor ska vara klavbundna vid dyra lokaler eller att lokaler som kommunen äger måste kosta enorma summor för dess egna skolor. Det verkar snurrigt!

Jag tror på att vi driver skolor gemensamt. Jag tror på solidaritet. Jag tror att ett samhälle där vi bryr oss om varandra blir ett bättre samhälle, där människor fungerar bättre. Jag gillar INTE det egocentrerade samhälle som vi nu tvingas in i. Jag gillar inte de egotrippade amerikanerna  (de är inte intresserade för fem öre för vem jag är eller var jag kommer ifrån!).

Annonser

Trondheim och fenomenet politikers frånsägande av ansvar…

19 april, 2012 § 2 kommentarer

[Uppdaterad under förmiddagen].

Apropå skolor som förfaller slog det mig plötsligt om boken ”Trondheimsmodellen,” vilken bland annat  beskriver vad bolagisering av vaktmästeri i Trondheim fått för konsekvenser. Om rekordet som sades vara att för att få en glödlampa bytt i en skola skulle man få betala 1 000 kronor.

Ja, är det konstigt om skolor och andra kommunala inrättningar förfaller? Medan bolagen tjänar miljoner! Så pengarna FINNS? Men var hamnar de? Vem har nytta av detta förhållande? Ja, vi borde starta med de enkla frågorna?

Aron Etzler beskriver alltså hur skolvaktmästarna i Trondheim centraliserades i det kommunala bolaget Byggservice, som startade med ett kapital på 0 kronor (något man också högt och ljudligt påpekade?).

Resultatet av detta nya organisationssätt blev att för att få en glödlampa bytt så måste man allt som allt betala 1 000 kronor, vilket sades vara rekord i höga priser. Naturligtvis började Byggservice ge miljonvinster, men skolorna började förfalla i motsvarande takt, för man hade helt enkelt inte råd att betala dessa summor.

Föräldrar fick t.ex. börja rycka ut för vårstädning och började knorra.

Nu får vi lärare göra det som vaktmästare och lokalvårdare tidigare gjort här i Sverige. Borde vi förhandla om vad VI ska göra och inte? Ska vi verkligen åka och köpa glödlampor? Flytta undan möbler i lärosalar för att lokalvårdarna alls ska städa ordentligt? Borde inte också vi börja ställa krav och förhandla?

Är detta vårt ansvar att lösa? Ska vare sig lokalvårdare, vaktmästare eller vi lärare lösa detta? Ovanpå allt annat vi ska göra? Och är lösningen verkligen att privatisera ”hela skiten”? Ett smidigt sätt dock för politiker ocn ansvariga att komma runt ett problem, vilket i slutänden påverkar demokratisk beslutanderätt för oss ALLA!

Det måste gå att lösa på något annat sätt!

Är det något liknande vi ser i den svenska skolan: man skjuter på underhåll därför att det kostar skjortan? Undra på att skolor förfaller så till den grad att man inte anser dem värda att rusta upp. Är detta bra ekonomi? Att inte vårda det vi har?

Kommunala bolag gör storvinster, liksom dess chefer som får höga löner?

Chefer som kanske inte alltför sällan använder tveksamma metoder för att pressa sin personal, medan man visar upp en helt annan bild utåt till allmänhet och politiker? Som i kommunalt vatten- och elbolag i kommunen där jag bor låter det som, vars chef inte tillåter kritik och använder svågerpolitik… Ansvariga politiker står där ”handfallna”. Arbetsmiljö, vadå?

Vidare skriver Etzler om en direktör Martin Andersen som från att ha bott i villa i en flott del av Oslo nu lever väldigt påvert. Han råkade ut för en whiplashskada och trots en försäkring han tecknat för 500 000 norska kronor så står han nu nästan på bar backe. De senaste åren hade han bott i ett stall och en stuga i Nordmarka för att levnadsomkostnaderna skulle bli tillräckligt små.

Hur är det med effektiviteten i denna nya sköna värld egentligen? Är den mindre byråkratisk?

