Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Annonser

§ 16 svar till Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

  • k skriver:

    Läs ”Apotek i konkurs efter fyra månader”, ”Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan”, ”S lever inte upp till M:s förväntningar”, ”Donia bodde i ett Attendo Carestött familjehem”:

    ”Donia kunde ha dött i kommunalt anlitat familjehem, men då hade det funnits skarpare gränser för kommunens ansvar och tillsy . Visserligen skall kommuner som placerar barn utöva tillsynsansvar, men när här finns också Attendo som mellanhand. Jag har tidigare skrivit om svårigheten med den juridiska gränsdragningen./…/

    Barn och äldre är vinstmaskiner inom svensk socialpolitik för privata intressen. Den som är riktigt kritisk talar om handel med människor, jag är nästan beredd att hålla med. Doniafallet är polisanmält, nu krävs en nogsam utredning av både polis och socialstyrelsen.”

    ”Privat vård drivs inte av visioner”:

    ”Helt klart är att privat vård av gamla och socialt utslagna har blivit en guldgruva för sina ägare, där skattemedel garanterar tillflödet av pengar som sedan stoppas undan i Skatteparadisen.”

    Ann-Marie Lindgren i ”Ingen högersväng bakom Löfvens framgång” och ”Smart, stabilt – och litet tråkigt”

    • k skriver:

      Man kan vidare läsa i”Privat vård drivs inte av visioner”:

      ”Bakom företag som Carema och Attnedo Care står inga drömmande entreprenörer som har visioner om att göra vården till en tillgång för människor, utan kalla ekonomiska intressen.

      Till sin tjänst har man gräsrotsanställda i sina olika företag som ofta drivs av andra ideer än huvudägarnas, att ge god vård.

      Men intressena går i sär. Vårdbolagen vill tjäna pengar, väldoftande skattemedel som kan delas ut till ägarna.

      Ja men då kan vi välja bort den eller det vårdalternativet. Nej så enkelt är det inte.

      Privat vård i Sverige drivs av ett fåtal stora kapitalplaceringsbolag,  så även om vi byter boendet Rosen till Sömngångaren är det samma ägare och samma penningfilosofi som döljer sig i kulisserna – multinationella kapitalplaceringsbolag som ser hur lätt det är att tjäna pengar i Sverige.

      Ett Sverige där privata alternativ snart inte är ett alternativ utan ett måste.”

  • k skriver:

    Greider skriver så bra i ”Skolan måste bärgas”:

    ”Igår skrev jag om den rapport från Lärarnas riksförbund som visade att kunskapsklyftorna – läs: klassklyftorna – i skolan har ökat snabbt på senare år. I klassrummet möts skuggorna från de växande klassklyftorna i samhället självt och de misslyckade valfrihetsexperiment som skolan utsatts för sedan början av nittiotalet: Kommunalisering, friskolerevolution samt det fria skolvalet. 

    Frågan är om inte skolans problem kommer att framträda i allt grällare dager framöver, särskilt som skolministerns bisarra och antimoderna förtalskampanj av skolan bidrar till att allt färre vill söka till lärarutbildningarna.

    Nu duggar det tätt mellan larmrapporterna. Skolverket presenterar en undersökning som visar att idén om en likvärdig skolgång är kraftigt urholkad – skillnaderna har ökat snabbt de senaste femton åren. 

    Intressant nog har Skolverkets generaldirektör Anna Ekström mod nog att till stor del förklara eländet med det fria skolvalet. 

    Det segregerar, skiljer, de ambitiösa från de mindre ambitiösa, högpresterande från lågpresterande.

    Att vända utvecklingen är tyvärr inte ens som att vända en Atlantångare. Vid det här laget liknar projektet mer ett försök att bärga ett sjunket skepp och få det att bli sjödugligt igen. 

    Inget av de stora partierna är intresserat av att tala om den växande sociala ojämlikheten – den erkänns helt enkelt inte som grundproblemet i skoldebatten – eller att på allvar ifrågasätta skolexperimenten de senaste tjugo åren.

    Därför får vi antagligen ett bra tag till uthärda den situation som jag även i gårdagens ledare varnade för: Exempelvansinnet.

    Det innebär att ledande politiker, efter varje larmrapport, beklagar utvecklingen och därefter hänvisar till den eller den skolan eller kommunen som fungerar så bra och att andra skulle kunna lära sig av det. 

    En centerpartist var ute redan igår och mässade delvis på det välbekanta temat. De goda exemplen ska ersätta generella åtgärder och den heliga principen om valfrihet får inte ifrågasättas.

