Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Annonser

Statusjaktens konsekvenser…

24 januari, 2016 § Lämna en kommentar

statusjakten konsekvenser a

Ser vi nu resultatet av ett alltmer ojämlikt samhälle, där status känns allt viktigare för väldigt många människor? En viss kategori får det allt svårare? Försöker och försöker att hänga med?

En person jag inte sett på ett tag stötte jag ihop med för en vecka sen. Hon undrade om vi fortfarande bor i vår lilla lägenhet!

”Jo, det gör vi.”

svarade jag. Det är lite lustigt, eller hur man ska uttrycka det: människor ”anklagas” för att de inte tar ansvar, men när människor verkligen gör det så undrar man över det!? 😉

Vad är viktigt? Är det ytan som är viktig?

Familj

  • tid för varandra
  • relationer
  • prata och se varandra
  • göra saker tillsammans

Socialt/vänner

  • hinner” jag höra av mig?
  • Umgås, middagar, fest
  • någon jag vet behöver mig lite extra
  • prata, skratta, dela saker

Fritid

  • tid hemma
  • sysslor
  • avkoppling
  • roligt
  • nödvändigt/måsten

Hobby

  • det jag tycker om att göra som ger mig glädje, avkoppling, utlopp för min kreativitet
  • musik, sport, läsa, baka, träna, pyssla osv.

Jobb

  • sysselsättning
  • tillfreds – trivsel
  • kolleger – gemenskap
  • arbetsglädje
  • meningsfullt
  • osv

Motion

  • rör jag på mig tillräckligt för att min kropp ska må bra?
  • Har jag hittat någon form som passar mig?

Vardag/logistik

  • rullar min vardag på på ett trivsamt sätt?
  • Stressar jag?
  • Har jag gjort ett schema i agendan som hjälper mig/oss med rutiner t.ex.?
  • Behöver jag ändra något?

Avkoppling/själen

  • har jag hittat tillfällen till riktig avkoppling? Ro? T.ex. bad, bastu, bok, musik, bön, avslappning av något slag osv…
  • kommer jag ner i varv ordentligt då och då?
  • Göra upp med saker

Om att betala skatt …

26 december, 2015 § 1 kommentar


Nicholas Freudenberg i boken ”Lethal but Legal – Corporations, Consumption and Protecting Public Health”:

”Lethal but Legal examines how corporations have impacted – and plagued – public health over the last century, first in industrialized countries and now in developing regions.

The reforms outlined here aim to strike a healthier balance between large companies’ right to make a profit and governments’ responsibility to protect their populations.”

Översatt blir detta något i stil med:

”‘Dödligt men lagligt’ undersöker hur företag har påverkat – och hemsökt – den offentliga hälsan det senaste århundradet, först i industrialiserade länder och nu i utvecklingsregioner.

De reformer som skissas här syftar till att hitta en hälsosammare balans mellan stora företags rätt att göra vinst och regeringens ansvar att skydda sin befolkning.”

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin lilla pamflett ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet” på s 52-53:

”Många nationella företag har större omsättning än hela länders BNP.

Några är till och med större än länder som Norge och Nya Zeeland och ändå är de fria att förvalta denna makalösa koncentration av odemokratisk makt och förmögenhet efter eget skön. De kan kringgå nationella regleringar, och betalar ofta låg eller ingen skatt.

Den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionen rapporterade 2008 att 83 av USA:s största företag använde dotterföretag i skatteparadis för att undgå skatt. 

Det internationella nätverket för skatterättvisa, The Tax Justice Network, sade att 99 av de 100 största bolagen i Europa gjorde detsamma. Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.

Stora företag spelar en allt mer antisocial roll i samhället.”

Amerikanskan Elizabeth Warren påpekar detta med att företagen (stora som små) är beroende av att vi medborgare betalar skatt för att finansiera infrastruktur, utbildning och polisväsende, se slutet av denna bloggpostning! Så att de betalar tillbaka något av detta är verkligen inte för mycket begärt!

Och vidare skriver Wilkinson och Pickett på s 52 att bolag existerar inte längre…

”… enbart för att producera de varor och tjänster som vi alla behöver. De tjänar också till att koncentrera enorm makt och förmögenhet i händerna på ett fåtal personer i toppen – och det är en funktion som vi inte behöver.

Det betyder att de så kallade ‘industrikapitalisterna’ står inför en enorm intressekonflikt och deras bolags välgång kanske inte ligger dem närmast om hjärtat.”

