Vadå, frihet och demokrati? Och vadå ens valfrihet?

4 mars, 2012 § 4 kommentarer

I ”Nyliberal styrningskonst under huden” i senaste nummer av magasin Tiden kan man läsa:

… den nyliberala styrningskonstens aktivism skapar en värld av asociala medborgare. I ständig konkurrens med varandra./…/

Nyliberalismen utgår inte från att människan är en homo economicus – den syftar till att göra henne till en sådan./…/

Genom aktiva politiska ingripanden skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad, i ett köpcentrum.”

Är detta ”frihet”?

Nyliberalismen skapar ‘rationella aktörer och framkallar marknadsorienterat beslutsfattande på alla områden.”

Själ- och empatilösa robotar? Vadå, bry sig om andra eller varandra?

Gagnas någon enda en egentligen av detta slags samhälle? Ens de rika? Som mer och mer måste bosätta sig i gated communities?

Wendy Brown (se föregående postning om att ”Nyliberalismen gör oss asociala”) skriver/säger:

[Ä]ven när staten drar sig tillbaka från vissa områden och vissa statliga funktioner privatiseras, så avvecklas inte styrningen, utan istället utvecklas en ny styrningsteknik.”

Så vilket system vi än väljer så krävs styrning!? Hör och häpna. Kunde man inte då fråga sig vilket styrningssätt som ger oss medborgare mest inflytande och vilket som ger minst?

Och vidare kan man läsa i artikeln:

Ett agerande som är mönstergillt ur ekonomiskt perspektiv kan därför fortfarande klandras ur ett moraliskt perspektiv./…/

Politik liksom ekonomi kommer att handla om nyttomaximering, den enda moral som gäller är påbudet att ständigt leta efter genvägar, där man kan få mer genom mindre ansträngningar.

Det att vara slut och själviskt beräknande är inte längre något klandervärt utan att vara en ansvarstagande aktör på marknaden – och i samhället.”

De ”smarta” kan således arbeta mindre, medan vi andra dumskallar måste arbeta till vi fyller 75 år!?

Vill vi ha ett samhälle med egoister? Och garanterar detta system att vi utnyttjar alla de resurser som vi människor var och en och tillsammans besitter utnyttjas? Vad slags människor premieras i detta system?

Skulle vi kunna motverka det genom att INTE välja privatskola, privat vårdcentral osv? Hålla oss till offentlig vård, skola och omsorg? Och försöka förbättra dessa verksamheter om och när de behöver förbättras?

Och återigen så undrar jag vad som säger att en friskola, privat vårdcentral osv skulle vara bra eller bättre? Det är som att köpa grisen i säcken? I vården har t.ex. läkaren ett informationsövertag:

Särskilt intressant blir informationsfördelningen när man studerar sjukvård. Läkare och patienter har olika mycket information om kroppen, olika sjukdomstillstånd och risker.

Efter ett besök på vårdcentralen kan du som patient sällan uttala dig om den vård du fått är bra eller dålig. Du vet inte vilka tester de genomfört, vilka de borde ha genomfört eller vilka behandlingar som är lämpliga.

Skillnaden i kunskap förstärks av den stora osäkerhet som förknippas med sjukvård. Är det behandlingen som gjort dig frisk eller är det kroppen själv som bekämpat sjukdomen? Var läkemedlet du fick helt onödigt eller nyckeln till ditt tillfrisknande?

Här finns uppenbara risker för att vårdgivaren utnyttjar sitt informationsövertag på en mängd olika sätt. Läkaren kan sälja på patienten onödig medicin eller avråda patienten från att genomföra en dyr operation som hon har rätt till.

Amerikanska studier visar till exempel att antalet genomförda kejsarsnitt påverkas av hur lönsamt det är för vårdgivaren att genomföra ingreppet.

Om man lägger till att det är närmast omöjligt att upphandla komplexa tjänster som sjukvård, så kan man med nationalekonomisk teori förstå vilka problem som vårdvalsreformer har att brottas med.”

Dessutom har det varit möjligt att byta vårdcentral och skola redan förut, så den möjligheten är inget nytt med den s.k. valfriheten.

Valfrihet och frihet är bara två retoriska begrepp för att manipulera människor? Men i det samhälle som håller på att växa fram så kommer inte människor att få ökande frihet eller kanske ens valfrihet, utan mindre? Därför att ”friheten” och ”valfriheten” handlar om hur mycket pengar du har. Läs intervju med Marta Szebehely Dagens Arena ””Det finns en naiv tro på konkurrens i välfärden”:

”– Det finns en väldig naivitet i Sverige i hur man ser på de här frågorna. Man tror att när man öppnar upp för konkurrens så kommer det automatiskt att bli bättre. Det påstår ju den ekonomiska teorin och den politiska ideologin. Men man vet inte.