    Men det som behövs är just generella åtgärder: Radikalt ökad statlig styrning som lyfter skolvärlden ur det kommunala godtycket och möjliggör massiva pedagogiska vitamininjektioner till hela skolvärlden. 

    Eftersom klass och etnicitet är de två dimensioner som slår igenom tungt när det gäller skolresultatet borde t ex ett socioekonomiskt index arbetas fram som på ett regelmässigt sätt fördelar resurser efter behov (LO tycks föreslå en skolpeng differentierad efter behov).

    Men jag hyser föga hopp. Det krävs en annan dagordning i hela samhällsdebatten för att skolan ska kunna lyftas. Från den marknadsliberala havsbottnen.”

    • k skriver:

      Här kan man läsa intervjun ”Sugen på revansch” med Ingvar Carlsson:

      ”– Jag tycker att vi nu befinner oss i en av de mest spännande perioderna i mitt liv. Nu kommer stora frågor att avgöras. Det krävs ledarskap, visioner, förmåga att skapa tilltro och entusiasm. Nu kommer politiken att flytta fram positionerna. Det blir en spännande tid!

      Ingvar Carlsson verkar vara laddad av revanschbegär och ha svårt att tygla sin stridslust inför 2014, trots att han då fyller 80. För honom handlar det om en ideologisk uppgörelse med marknadsliberalismen. Med Milton Friedman som ledande ideolog och med Margaret Thatcher och Ronald Reagan som ledande politiker inleddes den nyliberala offensiven i början av 1980-talet.

      – Redan 1979 drog Svenska Arbetsgivareföreningen igång en kampanj med slagordet ‘satsa på dig själv’. Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier. Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra. Vi pressades tillbaka, var ideologiskt vilsna, vi utmålades som ålderdomliga och tillhörande en annan tid, vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta. Sedan kom Moderaterna och gjorde det med glädje.

      Ingvar Carlsson får ofta frågan om hur han tror att Tage Erlander skulle ha sett på läget i dagens Sverige.

      – Jag är väldigt försiktig med att uttala mig om hur Erlander eller Palme skulle ha reagerat idag. Jag har inte rätt att tala å deras vägnar. Men jag är helt övertygad om att Erlander skulle vara mycket orolig om han sett sitt livsverk monteras ned, utan sakskäl och bara på grund av nyliberal ideologi. Det är ju vad Fredrik Reinfeldt gör även om han använder socialdemokratiska begrepp som täckmantel. Det folkhem och den välfärdsstat vi byggde upp håller han på att snabbt montera ned. Men nu håller verkligheten på att komma ikapp de borgerliga partierna och nu när marknadsliberalismen kollapsat sitter borgerliga partier vid makten i Sverige och runt om i Europa.

      Så fullbordas paradoxen. När du regerade dominerade den marknadsliberala ideologin och nu när borgerligheten styr kommer krav på vad Erlander kallade det starka samhället.

      – Sammanbrottet för marknadsliberalismen de senaste åren har visat att det behövs politiska motvikter, det som Erlander kallade det starka samhället. Det sorgliga är att sådana tankar inte togs på allvar tidigare. Jag presenterade en rapport om ‘Global Governance‘ där vi hade förslag om skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt, och om ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN. Det möttes med överseende leenden. Marknaden skulle klara det här. Ju mer man kunde tränga tillbaka politiken desto bättre skulle det vara. Nu har vi sett de förödande konsekvenserna och nu måste man skapa motvikter, regleringar och kontroller på nationell, europeisk och global nivå. Vi tappade 15–20 år därför att nyliberalismen hade sådant genomslag. Nu får vi en spännande debatt när den trängs tillbaka.”

      Se också intervju med Kjell-Olof Feldt. Jag håller med Ulf Lundén; Ingvar Carlsson känns klart intressantare!

  • k skriver:

    Andra delen av Göran Greiders ”Liten katekes för de ännu vanmäktiga”, om partierna:

    ”Göran Greider om den borgerliga lögnapparaten – 115 år efter Strindbergs ”Liten katekes för underklassen”.

    ‘Kan partierna föra majoritetens talan?

    Svar: Nej. Nästan alla av dem för överklassens talan. Kom ihåg att många av partierna egentligen är ett slags företag. Råvaran de exploaterar är väljarna och till den översta tredjedelen säljer dessa företag makt och inflytande – i förädlad form. D v s: ren makt processad genom den mycket begränsade demokrati vi har. Därför vill nästan inga partier längre ha några medlemmar: de stör bara verksamheten.

    Men ska majoriteten då sluta att gå och rösta i valen?