Nej, den är minst lika byråkratisk, men på ett annat sätt menar Patrik Hall i boken Managementbyråkrati:

Varför har du skrivit den här boken?

– Jag hade ett forskningsprojekt om konsekvenser av managementreformer inom offentlig sektor, alltså typ kvalitetssystem och olika policies och den här boken är ett resultat av det projektet. Jag har gjort en jämförelse mellan tre olika offentliga organisationer – ett landsting, en stadsdel i Malmö stad och ett universitet.

Vad blev resultatet?

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik.

Men vem har velat ha det så?

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla. Politiker borde läsa den. Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Det skrämmande i detta är också att det demokratiska inflytande för oss medborgare minskat i denna sköna nya värld (något Göran Greider bland annat gett uttryck åt. Vi har liksom gett bort makten). OCH friheten har dessutom faktiskt inte ökat utan minskat för oss arbetstagare, känns det.

Men vi skulle ju få så mycket frihet i denna sköna (ny)liberala värld! Har vi verkligen fått det? Vad menar egentligen liberalerna med begreppet ”frihet”? Vilka har fått frihet? Och de som eventuellt fått den: på vilka premisser har de fått den? Sitter ens DE säkert i denna nya, sköna värld?

Läs om framgånghistorien ”Det radikala Trondheim”, där olika förbund (LO OCH tjänstemannafack) gick ihop och började ställa krav på politikerna (i detta fall s). Jo, det tror jag vi alla skulle tjäna på att gå ihop!

Och se också ”Trondheimsmodellen skördar segrar”:

”Europas vänster famlar efter såväl politisk identitet som väljarstöd. I norska Trondheim har den funnit bägge delarna, tack vare en lokal modell för facklig-politisk samverkan. På måndag går Norge till kommunval, och LO Trondheim ser fram emot en ny mandatperiod av offensiv välfärdspolitik.

Vi har en massiv mobilisering på arbetsplatserna, vi jobbar väldigt intensivt nu fram till den 12 september. Förhoppningsvis får vi en bra politisk koalition på plats, det är då det verkliga arbetet börjar, säger John-Peder Denstad, ordförande i LO Trondheim, innan han måste avbryta samtalet för ännu ett medlemsmöte.

Trondheim har genomgått stora förändringar det senaste decenniet. Då, i början av 2000-talet, styrdes Norges tredje stad av en borgerlig majoritet med utförsäljningar och privatiserad samhällsservice på agendan.

I dag, efter att en rödgrön koalition innehaft makten i åtta år, har flera utsålda verksamheter återkommunaliserats och välfärden stärkts väsentligt.

Förklaringen ligger inte i vare sig en plötslig radikalisering inom de politiska partierna eller spontana förändringar i väljarsympatierna, utan i stället i vad som blivit känt som Trondheimsmodellen. Det som ursprungligen var en basfacklig reaktion på nyliberalismen har blivit ett initiativ för politisk påverkan som blivit omtalad i hela Europa, och som ofta skildras som en succé.

Svein-Olav Aarlott, ordförande i LO Kommune Trondheim, stämmer in i beskrivningen.

Vi ställer konkreta, lokala, frågor till de politiska partierna som förpliktigar sig att svara ‘ja’, ‘nej’ eller ‘oklart’ på våra krav. De svaren vi får använder vi som fack sedan för att pressa på för att de ska genomföra dem. Vi har blivit en stor och stark politisk kraft i närmiljön.

Genom en process av fackliga rådslag formulerar LO, Utbildningsförbundet och Norska sjuksköterskeförbundet de krav som samtliga partier därefter inbjuds att ta ställning till.

Inför det senaste valet 2007 ställde facken 50 krav, av vilka den koalition som röstades fram ställde sig bakom 43.

30 infriades, däribland återkommunalisering av det lokala energiverket, stopp för konkurrensutsättning av kommunala verksamheter och införandet av solidaransvar för alla entreprenörer kommunen anlitar.

Sedan är vi inte helt nöjda med bemanningen inom äldreomsorgen. Där får vi kämpa vidare, säger Svein-Olav Aarlott.”

