Flyr verkligen direktörerna? Och var i så fall? Vi borde studera de rika? Kan gemenskap köpas för pengar? Och vilka är mest stressade egentligen?

SFI och den stora omvandlingen …

I inlandskommun i norra halvan av Sverige gör kommunen upphandlingar också av svenska för invandrare – Sfi. Det företag som hade det lägsta anbudet vann i den kommun där jag nu är på genomresa. För att klara sin ekonomi måste man nu dra ner på personalen, så den som är kvar får jobba sig fördärvad. Flera är på väg att bli helt slutkörda.

Jag undrar ganska sarkastiskt om ägarna dock ser till så att de inte går skadeslösa själva, dvs de försöker nog se till så de tjänar pengar på sitt företag*. Jag undrar hur mycket de brinner för att verkligen lära invandrade och flyktingar riktigt bra svenska och ge dem och personalen så bra förutsättningar som möjligt.

Läkare som rekryteras till större sjukhus litet längre söderut får språkkurser på annat sätt än via Sfi. Jag undrar om det kommer att bli allt större klasskillnad där? De lägre ner i samhället får nöja sig med stora klasser, outbildade lärare som dessutom är slutkörda, de kommer inte att få böcker, få undervisningen på webben, med program som inte ens personalen som ska handleda har fått adekvat tid att sätta sig in i.

För att spara dyra personalkostnader (och hur mycker skulle det inte kosta att anställa dem med adekvat utbildning och kanske också erfarenhet) så använder man datorprogram, som inte bara blir ett komplement, utan ersätter lärarledd undervisning.

Det är som gamla tiders fattigvård (nu också i skolan): den som bjuder lägst får anbudet.

*När jag nu gör en sökning på nätet hittar jag ett inslag i SVT om just detta företag, ett inslag som är drygt ett år gammalt och rör andra kommuner (även i södra Sverige). Där kan man läsa:

”Nu visar det sig att det här inte är första gången som bolaget uppmärksammats.

De gångna åren har Miroi vid flera tillfällen kritiserats i medier över hela landet, och även kontrollerats av Arbetsförmedlingen.

Myndigheten har funnit brister, men bolaget har gång på gång fått fortsätta efter löften om förbättringar.

Fick fortsätta trots Arbetsförmedlingens kännedom

Den uppmärksammade filmvisningen på Miroi i Hudiksvall, som svt berättade om i april, fick Arbetsförmedlingen kännedom om redan i höstas. Men den ledde efter dialog med företaget inte ens till ett kontrollärende./…/

På Miroi svettades man blod för att statens pengar inte enbart skulle hamna i ägarens ficka utan skulle leda till att medborgare fick det de var lovade, men ledningen ställde orimliga krav.”

Tycker detta är verkligen skit!

Här kan man läsa om jobbcoaching via det företag ovan som också bedriver undervisning i svenska för invandrare.

Och om undervsiningen ändå fungerar och eleverna är väldigt förtjusta i sina lärare (även de icke adekvat utbildade) eller aldrig haft bättre jobbcoach tidigare, så beror det knappast på företaget, utan på den anställde som jobbar häcken av sig och vill göra ett gott joibb och verkligen hjälpa en annan människa. Det bedrövliga är att samtidigt tjänar själva företaget på den verksamhet de bedriver trots att de vunnit en upphandling för att de gav det lägsta budet.

Se boken ”Den stora omvandlingen” och inte minst om personalen som såg till att verksamheten trots allt fungerade väldigt, väldigt bra trots dåliga (kanske rentav usla) förhållanden. Läs om ”När Attendo kom till byn”:

”I Örebro lade sig såväl Carema som Attendo under kommunens beräknade pris. Carema angav 31 miljoner kronor per år och Attendo drygt 29 miljoner kronor. Och lägsta budet vann – inte heller det en ovanlighet.

I juni 2007 skrevs slutligen avtalet mellan Örebro kommun och Attendo, som nu skulle bedriva verksamheten på Elgströmska huset för dryga 100 000 kronor mindre per brukare och år än vad kommunen hade räknat med.

En bra deal kan tyckas. Men den pressade kostnaden, och det faktum att Attendo dessutom planerade att lägga undan några miljoner till vinst, skulle visa sig ha ett pris. Inte minst för de som sattes att göra jobbet: de anställda på Elgströmska huset.”

Marta Szebehely, mångårig äldreomsorgsforskare, säger:

”– De stora företagen med sina jurister och reklamenheter har en stor fördel i upphandlingssituationer. De är duktiga på att formulera sig och lägga anbud. Ett stort företag har mer erfarenhet att skriva ett sådant anbud än en medelstor kommun.”

Och detta gäller både skola, vård och omsorg.

Göran Greider uttrycker det så bra i ”VINTER i välfärden”, samt om varför företagsmodellen är fel när det gäller utbildning…

Väldigt bra skrivet! Ja, det är VINTER i välfärden.

S borde sätta ner foten ordentligt och säga NEJ!

Greider skriver bland annat:

”Exempelvis blir de kvalitetskrav som det skissas på i praktiken betydelselösa, såvida inte en enorm och dyrbar kontrollapparat byggs upp.”

Sant! Ska skattepengarna verkligen gå till detta?Vinster borde förbjudas helt! Och tveklöst. Så bra skrivet!

Och mer om övermänniskoidealet: Och skolan plottras sönder. Den enes valfrihet blir den andres avsaknad av valfrihet. 

