Att vara en egoistisk skitstövel…

29 september, 2015 § 3 kommentarer

Ayn Rand…

”Famous for her philosophy of objectivism, which is a nice way of saying ‘being a selfish asshole.”

Så bra sagt!

Last Week Tonight på youtube. Om John Oliver på wikipedia, hans twitterkonto.

Annonser

Girighet och inkonsekvens …

5 juni, 2015 § 4 kommentarer

10574218_10152261536597507_3941190257611949670_n

Centerpolitiker i övre medelålder blev nyligen åtalad för att ha tagit ut mer i A-kassa än hen är berättigad till.

Det fick mig att sarkastiskt undra: är det i högerpolitikers värld skillnad på folk och folk? Bara DE får pengar om de är arbetslösa eller sjuka, bara DE får yppersta vård, bara DERAS nära anhöriga får bra åldringsvård osv. så är allt bra? Anser de sig mer berättigade eller värda? Det är bara andra som missbrukar dessa välfärdssystem och socialförsäkringar, inte de själva?

En av nyliberalismens frontfigurer Ayn Rand gjorde just detta; utnyttjade den välfärd som fortfarande fanns i USA i slutet av sitt liv och som hon var en sån belackare av:

”A central rule of the U.S. political economy is that people are attracted to the idea of ‘limited government’ in the abstract—and certainly don’t want the government intruding in their homes—but they really, really like living in a society with adequately funded public services.

That’s just as true for an icon of modern conservatism as it is for a poor mother getting public health care for her kids.”

Och jag tror allt fler bland amerikanerna själva börjar ifrågasätta hur det är i det amerikanska samhället.

Om nyliberalismen och ”andra människors pengar”…

28 juni, 2012 § 7 kommentarer

Läs Sandro Scocco i SANDRO SCOCCO: NYLIBERALISMEN HAR HAFT FEL PÅ PUNKT EFTER PUNKT”:

De som ska skriva ett nytt partiprogram har tyvärr ingen ny tydlig färdriktning att hålla sig till. Men ändå är situationen påtagligt annorlunda mot 2001 års partiprogram, skriver Sandro Scocco, chefekonom på Global Utmaning. Idag finns inga framgångar att försvara och ingen anledning att så okritiskt följa de senaste trettio årens färdriktning i tangentens riktning. Tvärtom finns all anledning att förhålla sig kritiskt till utvecklingen och aktivt söka en ny färdriktning för ökad rättvisa och full sysselsättning.

Varje decennium har sitt bidrag till historieböckerna. 00-talet utgör definitivt inget undantag. IT-bubbla, 9/11, finanskris, Kina som stormakt, EMU-kris och andra händelser har förändrat vårt sätt att tänka och förstå världen. I början av 00-talet skrevs förra partiprogrammet i en sinnesstämning som idag känns avlägsen. Då skrevs partiprogrammet mot bakgrunden av kommunismens fall, marknadsliberalismens allt starkare grepp om både forskning och samhällsdebatt samt socialdemokratins framgångsrika hantering av 90-talskrisens.

När förra partiprogrammet skrevs hade dock redan zenit för det marknadsliberala (nyliberala) paradigmet passerats, vilket får skrivas till någon gång andra hälften av 90-talet när seger i kalla kriget inkasserats och den amerikanska ekonomin såg stark ut på ryggen av en IT-våg och en snabb kredittillväxt.

Det visade sig dock i efterhand att just runt 2001 inträffade en rad händelser som förebådade ett kraftigt skifte i synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet – inte minst finansmarknadens.

Den första bredsidan kom med IT-bubblan. Vid denna tidpunkt dominerade teorin om den effektiva marknaden, d.v.s. att alla tillgångar vid varje given tidpunkt är korrekt prissatta givet den information som finns tillgänglig.

Policyimplikationen av denna teori var – i linje med många andra teorier vid den tidpunkten – att marknaden skötte sig bäst själv och att regleringar var onödiga och dessutom kostsamma för samhället. De regleringar av finansmarknaden som tillkommit efter finanskrisen på 30-talet började avvecklas i spåren av denna nya ‘kunskap’.