Allt ojämlikare samhälle i vård, skola, omsorg…

26 oktober, 2011 § Lämna en kommentar


Läs mer om dessa löpsedlar här. Och här följer ytterligare en:

Ja, tänk om vi fick se sådana löpsedlar och att de verkligen speglade det som sker i samhället.

Det låter fint med vårdlotsar kanske, men återigen är det inte de som allra, allra mest behöver hjälp som får den? Se tidigare inlägg om den sjukvårdspolitik som förs, där man bland annat kan läsa att val av äldrevård inte funkar för dem som verkligen behöver sådan.

Ja, borde resurserna läggas på något annat, både här och där?  Nu flyttas de om  från dem som verkligen behöver hjälp till dem som behöver mycket mindre, kanske inget stöd alls, på en massa områden? Vill vi ha det så?

Och, ja, precis som i skolans värld flyttas fokus från de verkliga orsakerna till problem, med lärarlegitimation, coacher för lärare osv. Så sant!

”… det är mycket som tyder på att legitimationen mest är ett luftslott. Åtminstone för förskollärarnas del. Förskolans kvalitet kan garanteras på andra sätt.

— Legitimationen flyttar fokus från den verkliga orsaken till de problem som finns, nämligen den omfattande neddragningen av resurser. På min förskola kan vi till exempel numera bara ha ett par timmars kvalificerad pedagogisk verksamhet per vecka för varje åldersgrupp. Resten av tiden leder resursbristen till att vi får improvisera verksamheten.

Han tror att legitimationen kan föra med sig att ytterligare ansvar läggs på förskollärarna för hur det är i förskolan.

— Legitimerade förskollärare ska klara av att hantera alla situationer, oavsett hur resurserna ser ut. Det ligger underförstått i den fina titeln.”

Den amerikanska skolforskaren Diane Ravitch säger om t.ex. professionaliseringen i skolan, där jag tror lärarlegitimation bara är en yttre formsak (se Diane Ravitch om samma tema, dvs att blickarna riktas bort från bland annat fattigdom som en viktig orsak till problem. Tänker också här på vad forskning har visat vad gäller utbildning i ojämlika samhällen):

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen [skolor som drivs med skolpeng], med förnyat pushande för skolpeng.”

Aron Etzler skriver intressant i ”Trondheimsmodellen” angående privatiseringar att initialt så vinner företag upphandling från kommuner, när det privatiseras, men så småningom som vill de privata företagen ha mer och mer betalt, så i slutänden har man kanske inte vunnit något – och kanske t.o.m. förlorat kontroll över både verksamhet och ekonomi?

Och vad gäller skolan så har andelen vinstdrivande företag ökat på bekostnad av de icke-vinstdrivande. Se Bengt Sundell i ”Andelen icke vinstdrivande skolor minskar.”

Ja, det skulle behövas en massa snällhet! Kan verkligen pepparkakor hjälpa?

Men börjar högern få det hett om öronen? Se Lena Sandlin i ”Historieförfalskarna inom (M).”

Bengt Göransson skrattar och säger spontant:

”– Det är otroligt. De är fräcka. De satsar på okunnighet.
Om programmet innehåller en sorts bekräftelse på att de alltid har skapat demokrati –  det vill säga ett slags retroaktiv historieskrivning – då ska man fundera över vad de skriver om samtiden.”

Och som sagt ”Reinfeldt: De utförsäkrade får väl söka stöd hos anhöriga.” Men de som inga anhöriga har att söka stöd hos?

De med minst behov och mest pengar kommer att gynnas alltmer i framtidens Sverige?

19 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Kan det vara så att privatiseringarna, av bland annat apoteken, gynnar dem som minst behöver dem? Gör det bekvämare för dem som är minst beroende av dem och kanske också har mest pengar? Och minst för dem som mest behöver dem och har minst pengar? Kan det vara så att den så kallade valfriheten missgynnar dem som har störst behov och gynnar dem som har minst?

Och kommer alla att ha tillgång till bra äldrevård (inklusive bra demensvård) i framtiden? Kommer den att kosta skjortan för vissa, som för kvinnan i artikeln ”Jag vet inte om jag kan bo kvar”?

