Press och media utkämpar ett klasskrig – försvarar den elit de själva tillhör…

1 juni, 2012 § 9 kommentarer

”Brittisk press utkämpar ett klasskrig, försvarar den elit de tillhör” skriver brittiske journalisten och författaren George Monbiot i artikel i december.

”Det handlar inte bara om Rupert Murdoch och hans anhang. Alla bolagsbaroner som förvanskat vårt politiska system måste demaskeras/kläs av [många måste agera som barnet i Kejsarens nya kläder].

Har vi någonsin blivit så dåligt servade av pressen? Vi står inför en mängd kriser – ekonomiska, miljö-, demokratiska – men de flesta tidningar framställer dessa vare sig klart eller rättvist. Den [media]industri som borde avslöja och blottlägga allt detta försöker istället styra och förvirra, att omintetgöra frågor och lägga locket på avvikande meningar [Precis!].

De män som äger tidnings- och mediaindustrin för ett klasskrig, och försöker till och med nu att försvara de 1% till vilka de själva hör mot dem som utmanar dem.

Men eftersom de kontrollerar största delen av samtalet [och människor litar på det som skrivs mer eller mindre blint, samt har svårt att tro att de styrs av människor i regeringen som egentligen inte vet befolkningens bästa, även om de påstår det och kanske t.o.m. tror på det], så värvar man ofta dess läsare att mobilisera mot sina egna intressen.”

Precis! Man tror att det som sker är ofrånkomligt, för det är så det har framställts så oerhört envetet, så nu är vi så rejält hjärntvättade med det, att vi tror att det är sant. En myt om finansieringsproblemet har spritts inte bara i Sverige, utan i Europa, och man har den i USA också! Vilka har intresse av att sprida denna myt kan också undras?

”Brottslighet och antisocialt beteende framställs som att de fattiga äter på varandra eller på medelklassen och de övre klasserna./…/

Även om bidragsfusk undandrar 1,1 miljarder pund från statsfinanserna varje år medan skattesmitning och skatteflykt undandrar mellan 40 och 120 miljarder pund, så förföljer tabloidpressen obarmhärtigt de små tjuvarna medan man låter de stora mafiosona [de riktigt stora skurkarna] gå fria.

I måndags applåderade högermedia regeringens plan att skära ner på bidragen för bostäder som det sociala består människor med som inte har råd med annat boende [???].”

Man skrev om den växande skandalen med underutnyttjande, något som the Mail menade bidrar till bostadskrisen, gör att större familjer inte får de bostäder de behöver. Här handlar det om flera hundratusen människor som har ett extrarum som det sociala betalar för med skattepengar (och som de egentligen inte skulle behöva, men som skulle kunna gå till andra behövande), vilket innebär kostnader à 500 miljoner pund per år. Men vadå, granska annat våra skattepengar går, till människor som definitivt inte har det dåligt ställt?

Monbiot skriver vidare:

”Men den privata sektorn, där graden av underutnyttjande är mycket högre, alldeles särskilt hos de mer välbeställda? När denna kolumn föreslog att dessa [senare] underutnyttjade hem skulle beskattas, så fick pressföretagen bärsärkarraseri. Bara de fattigaste ska bära kostnaderna för att lösa boendekrisen.”

Förmodligen oerhört sant!

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Vad är sunda statsfinanser?”:

”… orden sunda statsfinanser mest används för att försvara osund ekonomi./…/

Sunda statsfinanser handlar om att hindra bubbel­ekonomi för medborgarna genom att – om inte det privata agerar – själv investera.

Bostäder är ett utmärkt exempel. Hela vår stora privata skuldbörda (och den är mycket, mycket osund och stor) beror på fastighetsbubblan där våra gamla lägenheter [och hus] idag kostar fyra-fem gånger så mycket utan att något egentligen hänt med dem. De har bara blivit dyrare.

Eller – som en borgerlig ekonom skulle formulera det – de har blivit ‘mer värda’.”

Ja, kan bara hålla med! jag var och tittade på radhus nyligen (i stad med ganska låga bostadspriser jämfört med en stor del av landet, tror jag). Ett radhus byggt i slutet av 60-talet, så antagligen fortfarande ganska välbyggt. Ett radhus som skulle kräva, om inget annat, nya tapeter, mattor, målning inomhus. Badrummet hade bara våtmattor, dock ganska nyrenoverat p.g.a. vattenskada.