Och vad händer om skolor går i konkurs?

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Varför företagsmodellen är fel när det gäller utbildning”:

”Tim Holt skrev en fantastiskt bra postning för ett tag sen angående varför företagsmodellen inte är rätt modell för utbildning [i bloggpostningen ‘Utbildning och företagsmodellen‘]. Han postade den här som en kommentar.

Tim är naturkunskapslärare i Texas.

Han påpekar i sin postning att många nya företag öppnar varje år och nästan lika många företag läggs ner.

Det är häpnadsväckande att tänka på de företag som en gång var kända namn – som Polaroid, Eastern Airlines, Pan Am, Woolworths – som är borta.

Företag fungerar på det sättet. Nya öppnar, en del klarar sig, andra inte.

Gamla företag dör en efter en. Investerare lära sig att leva med omrörning, instabilitet, en viss mängd kaos.

[Detta slags] kaos är inte bra för barn. Inte heller är instabilitet det.”

Och i bloggpostningen  ”Skola driven med skolpeng slår igen, ungar övergivna” kan man läsa:

”En skola driven med skolpeng slog plötsligt igen sina dörrar, låste ute eleverna och kallade det att ge upp.

Skolans ägare sa att [skol/lokal]utrymmet bara kunde hantera 75 elever, men han hade skrivit in 400.

Föräldrarna var inte glada. De sa att skolan samlat in ungefär 2 miljoner dollar [ca 14 miljoner kronor]. De var förbryllade.

Det är jag också.

Hallå, detta är den fria marknaden. Affärer kommer och försvinner.

Saker händer.

Gå och handla nån annanstans, konsumenter.”

I länkad artikel kan man läsa:

”Sex veckor in i skolåret stängde en skola i Rocklin sina dörrar. Fyrahundra ungar fick i fredags veta att deras skola ska stänga och att tisdagen var deras sista dag i skolan. 

Men många föräldrar säger att Horizon-VD:n använder falska ursäkter för anledningen att dörrarna stängs till Horizon’s Accelerated Learning Academy campus. Arga familjer rasade ännu mer i tisdags över det många anser vara lama ursäkter för nedläggningen.

‘De får mellan 5 000 till 7 000 dollar i reda pengar [ca 35 000 till 49 000 kronor]  (för varje elev),’ sa föräldern Shauna Vorchers. ‘Det är 4,2 miljoner dollar [motsvande ca 29,4 miljoner kronor] i finansiering och han säger åt mig att vi inte kan stanna här och att han inte kan hitta en [annan, ny] byggnad eller fixa säkerhetsfrågorna? Skaffa en ny byggnad. Få hit polisen. Stoppa detta. Detta är inte sanningen.'”

Och varför har man säkerhetsproblem, kan man fråga sig! Inte undra på, i ett samhälle med enorma klyftor mellan människor.

Och privatiseringen av assistans utnyttjas av skrupelfria fuskare, vilket förmodligen gör att förtroendet för systemet undergrävs och det drabbar dem som verkligen behöver assistanshjälp! Bedrövligt!

Läs Ann-Charlott Altstad i ”Den sponsrade framtiden är inte vår – Ann Charlott Altstadt om sammanblandningen av samhällets eliter, och varför progressiva förändringar inte inträffar”:

”När kapitalet fick partibok – det senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden innehåller en av årets absolut viktigaste artiklar.

Daniel Suhonen och Felix Antman frågar vad som händer med vår demokrati när den politiska och ekonomiska eliten sammansmälter.

Näringslivets opinionsbildande verksamhet har som bekant varit en megasuccé, vi lever i ett land vi inte längre känner igen. Men idag har strategierna slipats till en skrämmande snillrik saklighet – om ett parti står i vägen för näringslivets intressen måste inte längre partiet förlora val, det måste förändra sin politik!

Suhonens/Antmans artikel hissar indirekt piratflagga över den socialdemokratiska kongressen 2013.

Kommer motionerna för att välfärdsimperierna ska fortsätta att håva skattepengar vara skrivna av pr-byråer på uppdrag av riskkapitalbolag? Vilka av kongressdeltagarna har själva armhålorna långt nere i syltburken och vilka sponsras direkt av näringslivspengar?”

Precis!

Och hon skriver vidare oerhört kritiskt mot media och journalistkåren:

”Till en krönika i Arbetet/LO-tidningen uppfann jag begreppet ‘Det eviga nuets diktatur’ för att fånga den tidsanda, politiska klimat där hur många Prime-, vård- eller korruptionsskandaler som helst kan avslöjas utan att det får några politiska konsekvenser.

För det är mediebevakningen som vaktar det tomma skalet demokratin och journalisterna och reportrarna stämmer av nyheter med det trånga borgerliga nuet utan att rapportera/analysera utifrån den ständigt expanderande rum-tiden.

Att vår samtid en gång häftig debatterades och kritiserades har fallit i glömska.

När det förgångna, bara några år tillbaka i tiden, kapats bort försvinner samtidigt de politiska alternativen och vägen mot framtiden smalnar av till en återvändsgränd. Allt vi har är detta nu-läge som tycks funnits förevigt format av naturlagar.”

Om att företagisera skolor; driva skolor som företag, med vinstkrav etc – om felriktad medicin för att lösa eventuella skolproblem…

Ja kolla inuti här. 