Och ja, vi behöver ta tillvara allas resurser i ett litet land som Sverige. ”Det är förödande för Sverige när skolan inte fungerar” (jag vill bara påpeka att jag är lärare och jag tror inte på friskolesystemet) och ja, vi behöver att arbetslösa kompetenshöjs och sätts i vettiga åtgärder (inte i förödmjukande fas 3-åtgärder). Se också ”Malmö stad anställer 100 långtidsarbetslösa”.

Jon Weman har skrivit en bok om Åtgärdslandet;

”Den här boken, byggd på intervjuer, myndighetsdokument och forskning, skildrar och granskar en dold värld av iskall byråkrati, absurda regelsystem och giriga entreprenörer.

Men den ställer också frågor. Varför är du arbetslös? Vill politikerna egentligen att arbetslösheten ska försvinna? Är Arbetsförmedlingen till för att förmedla jobb? Vilka fuskar mest – de arbetslösa, eller myndigheterna? Varför heter det att vi måste arbeta mer, när så många är arbetslösa? Boken vänder och vrider på problem som annars tas för givna i samhällsdebatten och tittar på dem ur nya synvinklar. Är Arbetsförmedlingens verkliga funktion en annan än den officiella? Är arbetslösheten kanske i själva verket nyttig – för vissa?/…/

Men vänta, det finns mer! Allt är inte hopplöst om du hamnar i Åtgärdslandet. Medborgarna gör sig hörda och bedriver motstånd på flera sätt. Du som läser den här boken kan ta del av dessa erfarenheter, känna att du inte är ensam och få en överblick över varför landet ligger som det ligger./…/

Bra att veta inför resan:

Vaccinationer: Kan vara bra att vaccinera sig mot klyschor, nyspråk och hyckleri innan resan.
Kommunikationer: Landet präglas av klimatsmart resande. Att förvägras bidrag till busskort anses t.ex. ”inte vara en godtagbar orsak till att inte gå på möte”

Infrastruktur Åtgärdslandet:

Flygplatser: 0 st
Helikopterplattor: 0 st
Hamnar: 0 st
Arbetsförmedlingar: 310 st”

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

10 december, 2010 § Lämna en kommentar

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren ‘Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten’ om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i ‘Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt’!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Elitens avvikande beteende eller ett samhälle med inga skatter alls – åt helvete med de fattiga – hur vore det?

20 november, 2010 § Lämna en kommentar

”Ska vi fortsätta bygga palats efter palats för de rika? Eller anständiga bostäder åt de fattiga? Hur röstar senaten?”

Ett rungande enigt:

”Åt helvete med de fattiga!”

Ja, vi behöver verkligen livsstilsexperter!? Fast vad kostar dessa? Kommer människor i gemen att ha råd med dem? Har människor ens idag råd med dem? Vi offrar integriteten på hälsans altare. Ja, och det finns ”minskat förtroende för forskning – ökat förtroende för vidskepelse.” I chatt med Göran Greider igår skrev en kvinna ungefär:

”Även om jag fick ut hela min lön helt obeskattad [dvs. om vi inga skatter hade alls] så skulle den inte räcka till en bråkdel av all den samhällsservice jag skulle vara tvungen att betala för.”

Och, ja, hon har rätt. Allt lägre skatter kommer att göra att vi får betala mer och mer, direkt ur våra egna fickor. Så mycket att de extra slantar vi nu för tillfället får har ätits upp – och kanske med råge inom några år, när pengarna inte räcker för att med allmänna medel finansiera skola, vård, omsorg, försäkra sjuka och arbetslösa osv. Men inget är ödesbestämt! Att vi måste dra ner på detta allmänfinansierade är inte skrivet i sten.

[Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i sin första ledare i Västerbottens folkblad, där han skriver om (s) och ”förnyelse” (vad den nu är) och Suhonen är bra:

”Analyserar man Socialdemokraternas valresultat sen Kjell Olof Feldts nya ekonomiska politik inleddes 1982 är det lätt att se att högerorienteringen inte varit gynnsam för partiet. Denna förnyelse är alltså inte ens ny.

