Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Annonser

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

9 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”


Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Krugman om det ökande inflytandet för konservativa ekonomer: ”Felaktigheternas herravälde”, samt om att Sverige är inte riktigt ett modernt land längre. Vi har skattesänkt och avreglerat oss ut ur det moderna…

1 december, 2010 § 1 kommentar

[Uppdaterad på kvällen, samt 2 december].

Paul Krugman skriver i bloggpostningen ”Reign Of Error” eller ”Felaktigheternas  herravälde” om en Sewell Chan (se bild ovan) som har en artikel i New York Times om det ökande inflytandet för konservativa ekonomer. Det Chan dock inte påpekar enligt Krugman är att

”… hittills har dessa grabbar [de konservativa ekonomerna] haft fel om allting.”

Krugman skriver något i stil med (i min amatöröversättning):

”De är framgångsrika därför att deras politiska falang är framgångsrik, inte därför att deras ekonomiska doktriner har visat sig vara korrekta eller ens rimliga.

Jag måste saga att när jag började med ekonomi förväntade jag mig att bevisning skulle betyda mer än den gör – men uppenbarligen verkar det som det att tala om för folk vad de vill höra har övertaget på den politiska arenan mer än i akademierna, men även där [i akademin] så är villigheten att klamra sig fast vid de berättelser man föredrar, vad alla bevis än säger, att vara imponerande.

Det finns ingenting att göra utom att fortsätta sälja in (sanningen), i längden kommer den, kan man hoppas, att segra, men i långa loppet…”

Man har kompetensskräck.

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”Jag skäms över att vara socialdemokrat”:

”Ibland skäms jag över att vara socialdemokrat. Jag skäms därför att partiet har suttit så länge på makten att det dragit till sig människor som till varje pris söker en plats i rampljuset.

Socialdemokraternas maktkamp blottas nu för omvärlden och kanske är det bra. De senaste åren har jag hört och sett saker som inte borde förekomma i ett parti som predikar solidaritet och allas lika värde. En kille som är för EMU slänger motståndarnas material i papperskorgen. En annan socialdemokrat får inte sitt material utdelat på ett möte, eftersom hon anses vara för ”mycket vänster” och  för att hon lyssnar på väljarna. En kvinna är tvungen att gå till psykolog för att hennes partikamrater är elaka mot henne. /…/

Många inom partiet har prioriterat bort andra jobb, familj, fritid och vänner för politiken. En del yngre blir också sedda för första gången när de blir  medlemmar i Socialdemokraterna. Det gör att vissa går från ungdomsförbundet och rakt in i partiet, utan att aldrig ha gjort något annat.

Socialdemokraterna behöver inte människor som krampaktigt klamrar sig fast vid partiet av rädsla för att förlora sina politiska positioner, som kan vara det enda de har.

Ärligt talat: partiet kan inte vara det enda viktiga i livet. Det finns faktiskt saker som är viktigare: familj, barn, fritid och vänner. Och sanningen är att en politiker ibland gör mer nytta på jobbet, på gymmet, på barnens hockeyträning eller i sin bekantskapskrets. För där – i verkligheten – möter man väljarna.”

Och Robert Sundberg skriver om moderaterna som fortsatt för en högerliggande politik som gynnar rika och välbeställda.

Men Göran Greider undrar om de och de andra allianspartierna egentligen vet vad de gör eller hur de ska hantera effekterna av den politik de för:

”Men ett lika fascinerande skådespel är det att följa den skadeglada borgerlighet som nu äntligen tror sig vara av med den socialdemokratiska rörelsen. Den bestal borgerligheten på ett helt nittonhundratal, ja, den tog dess mest begåvade politiska talang ifrån dem, Olof Palme. Nu hörs en lättnadens suck genom den borgerliga pressen: Socialdemokratin blir ett normalt parti, och med det menas att det drar mot mitten och slutligen överger alla systemkritiska ambitioner.