Nej, det viktigaste är om de kan suga ut så mycket pengar som möjligt till sig själva och sen får det gå hur det vill med företaget inklusive dess ”avnämare”!?

Ja, och det är återigen legitimt att prata om utsugning av ”arbetarna”!? Och till dessa ”arbetare” hör även lägre tjänstemän, ja, kanske de flesta tjänstemän, även många högre. Vi ser detta på att sjukskrivningarna ökar igen. Och, ja, vi säljer oss också, kanske inte alltid av nödtvång heller egentligen!? Vi kanske i högre grad skulle säga:

”Nej, det här står jag inte ut med! Här vill jag inte jobba längre, som behandlar sina medarbetare och avnämare som de gör! Och i ett företag, på en arbetsplats, som producerar undermåligare produkter än de hade måst.”

Stressen och pressen är enorm. Wilkinson och Pickett skriver om statusstress i sin bok och vad den i slutänden leder till. De hävdar att ett samhälle som är mindre jämlikt ökar denna stress – och konsumtionen, vilken i slutänden späder på klimatet, både det fysiska och det sociala/samhälleliga, i negativ riktning.

Sammanhållningen i samhället minskar, kriminalitet ökar osv osv osv. Och i och med att den sociala sammanhållningen ökar, så ökar ju en massa andra negativa faktorer och vi är inne i en ond cirkel.

På s 53 skriver de:

”I de ändlösa konflikterna mellan allmänna intressen och företagsintressen försvarar de sig naturligtvis av alla krafter. De använder sina kolossala marknadsföringsresurser, medier och politiskt inflytande för att bemöta vetenskapliga studier och bekämpa varje försök till lagstiftning som kan utgöra ett hot mot deras intressen.”

Och de är sällan särskilt altruistiska!

”Varför skulle de vara det?”

undrar vissa.

”Varför skulle de inte? Om de kan försörja sig och leva gott, varför skulle de inte vilja göra en verklig insats för andra människor – och för vår jord???”

Nej, för de har gripits av enorm girighet! Deras behov är bottenlösa troligen och det är kanske ett tecken på att de tidigt i livet inte fick det de behövde av då viktiga personer. Fick detta i mindre grad än dem som inte drivs av likadan girighet?

Wilkinson och Pickett skriver vidare:

”De förser kontrollsystemen med personer som kommer att försvara deras intressen, de lägger ut kolossala belopp på lobbying och ställda inför massiva bevis för de skador som vållas – alltifrån svårartad fetma, alkoholism och missbruk av skjutvapen till miljöskador – fortsätter de öppet sälja sina produkter.”

Detta bekymrar dem inte ett endaste dugg!

”Och till råga på allt detta, siktar företagen med hjälp av sin sofistikerade marknadsföring och reklam in sina krafter på att maximera försäljning och konsumtion – trots att vi vet att koldioxidutsläppen måste minskas med minst 80 procent för att vi ska slippa undan den globala uppvärmningens värsta effekter. 

Det borde inte ligga bortom de moderna samhällenas förmåga att garantera att produktionen sker med mänsklighetens och vår planets bästa för ögonen.

Hindret är att stora företag är så mäktiga att våra demokratiskt valda politiker är rädda för utmana dem, vilket betyder att de inte ens vågar tänka på alternativen.”

Och det orkar ganska många bland oss vanliga dödliga inte heller.

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Jag tror vissa jätteföretag kanske bidrar än mindre än många småföretag! Om man ser till storleken av företaget och det man bidrar med i form av skatt.

Status, hälsa och hållbar utveckling …

13 september, 2015 § Lämna en kommentar

Michael_Marmot

sir Michael Marmot

Från föredrag för 1,5 år sedan med läkaren Johan Hallberg om hälsa och hållbar utveckling.

Sju landmärken för hälsa och hållbar utveckling:

  • mer kroppsrörelse
  • grönare mat på tallriken
  • plats för föräldraskapet [och för andra slags nära sociala relationer]
  • plats för mänskliga möten
  • balansera stressen
  • närhet till naturen
  • närheten till kultur”

Hälsobefrämjande åtgärder stödjer hållbar utveckling.”

Så om vi är stressade riskerar utvecklingen inte att bli hållbar!?

-Det är inte hållbart som vi lever!

Levnads- och konsumtionsmönster behöver förändras radikalt.

Människans sätt kommer inte att förändras [nämnvärt].