Med de nya moderaterna är också utrymmet i mitten begränsat. Risken är att man med förslag som Thomas Östros och Ilja Batljan presenterar placerar sig höger om moderaterna.

Istället borde en ny vänstermitt presenteras och den måste ta sitt avstamp i den misslyckade väg socialdemokratin valt. En linje som fått arbetarklassen att i manfall lämna partiet och medelklassen som inte är egoistisk men anpassar sig till ett hårdare samhälle där urgröpta
skyddsnät inte ger dem ett bra skydd.

[ja, man borde lyssna på gräsrötterna, både inom och utom partiet, utan dem når man ingen bred framgång].

Socialdemokratins nedbrytande högerposition gör att förnyelse idag måste gå mot mitten – alltså åt vänster.”

Den andra nya ledarskribenten i Västerbottens folkblad skriver också väldigt bra i ”Ett samhällskontrakt – en klok (s) politik för medellassen gynnar även de svagare grupperna.” Vad bra!]

Bra vård kostar pengar (se Ylva Johansson i ämnet. Men svensk sjukvård är än så länge billigare än den privatiserade amerikanska??), och som Göran Greider skriver i ledaren ”Vinter med SJ och filmfantaster i Leksand”:

”… Vem vågar ta tåget till Arlanda för en chartersemester om det är så osäkert att komma fram?
Eländet med kollektivtrafiken gör inte bara livet i landsort och landsbygd svårare. Det privatiserar också våra liv. Bilen går tyvärr segrande ur detta.

Men en så här vacker dag struntar jag i det.

Så läser jag nyheten: Ekonomin snart i balans. Det är Riksgäldens Bo Lundgren som har det glada evangeliet. När jag ser det blir jag nästan rasande. Varför ställer sig då inte alla upp och säger: Vi har överskott i statens finanser därför att vi underskott i infrastrukturen.

Tacka fan för att det offentliga utarmas och för att tågtrafiken fungerar allt sämre, när skattenivån i det svenska samhället oavbrutet sänks och nödvändiga investeringar skjuts upp!

Förmodligen skulle det kosta ett halvt jobbskatteavdrag att slippa tågkaoset. Det vore det värt.

Men så är det: Borgerligheten har lyckats privatisera själva vårt sätt att se på oss själva och samhället: Hellre en extra hundralapp i handen än ett punktligt tåg, en skolvaktmästare eller kort väntetid på akuten.”

Men nu skär högerregeringen ner på underhållet med 700 miljoner kronor. Så saker lär knappast bli bättre.

Göran Greider svarar en annan läsare i sitt chattande med läsare igår:

”Det tragiska är att vi har kommit att tala om sociala rättigheter som om det just bara vore bidrag.

[och hur kan det bli med privata utförare, t.ex. inom privata assistansbolag. Apropå ‘fusk’.

‘I ett fall hade två döttrar i Sverige till en påstått handikappad person bildat ett privat assistansbolag och fått ut pengar – men pappan bodde i Spanien och hade inget behov av hjälp.

Detta är inte bara fullkomligt otroligt. Det är mer upprörande än något annat fusk – eftersom det i sista hand går ut över dem som verkligen behöver hjälp och som inte alltid får det.’ Exakt!].

Nu tror jag att det är viktigt att berätta att en bra a-kassa eller sjukförsäkring är saker som stärker alla löntagares makt – ju svagare dessa välfärdssystem blir, desto mindre kaxiga blir löntagarna. Men det räcker inte heller för att väcka liv i arbetarrörelsen. Den måste skaffa sig en idé om vart detta samhälle ska röra sig – och det har man inte nu.”

Och det handlar inte bara om oss löntagare utan också om småföretagare, som också gynnas av trygghetsnät.

Och han avslutar sin chatt igår med:

”… det är bättre att definiera en stor och bred arbetarklass från de fattigaste till de som rentav har hyggliga löner [!!!!!!] – för alla dessa har i slutändan gemensamma intressen.”