    Svar: Ja. Men bara en eller ett par gånger: så att vanvettet och hyckleriet uppenbaras och demokrati blir på allvar. Sedan ska vi gå och rösta! På vilka institutioner vi vill ha kvar och vilka banker och storföretag vi vill ha bort.

    Alltså revolution?

    Svar: Ja. Det vill säga verklig demokrati.”

  • k skriver:

    Ja, vi ska fås att tro att den där rikaste 1 % är altruister (altruistisk=osjälvisk, oegennyttig, kärleksfull, motsatsord: egoistisk, självisk)?

    Men hur är det nu med Ayn Rand och den av henne predikade egoismen och att se om sitt eget hus? Nej, kanske är den där gruppen lika litet homogen som någon annan? Så att vi skulle fås att tro att deras välstånd skulle komma oss andra 99% tillgodo, är löja!? Det tricklar inte ner i någon högre utsträckning.

    Och de som tillhör den kunde med rätta ifrågasätta hur personer som tillhör denna grupp beter sig? Behöver man verkligen rycka ut till försvar av dem? När det finns andra som man har ännu större anledning att rycka ut till försvar för! Som alla dem som helt oförskyllt har det extremt tufft i en fattig tillvaro? De i USA som saknar sjukförsäkring t.ex. Och de utförsäkrade och arbetslösa här i Sverige t.ex.!? Om UBS:

    ”UBS är ett av världens största internationella finansbolag, med huvudkontor i Basel och Zürich, Schweiz. Bolaget är ‘både världens största förvaltare av privata tillgångar och världens största förvaltare av andra människors pengar’.”

    I artikeln ”Europe Loses Billions to Tax Evasion” kan man läsa:

    ”The book by journalist Antoine Peillon, entitled ‘Ces 600 milliards qui manquent à la France – Enquête au cœur de l’évasion fiscale’ (‘Those 600 billion which France is missing – Inquiry into the heart of tax evasion’), reveals the methods the bank has allegedly used for years to encourage wealthy French citizens, from business people and high-ranking politicians to sports celebrities and artists, to evade taxes.”

    Här kan man läsa mer om skatteflykt.

  • k skriver:

    Leif GW Persson i ”Goda råd från en rättshaverist”:

    I veckan som gick läste jag en just utgiven HANDBOK FÖR GLADA GUBBAR som skrivits av före detta ambassadören Dag Sebastian Ahlander (Bonnier Fakta, 2012).

    Om jag nu ska beskriva hans litterära verk handlar det närmast om ett slags självhjälpsbok som vänder sig till manliga pensionärer ur överklassen, med breda kulturella intressen som golf och gamla engelska bilar, det goda livet i största allmänhet och en och annan tillräckligt lättsmält bok på vägen.

    Vad författaren själv beträffar verkar han varken brödlös eller rådlös. Allra minst rådlös, hela hundranio stycken ‘goda råd’ på bara tvåhundra sidor om hur vi ska ‘nå livets höjdpunkt’ enligt den Ahlanderska modellen.

    Att leva det Goda Livet är i själva verket mycket enkelt. Ha alltid ett par flaskor champagne på lut för att vid behov kunna mota undan en gråmulen måndag, byt ut din brunmelerade slips mot en röd fluga och tala aldrig om problem som ‘ändå inte går att lösa’, som ‘Religion’ eller ‘Mellanösternfrågan’. Kort sagt, ‘gräv inte ner dig i småsaker, vidga perspektiven och se saker i stort’.”

    Tänk positivt! Kanske något han lärde sig i USA (som har en av världens högsta förbrukningar av antidepressiva medel).

    ”Före detta ambassadören och författaren tycks också, även av hans yttre att döma, vara en man som lever som han lär. Redan på omslagsfliken möts vi således av en liten rundnätt figur, givetvis iförd röd fluga, som ler så hjärt­innerligt fryntligt mot betraktaren att även den mest tveksamme ­presumtive läsare måste bevekas./…/

    Kort och sammanfattningsvis verkar han inte ha det minsta gemensamt med den utomordentligt bittre och oavbrutet babblande rätts­haverist som jag träffade på ett cocktailparty på svenska konsulatet i New York i mitten på nittiotalet.

    Faktum är att jag aldrig hört en svensk yrkesdiplomat prata så ena­stående mycket skit om det land som han blivit satt att representera och jag minns särskilt hans jämförelse – inför sina andäktigt lyssnande amerikanska gäster – mellan den lag och ordning som numera rådde i New York och USA och det hämningslösa våld som härskade i Sverige och gjorde att han och hustrun knappt vågade sätta foten utanför ­dörren till den egna våningen på Östermalm vid de tillfällen som de nödgades besöka sitt hemland. Ställd inför en personlig utveckling av den arten och det djupet kan man inte bli annat än imponerad.”