Vilken seger! Och vilket nederlag. Ty borgerligheten vet inte hur ensam den blir. Hur ser västvärlden ut i den försvagade reformssocialismens  skugga? Vi vet ju det nu – Teapartyrörelse i USA, högerextrem uppmarsch i europeiska länder, en total oförmåga att hantera klimatkriser, skyhög arbetslöshet och en global kapitalism som ofelbart går mot nya finansiella infarkter. Men inför denna dubbla kris har liberaler och konservativa inga svar, de har inte ens frågorna.

Vill man vara giftig kan man hävda att kapitalismen under ett knappt sekel överlät åt de socialdemokratiska rörelserna att hantera den sociala oro som en okontrollerad kapitalism frambringar. På egen hand förmår borgerligheten inte det. Socialdemokratins kris är i så fall bara början på en annan, större kris där de politiska systemens oförmåga att kanalisera missnöjet till något konstruktivt är det som skrämmer mest./…/

Vems blick mötte Persson under sina elva år vid makten? Han stirrade på börsmäklare i New York och till slut bara på en gård i Sörmland. Och Sahlin? Det bär mig emot att hacka på henne efter alla de antifeministiska kampanjer hon utsattes för. Men hon hör till de ledande s-politiker som formades i åttiotalets och nittiotalets högervindar, som var med och sållade ut de icke-lojala i partiet (till slut även högersossar som Nuder!), och som för länge sedan lämnat det där palmska- brantingska spänningsfältet.

Europeisk socialdemokrati utgör ett ruinlandskap. Men det har börjat röra på sig i rasmassorna.”

I ”Mitt liv på Statens järnvägar” skriver han:

”Sverige är inte riktigt ett modernt land längre. Vi har skattesänkt och avreglerat oss ut ur det moderna.”

Jag kommer troligen att uppdatera denna postning senare.

Tillägg på kvällen: se Kjell Rautio i ”Den halvt sociala tragedin hotar den framtida tillväxten!”

Men ”Unga mer intresserade av politik än tidigare generationer,

”Värnplikten är avskaffad och alla inom Försvarsmakten måste vara beredda på att göra utlandstjänst. Med den borgerliga regeringen har Sverige fullbordat resan från folkförsvar till yrkesarmé”,

Robert Sundberg i ledaren ”Sjuka, starka Sverige” om en diagnos på Sverige:

”7,5 procents arbetslöshet eller 370 000 personer. Hög ungdomsarbetslöshet, över 25 procent. Eftersatt underhåll av sådant som kostar skattepengar, som järnvägar. Allt i offentlig sektor finns det efterfrågan på, som bättre sjukvård, barnomsorg och utbildning. Men det tillfredsställs inte för det kostar skattepengar. Minimal nyproduktion av hyreslägenheter. Energibesparande, miljöförbättrande investeringsbehov föreligger. De möts endast måttligt./…/

Låg inflation blir lägre, kanske deflation. Räntemedicinen är trubbig. Den fördyrar inte bara för de som haft råd att konsumera mycket utan även för de som konsumerat lite eller inte alls./…/

Om offentliga sektorn expanderas, där efterfrågan finns på främst vårdpersonal, kan många jobb skapas även för unga. Nackdelarna är att alliansregeringen måste gå emot vallöften och höja skatter för välbeställda och välavlönade för att göra investeringar och kyla ekonomin och bostadspriserna. Detta för att påverka de grupper som främst ligger bakom bostadsprisbubblan, de som fått mest sänkt skatt.

Statsfinanserna försvagas om de offentliga investeringarna och expansionen av offentlig sektor är större än skattehöjningarna.”

”Sjuka och arbetslösa betalar jobbskatteavdraget” av Göte Johansson (s),

”Politiken är det viktiga” av Ingalill Persson (s),

ledarna ”Bra att diplomatin skakas om” och ”På andra sidan tillväxten” av Göran Greider.

Tillägg 2 december : se sidorna ”Nef – economics as if people and the planet mattered, monetary reform” eller ”Nef – ekonomi som om människor och planeten betydde något, monetär reform” samt “Positive money – we’re campaigning for a banking system that doesn’t cost us billions to rescue” eller “positive pengar – vi kampanjar för ett banksystem som inte kostar oss miljarder att rädda”. Vinsterna har privatiserats medan samhället får stå för kostnaderna, via skattepengar.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin fear for competencereflektioner och speglingar II....