När IT-bubblan sprack var det för många plågsamt uppenbart att marknaden inte var så rationell, utan snarare karakteriserades av en farlig kombination av ‘other people’s money‘, kortsiktig egennytta för aktörerna själva och flockbeteende.” 

Köp boken ”Other People’s Money” här. Och här finns den i nedlaggningsbar form. Om författaren här.

Agneta Stark säger många väldigt bra saker i denna korta video. Ja, det där med Prokrustes säng och individualitet (”egoism”, som hos Rand-anhängarna, som leder till narcissism i olika grader hos mer eller mindre skadade individer och gör att dessa tendenser stärks mer och mer i samhället? Samt empatiunderskott?). Vi stöps alla i samma form även om retoriken påstår något helt annat? Är nyliberalisterna ett enda dugg bättre än dem de belackar (den förhatliga vänstern) kan jag inte låta bli att undra ironiskt?

Läs mer om ”The Empathy Deficit” här samt om studie som visat att empatiunderskott snabbt ökar. Nej, det är klart; om man bara ser om sitt eget hus och inte bryr sig om andra så avspeglas det i hela samhället och förmodligen förstärks dessa tendenser också, förstärker varandra. Och man kan också tala om ett ”samhälleligt bifall” till detta genom hur människor med makt (politiker inte minst, men också företagsledare, media osv) agerar och resonerar. Mer eller mindre skadade individers drifter rättfärdigas.

Indränkt med Ayn Rands filosofi har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av denna politik ligger runt omkring oss…

7 april, 2012 § 4 kommentarer

George Monbiot skriver frankt om ”Hur Ayn Rand blev den nya högerns version av Marx. Hennes psykopatiska idéer gjorde att miljardärer känner sig som offer och gjorde miljoner anhängare till dörrmattor för dessa [miljardärer],” i min snabba översättning:

Det kan med rätta hävdas att det är den otäckaste filosofin som efterkrigsvärlden har producerat.

Egoism, påstås det, är bra, altruism/oegennytta är irrationellt och destruktivt.

De fattiga förtjänar att dö; de rika förtjänar omedelbar/direkt makt [inte indirekt].

Den har [dock] redan testats och den har misslyckats spektakulärt och katastrofalt.

Trots det har detta trossystem, som konstruerades av Ayn Rand som dog för 30 år sedan, aldrig varit populärare eller mer inflytelserikt än idag.

Rand var ryska och kom från en välbärgad familj vilken emigrerade till USA. Genom hennes romaner (som ‘Och världen skälvde‘) och hennes icke skönlitterära böcker (som ‘Egoismens dygd’ [i min översättning]) så har hon klargjort den filosofi som hon kallade objektivism.

Denna slår fast att den enda moraliska kursen är rent och skärt självintresse.

Vi är inte skyldiga någon någonting, hävdar hon, inte ens medlemmar i vår familj.”

Man kan verkligen fråga sig hur hon växt upp och i vad slags förhållanden. Det finns också psykologer som spekulerat över dylika saker rörande politiker som drivit viss sorts politik. Så att fråga sig såna här frågor är långt ifrån ovederhäftigt eller hur man ska uttrycka det.

Hon beskrev de fattiga och svaga som ‘drägg’ och ‘parasiter’ och kritiserade skoningslöst dem som försökte hjälpa dessa.”

Se Haralds Ofstad i ”Vårt förakt för svaghet.” Och var hittar vi rötterna till förakt för svaghet?

Vidare om Rand:

Frånsett polisen, domstolarna och militären skulle staten inte ha någon roll: ingen välfärd/inga trygghetssystem, ingen offentlig sjukvård eller skola/utbildning, ingen offentlig infrastruktur eller transporter, ingen brandkår, inga regleringar, inga inkomstskatter.

‘Och världen skälvde, som publicerades 1957, framställer/beskriver ett Förenta Staterna som lamslagits av regeringsinterventioner i vilka miljardärer heroiskt kämpar mot en nation av parasiter.

Miljardärerna, vilka hon porträtterar som dem som håller Atlas [USA] uppe, slutar [dock] med sina ansträngningar, vilket resulterar i att nationen kollapsar.

Den räddas [dock] genom oreglerad girighet och egoism, av en av de heroiska penningfurstarna [plutokraterna; plutokrati=de rikas välde], John Galt.