    Ja, dessa glada gubbar har råd med allt detta? Men hur blir det för en stor del av oss andra? 

    I ”Bluffen med våra pensionspengar” av Leif GW Persson kan man läsa:

    ”Man får tycka vad man vill om mig men särskilt gnällig är jag faktiskt inte. Jag har heller inte minsta problem med att man smygbeskattat mig på åtskilliga miljoner i pensionsavgifter under ett ekonomiskt framgångsrikt liv.

    Ett pensionssystem grundat på kollektiv solidaritet är en självklarhet för mig. Att det missgynnar en sådan som jag, är således helt i sin ordning så länge pengarna går till alla dessa hundratusentals som slitit ut sig långt före sextiofem.

    Alla dessa som inte har minsta mänskliga möjlighet att sluta upp bakom hejaklacksledare Reinfeldts käcka flaggviftande om att vi borde ha rätt att jobba till sjuttio, om vi vill. Kanske till och med får räkna med att göra det inom en nära framtid. Oavsett vad vi vill.

    Visst, och säg det gärna till alla som slet ut sig före fyllda femtio enbart av det skälet att de ville göra rätt för sig.

    Mitt gnäll över vårt pensionssystem kommer sig av annat än det som betingar min egen situation och i grunden handlar det om att systemet ganska snart inte kommer att kunna skänka ett rimligt liv till majoriteten av våra pensionärer. Deras ålderdom kommer att handla om att överleva i en materiell mening. Utan att spetsa till beskrivningen i onödan är det till och med så illa att några hundra tusen av dem stadigt rör sig i riktning mot den privatfinansierade välgörenhetens soppkök och härbärgen som slutdestination i sina liv.

    Vårt pensionssystem grundar sig på orealistiska ekonomiska förutsättningar som främst följer av att pensionärerna har blivit alldeles för många medan de som ska försörja dem är alldeles för få. Vad gäller det rent praktiska är det också illa tänkt från början och kostnaderna för att driva det är mycket stora.

    De flesta av oss måste således räkna med att cirka 20 procent av vårt pensionskapital försvinner i form av avgifter, skatter och utebliven ränta och när det kommer till privat pensionssparande kan det ibland handla om hälften av de insatta pengarna.

    De som gynnas av det här systemet är de banker, försäkringsbolag och statliga fonder som förvaltar våra pengar, alla högavlönade räknenissar som jobbar där plus alla dessa avsuttna politiker som befolkar styrelserna trots att de ytterst sällan har en aning om vad deras anställda håller på med inom ramen för sin så kallade ‘kapitalförvaltning’.”

    Har de måntro lobbat för detta system???

    ”Om man skall dra ut i strid så ska man ha bra på fötterna, inte minst i en kunskapsmässig mening. Ekonomijournalisten Joel Dahlberg har skrivit en alldeles utmärkt och fullt begriplig bok om Pensionsbluffen som vi närmast sörjande borde läsa (Ordfront, 2012).

    Höggradigt underhållande är den också. Inte minst när han förklarar hur det kan komma sig att våra politiker har valt ett helt annat pensionssystem än det som de har prackat på sina väljare och varför, till exempel, Fredrik Reinfeldt åtminstone inte behöver bekymra sig för egen räkning när han går i pension.”

    Se författaren Joel Dahlberg i morgonsoffan om sin bok. Och läs ett utdrag ur boken här.

  • k skriver:

    Ja,

    ”När högern vill sänka skatterna för de rika och betala det med minskade utgifter för de fattiga, de sjuka och de arbetslösa låtsas man att det är jobbskapande.

    För om rika får mera pengar så blir de väldigt flitiga. Om de fattiga får pengar blir de lata.”

    ”When the right wants to reduce taxes for the rich and paying for it with reduced spending on the poor, the sick and the unemployed pretends that it is job creation.

    For if the rich get more money so they are very diligent. If the poor have money they become lazy. ”

    Läs Jan Guillou i För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

    Ständigt påstår politikerna att de ska avskaffa arbetslösheten. De rent av lovar att de ska avskaffa den mycket bättre än sina politiska motståndare. Och allt är bara ­tomma ord. För om politiker verk­ligen skulle kunna bekämpa arbetslösheten så skulle den inte finnas kvar. Eftersom ingen politiker, oavsett partifärg, är för arbetslöshet.