Besiktningen visade att det troligen var dags att kolla upp grunden (dräneringen), en del fönster behövde åtgärdas, samt det hade runnit vatten under ett takfönster (dock troligen inte allvarligt). Sen visade det sig också att radonvärdena var litet höga.

Detta radhus har förmodligen nu sålts nästan 0,5 miljoner dyrare än det utropade priset som var strax under miljonen. Vad kostar att åtgärda det som behöver åtgärdas? Så vad blir slutpriset för detta radhus? Som min pojkvän i USA dessutom inte tyckte var det mest attraktiva. Och det ligger inte centralt i stan heller.

Nej, jag tyckte inte det var värt det priset och att radonhalten var så hög som den var gjorde att jag definitivt tänkte om (såg inte de som budade på radhuset detta?).

Ehrenberg skriver i inledningen av länkad artikel:

”… orden sunda statsfinanser användas för att stoppa varje politiskt förslag om dessa kriser i Europa.

SÅVÄL SOCIALDEMOKRATIN som alliansen använder ordet i en slags tävlan om ansvar, det är lite genant att se men det fungerar uppenbarligen eftersom journalister okritiskt återberättar de orden utan en tanke på vad de innehåller. För vad är egentligen sunda statsfinanser?”

Se vad Monbiot skriver i sin artikel om att media försvarar den elit som de själva tillhör!

Läs intervjun ”Katrine Kielos klär av den ekonomiska mannen – i den nya boken Det enda könet synas den förföriska ekonomismen.” Se nedan. Stefan Sundström skriver om Hunger Games och skriver:

”… den var ju helt jävla otroligt bra.

Har ni sett den? En jävligt otäck men bra film, en kombination av Utöya och Idol. Som ju inte ligger så långt ifrån varandra om man tänker efter. 

Det mest praktiska om man vill förtrycka/förinta/förminska människor är ju att se till att dom förtrycker/förintar/förminskar varann. Så kan man ju sitta framför tv:n och titta på.”

Annonser

§ 9 svar till Press och media utkämpar ett klasskrig – försvarar den elit de själva tillhör…

  • k skriver:

    Jan Guillou skriver så bra i ”Skolans ’valfrihet’ är helt meningslös för alla de fattiga”:

    ”I samma takt som privatiseringen av det svenska skolväsendet ökar blir skolresultaten sämre och klass­klyftorna vidgas.

    Det är ingen vänsteruppfattning, det är statistik.

    Från att i tiden före privatiseringsvågen ha haft en skola som låg mycket högt vid internationella jämförelser har vi nu en skola som halkat ner under genom- snittet.

    Det är också statistik./…/

    … det gick åt helvete med privatiseringen av skolan. Såvida man inte anser att det är bra att klassklyftorna ökar, är rättvist att rika barn får gräddfil redan från ­början i livet och att det dessutom av någon anledning skulle vara önskvärt att svenska barn blir allt okunnigare. Ja, utom förstås de rika barnen.

    Men ingen av privatskolereformens vänner säger detta, inte ens centerledaren Annie Lööf hävdar önskvärdheten i denna utveckling. Vad Annie Lööf däremot säger är så häpnadsväckande att man knappt tror sina ögon när man läser hennes sammanfattning av läget:

    ‘Det fria skolvalet är utan tvivel en av de viktigaste och mest progressiva reformerna under modern tid. Med möjligheten att välja skola har makten flyttats från byråkrater till medborgare, mångfalden har ökat och fler får möjlighet att göra klassresor. I andra länder studeras nu den genialiska och framgångsrika kombinationen av solidarisk finansiering och individuell valfrihet i Sverige’ ­(Expressen/Debatt 25 maj).”

    Sanningen är att ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

    ”Med Moderaterna i spetsen använder regeringen ofta OECD som akademiskt sanningsvittne för sin politik. Inte minst gäller detta för deras reformer av arbetsmarknaden.