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Att göra skolor till företag” om…

”En intressant artikel [‘Ska vi göra företag av offentlig utbildning också?’] hos open.salon.com funderar över den nuvarande trenden att privatisera amerikansk offentlig undervisning.”

Hon påpekar bland annat i sin bloggpostning att skillnaden mellan finsk och amerikansk skola (bland andra viktiga skillnader) är att…

”…väldigt få barn eller familjer är fattiga.”

Och detta menar hon är en ytterligt viktig faktor för skolframgång – eller skolmisslyckande.

En kommentator skriver:

”När jag var rektor för en kämpande Title-1-skola brottades jag med orsakerna bakom mina barns svårigheter. Andras förslag [på orsaker till elevernas svårigheter] skulle ha varit – det är för att föräldrarna inte bryr sig, det är nånting med deras ras, det är för att de har haft dåliga rollmodeller osv.

Det föreföll uppenbart för mig att den underliggande orsaken till allt detta var enkel och ändå extraordinärt svår att komma tillrätta med. [Och] Den var fattigdom.

Inte förrän vi tar itu med den ökande vågen av fattigdom i vårt samhälle kommer alltför många av våra barn att svepas med denna våg in i liv som misslyckas med att ge dem förutsättningarna att bli effektiva, berikande medlemmar av vårt samhälle.

Om jordmånen är fattigdom så kommer inte plantan att växa sann och rak i en sån omgiving [annat än i extraordinära fall, den amerikanska drömmen är inte sann i USA sen länge].

Vissa skolor har haft stora framgångar i en fattig omgivning, men de är alltför få och vi verkar inte ha de resurserna för att kunna tillämpa de åtgärder som gjorde att de lyckades, på varje [annan] skola som behöver dem.”

I artikeln ”Ska vi företagisera offentlig utbildning också?” kan man läsa:

”These six factors, Berliner [se hans ‘Poverty and Potential: Out-of-School Factors and School Success‘] concluded, ‘are related to a host of poverty- induced physical, sociological and psychological problems that children often bring to school, ranging from neurological damage and attention disorders to excessive absenteeism, linguistic under-development, and oppositional behavior.

Berliner further observed that, ‘Because America’s schools are so highly segregated by income, race, and ethnicity, problems related to poverty occur simultaneously, with greater frequency, and act cumulatively in schools serving disadvantaged communities. These schools therefore face significantly greater challenges than schools serving wealthier communities, and their limited resources are often overwhelmed.’

The data which Berliner cites showed that, in 2006-2007, the average white student attended a public school in which about 30 percent of the students were classified as low-income. By contrast, the average black or Hispanic student attended a school in which nearly 60 percent of the students were classified as low-income, while the average American Indian was enrolled in a school where more than half of the students were poor. ‘These schools,’ Berliner concluded, ‘are often dominated by the many dimensions of intense, concentrated, and isolated poverty that shape the lives of students and families.’

Horace Mann believed that education had the potential to become ‘the great equalizer in the conditions of men.’ For that reason, he became an early advocate of the importance of public education for all citizens. Later, John Dewey insisted that ‘Since a democratic society repudiates the principle of external authority, it must find a substitute in voluntary disposition and interest; these can be created only by education.’

The continued de-funding and fragmentation of American public education- as exemplified by the growth of charter school movement – coupled with the relentless, continuing assault upon teachers, the imposition of management models dawn from the private sector, the continued dumbing down of curricula, and proposals to turn public education over to entrepreneurs and for-profit business are precisely the wrong direction for American public education. Sadly also, these proposals show how far this country has strayed from the grand visions of Horace Mann and John Dewey.

In his important book, What Money Can’t Buy, Harvard University political philosopher Michael Sandel warns against the continued creep of the values of market economy into the public square,  the end result of which he fears will be the creation of a market society in which everyone and everything is for sale. Decades earlier, the Marxist philosopher and social critic, Herbert Marcuse argued that ‘An economic system that encourages its young men and women to tailor their educations to the needs of the marketplace, irrespective of their hopes and ambitions, is an economic system that should be roundly condemned. A nation that discourages the study of art, music and the Humanities is a nation that will inevitably find itself populated by unthinking dolts and automatons.’

Everyone who is concerned about the future of this fragile democracy and about the education of our children and grandchildren must hope that it is not too late to reverse the trend toward the continued corporatization of American public education.

Pretty soon we’re not going to have a choice. It’s true, everything you say here, but government revenues are so drained as it is, privatization is pretty much through the breach.”

En kommentator till denna artikel skriver:

”Det jag tycker är verkligen skrämmande är att Obama har flyttat fram skolor baserade på skolpeng och skolprivatisering mer än någon president de senaste 50 åren – inkluderande Reagan och George W.”

Ja, nyliberalismen härjar även hos ”vänstern”, tyvärr! Se hur det är i Europa (Blair t.ex.) och här i Sverige (med s-politiker). Tror liberaler, (s) m.fl. att de ska vinna röstare genom detta? Förlorar de möjligen än mer på att de som troget röstat på dem ger upp helt om politik och blir soffliggare? Och vinner de ens heller medelklassröstare på denna högerpolitik? 

En annan skriver:

”Presidenten vill inte ens låta sina egna barn gå i offentlig skola. Varför ska mina då göra det?”

Trist! vadå, solidaritet med varandra – och kanske också oss själva? För vad slags samhälle håller på att skapas?