Det finns varken svenska eller internationella studier som visar på att det skulle blivit bättre. Det är ju på ett sätt lite märkligt, för vi lever i en tid då allt man gör inom socialtjänsten ska vara evidensbaserat. Samtidigt är det här inte det minsta evidensbaserat./…/

Det som forskningen visar, är det ett grundskott mot hela den föreställningen?

– Ja, det tycker jag. Föreställningen bygger på fromma förhoppningar. Jag tycker man kan se på hur reaktionerna mot SNS-rapporten blev, främst från de privata utförarna i vård, skola och omsorg,.

De blev ju så extremt hätska och väldigt aggressiva eftersom de såg det som ett hot. Så uppfattar jag det.

Om vi går från att prata om kvalitet till kostnad. Ni kunde inte visa på några kostnadsminskningar?

– Nej precis. Den senaste uppföljningen är gjord av Socialstyrelsen som tittade på vad som har hänt mellan 1998 och 2003. Då jämförde man kommuner som har all sin äldreomsorg i kommunal regi med kommuner som lagt ut en del på privata aktörer. Då fann man att det var lite lägre kostnader i de kommuner som hade allting kvar i kommunen.

Hur kommer det sig tror du?

– Dels handlar det om transaktionskostnader. Upphandling kostar, kontroll kostar.

Men det har man inte koll på.

Jag hittade en rapport från Konkurrensverket där man hade intervjuat tjänstemän i femton kommuner.

Alla hävdar att det är bra med konkurrens. Men de kan inte svara på om det blivit billigare eller om kvaliteten blivit bättre.

Konkurrensverket skriver själva att det här beror på att målsättningen är politisk snarare än ekonomisk.

Tjänstemännen följer inte upp och tar reda på konsekvenserna eftersom det här är ett politiskt beslut.

Utgångspunkten är att konkurrens är bra, valfrihet är bra i sig.”

Och här kommer något viktigt:

Carema hade mellan åren 2007 och 2009 en avkastning på 33,4 procent på eget kapital, vilket är extremt högt. Hur ser det ut generellt?

– Den finns en studie när det gäller vård, skola, omsorg som kom fram till ett snitt på 15 procents avkastning på eget kapital, jämfört med hela näringslivets åtta procent.”

Så undra på om skola, vård och omsorg är intressant för riskkapitalister! Och de har all anledning att lobba för ”valfrihet”, ”frihet” och privatiseringens alla välsignelser.

Välfärdsföretagen ger alltså nästan dubbelt så hög vinst som övriga näringslivets avkastning.

Och hur får man då denna vinst? För att icke-privat vård, skola och omsorg är effektivare?

Ja, hur åstadkoms denna vinst? Jo, bland annat genom att man drar ner på personal. Färre personal innebär ett ökat antal liggsår säger Szebehely i intervjun.

”– Det finns en väldig tilltro från regeringens sida att kundval och konkurrens ska leda till ökad kvalitet. Man förlitar sig på att de gamla ska rösta med fötterna.

Är de inte nöjda med vad de får, så ska de byta till något annat. Men det där vet vi ju är ett problem.

För väldigt många äldre är det ett väldigt stort steg att göra ett byte, och steget är ännu större för dem som flyttat in på ett äldreboende.

Tvärtom finns det en del tecken som tyder på att de gamla faktiskt får mindre att säga till om när man förlitar sig på kundval.

Till exempel: om en gammal människa vänder sig med klagomål till kommunen eller utföraren och får svaret: ‘Ja, är du inte nöjd, då kan du välja en annan utförare’.

Då vet vi att det steget till ett byte är väldigt långt. Många känner att de vet vad de har, men inte vad de får. Och de är rädda för att det kanske ska bli ännu sämre.

På så vis upplever många äldre och anhöriga att ingen tar deras problem på allvar. De blir hänvisade till att byta, men när de inte vill, så känner de att de faktiskt har mindre att säga till om.

När du läser om den här historien om Carema, vad tänker du?

– Det som mina forskarkollegor i USA, Kanada och Australien har visat på, det verkar stämma. Alltså: Att de stora, ofta internationella, företagens ekonomiska fokus riskerar kvaliteten. Det är den tanken som slår mig.”

Annonser

”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin social changereflektioner och speglingar II....