    Frågan är om regeringen är lika bokstavstrogen när det gäller samarbetsorganisationens forskning om social rörlighet. Social rörlighet handlar om utjämning av livschanser – om att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

    OECD:s forskning visar att den sociala rörligheten är högst och utjämningen av livschanser mest utbredd i de nordiska länderna. I andra änden finner man USA och Storbritannien. Även Kontinentaleuropa släpar efter. Främst är det möjligheterna för de ekonomiskt svagare och socialt mer utsatta grupperna som förklarar skillnaden mellan länderna.

    Enligt OECD är den sociala rörligheten hög i länder som har:

    • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
    • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
    • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
    • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
    • Små inkomstskillnader.

    Hur stämmer detta överens med regeringens politik?

    Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats. De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats. Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas. De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

    Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor. Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna. Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar. Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar. OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’./…/

    Den amerikanska drömmen är en mardröm i USA, men har varit en realitet i Sverige. Med nästan kuslig precision har regeringen satt igång systemförändrande processer som på sikt leder till ett helt annat samhälle. Konsekvensen av detta blir lägre social rörlighet och en mer ojämlik fördelning av livschanser. Det gamla privilegiesamhället återkommer i ny tappning och Sveriges konkurrenskraft försämras.”

    Se också ”Klassresan får inte bara bli en dröm”.

  • k skriver:

    Om allt ojämlikare samhälle och klasskillnader – samt klasshat:Och mer om klassamhället och dess yttryck och effekter:Samt om individualismen och spontantinetens död, samt nyauktoritära tendenser (och att behandla oss som småbarn). 

    • k skriver:

      Se ”Klasshat är rationellt…” samt ”De besuttnas bisarra vanor smittar”:

      ”Jag skulle vilja slå ett slag för klasshat. Eller vad man nu ska kalla det.

      Det finns lite för lite av den varan i dag.

      Nu menar jag inte med det att man ska ge sig ut på stan och slå folk på käften. Eller morra och spotta i marken när man går förbi fint folk på gatan.

      Det handlar om att det är dags att sätta ner foten och dra en tydlig rågång mellan oss och dem. Med andra ord: Nu får det ta mig fan vara nog.

      Den besuttna klassens neurotiska fixering vid yta, vid pengar och status har trängt allt längre in i och förgiftat samhällskroppen. De har – nästan – fått oss att bli som dem.

      De har fått många av oss att tro att våra liv i stort sett saknar berättigande och mening om vi inte har en vingård i Provence – eller i vart fall ser upp till dem som har det. Och att vi med gapande munnar ska beundra färgbilderna i tidningarnas bilagor på deras lusthus som de valt att köpa på Sardinien – med trädgården prunkande av ett blått lavendelhav.

      När de lägger ut texten låter det som att de lite aningslöst så där inte begriper att en del har och en del inte har. Men jag är övertygad om att de är mycket, mycket medvetna om att stålarna sätter gränser, och att deras liv får en extra guldkant när vi står där bakom planket och fulla av avund tittar in mellan spjälorna.

      Och att de är mycket nöjda med vad de uppnått när de ser att vi sitter som fån framför tv:n och tittar på när de delar ut Serafimerordnar till sina nyfödda ungar.

      Den besuttna klassens framgångar har fått många av oss att tappa självförtroendet. Det har lett till att många numera betalar experter för att få de mest enkla saker gjorda på garanterat rätt sätt. Dessa coacher – som skojarna ofta kallar sig – kan ta betalt för att inreda en balkong eller ordna kvalitetssäkrade barnkalas.

      Morgontidningarna har numera Livsstilsbilagor där vi får lära oss att veta hut. Och att vi ska skämmas som kommer från hem med blåvita tallrikar med gäss som flyger i plog och kopparbunkar uppsatta på köksväggen.”

      Ann Charlott Altstadt avslutar sin artikel ”Klasshat – så funkar det” som följer:

      På grund av regeringen Reinfeldts politik är Sverige inte längre världens jämlikaste land, en utveckling som tog fart under socialdemokratiska regeringar. Så vart ska klasshatet ta vägen utan någon politisk rörelse som korresponderar med den vanmakt och förtvivlan som samhällsutvecklingen föder?