Jag äger inte mina grejer, de äger mig.”

Ja, är det inte så i många fall?

Inre motivation och meningsfullhet är viktigt.

Vi behöver ekologisk, ekonomisk (sund företagsamhet) och social hållbarhet.

Att inte må bra [psykologiskt/mentalt] är en kraftfull riskfaktor för sjukdom och tidig död.

Vi hanterar kronisk stress på en massa olika sätt [coping].

Och många av dessa sätt av coping påverkar omgivningen [inte alltid på ett positivt sätt? Dvs andra drabbas (eller hjälps, om ens coping är bra)? Det blir en dominoeffekt? Negativ eller positiv beroende på hur man hanterar den kroniska stressen. Kronisk stress är dock aldrig bra!?].

Mänskliga, basala behov behöver fyllas [detta borde det tänkas på på arbetsplatserna runtom i landet – och i världen].

Samverkan – inte konkurrens [är hälsobefrämjande].”

Ja, här kommer det:

Hälsobefrämjande åtgärder gynnar arbetsplatser, företag och organisationer.

Ta tillvara personalens och patienternas förutsättningar!”

Se Marmotundersökningen/rapporten ”Fair Society Healthy Life.” Om denna kan man läsa:

Report abstract

In November 2008, Professor Sir Michael Marmot was asked by the then Secretary of State for Health to chair an independent review to propose the most effective evidence-based strategies for reducing health inequalities in England from 2010.

The final report, ‘Fair Society Healthy Lives‘, was published in February 2010, and concluded that reducing health inequalities would require action on six policy objectives:

  • 1. Give every child the best start in life
  • 2. Enable all children, young people and adults to maximise their capabilities and have control over their lives
  • 3. Create fair employment and good work for all
  • 4. Ensure healthy standard of living for all
  • 5. Create and develop healthy and sustainable places and communities
  • 6. Strengthen the role and impact of ill-health prevention.

The executive summary and framework of indicators are available above. Some other documents are also available:
– Key Messages of ‘Fair Society Healthy Lives’

 Task Group Reports

– Presentations and the graphs from the full report
– Summary of Views from the consultatio

– Background paper: a report of the qualitative findings from focus groups with deprived groups

– Economic Costs:
i. economic analysis
ii. economic benefits of health inequality reduction
iii. overall costs of health inequalities

 To mark one year since the publication of ‘Fair Society Healthy Lives’, the Marmot Review Team and the London Health Observatory produced baseline figures for some key indicators of the social determinants of health, health outcomes and social inequality that correspond, as closely as is currently possible, to the indicators proposed in Fair Society, Healthy Lives. There is more information available here.

By The Marmot Review Team Feb 2010”

Om sir Michael Marmot och sir Marmot om ”Statussyndromet.”

Samhälleligt bifall, statusstress, så kallad ”valfrihet”…

30 maj, 2012 § 1 kommentar

Har ingen aning vad för rubrik jag ska sätta på detta inlägg. Mitt i en hektisk period på jobbet.

Sönderstressade människor får vi i denna statusjakt. Man ska välja rätt i alla avseenden. Och väljer man fel har man bara sig själv att skylla. Man ska välja skola, vård i allt högre grad. Tvingas in i det vare sig man vill eller inte? Vinner egentligen någon på detta? Blir vi friare? Ökar valfriheten? Friheten att inte välja bland annat?

Minskar rentav valfriheten i en massa andra områden, därför att vi tvingas välja i en massa andra (där det är svårt att avgöra vad som är bäst till råga på allt).

Någon skrev att efter löningen kommit så är vägarna fullproppade i Stockholmstrakten – för då har man råd att fylla tanken igen. Har man så dyrt boende, så stora och energislukande bilar eller?

Och de superrika tävlar också! Bland annat om vem som har största båten, största huset osv. Se artikeln ”This port ain’t big enough for the both of us: Roman Abramovich’s $1bn yacht refused mooring on the Med because Saudi prince’s boat has already parked up.”  Jag förmodar att det kan gräma den saudarabiske prinsen, som har en mindre yacht än den ryske miljardären och så trissas deras tävlan upp, men på en helt annan nivå än vanligt folks (som dock också tävlar mer eller mindre fast på en helt annan nivå). Scrolla ner i artikeln för att jämföra de två yachterna med varandra.

Har vi råd med detta? Vad är livet värt?

Se vidare Robert H. Frank i ”Luxury Fever – weighing the costs of excess” samt hans ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class.” 

Folkets infrastruktur faller samman! Man överväger att införa fler och fler vägtullar i USA för att finansiera vägunderhållet. Där verkar de som har råd gynnas (om detta nu är att gynnas?), genom att de som åker i den snabbaste ytterfilen får betala mer.

Läs intervju med Tamas här. Ja, samhällsklimatet spelar roll.

Den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus, som undersökt de värsta seriemördarna i USA, skriver apropå samhälleligt bifall i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, man har skurit ner på arbetsmiljöåtgärder… Usch, kan vi riskera se mer av sånt här i dagens samhälle? Och i familjer i alla samhällsklasser? Eller döljs det mer i de ”finare familjerna”? Ja, inte otroligt.

Ja, man kanske ska försöka sig på ett litet ”Tjoho!” för att gaska upp sig?

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

25 februari, 2012 § 11 kommentarer

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

Den, med hans egna ord, ‘skamligt privilegierade’ David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ‘nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ‘lyssna’ på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ‘Den enda vägens politik’ i början av 1990-talet. Nu kallas det ‘Allmänintresset’. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ‘lyssna’ på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…

5 november, 2011 § 11 kommentarer

Om Franks bok ”Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.” Där kan man läsa:

”När löneklyftorna växer blir det de rikaste grupperna som driver på konsumtionen i samhället.

Tyngdpunkten i konsumtionsutgifter förskjuts uppåt och alla försöker följa med i karusellen.

I USA upplevs det som tvingande att följa med i standardjakten, inte minst därför att skolorna upplevs ha en kvalitet som följer prisnivån på bostäderna [precis det Elizabeth Warren säger angående medelklassens kommande kollaps, se nedan, men en annan amerikanska, Diane Ravitch, påpekar att det faktiskt inte är så att man väljer skola utifrån dess faktiska kvalitet, utan man väljer utifrån andra ‘kriterier’, ‘drivkrafter,’ där en är att man TROR att den skola man väljer är bättre].

Den som ligger kvar på en viss utgiftsnivå får i praktiken sämre standard.

Jämfört med andra.

I Sverige ser det ungefär likadant ut.

Om det på 60-talet handlade om att höja sin materiella status med en ny brevlåda, handlar det idag om att totalrenovera sitt kök eller badrum.

Frank ger själv ett exempel med gasolgrillar. De som köper vad som upplevs som extremt dyr grill vidgar perspektivet för alla andra. Effekten blir att allt fler lägger allt mer pengar på något så svårfångat som lycka. I materialiserad form, dessutom.

Ju lägre inkomst man har, desto större andel av lönen går åt till denna balansakt.

Samhällsekonomiskt är det vansinne, menar Frank.

Istället borde pengarna användas till samhällets förfallande infrastruktur och till en bra skola åt alla och till en sjukvård som garanterar alla medborgare en rimlig vårdnivå.

Privatekonomins samhälleliga konsekvenser blir negativa för de flesta amerikaner.

Den amerikanska drömmer krackelerar [se här och här och här].

Och i Sverige jobbar vi på i samma anda.”

Så bra skrivet – och troligen sant.

Och Göran Greiders och Mats Jonssons samtal finns här och här. Samt här finns Greiders ledare em detta seminarium, ”Mats kamp.”

Om ”Mats kamp” kan man läsa:

”… boken [är] ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv.”

Och lösningen är INTE RUT  (Barbara Ehrenreich skriver så på pricken om detta i länkad postning). Man behöver skratta mitt i eländet. Skattepengar borde gå till vård, skola och omsorg, samt till infrastruktur osv. Direkta nyttigheter för oss ALLA.

Amerikanskan Elizabeth Warren om ”medelklassens kommande kollaps” kan man läsa här och här.

I USA har man fått ägna sig åt positivt tänkande, se tidigare postning Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

Jo, vi behöver ”mer avund åt folket”!? Att man inte av skam tiger eller inbillar sig att det är vanligt att man jobbar sig upp från botten till toppen. Vi tjänar alla på att bry oss om varandra och vara solidariska. Utan att respekten för individen försvinner. Det behöver inte vara ett antingen/eller, borde inte behöva vara det.

Tillägg 6 november: Moderaterna/the Moderate Party, Muf, Svenskt Näringsliv, Johan Norberg, tankesmedjan Timbro, Stefan Fölster, Bäckström och Tove Lifvendahl är de sökord Google premierar? 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin status competitionreflektioner och speglingar II....