Nej, de som driver igenom denna skolpolitik sätter sina egna barn i annan slags utbildning än de beslutar för andra barns ungar. Dem vars förtroende de fått som folkvalda. 😉

En tredje säger:

”…offentlig utbildning reflekterar samhället runt den, endemisk arbetslöshet, grannskap vars enda synliga karriärväg är att handskas med droger, vapen eller kroppar och djup förståelse att spelet är riggat och detta kan inte kureras av något enda utbildningssystem.”

Så sant!

En fjärde skriver om:

”…lamebrained legislators attempt to force education to conform to the business model — that has been an absolute disaster.

The solution proposed — uniformity and rigidity — leads only to teaching to tests, and that will never lead to education. The only skill that develops is memorization. What we desperately need to teach is critical thinking skills — and that is a much more difficult task.

And that task is made even more difficult because so many of our religious and business (but I repeat myself) institutions insist on conformity, not ingenuity.

The business model doesn’t work because the raw material sent to our ‘learning’ factories is all too often inferior, that is to say, it is utterly unprepared by parents. No business can survive that routinely accepts inferior materials from its suppliers./…/

Once again, we see the triumph of so-called conservatism over reality, and we see the travesty of ‘American Exceptionalism’ rear its ugly head. As long as we continue to believe in our superiority as a people, and more particularly as long as we continue to believe the myth of the superiority of private business over public business, we will continue slide down the path toward mediocrity.”

Press och media utkämpar ett klasskrig – försvarar den elit de själva tillhör…

”Brittisk press utkämpar ett klasskrig, försvarar den elit de tillhör” skriver brittiske journalisten och författaren George Monbiot i artikel i december.

”Det handlar inte bara om Rupert Murdoch och hans anhang. Alla bolagsbaroner som förvanskat vårt politiska system måste demaskeras/kläs av [många måste agera som barnet i Kejsarens nya kläder].

Har vi någonsin blivit så dåligt servade av pressen? Vi står inför en mängd kriser – ekonomiska, miljö-, demokratiska – men de flesta tidningar framställer dessa vare sig klart eller rättvist. Den [media]industri som borde avslöja och blottlägga allt detta försöker istället styra och förvirra, att omintetgöra frågor och lägga locket på avvikande meningar [Precis!].

De män som äger tidnings- och mediaindustrin för ett klasskrig, och försöker till och med nu att försvara de 1% till vilka de själva hör mot dem som utmanar dem.

Men eftersom de kontrollerar största delen av samtalet [och människor litar på det som skrivs mer eller mindre blint, samt har svårt att tro att de styrs av människor i regeringen som egentligen inte vet befolkningens bästa, även om de påstår det och kanske t.o.m. tror på det], så värvar man ofta dess läsare att mobilisera mot sina egna intressen.”

Precis! Man tror att det som sker är ofrånkomligt, för det är så det har framställts så oerhört envetet, så nu är vi så rejält hjärntvättade med det, att vi tror att det är sant. En myt om finansieringsproblemet har spritts inte bara i Sverige, utan i Europa, och man har den i USA också! Vilka har intresse av att sprida denna myt kan också undras?

”Brottslighet och antisocialt beteende framställs som att de fattiga äter på varandra eller på medelklassen och de övre klasserna./…/

Även om bidragsfusk undandrar 1,1 miljarder pund från statsfinanserna varje år medan skattesmitning och skatteflykt undandrar mellan 40 och 120 miljarder pund, så förföljer tabloidpressen obarmhärtigt de små tjuvarna medan man låter de stora mafiosona [de riktigt stora skurkarna] gå fria.

I måndags applåderade högermedia regeringens plan att skära ner på bidragen för bostäder som det sociala består människor med som inte har råd med annat boende [???].”

Man skrev om den växande skandalen med underutnyttjande, något som the Mail menade bidrar till bostadskrisen, gör att större familjer inte får de bostäder de behöver. Här handlar det om flera hundratusen människor som har ett extrarum som det sociala betalar för med skattepengar (och som de egentligen inte skulle behöva, men som skulle kunna gå till andra behövande), vilket innebär kostnader à 500 miljoner pund per år. Men vadå, granska annat våra skattepengar går, till människor som definitivt inte har det dåligt ställt?

Monbiot skriver vidare:

”Men den privata sektorn, där graden av underutnyttjande är mycket högre, alldeles särskilt hos de mer välbeställda? När denna kolumn föreslog att dessa [senare] underutnyttjade hem skulle beskattas, så fick pressföretagen bärsärkarraseri. Bara de fattigaste ska bära kostnaderna för att lösa boendekrisen.”

Förmodligen oerhört sant!

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Vad är sunda statsfinanser?”:

”… orden sunda statsfinanser mest används för att försvara osund ekonomi./…/

Sunda statsfinanser handlar om att hindra bubbel­ekonomi för medborgarna genom att – om inte det privata agerar – själv investera.

Bostäder är ett utmärkt exempel. Hela vår stora privata skuldbörda (och den är mycket, mycket osund och stor) beror på fastighetsbubblan där våra gamla lägenheter [och hus] idag kostar fyra-fem gånger så mycket utan att något egentligen hänt med dem. De har bara blivit dyrare.

Eller – som en borgerlig ekonom skulle formulera det – de har blivit ‘mer värda’.”

Ja, kan bara hålla med! jag var och tittade på radhus nyligen (i stad med ganska låga bostadspriser jämfört med en stor del av landet, tror jag). Ett radhus byggt i slutet av 60-talet, så antagligen fortfarande ganska välbyggt. Ett radhus som skulle kräva, om inget annat, nya tapeter, mattor, målning inomhus. Badrummet hade bara våtmattor, dock ganska nyrenoverat p.g.a. vattenskada.