      Den Brommafamilj som i Jönsons dikt fick sin handduk befläckad representerar förstås den klass som har så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra med dem, förutom att låta stålarna snurra ihop en ny bubbla på finansmarknaden. Skattesänkningarna har gjort deras pengar legitima, de behöver inte längre verka utan att synas, för ­deras överdådiga livsstil har blivit trend och ­något att drömma om till och med för den ensamstående timanställda mamman.

      De rika blir inte längre beskattade ­utan applåderade och det finns inte längre ­någon motmakt. Ett skvallermagasin som S kan kartlägga eliternas nätverk, hur mycket de tjänar och till och med berätta att Anna Maria Corazza Bildt nolltaxerar, utan att det blir maktkritik, det är i stället en snackis.

      Den cancersjuke direktören som ­Liljestrand nämner, har det förstås också­ taskigt men han kommer att leva så mycket längre, få så mycket bättre vård och så mycket bättre mediciner än den cancersjuke arbetaren. Det kallas klassamhälle.

      Ja, mitt klasshat riktar sig också mot enskilda personer med privilegier. Jag hoppas jag en gång kan skriva dikt om det, men än mer hoppas jag på en strukturell politisk förändring. Om Jens Liljestrand vill köra upp Jönsons klasshat i Jönsons röv, vad borde han då vilja göra med Fredrik Reinfeldt?”

      Ulrika Kärnborg om Hjalmar Söderberg.

      Om boken ”Samtal i trädgården” av Karin Berglund.

      Ja, precis!

  • k skriver:

    Lars Pålsson Syll om ”Om mättnadsprocesser” och om att ”Ekonomisk ojämlikhet har ödeläggande/förödande effekter på samhället” med hänvisning till en mycket bra och intressant artikel av Joseph StiglitzTa bort ROT och RUT och skapa jobb där de verkligen behövs: i vård, skola och omsorg! Ja, låt skattepengarna gå där de behövs bäst. Inte till ROT och RUT för dem som har råd att betala för sig själva! Greider är jättebra! Han har skrivit en massa jättebra ledare de senaste veckorna! 

    • k skriver:

      Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara! Ja, vilka gynnas av privatiserad välfärd – egentligen??? Jag gillar det inte! Vi borde gemensamt se till så all vård, skola och omsrog är bra för alla dem som behöver dessa ”tjänster”! Vilka berikar sig? Och vilka lobbar för att få även alla dem som inte tjänar på privatiseringarna att stötta dessa och tro att de är något bra för oss? Jag ogillar (M) från djupet av mitt hjärta och gillar inte de övriga allianspartierna eller deras politik eller samhälls- och människosyn! Bra! Precis! Precis! Ja,se upp! Finns det fler korkade förslag?

  • k skriver:

    Även om lobbying och retorik de senaste årtiondena fått oss att tro annat så HAR vi råd med välfärden. Se Daniel Ankarloo om välfärdsmyter!  Han skriver också väldigt bra i ”Du följer väl avtalet, lille vän?” Vi har visst råd! Men det försöker (M)-politiker få oss att tro att vi inte har!Bra skrivet! Sant! Och här mer om usel jobbpolitik: Och vad sysslar media med? Dock tillhör DD:s kulturredaktör Ulf Lundén till en av dem jag verkligen gillar!

    Att fördela resurserna gagnar alla. Minska ojämlikheten och inte öka den, som i Sverige! Se vad som sker i Brasilien: 

  • k skriver:

    Ja, vilka tjänar på propaganda, reklam, lobbying, påverkan? Vilka kan ägna sig åt detta? Har råd till detta? Samt tid till detta?

    Allt medan arbetsmiljöarbetet monterats ner. Förhållandena i vården blir sämre… Vi har visst råd, men pengarna läggs nu på RUT och RUT, som de med högre inkomster utnyttjar. Och jämställdsarbetet är i fritt fall…Och vilka är de största klimatbovarna? Kajsa Ekis i ”Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska?”:

    ”Hur mycket behöver underklassen kunna tala? Tillräckligt för att kunna klara ett enklare jobb.

    Allt utöver detta – att skriva, förstå nyheter, engagera sig i förening – är onödig lyx som man får lära sig i mån av tid.

    De här tankegångarna kommer inte från någon engelsk artonhundratalsgreve. Utan från regeringens nya utredning om sfi, svenska för invandrare. Tror ni att jag överdriver – läs den!