    Det enda politiker skulle kunna göra åt arbetslösheten vore att anställa fler människor i offentlig tjänst, främst inom sjukvården. Den offentliga sektorn är nämligen kopplad till politisk makt, den så kallade fria marknaden är det inte.

    Och eftersom en överväldigande majoritet av våra politiker, från ­moderathögern till Socialdemo­kraterna, är överens om att privatisera så mycket som möjligt och helst lite till av all gemensam egendom så måste de hitta på de mest fantasi­fulla förklaringar till att deras strävan på helt andra områden också, på något magiskt sätt, skulle skapa ­mera jobb.

    När högern vill sänka skatterna för de rika och betala det med minskade utgifter för de fattiga, de sjuka och de arbetslösa låtsas man att det är jobbskapande. För om rika får mera pengar så blir de väldigt flitiga. Om de fattiga får pengar blir de lata.

    Alltså kommer de flitiga rika nu sätta fart på hjulen så att det kommer hela samhället till godo./…/

    När sjukvården privatiseras ­genom att främst moderatpolitiker skänker eller slumpar bort sjukhus till vänner och bekanta så uppstår en kedja av händelser. De som fått sjukhuset, senaste exemplet är Serafen i Stockholm, kommer snart att sälja klabbet med strålande förtjänst till så kallade riskkapitalister som opererar från diverse skatteparadis i Engelska kanalen eller Västindien.

    Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

    Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

    Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

    Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

    Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ‘valfrihet i välfärden’ och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

    Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

    Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

    Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

    Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

    Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

    Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

    Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

  • k skriver:

    Lena Sommestad skriver jättebra i ”Pragmatism krävs – även från högern”:

    ”Peter Wolodarski är en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Med DN som plattform har han stor makt att sätta bilden av hur Sveriges historia och nutid ska beskrivas och tolkas.

    I dagens krönika, ‘Lärdomar från två förlorade decennier‘, gör han sitt bästa för att  beskriva radikal, socialdemokratisk kritik mot nyliberala reformer som ett historiskt brott mot en klok och pragmatisk socialdemokratisk politik. Det faktum att även partiets nestor Ingvar Carlsson idag är kritisk mot det marknadsliberala systemskiftet viftar Wolodarski bort som ‘tröttsam debattretorik’.

    ‘Intressantare’, enligt Wolodarski, är att luta sig tillbaka mot vad Ingvar Carlsson sa i en intervjubok för för tre år sedan – då Carlsson var mer självkritisk mot den egna politiken. Bättre enligt Wolodarski är självklart också att luta sig mot Kjell-Olof Feldt, idag en av de främsta företrädarna för vinstintressen i välfärden./…/

     Framgångsdecennierna på 1950- och 1960-talet var inte bara en framgångsperiod för näringslivet. Det var en framgångstid för det som då kallades ‘det starka samhället’.

    Den tidigare djupt segregerade svenska skolan fördes samman i en integrerad enhetsskola, där alla barn fick en chans till god utbildning. Investeringar styrdes till bostadsbyggande och infrastruktur.

    Starka socialförsäkringssystem garanterade social trygghet. Full sysselsättning rådde. Sverige drev en aktiv arbetsmarknadspolitik som saknade motstycke i Europa.

    När Sverige under 1970- och 1980-talet som första land i världen tvingades hantera en kraftigt växande, äldre befolkning, möttes detta med en imponerande satsning på väl fungerande äldreomsorg och äldreservice, i kombination med utbyggnad av barnomsorg och fritidshem.

    När Wolodarski försöker placera oss som ifrågasätter vinster i välfärden, eller i övrigt kritiserar den extrema liberalisering som genomförts i svensk offentlig sektor, som radikaler som inte hör hemma i en tradition av socialdemokratisk pragmatism, då driver han helt enkelt en tes som saknar all rimlighet.

    Jag vill hävda att det förhåller sig precis tvärtom. Att motsätta sig vinster i välfärden är just ett uttryck för den klokhet och pragmatism, som alltid har utmärkt socialdemokratin. Idén att offentligfinansierad skola ska drivas med vinst är en högerradikalism som saknar motstycke i Norden och Europa.

    Vinster i skolan är inte tillåtna i Norge, inte i Finland, och inte i Danmark. Att skolor ska drivas utan vinst är en självklarhet för brittiska tories och tyska CDU. Inga framstående engelska eller amerikanska universitet drivs med vinst. Till och med i USA är skolor utan vinst det normala. Försöket med amerikanska ‘charter schools’, som drivs med vinst, har utsatts för massiv kritik.