De fattiga dör som flugor på grund av statliga program och sin egen slöhet och svaghet. De som försöker hjälpa dem gasas ihjäl.

I en beryktad passage så hävdar hon att alla passagerare på ett tåg, fyllt med giftiga avgaser/gaser, förtjänade sitt öde.

En, t.ex., som var en lärare som lärde barn att bli teamspelare; en annan var en mamma som var gift med en statstjänsteman som brydde sig om sina barn; en var hemmafru ‘som trodde att hon hade rätt att välja politiker, om vilket ‘hon inte visste något’.”

Tala om förakt för svaghet!

Rands filosofi är psykopaternas filosofi…”

skriver Monbiot helt frankt.

… [en] människofientlig fantasi om grymhet, hämnd och girighet.”

Hur hade Rand fått dessa idéer och fantasier och vad har de som känner sig hemma och anammar detta slags filosofi varit med om?

Men, som Gary Weiss, visar i sin nya bok, ‘Ayn Rand-nationen’ har hon för högern blivit det Karl Marx en gång var för vänstern: en halvgud i spetsen för en kiliastisk kult [kiliastisk=läran om det tusenåriga riket].

Nästan en tredjedel av amerikanerna har läst ‘Och världen skälvde’, enligt en opinionsundersökning, och den säljs nu i hundratusentals exemplar varje år.”

Riktigt skrämmande! 

En massa människor som lider av megalomani i större eller mindre grad? Och här har de nu givits en lära som innebär något slags samhälleligt bifall/godkännande.

Gary Weiss kommenterar Monbiots artikel på sin blogg här

Monbiot vidare:

Ignorerande Rands evangeliska ateism [religiöst, men inte troende på någon gud] så har tepartyrörelsen tagit henne till sitt hjärta [trots att högern till största delen är just kristen, dvs tror på Gud]. Inga av deras samlingar är kompletta utan plakat där man kan läsa ‘Vem är John Galt?’ och ‘Rand hade rätt’. Weiss argumenterar att Rand förser dem med den enande ideologi vilken har ‘destillerat/renat den vaga vreden och olyckligheten till en känsla av syfte’.”

Ja, förmodligen. Den vrede som man inte kan rikta mot dem som ursprungligen förtjänar denna. Istället riktar man den mot betydligt ofarligare syndabockar?

Och hur är det med de svenska politiker som hyllar Rand och/eller poltiker som Thatcher och Bush, vilka i sin tur hyllar Rand?

Hon puffas aktivt av radio- och TV-folk som Glenn Beck, Rush Limbaugh och Rick Santelli. Hon är den vägledande anden för republikanerna i kongressen.”

Likt alla filosofier, så har objektivism anammats i andra hand av människor som aldrig har läst den [boken].”

Monbiot skriver vidare om

… hånleende, spydiga bloggare som skriver för The Telegraph och The Spectator,/…/ [vilka] förlöjligar medkänsla och empati och attackerar försöken att göra världen till en snällare plats.”

Och vidare att

Det är inte svårt att förstå varför Rand appellerar till miljardärer. Hon erbjuder dem någonting som är avgörande för varje lyckosam politisk rörelse: en känsla av att vara ett offer.”

Nejmen, vi får ju inte känna oss som offer! Fast det är kanske, återigen, vissa som får medan andra inte får?

Hon talar om för dem att de parasiteras på av de otacksamma fattiga och förtrycks av inkräktande, kontrollerande regeringar.

Det är svårare att se vad den ger de ordinära tepåseanhängarna, som skulle lida mycket smärtsamt av statens bortdragande.”

Ja verkligen! Det är synnerligen märkligt att de stöttar detta! Någon slags självdestruktivitet, som jag inte kan låta bli undra över rötterna till också.

Men sådan är graden av felaktig information vilken genomdränker denna rörelse och så vanligt förekommande är Willy Loman-syndromet i USA (klyftan mellan verklighet och förväntningar) att miljoner bekymmerslöst frivilligt erbjuder sig som miljardärernas dörrmattor [mer om Willy Loman-syndromet här].

Jag undrar hur många som skulle fortsätta be vid Ayn Rands tempel om de visste att mot slutet av hennes liv så skrev hon kontrakt med både Medicare och socialförsäkringar.