Besiktningen visade att det troligen var dags att kolla upp grunden (dräneringen), en del fönster behövde åtgärdas, samt det hade runnit vatten under ett takfönster (dock troligen inte allvarligt). Sen visade det sig också att radonvärdena var litet höga.

Detta radhus har förmodligen nu sålts nästan 0,5 miljoner dyrare än det utropade priset som var strax under miljonen. Vad kostar att åtgärda det som behöver åtgärdas? Så vad blir slutpriset för detta radhus? Som min pojkvän i USA dessutom inte tyckte var det mest attraktiva. Och det ligger inte centralt i stan heller.

Nej, jag tyckte inte det var värt det priset och att radonhalten var så hög som den var gjorde att jag definitivt tänkte om (såg inte de som budade på radhuset detta?).

Ehrenberg skriver i inledningen av länkad artikel:

”… orden sunda statsfinanser användas för att stoppa varje politiskt förslag om dessa kriser i Europa.

SÅVÄL SOCIALDEMOKRATIN som alliansen använder ordet i en slags tävlan om ansvar, det är lite genant att se men det fungerar uppenbarligen eftersom journalister okritiskt återberättar de orden utan en tanke på vad de innehåller. För vad är egentligen sunda statsfinanser?”

Se vad Monbiot skriver i sin artikel om att media försvarar den elit som de själva tillhör!

Läs intervjun ”Katrine Kielos klär av den ekonomiska mannen – i den nya boken Det enda könet synas den förföriska ekonomismen.” Se nedan. Stefan Sundström skriver om Hunger Games och skriver:

”… den var ju helt jävla otroligt bra.

Har ni sett den? En jävligt otäck men bra film, en kombination av Utöya och Idol. Som ju inte ligger så långt ifrån varandra om man tänker efter. 

Det mest praktiska om man vill förtrycka/förinta/förminska människor är ju att se till att dom förtrycker/förintar/förminskar varann. Så kan man ju sitta framför tv:n och titta på.”

Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

”Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

”Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

”Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

”Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

”NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

”… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

”Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också ”Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

– Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’”

 Läs också ”Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.”

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

[Kommer att uppdatera postningen under dagen]

I ”Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt” skriver Fredrik Virtanen:

”Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om

Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skatte­sänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Vi svenskar skänker mer och mer för varje år.

Välgörenhet är ett slags konsumtion.

Man visar sin identitet ­genom vad man väljer för julvälgörenhet.

Av samma skäl är det tidens individualism.

När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest.

Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.”

Så bra sagt! han slår huvudet på spiken här.

”Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i ­olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.

Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skatte­reduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes.

Vadå? ­Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, ­Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!

Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det för­färande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.

Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete.

Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan ­eller till annan välgörenhet. ­

Inte bara utförsäkrade som ­lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till ­exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria./…/

Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.”

Josefin Brink skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga”:

”Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla /…/

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet.

Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen.

Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga [se också ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’].

Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst.”

I enstaka fall är det också medelålders söner som tar hand om sina gamla föräldrar, som en man i USA som tagit hem sin gamla dementa pappa. Denne Amerikan är sjuksköterska, vilket också är litet ovanligt där.

De har föregått oss även i detta avseende – och nu härmar vi dem även i detta!

”Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster.

Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre.

Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster.

Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård.

Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor.

Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del./…/

… det [är] självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. /…/

Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.”

De som har det bättre ställt kan kommer att kunna köpa sig fria från att måsta ta hand om sina gamla föräldrar.

Läs också Virtanen i ”Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet”:

”Det är lätt att sakna den gamla skolan, de stora tänkarna och tvärbildade samhällsingenjörerna. Alva Myrdal, Tage Erlander, Ingvar Carlsson. Göransson ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige.

Den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan.

De inte bara spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga.

Den typen av anförare mår inte ett land särskilt bra av.

Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.

Rekord i vulgaritet

Statsminister Fredrik Reinfeldt är paradexemplaret på denna nya tid. Moderat­ledare har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.

Han är en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne.

Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent, han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare och han lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz.”

Är Virtanen ironisk? Men han har rätt; jag ger inte heller mycket för många, många ledande politikers ”bildning”.

Jag fick också en fundering angående underhållningen på Nobelfesten: tack vare att vi har haft ett system där alla får samma chanser att utvecklas, genom en sammanhållen skola och våra musikskolor, så kan underhållningarna under Nobelmiddagen hålla sådan hög klass. För vi har tagit tillvara ALLA barns förmågor (eller så gott som alla barns). Med den politik som förs och de allt större skillnaderna mellan människor tror jag att vi håller på att montera ner allt detta.

Och ja, vi håller på att få en oerhörd ytlighet tycker jag. Jo, absolut!

Och vad media ägnar sig åt ska vi tala tyst om!? Se Maria-Pia Boëthius senaste ledarkrönika i ETC, som ännu inte finns på nätet.

Tillägg (kommer nog att uppdatera själva postningen, så denna postning länkas på tidningssidor):

I ”Vägrar ge upp kampen” kan man läsa:

”Ända uppe i Kiruna råder det kris inom sjukvården. Här valde politikerna att gå tvärt emot sina vallöften och stänger långsamt ner akutsjukvården på Kiruna Lasarett. Istället får Kirunaborna vänta på en helikopter som ska skickas flera mil bort, beroende på väderförhållanden.”