    När Wolodarski med hänvisning till Kjell-Olof Feldt försöker skapa bilden av att de som idag ifrågasätter vinster i välfärden driver en radikalisering av socialdemokratisk politik av samma art som löntagarfonderna, saknar han också trovärdighet.

    Löntagarfonderna var verkligen radikala förslag, som följde på den genomgripande radikalisering av svensk politisk debatt som präglade 1970-talet. Detta är inte alls fallet med kritiken mot vinstintressena i välfärden, och i synnerhet inte kritiken mot vinstintressen i skolan.”

  • k skriver:

    Först och främst se Göran Greider i ledaren ”Hollande ger hopp och Löfven gör intryck”:

    ”Ett hopp i eländet är att vänstern i Grekland går kraftigt framåt. Men frågan är om det uppväger det faktum att ett högerextremt, närapå nazistiskt parti, också nådde framgångar. Men så ser Europa ut just nu: Missnöjet pulserar överallt. 

    Det enda man kan hoppas är att ilskan och missnöjet hanteras rationellt. Och det rationella nu är naturligtvis att skifta fokus från åtstramningar till expansion, från avregleringar till offentliga investeringar och från ökande klassklyftor till fördelningspolitik.

    Svensk politisk debatt kan framstå som närapå en idyll i jämförelse med den i Grekland eller Frankrike.

    Svenska folket hade den goda smaken att hålla landet utanför euron, vilket har förskonat Sverige från en rad problem. Men även Sverige har massarbetslöshet – och samtidigt en regering som förefaller nöjd med det mesta.

    När de åtta partiledarna i går drabbade samman i en debatt i SvT blev det på många sätt jobben som stod i centrum. 

    Det var den fråga som inledde debatten och jag tycker inte det råder någon tvekan om att Stefan Löfven var den som gjorde störst intryck. 

    Han gjorde det knappast i kraft av sina konkreta förslag utan genom den känsla han antagligen inger väljarna: Han kommer från ett annat håll än de andra politikerna, från facket, från arbetslivet, till och med från möten med företagen. Det är hans styrka. Han utnyttjade den väl i gårdagens debatt.

    Trots det är det påfallande hur försiktig och på många sätt nästan feg den svenska politiska debatten just nu är. 

    Socialdemokratin är livrädd för att säga något som rubbar den borgerliga dagordningen på allvar, vilket de franska socialisterna faktiskt vågar. 

    Hollande ger hopp – Löfven gör intryck. 

    Men i längden räcker det inte med att göra intryck – det krävs också avtryck i den politiska debatten. 

    Europa skulle nu behöva en våg av politiker som vågar fokusera på fördelningspolitik och offentliga investeringar.

    I artikeln ”The Ph D Now Comes With Food Stamps” kan man läsa om ett växande antal med höga utbildningar som tvingas leva på Medicaid och matkuponger, där man bland annat kan läsa

    ”‘The media gives us this image that people who are on public assistance are dropouts, on drugs or alcohol, and are irresponsible,’ she says. ‘I’m not irresponsible. I’m highly educated. I have a whole lot of skills besides knowing about medieval history, and I’ve had other jobs. I’ve never made a lot of money, but I’ve been able to make enough to live on. Until now.'”

    Hon klandrar:

    ”… the ‘systematic defunding of higher education.’ In Arizona last year, Gov. Jan Brewer, a Republican, signed a budget that cut the state’s allocation to Yavapai’s operating budget from $4.3-million to $900,000, which represented a 7.6 percent reduction in the college’s operating budget.”

    Man skär ner på finansieringen av högre utbildning. Och hur ska man öka konkurrenskraften om arbetskraften får allt lägre utbildning? Eller är det lättare att hålla den arbetskraften på mattan?

    I en annan artikel kan man läsa att ”Learning music might decrease bullying” eller ”Att lära sig musik kan minska mobbandet”:

    ”… I was struck by a recent study out of the University of Cambridge led by Tal-Chen Rabinowitch that suggests music education teaches children how to empathize. The study followed a group of 8- to 11-year-old boys and girls over a year as they were involved for one hour each week in specific kinds of group activities that focused on making music.

    Some games encouraged playing together “as rhythmically coordinated as possible,” composing music together and mimicking music played by fellow students.

    The interesting part of this study is that one control group met as frequently and for the same amount of time, but played games designed to cultivate empathy that used words and stories — but no music.

    At the end of the year, the children took three different tests to measure their levels of empathy. The findings indicated that the children who made music together became considerably more compassionate.

    The pure joy that comes from listening to and making music is good reason to teach this art form to children. But music does so much more.

    Other studies show that it boosts learning in math as well as children’s verbal skills. This new study suggesting it also nurtures empathy is just one more reason to support it in all schools.”