Hon hade rasande raljerat mot båda programmen, eftersom de representerade allt det hon avskydde hos den påträngande [hemska] staten. [Men] hennes trossystem matchade inte de realiteter som kommer med ålder och dålig hälsa.

Men de har ännu kraftfullare anledningar att förkasta hennes filosofi: som Adam Curtis BBC-dokumentär visade förra året, så var den mest hängivna medlemmen av hennes inre cirkel Alan Greenspan, tidigare högsta hönset för the US Federal Reserve [Adam Curtis blogg kan man läsa här. Läs hans porträtt av Rupert Murdoch].

Bland de essäer som han skrev för Rand finns de som publicerades i en bok han gav ut tillsammans med henne kallad ‘Capitalism: the Unknown Ideal.

Här kommer du att finna den filosofi skarpt förklarad som han tog med sig in i regeringen. Det finns ingen anledning att reglera företag – inte heller byggmästare eller läkemedelsimdustrin – hävdade han, eftersom ‘girigheten’ hos en företagsman eller, mer passande, hans vinstsökande … är den oöverträffade försvararen av konsumenten.’

Precis som med bankmän; deras behov av att vinna sina klienters förtroende garanterar att de kommer att agera med heder och integritet. Oreglerad kapitalism, hävdar han, är ett ‘överlägset moraliskt system’.

När han väl satt i regeringen tillämpade han sin gurus filosofi bokstavligen, skar ner skatter för de rika, avskaffade de lagar som hindrade banker, vägrade att reglera det rovgiriga utlånandet och derivathandeln som så småningom fick systemet att falla ihop.

Det mesta av detta är redan dokumenterat, men Weiss visar att i USA så har Greenspan lyckosamt ‘sprutmålat historien’ [som han uttrycker det].

Trots alla de år som han tillbringade vid hennes sida, trots hans tidigare medgivande att det var Rand som övertygade honom att ‘kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt utan också moraliskt’, så nämner han henne i sina memoarer bara för att antyda att det var ett ungdomligt snedsprång – och det, verkar det, är nu den officiella versionen.

Weiss presenterar kraftfulla bevis att till och med idag så förblir Greenspan hennes lojala lärjunge/…/

Indränkt med hennes filosofi, så har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av den politiken ligger runt omkring. De fattiga stupar, de ultrarika överlever och frodas.

Ayn Rand skulle ha samtyckt.”

Och Rand är guru för bland annat nya centerledaren Annie Lööf.

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

27 november, 2011 § 3 kommentarer

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ‘Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ‘flickvännen gjort slut’ eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här 😉 ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Manipulation och språk…

4 september, 2011 § 1 kommentar

Och inte bidrar Centern till att förändra politikens inriktning. De utnyttjar gängse retorik,  rider på den, men håller denna retorik på att bli passé? Håller folk på att börja genomskåda den?

Ja, är centern i otakt med tiden? Dan Josefsson skriver:

”När den globala finanskrisen bevisat att avregleringar är livsfarliga eftersom marknaden saknar de självbalanserande mekanismer som nyliberala teoretiker trott existerade, då pekar Annie Lööf ut avregleringsprofeten Margaret Thatcher som sin politiska förebild. När en stor majoritet svenskar av bitter erfarenhet övertygats om att den offentliga sektorn är bäst på att sköta samhällsnyttig service som skolor och sjukhus, då vill Annie Lööf sälja ut rubbet, inklusive SVT och Sveriges Radio, och avskaffa LAS.

Annie Lööf beundrar Ayn Rand, 1950-talsfilosofen som ser altruism som ondska och som predikar att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek. Detta samtidigt som forskarna upptäcker att människan till sin natur är reciprokt altruistisk, och att renodlade egoister aldrig hade kunnat bygga fungerande samhällen.

Välfärdssamhället firar triumfer. Då ansluter sig den svenska centern värderingsmässigt till Tea Party-rörelsen. Det hade inte sett mer absurt ut om Annie Lööf burit maokeps.”