Ja, och sjukhuset i Bollnäs går också över i Aleris drift. Bedrövligt!

Igår var jag också in på Byxshopen där jag bor, för att köpa svarta jeans, att bland annat ha på konserter. Före mig i kön stod ett par i övre medelåldern-kanske yngre pensionärsåldern, som inhandlat ett presentkort som slogs in i paket, lades inte i kuvert. Kvinnan kommenterade den musik vi hörde på det lilla torget utanför, där en mörkhyad tomte satt och spelade dragspel.

”Ja, det är ganska irriterande!”

sa den unge expediten.

Mannen i paret sa något om

”.. socialbidrag”.

För mig lät det så oerhört snobbigt! Tala om att sätta sig på höga hästar?

”Vi har minsann råd att ge bort presentkort på [dyra] Byxshopen!”

Och flyta ovanpå en dragspelare som sitter ute en vinterdag i snös och spelar. MIN reaktion var

”Hur kan man sitta här och spela i kylan! Mina fingrar skulle bli oerhört stela!”

som varande musiker själv.

Jag hade på tungan att säga:

”Skulle jag måsta vistas i en butik med den musik ni har i högtalarna varje arbetsdag skulle JAG smälla av!”

Ja, för att inte tala om det man får lyssna på hos frissan.

Men faktum är att jag uppskattar tystnad! 🙂 Jag har så gott som aldrig musik på hemma. I bilen, jo, men svagt. Jag behöver helt enkelt vila öronen i det yrke jag har?

Och vadå, kärlek och medkänsla i juletid? Vet inte om jag missuppfattade det paret gav uttryck åt, men jag tror inte det. Jag stod där kokande arg medan deras julklapp slogs in och jag betalade mina jeans och fortsatte vidare på min cykel. Cyklar för att det är så oerhört skönt och praktiskt när man ska in till stan. Jag får gratis motion, spar bensin och sparar miljön! 🙂

Uppdatering 12 december: Och när en fantastisk violinist står i tunnelbanan och spelar då noterar människor det knappast.

Om den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi: är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ antagonistiska mot en blomstrande marknadsekonomi? Ja, von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft…

Hur startar man en folkrörelse?

Hur startar man en folkrörelse idag?
Svar: Genom att människor
som förut inte har träffat varandra träffas.

Jag tror att grunddefinitionen
av oss människor idag är att vi
är ensamgjorda mediekonsumenter.

Men det räcker med att tre
eller fyra människor som inte
träffat varandra förut börjar prata om
vad som styr det här samhället
för att fröet till en folkrörelse ska uppstå.

Bryt ensamheten.

Ja. Men det är bara ett frö.
Sedan måste folk komma med förslag och idéer.
Det hårda arbetet börjar.
Det drivs ytterst av en enorm
i årtionden tillbakaträngd längtan
efter att få vara större än sig själv.
Så att man till slut bryter in i realpolitiken.

Realpolitiken, den är gjord av marmor.
Av de hårdaste materialen, den är
ofantligt tung, så som den sockel
på mer än tusen ton som statyn
av Peter den Store vilar på:
Det är själva sockeln som är maktens monument.
Den är gjord av vår ensamhet.

Realpolitiken står på en grund av absolut tigande,
absolut apati, absolut ensamhet.

Plötsligt hör man ett mummel inifrån marmorn.
Och en vacker dag slår någon upp
ett tält framför
en bank
en parlamentsbyggnad
eller entrén till ett stort företag.
.
Plötsligt börjar det
mumla inom var och en av oss.
 
GÖRAN GREIDER

[Uppdaterad under dagen].

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ antagonistiska mot/fientligt stämda/inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Min snabba översättning från engelskan (se också Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika”) följer:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten/kraften i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.”

Han kallar det inte retoriskt nedsättande för ’bidrag’, utan ’insurance’ vilket översätts som ’försäkring’!

”Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med, härkomst från 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram [program mot fattigdom]. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.”

Offentligt spenderande är alltså lägre än privat och har alltid varit? Tvärtemot vad högern och dess politiker, tankesmedjor osv, vill göra gällande, för att de ska kunna skära ner ÄNNU mer på social trygghet och göra det till ett privat intresse helt och hållet, kanske.

”I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik trots hög beskattning på flera olika sätt. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.”

Ja, vi behöver ta tillvara ALLAS förmågor i små länder som våra nordiska och vara öppna mot omvärlden bland annat genom att låta utländska studenter komma hit utan att måsta betala för sina studier, utan studera här på ‘samma’ villkor som våra egna medborgare:

”I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver de båda industrimännen Börje Ekholm, vd Investor, och Carl Bennet, vd Getinge, att regeringens politik håller på att leda till en katastrof. Studenter från utanför EU/EES flyr Sverige, vilket leder till brist på kompetent arbetskraft, försämrad konkurrenskraft och att samhällsviktig forskning och utbildning hotas.

Beslutet om avgifterna genomfördes utan ordentlig analys där regeringen gav högaktningsfullt fan i alla invändningar som restes. Och av de grandiosa löftena om generösa stipendiesystem för att bota bortfallet blev det en krum tumme. Ekholm och Bennet skriver.’

Omskolning och vuxenutbildning måste finnas för dem som inser att de hamnat fel – eller som kanske utvecklats i en ny riktning. Och är karriär det allra viktigaste i livet? Se Monbiot aningen ironiska råd till dem som vill göra karriär.