Och han har också rätt, tror jag!!! Medelklassen i USA har det tufft idag och riskerar en kommande kollaps menar somliga (där ena halvan går åt de fattigas sida och den andra åt de rikas, samhället blir tudelat, polariserat och vad kan DET innebära?); med belånade upp över öronen för sitt boende, därför att det är dyrt om man vill bo i hyfsade områden (med bra skolor för sina barn, ja, boendet är klart segregerat i finhet och inte minst i stökighet eller icke stökighet), eftersom man behöver två försörjare måste man ha två bilar och det kostar pengar, sjukförsäkringen drar massor av pengar och (när man behöver använda den så visar det sig att den inte täcker ditten och datten och många i 30-årsåldern med familj chansar att inte ha någon för att alls få ekonomin att gå runt), barnens utbildning kostar skjortan (vilken är ett halmstrå för att, möjligen, ta sig in i medelklassen).

USA, Storbritannien och Portugal är de mest ojämlika av de rika västländerna och med detta följer en rad problem; vad gäller

  1. fysisk och
  2. mental hälsa
  3. drogmissbruk
  4. utbildning (vadå, ta tillvara alla de resurser vi har? Skulle vilja blogga om detta också), i Storbritannien demonstrerade ungdomar mot höjda avgifter för sin utbildning. Men de skildras som våldsverkare och beskrivs som ‘riff-raffs’ eller ‘slödder’, misskrediteras av media.
  5. fängelsestraff
  6. fetma
  7. social rörlighet
  8. tillit och samhällsliv
  9. våld
  10. tonårsfödslar
  11. barns välmående

Se recensionen ”När Sverige var framtidens land”.

På The Global Sociology Blog kan man läsa i blogginlägget ”Don’t Mess With The Dominant Class” eller ”Djävlas inte med den dominerande klasen”:

”… det är lustigt hur någonting blir kränkande/upprörande bara när det påverkar de vita, medel/övre, professionella/yrkesklasserna.

’Det som nu händer på flygplatserna [i USA] är helt enkelt en form av statlig förödmjukelse som har slagit till mot de professionella/yrkesklasserna.’”

Men vadå, en massa andra människor som blivit förödmjukande behandlade (ja, direkt utsatta för övergrepp), bland annat

”… interner i fängelse [som utsatts för våld, våldtäkter m.m., men de får skylla sig själva?] /…/

Unga afroamerikaner blir illa behandlade om de inte underkastar sig auktoriteter fort nog, en massa bruna/färgade i Irak och Afghanistan har blivit torterade, lemlästade, dödade och misshandlade, för att inte tala om bombade från luften”

Men så länge något

”… bara påverkar utlänningar, minoriteter och lägre-klass-människor, då förtjänar de troligen det, gjorde något för att förtjäna det och ska inte klaga. Och om de [ändå] gör detta, låt dem uppleva ännu mer statligt våld.

Så snart detta dock når de övre samhällsskikten, då är det upprörande kränkning av privatlivet [integriteten].

Problem definieras som verkliga problem [bara] om de berör de ’rätta människorna’. Då [plötsligt] handlar det om att staten går för långt.”

En kommentator skriver (i min något fria översättning):

”… staten går för långt när den ber eliterna att betala sin beskärda del av skatterna precis som alla andra [tycker de, somliga i eliterna]. Deras omedelbara girighet betyder mycket mer än befolkningens allmänna hälsa … ironiskt nog skulle landets allmänna hälsa på lång sikt också höja deras lägsta nivå [dvs. de skulle också gynnas hälsomässigt bland annat]. Men detta är ett ämne vi inte diskuterar tillräckligt ofta (men det är inte förvånande när man beaktar att elitklassen äger staten och media). Termen ’elitens avvikande beteende’ behöver vara på var mans läppar.”

Samme kommentator skriver senare (se inledande video):

”Två Mel Brooks-citat verkar alltid passa när vi diskuterar dynamiken hos eliterna.

[ur ‘History of the World’ eller ‘Det våras för världshistorien’:] ’Det är bra att vara kung.’

’Åt helvete med de fattiga!’”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Aron Etzlerreflektioner och speglingar II....