Jinge skriver intressant om ”Makthungrig Annie Lööf går över lik.” Där en kommentator, Sara G. skriver det fler varit inne på, nämligen att:

”Vi får hela tiden höra att Vänsterpartiet inte har gjort sig av med sin kommuniststämpel.
Men aldrig att Centerpartiet, förr Bondeförbundet, inte gjort upp med sin nazistanfrätta tid,
både före och efter kriget. Det glömmer man så lätt så, eftersom det inte tillnärmesevis tycks vara en så svårartad och svårglömd episod som Tobleronaffären.”

Ja, det är kallt och tufft i Alliansens Sverige. Man kan som sagt manipulera med ord, men kan högern stjäla ordet solidaritet?

Sofie Wiklund i ledaren ”Lööf ska förvandla centern”:

”Det gamla bondepartiet har förlorat sin roll. Det har för länge sedan slutat föra landsbygdens politik. Det märks särskilt med tanke på hur liten strid centern tar för järnvägen, som är en förutsättning för att hela landet ska leva.  Det behövs betydligt mer pengar till att rusta upp och bygga ut järnvägen. Det skulle skapa flera jobb och gör också att industrier och gruvnäringen i till exempel Dalarna kan utvecklas. Men det struntar centern i .

Partiet förespråkar också en ökad valfrihet och mer privatisering, som leder till att det finns mindre pengar att fördela i samhället. Någon lösning på arbetslösheten har partiet inte heller – förutom att att Lagen om anställningsskydd, LAS, måste tas bort. På det sättet tror Centern att ungdomar lättare ska få jobb. Det är inte sant. När man tar bort LAS, som innebär att den som anställts sist får gå först om det blir neddragningar, så medför det att chefen får mer makt, och arbetstagarna mindre.

Sverige har kommit långt genom trygga arbetsvillkor, ett livslångt lärande, där människor kan sadla om, byta yrken och vidareutbilda sig efter önskemål och efter samhällets utveckling.

På det sättet har vi kunnat tillverka produkter i världsklass, och konkurrerat med kvalitet istället för usla villkor och dåliga löner. Men den vägen tänker Centerpartiet inte vandra.

Centerpartiet kommer att förbli det samma.

Ett högerparti som skriker högt, men som vänt gräsrötterna ryggen. ”

Folk ska hållas okunniga och inte få utveckla sitt språk… Hållas ”obildade” så de bildade och lyckade har någon/några att se ner på:

Men det finns människor som reagerar trots svensk medias högervridning och  hyllande av nyegoismen, men det gräsrötterna tycker får vi inte höra? Dock vågar de uttrycka det de känner i vardagslivet ibland, något de inte drar sig för att kalla ”moderatfasoner”. Knycker följande berättelse:

Satt nyss på t-banan. In kliver en ung slipsförsedd man och ställer sin portfölj mitt i gången och ovanpå denna lägger han sin Armanikavaj. En äldre dam ler och säger ömt ‘det är att ta plats!’, varefter en äldre herre mitt emot replikerar ‘…ja om det är att ta plats eller älska att äga vet jag inte, men något jävla moderatbeteende är det i alla fall!’. Det blev tyst i vagnen. Jag log. Inte ens linjen från Danderyd tycks längre vara fri från folklig vrede mot de rådande förhållandena…”

Och som Göran Greider skriver i ledaren ”När duvorna lyfte från börsen” (som tyvärr inte längre finns på Dalademokratens webb):

”Till slut öppnas även offentlig sektor för vinstuthämtning, skattebetalarna sitter ju på outtömliga resurser som stora, börsnoterade vårdkoncerner inte kan avstå från i en tid av svårfunna lukrativa investeringar – och till sist gungar hela havet.”

Greider skriver om en närmast totalitär utopi där…

”Tillväxtimperativet ordnar här och nu fram ändlösa krediter för att hålla konsumtionen igång hos de tomma jagen och upprättar för dem som inte inkluderas de ‘sociala minfälten’ (Zygmunt Baumanns uttryck) varifrån explosionerna kommer, var sig det är i Paris eller Londons förorter.

Förra gången systemet krisade vann högern på det. Varför?”

Han tror det berodde på att vänstern i hög grad lyder samma tillväxtimperativ som högern. Man krigar på samma fronter och ingen lovar fred.

Lyssna på Tim Jackson.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Ayn Randreflektioner och speglingar II....