Fortsättning på Sachs artikel:

”Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.”

Och det finns all anledning att värna en skola FÖR ALLA apropå det med forskning och högre utbildning! Och som Susanna Alakoski sa i första programmet av Sommarpratarna, så är en skola för alla viktig för barn från alla samhällsklasser, även för dem som har det gott ställt: att se att alla inte har det som de har det!

”De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd [en massa människor i fängelse, man måste bygga fler fängelser].

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader.”

Forskning har visat att vinstdrivna sjukhus har högre dödstal än icke vinstdrivna.

Nej, jag tror INTE på privatisering av sjukhus som t.ex. Bollnäs sjukhus (om människor letar på nätet med sökord rörande just denna privatisering, så hoppas jag de finner mina postningar).

”von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Men svenskt näringsliv och vår nuvarande regering använder…

”… Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget [med vilken man] vill /…/ offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste.”

som Dan Josefsson skriver i en väldigt bra och intressant artikel.

Och (s) borde verkligen våga tro på sina grundläggande värderingar och föra fram dem.

Mer att läsa:

Alliansfritt Sverige: “Varför ska McDonalds göra reklam när moderata riksdagsledamöter kan göra det åt dem?” Gratis!

Det progressiva USA om amerikansk bostadsstandard.

Vänstra stranden i ”Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?”:

”Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?

Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.

Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ‘Omsorgens logik’ varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.”

Men kanske hjälper det om vi förlitar oss på Gud? Suck!

Tillägg på eftermiddagen: Alliansfritt Sverige om vanvårdsskandal på privat äldreboende (drivet i Caremas regi); allt som kostar ifrågasätts.

Och apropå högerkrafternas och svensk medias retorik (samma argument används och har använts i USA för att försämra de trygghetssystem de har där); ”Ryktet om bidragsfusk hotar trygghetssystemen”:

”Regeringen bekämpar icke-problem med icke-lösningar. Det är, lite hårdraget, kontentan av en ny rapport från Riksrevisionen där man granskat statens åtgärder mot bidragsbrott. I rapporten ifrågasätter revisorerna själva grunden för regeringens åtgärder: de orimligt höga uppskattningarna av bidragsfuskets omfattning.”

Göran Greider i ledaren ”Saab i en roddbåt till Kina”:

”… det är också viktigt att så mycket som möjligt av den industriella väven i det här landet överlever. I den ingår såväl ingenjörernas som de kollektivanställdas kunskaper och i långa loppet är den typen av kunskaper nödvändiga för att en nation ska bli något annat än en ren handelsplats.

Jämför Storbritannien och Tyskland. Ett skäl till att Tyskland alltid tycks stå starkare än Storbritannien är att tyskarna inte gjort sig beroende av enbart finans-kapitalism och tjänstesektor utan har varit måna om att bevara en industriell väv.

Varje land som tänker sig att i framtiden kunna bidra med att ställa om samhället i klimatvänlig riktning bör värna om denna industriella väv. Den var förr nyckeln till miljöförstöring, är det fortfarande, men blir mer och mer också en nyckel som kan öppna dörren till en miljövänlig framtid./…/

Jag känner en enkel skadeglädje över att den industrifientliga Alliansregeringen här kanske kommer att få ordentligt fel./…/

De sitter fast i de senaste femton årens trend, där handelskapitalismens dygder ersatt industrikapitalismens.

Dessutom tror uppenbarligen regeringen att det är viktigare med RUT-avdrag och krogsatsningar än satsningar på industrin. /…/

… det är roligt att få vara skadeglad ibland.”

Alliansen och kanske inte minst moderaterna har kompetensskräck? Läs också om skatterevolten som kom av sig – De senaste finanskriserna har dock visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera:

”Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter.

Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.”

Och ”man ska våga bli gammal.”

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Fattigdom – ett amerikanskt brott? Förbud mot tiggeri och hemlöshet börjar höras även här i Sverige…

[Uppdaterad 13 oktober, se slutet].

Barbara Ehrenreich skriver om nyutgåvan av hennes bok “Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller “Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott” att…

”… när jag färdigställde det ursprungliga manuskriptet [till Nickel and Dimed, på svenska Barskrapad]  så befann sig USA i en era där välståndet verkade gränslöst. Tekniska innovatörer/uppfinnare och riskkapitalister förvärvade plötsliga rikedomar och köpte upp residens [McMansions] som dem jag städade i Maine och till och med ännu större.

Även sekreterare i en del hi-tech-firmor gjorde sig plötsliga förmögenheter på optioner. Man pratade löst om en permanent erövring av konjunkturcykeln och en kaxig ny anda som infekterade amerikansk kapitalism. På en affischtavla i San Francisco proklamerade en elektronikfirma ’Make love not war’ och underst ’skruva åt det ett tag till – och gör bara pengar.’

När Barskrapad kom ut i maj 2001 hade sprickor börjat uppträda i dotcombubblan och aktiemarknaden hade börjat vackla, men boken kom ändå uppenbarligen som en överraskning, till och med som en uppenbarelse, för många.

Gång på gång så kom folk fram till mig det första året eller två efter den publicerats och öppnade med orden ’Jag hade ingen aning…’ eller ’Jag insåg inte…’

Till min egen förvåning klättrade Barskrapad snabbt på bestsellerlistorna och började vinna priser. Kritik har förstås också samlats under åren. Men för det mesta så har boken blivit mycket bättre mottagen än jag någonsin kunde föreställa mig att den skulle bli, med ett inflytande som sträcker sig långt in i mer välbeställda klasser.

