Vilket samhälle vill vi leva i? Om självhävdelse och individualisering samt att den sociala rörligheten minskar…

30 juli, 2010 § 2 kommentarer

Gunnar Gillberg.

[Uppdaterad på kvällen samt 5 och 6 augusti, se slutet av postningen]. Jag har börjat läsa Daniel Linds bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” mitt i sluttampen av engelskastudier och efter ett år med högskolestudier (10 högskolepoäng) och heltidsjobb. Så min tid att tänka, skriva och reflektera är och har varit begränsad, men jag vill blogga ändå.

En spontan tanke när jag läst de första 19 sidorna:

”Hur ‘fri’ och ‘rättvis’ är politiken som bedrivs i motsats till den retorik man (’man’=politiker och inte minst de med makt idag, samt i main-stream media) har?”

För (inte minst) liberaler är ju frihet ett viktigt begrepp.

Man kanske inte direkt säger ordet ”rättvisa”, men underförstått så är det något man anser sig beskriva. Dvs. man säger mer eller mindre tydligt att generösa trygghetssystem gynnar dem som inte vill något och inte ”gör många knop” och missgynnar dem som vill något och jobbar hårt.

Jag funderade vidare angående de senaste två decenniernas politiska trender (som accelererade med vår nuvarande regerings tillträde 2006):

”Vilka och vad gynnas?

HAR vår ’frihet’ ökat och kommer den att öka mer med den politik som bedrivs – eller tvärtom minska?

Dvs. de mest privilegierade (de som fötts in i familjer med pengar och positioner och makt) får flest chanser och kommer att få allt fler?

Och de minst privilegierade kommer att få allt färre och kanske inga?

Leder det slags samhälle som nu med rask takt skapas till ökad kreativitet eller produktivitet)?

Eller till uppgivenhet hos de minst privilegierade och ’rulla-tummarna-attityd’ hos många av de mest välbärgade?”

Lind skriver bland annat på sidan 19 om ”Rörlighetsmatriser och syskonsamband”, att

”… bilden av den sociala rörligheten klarnar ytterligare om så kallade syskonsamband också inkluderas – ju större effekt de uppväxtvillkor som syskon delar har på deras framtida inkomster. Desto mer lika blir deras inkomster som vuxna. Ett starkare syskonsamband är alltså liktydigt med lägre social rörlighet”

I USA (som i forskning visat sig ha den lägsta sociala rörligheten) så har bland annat fyra tankesmedjor med olika politisk inriktning startat ett gemensamt projekt ”The Economic Mobility Project” vars syfte är att lyfta frågan om den sociala rörligheten och den amerikanska drömmen högre upp på den politiska dagordningen.

Ulf Lundén skrev i somras om ”Samma dröm men olika chanser”:

”Vårt samhälle har sedan länge genomgått en stor förändring. Vi skall alla vara självhävdare. Det handlar om individualisering på alla områden [se kommentarerna till detta blogginlägg].

Har denna utveckling också lett till en större social rörlighet? Fler klassresenärer? Nej, svarar forskaren Gunnar Gillberg vid Institutet för Arbetsvetenskap i Göteborg. Han intervjuas i senaste numret av tidskriften Kritisk Utbildningsskrift, Krut.

Han konstaterar i stället att klassbegreppet i stället fått ökad betydelse och relevans.”

Intervju med Gillberg i Skolporten.

Se också Gillbergs avhandling ”Individualiseringens villkor – Unga vuxnas föreställningar om arbete och självförverkligande.”

Detta var intressant och jag kommer nog att blogga mer om det.

Uppdatering 30 juli: se artikeln ”Aust[ralian] social mobility greater than US: report.”

Och se också artikeln ”Glapp mellan upplevd och faktisk självbild” från 2005:

”Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än här hemma.

Det framgår av en rad oberoende utländska statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild.

Men när vi allt som oftast av svenska medier och intressegrupper matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt för Sverige, skriver TCO-ekonomen Daniel Lind.

Under senare tid har allmänheten, via media, fått sig till livs att jobben flyr landet, att allt går åt pipan om vi inte genomför ’de nödvändiga åtgärderna’ som är ’bäst för landet’.

Avsändarna av dessa – högst tvivelaktiga – ’rapporter’ har som syfte att skapa en krisstämning i landet och därmed bana väg för de ideologiskt betingade reformer dessa intressen vill se.

Inte förvånande riktas fokus mot lägre skatter, försämrad arbetsrätt, förändrade konfliktregler, lägre löner och ersättningsnivåer samt avregleringar av offentlig verksamhet.

Dessa försök – som inte bara innehåller en oklok politik, men som ur ett helhetsperspektiv är väldigt enkelriktad – att göra ett särintresse till ett allmänintresse, är ett utmärkt exempel på hur en aktiv opinionsbildning kan leda till att sanningar etableras i folkmedvetandet utan att de med nödvändighet är sanna.