    Se också ”Making Music Together Increases Kids’ Empathy”:

    ”Music education produces myriad benefits, strengthening kids’ abilities in readingmath, and verbal intelligence. New British research suggests it may also teach something less tangible, but arguably just as important:

    The ability to empathize.

    In a year-long program focused on group music-making, 8- to 11-year old children became markedly more compassionate, according to a just-published study from the University of Cambridge. The finding suggests kids who make music together aren’t just having fun: they’re absorbing a key component of emotional intelligence.”

    Ja, estetiska ämnen är viktiga! Vi behöver utveckla hela människan (eller snarare bevara hela människor?).

  • k skriver:

      Göran Greider i ledaren ”Den europeiska protesten mot åtstramningarna”:

    ”‘Tiden rinner ut för idén om återhämtning via åtstramning och det är bra’ – så skrev den progressive amerikanske ekonomen Paul Krugman igår om Francois Hollandes seger i det franska valet./…/

    Ytterst handlar den franska motviljan mot Sarkozy om ett tilltagande missnöje med en ekonomisk politik som accepterar massarbetslöshet och utraderad framtidstro för i synnerhet den franska ungdomen.”

    Och inte om att det ”bara” rör sig om en protest mot den koleriska snobben Sarkozy som media försöker få det till. Ja, jag tror Greider har rätt.

    ”… signalen [är] väldigt tydlig: Frankrike och Europa mår inte bra av de senaste årens åtstramningspolitik./…/

    Paul Krugman menar att en nedmontering av eurosystemet vore det bästa, men ser inga utsikter till det, för mycket prestige är investerad i det projektet.”

    Paul Krugman skriver i ”Those Revolting Europeans”:

    ”The French are revolting. The Greeks, too. And it’s about time.

     Both countries held elections Sunday that were in effect referendums on the current European economic strategy, and in both countries voters turned two thumbs down. It’s far from clear how soon the votes will lead to changes in actual policy, but time is clearly running out for the strategy of recovery through austerity — and that’s a good thing.

    Needless to say, that’s not what you heard from the usual suspects in the run-up to the elections. It was actually kind of funny to see the apostles of orthodoxy trying to portray the cautious, mild-mannered François Hollande as a figure of menace. He is ‘rather dangerous,’ declared The Economist, which observed that he ‘genuinely believes in the need to create a fairer society.’ Quelle horreur! ”

    Ja, så hemskt att Hollande verkligen tror på att skapa ett rättvisare samhälle! Hemskt!

    Se också Krugman i ”Ex-President Bling-Bling”:

    ”The basic fact about Europe right now is that the strategy of adjustment through austerity and internal devaluation isn’t working, won’t work, and is rapidly turning into a social and political disaster. The question now is whether there’s a way out that doesn’t involve breaking up the euro.

    And let’s not call euro breakup unthinkable. It would cause large short-run disruptions, it would be a body blow to the European project, but it would at least offer a path to eventual recovery; Spain would have a chance to restore competitiveness through a devalued peseta that seems infinitely out of reach under current conditions.

    If you don’t like that outcome, you have to come up with a better one. In a way, the German refrain — we did it, so can they — actually offers a solution, although not in the way the Germans want.

    For as I emphasized in that post earlier today, that German success story was based on a (modestly) inflationary boom in much of the rest of Europe.”

    Se artikeln ”Starkt motstånd mot privat vård”:

    ” – Svenska folket ger ett tydligt besked om att vård och omsorg inte ska vara kassakor för privata investerare. Andra värden än vinstmaximering måste styra i vården.”

    Daniel Suhonen i ”Vi har visst råd med välfärd”:

    ”Jag sitter på balkongen och lyssnar på Kaliber i P1 som handlar om välgörenheten som till allt större del går till det som samhället tidigare stod för. Nu – när vi är så oändligt mycket rikare än på exempelvis 1980-talet tvingas människor gå till Frälsningsarmén för att socialförvaltningen säger nej.

    Och förutom att hela programmet var ett skräckkabinett över vår tids ofärd, så var det en fras som återupprepades flera gånger i programmet: När det gemensamma inte räcker till.

    Den intressanta frågan vi bör ställa oss är naturligtvis varför det gemensamma inte räcker till längre? Vart har pengarna gått? Skulle vi göra det skulle allt visa sig bero på en oerhörd ideologisk vindkantring och högervridning av den offentliga debatten och perspektiven. Orsaken till att ‘den gemensamma kakan krympt’ är politiska beslut. Bara sedan 1990 har skatterna sänkts så att statens intäkter sjunkit med 256 miljarder per år. Räknar vi vårdplatser hade vi 1990 råd med 12,9 vårdplatser per tusen invånare, i dag har vi bara två platser kvar.