[Jo, jag tror att det kan finnas människor som har det okej som inte har en aning om hur många människor faktiskt lever och jag tror också att det finna många som har det bra ställt som inte alls tycker att situationen är bra och reagerar över förhållanden här i Sverige också. Alla med en massa pengar är inte egoistiska girigbukar och får kanske oförskyllt ta skit för alla dem som skiter i sina medmänniskor].

En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet. Och om jag fått 25 cent (knappt 2 svenska kronor) för varje människa som talat om för mig att han eller hon nu ger dricks mer generöst, skulle jag kunna starta min egen stiftelse.

Det som är ännu mer glädjande för mig är att boken har lästs av många låglönearbetare. De senaste åren har hundratals skrivit till mig för att berätta sina historier: mamman till en nyfödd vars elektricitet just slagits av, kvinnan som precis hade fått en cancerdiagnos och som inte har någon sjukvårdsförsäkring, den man som nyligen blivit hemlös som skriver från en biblioteksdator.

[I somras var jag på ett bibliotek i stad i mellanvästern för att försöka hitta en film att se på datorn. De hade mest VHS-filmer, dvd-filmerna var svåra att hitta. Jag blev ganska beklämd när jag såg detta och tror att vi fortfarande har bättre bibliotek här i Sverige, men tror vi är på väg mot allt sämre bibliotek här. Trots att det egentligen finns pengar, men alltmer koncentrerat till allt färre. Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Jag tror att det håller på att bli så här också. Fast det är ju synd om de rika].”

Kommer att fortsätta översätta denna artikel de kommande dagarna, kanske kommande vecka…

I Sverige finns också idéer om att förbjuda hemlöshet (dvs. att göra det brottsligt).

Se Situation Stockholms blogg.

Se också kommentarer till Ehrenreichs artikel här (se citat längst ner i denna postning).

”30 years ago when Reagan put us on this ”money above all else” course, I tried to tell people this was gong to be a disaster. I was called names, told that I didn’t know what I was talking about and looked on as a pariah. I said that these policies wold lead to an unsustainable amount of greed, that this was an assault on the very soul of this country, and that it would only lead to problems for us. Again, I was told I was a traitor, and that greed was good, I had better start chasing that almighty dollar, too, if I knew what was good for me. Now look where those people are. They are all on MY side and conveniently don’t remember a thing they said back then.

You can chase the dollar or you can care about humans. You can’t do both. We have, for the last 30 years, chased the dollar and cut the humans loose to float in the wind. We do NOT have a country or a community anymore. What we have is a selfish, greedy, pig hearted place with no citizens, just consumers (I HATE that word, always have. It’s w2ay too easy to go from ”consumer” to ”useless eater”). We have no soul left, we sold it to the lowest bidder.

We worship money. We see what you HAVE as being more important than who you ARE. We point to people like Donald Trump and tell our kids to be like that, rich and successful. We SHOULD be pointing to the teacher who showed year after year of young minds how to think and telling our kids to be like THAT. Or to the worker in any field who does what they do to the best of their abilities and make life better for others. We need to get off of this idiot dog eat dog nonsense and realize that life means more than money, or at least it SHOULD. Money is NOT the reason to live, and it shouldn’t be seen as the point to our existences.

We should be telling our kids to be ashamed of the rich. To see them as the totally flawed humans they are. To see that their goal of having more than everyone else is a sickness, and should be pitied or better yet, TREATED. THESE are the people who should be drugged into submission, not the rest of us. We need to start looking on these people as the PROBLEM that they are, and not the answer to anything. These people are the biggest problem we have and it’s time to start SEEING them as such.”

”You are of course right. Ms. Ehrenreich’s commentary is on point, and yet does not identify the root of our troubles. You are closer to the mark here when you finger the Reagan policies that broke apart the social contract.
Yes, there were many failed policies of the Great Society. But people were not viewed as expendable, and society was held to a standard of responsibility for its poor. What has happened since the demise of the social contract, however, is the enshrinement of wealth as a moral value. Those who succeed are framed as morally superior to those who do not.
This is a long way from medieval times, by the way. The ways of the world, and especially those concerning Mammon, were regarded as temporary and misleading, and wealth was a spiritual encumbrance that could impede one’s ultimate salvation. No more. Society has done a 180-degree turn.

(Another aside: the term ”Mammon” may be the only Aramaic word to have infiltrated the English language…. does anyone know of any others?)

All this of course has been due to the influence of the wealthy in controlling the media, the messages, the electronic coccoon that serves as an effective prison for the public consciousness.”

Uppdatering 13 oktober: Martin Moberg i ”Höjda frikortsgränser för sjukvård och mediciner samt en dyrare och sämre A-kassa…” Ja, visst låter det som en politik vi känner igen! En högerpolitik…

”… som den moderatstyrda minoritetsregeringen eller som den vill bli kallad för alliansen driver igenom med stor frenesi trots att man inte har majoritet i riksdagen. För Sverige ska danas om från ett land där vi gemensamt hjälps åt efter bärkraft och får hjälp efter de behov var och en har till ett land där var och en bäst får hanka sig fram oavsett om det går eller inte.”

Och tydligen så är det så att

”… ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker. Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger. Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner.”

Låter som det Ehrenreich skriver om USA!