Vägen dit går via en förenklad argumentation som upprepas om och om igen. Som tur är kan den konventionella visdomen ifrågasättas.

Uppdatering 5 augusti: se rapporten ”36 beslut som har förändrat Sverige – LO-TCO Rättsskydd Årsredovisning 2009.”

Uppdatering 6 augusti: se ”Möjligheternas land” av Daniel Lind. Och Jan Eliasson på samma tema i artikeln ”Idag börjar det svenska valet. Använd din röst klokt i detta ödesval” :

”Nelson Mandela var 76 år när han fick rösta för första gången. 1994 ägde Sydafrikas första fria val rum där hela befolkningen fick rösta. ANC vann valet och Nelson Mandela blev president.

Men inte ens hälften av jordens länder är i dag fullvärdiga demokratier. Den mänskliga rättigheten som vi tar för självklar att fritt få uttrycka sin åsikt och delta i fria val förvägras fortfarande miljontals människor./…/

… årets val är ett ödesval, där två tydliga alternativ står mot varandra. Det handlar om grundläggande värderingar och om vilket samhälle vi vill ha. Tillsammans står mot var och en för sig. Fler jobb står mot ökade klyftor.

Den borgerliga regeringen leder Sverige i en riktning som oroar. Fyra år till med denna regering vid makten riskerar att förändra Sverige i grunden.

Under mina år i internationell tjänst har jag varit stolt över att vara svensk. Vårt land är känt för att vara ett öppet och modernt land med små klyftor, med jämställdhet mellan män och kvinnor och med stor social rörlighet.

I Sverige finns chanser för alla att förverkliga sina drömmar och bli det man vill. Dessa chanser måste ges till fler.

Min egen historia är just sådan. Från arbetarklassens Kålltorp i Göteborg till UD och diplomatins värld. Min resa har gått genom ett Sverige med avgiftsfria skolor, fri sjukvård och universitet i toppklass.

I få andra länder är detta möjligt utan pengar, kontakter och rätt namn.

Sverige har förändrats under de senaste fyra åren.

I Stockholm finns nu ett privat barnsjukhus dit bara de familjer som har lyckats teckna en dyr försäkring är välkomna eller de som har råd att betala 1 400 kronor för ett läkarbesök.

På Södersjukhuset ligger den privata hjärtkliniken vägg i vägg med den landstingsfinansierade.

På den privata kliniken kan du köpa dig förbi kön för 150 000 kronor.

Samtidigt riskerar svårt sjuka människor att utförsäkras och mista sin ersättning från sjukförsäkringen. Nya, hårdare spelregler växer fram för vården och omsorgen.

Annonser

Företagande och social trygghet – och också litet om olikhet i uppväxtvillkor…

12 juni, 2010 § 1 kommentar

Debattartikel i Dalademokraten lördag 12 juni.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar.

I USA betalar arbetsgivarna sjukförsäkring m.m. för sina anställda och vad kostar det för företagarna?

Det verkar MINST lika krångligt och byråkratiskt att anställa där som här, att döma av vad min pojkvän vittnat (han är amerikan och egen småföretagare i USA). Dock är han så hjärntvättad med propaganda mot skatter och har en god portion politikerförakt (som missgynnar dem med svag eller ingen röst).

Och för honom personligen skulle ju ett skyddsnät finansierat av alla betyda oerhört. Skapa en trygghet som skulle göra honom mer kreativ och förmögen att lösa problem.

Kortsiktigt kanske man blir problemlösande och kreativ av att ”få” kämpa, men på lång sikt tror jag att det BARA leder till sämre prestationer och sämre resultat för majoriteten av oss människor.

Läste också nu på morgonen krönikan ”Jag blödde näsblod – och stod kvar” i Lärarnas tidning, där man kan läsa om hur häpen den då färska läraren blev över hur barn kan ha det:

”Direkt från lärarutbildningen, med tusen idéer om hur olika situationer ska hanteras, ut i en verklighet som sannerligen överträffade fantasin.

Denna verklighet innebar ett brutalt uppvaknande för mig.

Om hur det ser ut i vissa familjer och hur lite skolan har att erbjuda dem som behöver mer.

En del elever åt sitt första varma mål sedan fredagen, på måndagen i skolan.

En elev hade med sig en potatis på fruktstunden.

En annan hade hål i skorna och såg nog gladast ut av alla när vi bestämde att vi hade frivillig innerast om det regnade.

Många hade kroppen full av oro av det slaget som inte är förenlig med koncentration på skolarbete.”

Skolan med disciplinering och elitisering…

23 mars, 2010 § Lämna en kommentar

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan – Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever – Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ‘sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin complexityreflektioner och speglingar II....