    Utredningen heter ‘Tid för snabb och flexibel inlärning‘.”

    Men vi har råd med RUT för dem som har råd att bekosta sina hushållstjänster själva!

    ”Meningen är att begränsa svenskundervisningen för invandrare. Det ‘tar helt enkelt för lång tid’ för många att lära sig svenska, och detta är både kostsamt och ineffektivt. Alltså ska reglerna skärpas. Utredningens uppdrag har inte varit att undersöka om, utan hur sfi-undervisningen kan begränsas.

    Och efter de inledande klyschorna om integration och datorer kommer huvudfrågan: ‘Hur mycket svenska ska man kunna för att vara redo för arbetsmarknaden?’

    Två år, har de kommit fram till. Två års svenskundervisning räcker. För alla. Alla som kommer hit framöver måste börja läsa svenska det första året och får bara två år på sig. Kärleksinvandrade akademiker likväl som krigsskadade analfabeter med flera barn.

    Regeringen vet så klart att alla inte kan lära sig svenska på två år. Nej, utredningen konstaterar mycket riktigt att det är ganska omöjligt. Av dem som har sämst förutsättningar klarar bara 8 procent av hela kursen på två år. Utan vad utredningen säger är att detta inte spelar någon roll. För analfabeter ‘bedöms kunna få arbete inom bransch där det endast krävs begränsade svenskkunskaper’. Det vill säga: för att diska behöver du inte kunna stava till demokrati.

    Att de som till exempel lider av posttraumatiskt stressyndrom kan behöva mer tid på sig avfärdar utredningen med att i så fall ‘riskerar alltför låga ambitioner att cementeras’.

    Om kvinnor med nyfödda barn kanske inte hinner börja läsa svenska det första året och därför hamnar utanför helt, skriver utredningen kallt att ‘utgångspunkten bör vara att båda föräldrarna delar på föräldraledigheten.’

    Man baxnar – svenska pappor behöver inte stanna hemma mer än två månader, men nyanlända måste tydligen dela lika redan från den första sekunden i Sverige?

    Medierna har varit tysta, men sfi-världen är i uppror sedan utredningen kom förra året. I en kommentar skriver tolv rektorer och professorer att förslagen ‘inte kan karaktäriseras som genomtänkta forsknings- och erfarenhetsbaserade förslag’, och att ingen forskning pekar på att en tvåårsgräns skulle vara bra för något.

    Sfi-lärare jag talar med är oroliga: kommer deras elever att kastas ut? Hänvisas till komvux, som varken har kompetens eller resurser att ta hand om dem, eller arbetsförmedlingen, där de ska lära sig söka jobb tillsammans med arbetslösa svenska ekonomer?

    Det här kommer att innebära­ att en majoritet av dem som invandrar framöver inte får lära sig ordentlig svenska. Begrunda vad detta får för konsekvenser för samhället. En stor grupp av människor kommer inte att ha en tillräcklig språknivå för att till exempel läsa kontrakt, ta till sig information om fackliga rättigheter, lagar eller dagstidningar. Vad händer med dem? En del blir arbetslösa. En del utnyttjas i svartjobb, luras av landsmän som startat bemanningsföretag och säger att trettio spänn i timmen är en normal lön, klagar du får du gå. En del lyckas ta sig vidare trots brant uppförsbacke.”

    Hon är jättebra! Mer sån här ilska över allt bedrövligt som genomförs, med bedrövliga argument!

    I skolan missgynnas de svaga och det kommer att slå tillbaka på oss alla, direkt och indirekt! 

  • k skriver:

    Läs ”Vilse i Folkhemmet”:

    ”Mikael Löwegren om myten att vi alla tillhör medelklassen

    Kulturdebatter blir ganska snart oöverskådliga. Sidodebatterna skjuter i väg som vattenskott. Vad är egentligen centrum i den pågående diskussionen om klasshatet?

    Kärnan i den debatt som just nu rasar, med kultursidorna i Aftonbladet ochDagens Nyheter som huvudarenor, är om vi över huvud taget lever i ett klassamhälle. Detta och inget annat är huvudfrågan.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Press och media utkämpar ett klasskrig – försvarar den elit de själva tillhör…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: