Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Annonser

Jämlika barn…

26 september, 2011 § Lämna en kommentar

I debattartikeln ”Jämlika barn leka bäst” kan man läsa:

”Under hösten drar arbetarrörelsen igång en kampanj för barns rättigheter i Sverige. Det är välkommet, framförallt när det gäller kampen för bättre ekonomiska villkor för många barn. Det krävs en mer aktiv politik än vad den borgerliga regeringen bedrivit.

‘Det mest verkningsfulla vi gör mot barnfattigdom är att genomföra ytterligare jobbskatteavdrag’, sa statsminister Fredrik Reinfeldt då debatten om barnfattigdom börjat ta fart. Om man bara har en hammare i sin verktygslåda tenderar alla problem att se ut som spik.

Barnfattigdomen är ingen slump utan ett av de mest talande resultaten av den borgerliga regeringens cyniska politik. Regeringen har finansierat sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka och arbetslösa. Och även sjuka och arbetslösa har barn. När fler föräldrar blir fattigare med regeringens politik ökar också antalet fattiga barn. Värst är det för ensamstående föräldrar som oftast är kvinnor och för familjer med utländsk härkomst. Barnen i de utsatta familjerna blir experter på att dölja den verklighet de lever i. Barn blir nämligen redan tidigt medvetna om att det är skamligt att vara fattig. Men den skam och skuld de känner borde egentligen vara samhällets skam och skuld.

När man lyfter frågan om barnfattigdom möts man ofta av argument som att ingen svälter i Sverige eller att barn i andra delar av världen har det ännu sämre. På det sättet försöker man definiera eller relativisera bort ett reellt problem, och det är att klyftorna i vårt eget land ökar. På den ena sidan större privatekonomiskt utrymme åt de som redan har.

På den andra sidan fler barn som växer upp med ökad risk för diabetes, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar. Som växer upp med högre risk för våld eller olycksfall i hemmet. Med ökad risk för mobbning, med mer ångest och oro, sämre utsikter till ett bra jobb och ett gott liv./…/

Slutligen menar vi att politiska beslut alltid måste analyseras ur ett barnperspektiv. Då går det inte, att som regeringen, bortse från att politik som drabbar vissa grupper av vuxna med nödvändighet också drabbar vissa grupper av barn.”

Vad bra skrivet!

Se Rädda barnen om barnfattigdom.

Statusjakt och dess konsekvenser…

4 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Denna text av Elin Grelsson ledde till följande reflektion…

Vid en viss punkt av materiell standard så blir vi inte lyckligare. Vid en viss punkt planas kurvan ut. Men upp till den punkten blir vi lyckligare. Har vi det alltför påvert så är vi mindre lyckliga. (Att ha det påvert år ut och år in gynnar dock inte kreativitet och gör det således inte lättare att ta sig ur sin situation. Hungriga lejon jagar INTE bättre).

Statusjakt – är det frihet? Och vad är det som driver oss där?

En person kommenterade mitt boende… Jag bor väldigt kompakt. Denna person påstod att jag var relativt fattig. Jag bara tappade hakan. Detta fick mig att börja fundera, verkligen. Till saken hör att jag har en bättre ekonomi än denna person och kan unna mig att resa, köpa de kläder jag vill (nu har jag inga väldigt extrema vanor där) och jag handlar dubbelt så mycket mat som banken har satt som schablon (den schablonen är låg!)…

Att någon bor som den bor kan ha diverse olika förklaringar, som denne inte alls ska behöva redogöra för – heller!

Man har gjort ett val. Av diverse olika anledningar och på grund av diverse faktorer. Slumpen kanske spelar in.

En viktig faktor för mig är dessutom att jag trivs i den lägenhet jag bor (bostadsrätt), trots att den är liten, och tror inte jag kan hitta en lika trevlig och med den placering den har (inte mitt i stan, men på cyklingsavstånd dit och nära till naturen). Dessutom bor jag billigt, har goda marginaler. Men som sagt, detta ska ingen behöva redogöra för.

Och apropå påståenden att sjukskrivna har det så bra, så kan jag ju vederlägga detta påstående. Jag var nämligen sjukskriven i sex år på hel- och deltid och vet vad det vill säga, att leva på en sjuklön. Detta bidrar också till att jag velat bo billigt och ha rejäla marginaler. För det finns ju inga garantier för vare sig det ena eller det andra.

Hur dömer och bedömer vi människor? Utifrån det yttre; hur folk bor, vilken bil de har osv? Och vart är vi på väg även här i Sverige?

Hur många har inte ansträngd ekonomi därför att de skaffat boende och bil som egentligen inte passar deras inkomster,  men som de kanske i mer eller mindre medveten statusjakt skaffat. Och naturligtvis är det upp till dem! Kanske syns detta inte heller utåt, utan vi tror att allt är frid och fröjd.

Amerikanskan Elizabeth Warren har skrivit om medelkassens kommande kollaps. I USA tillkommer dock andra faktorer, än här (men vi är i rask takt på väg i samma riktning) – också (ovanpå den rena statusjakten, men statusjakten bidrar nog starkt) – som bidrar till många medelklassfamiljers ansträngda ekonomier; som kostnader för sjukförsäkring samt barnens skolutbildning – och därmed också förknippat att där de bättre skolorna finns är boendet också betydligt dyrare, för dessa bostäder är så attraktiva. Pust! (till saken hör att bostadsstandarden i USA är ganska risig jämfört med den svenska, utifrån vad jag sett hittills, även i områden där boendet förmodligen är ganska dyrt. För att inte tala om där det är billigare).

Hon skriver dessutom att att familjer går bankrutt är vanligare än skilsmässor i USA. Och vi vet ju hur vanliga skilsmässor är (kanske är de ännu vanligare där?). Men det är pinsammare att erkänna att ekonomin totalt brutit ihop än att skilja sig. Det går att dölja finansiella problem litet lättare än en skilsmässa; man flyttar till en annan ort, flyttar in hos släkting och tillskriver det något annat osv. Det är socialt mer skamligt att bli bankrutt än att skiljas.

Amerikanen Robert Frank har skrivit om lyxfeber.

Och i kortutgåvan av Jämlikhetsanden kan man läsa:

”…ekonom[en], Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk’: Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.”

Se om bok av honom.

Varför har vi bottenlösa behov? Var daterar sig dessa? Kan dessa behov någonsin bli fyllda? Kan vi ”tillfriskna” från dessa/detta?

Jag jobbar ju också med barn och ungdomar. Nu tar många studenten. Vad kostar denna student idag? Vad innebär detta?

Jag läste också på ett annat ställe om barnkalas idag, som är helt annorlunda än de kalas vi hade en gång. Har alla råd att ha de kalas barn har idag? Vad innebär detta?

Jag kan inte heller låta bli att fundera över vad verklig frihet är… (rent parentetiskt är det konstigt med liberalernas politik angående skolan. De förespråkar mer auktoritära metoder och bort med ”flummet”, men i ekonomiska sammanhang är det låt-gå och den osynliga handen som gäller. Men det är kanske skillnad: vid en viss ålder förtjänar man frihet, före den åldern inte? De förra behöver inte kontrolleras, men däremot de senare!? Kan det vara därför vi ser det vi ser i världen och inte minst politiken idag?).

Slutligen kanske jag ska tillägga att jag är tillbaka på samma jobb efter min långa sjukskrivning. Så det är möjligt. Men det beror inte på att jag har en så fantastisk arbetsplats. Om man har den attityden att det är omöjligt (inte minst från politikerhåll), så kanske det blir självuppfyllande?

Välfärd är verkligen fortsatt möjlig!

Tillägg på kvällen: Se barnfattigbloggen, samt till exempel inlägget om att det kan vara ytterst kärvt för ensamstående pappor också. Orkar dessa barn prestera i skolan därför att de är hungriga, känner oro för sig själva, sin familj, sin förälder/sina föräldrar etc. (något också barn från bättre bemedlade föräldrar kan känna)? Och se professor Tapio Salonen om barnfattigdomen i Sverige. Samt rapport på Rädda barnens hemsida om barnfattigdom. Samt också här om barnfattigdom.

Rädda barnen på youtube.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin child povertyreflektioner och speglingar II....