    Man brukar säga att de stora berättelsernas tid är förbi. Men när jag lyssnar på diskussionen de senaste åren är det en jättesaga som allt liksom pulserar kring. Myten att vi inte längre har råd med välfärden. Orsaken till denna påstådda penningbrist beror på att vi inte kan höja skatterna och framtidens äldrebölja./…/

    Tillsammans skapar denna saga en grogrund för en slags evig högerpolitik. Men framförallt äter den sig in i medvetandet och leder till att helt rimliga politiska krav liksom avförs utan debatt.

    För, vi har ju inte råd. Nä, just det.

    Eller?

    Problemet är bara att berättelsen inte är sann. För vi kan visst betala för framtidens välfärd gemensamt om vi vill. Men då måste vi sluta sänka skatterna. Men den sagan är det inte alla som vill berätta.

    Ja

    Vårsolen. Finns det något mer efterlängtat? En demokratisk nyttighet ännu inte privatiserad eller fördelad efter plånbok. Njut!

    Nej

    Vinstvård leder till vanvård. Man kan visst förbjuda vinster i välfärden. Det gick i Sverige förut och det går i andra länder nu.”

  • k skriver:

    Nej, att marknaden löser INTE allt?  Men nu har det slagit över till ytterligheten: privatisera! Och privatisera ALLT! Och dess anhängare är kanske minst lika korkade som de påstår att deras motsats är?  En Börje Henningsson har recenserat Joel Dahlbergs bok ”Pensionsbluffen – tryggheten som gick upp i rök” i DD idag, där skriver han bland annat om att kritiken tystnade efter…

    ”… en övertalningskampanj, där bland andra LO-ekonomen Anna Hedborg deltog.”

    I recensionen kan man vidare läsa:

    ”Det praktiska genomförandet kom dock att ta lång tid, då det visade sig att förslaget innebar en omfattande administration och vissa viktiga ändringar behövde göras för att systemet fullt ut skulle finansiera de pensionsutbetalningar som ingick i grundsystemet.”

    Ja, just det: vad har administrerandet kostst? Vadå, minskad byråkrati?  Finns det anledning att vara kritisk till kvalitetstyrning? Leder den alltid till högre kvalitet eller ens högre effektivitet?  Sunt kritisk och ifrågasättande? Och borde inte minst politikerna kritiskt ifrågasätta?

    Man kan läsa vidare om Dahlbergs bok:

    ”Enligt Dahlberg är hela systemet underfinansierat.”

    Och apropå politiker:

    ”Skämt åsido, även riksdagens ledamöter tycks så småningom ha insett vissa brister i vårt nya pensionssystem.

    År 2009 införde man även ett nytt pensionssystem åt sig själva. 

    Enligt Dahlberg påminner det mycket om det gamla ATP-systemet.”

    Ja, DE har sett om SITT hus, de som sitter i makten! Inser de vad detta kan betyda? När/om folket inser/ser detta? Ja, kritiker behövs! I högsta grad i politikernas egna kretsar, för trovärdigheten för det de sysslar med!

    Människor i allmänhet behöver höja sina röster (precis som skolforskaren och -debattören Diane Ravitch sagt angående skolan och skolpolitiken i USA); blogga, skriva, försöka påverka politiker osv.

    Recensionen avslutas med att beskriva ”premiepensionssystemets stora vinnare”:

    ”De är självklart vad som något överdrivet kan kallas ‘det militanta bankkapitalet’. 

    Finansinstituten fick oväntat ovärderlig reklam när systemet infördes och fondsparandet har [tyvärr!!??] kommit för att stanna. Förvaltningen av våra pensionspengar kommer dessutom att ge ännu större vinster i framtiden.”

    För dem som förvaltar våra pengar, ja! INTE för alla dem som sliter för sin brödföda!  Ja, de förstnämnda har sett om sitt hus!

    Göran Greider i ”Liten katekes för de vanmäktiga” om kulturen:

    ”Vilken är kulturens uppgift i rådande samhällsordning?

    Svar: Att lugna människor. En värld utan konst och litteratur skulle vara en rasande och upprorisk värld.”

    Kan behövas!!?? 

    • k skriver:

      Skulle man kunna kalla det maktmissbruk: att riksdagsledamöterna ser om sitt hus, som i detta med sina pensioner? Handlar det om att desperat se till att överleva i ett sjunkande skepp??? Går det inte att vända skutan? Dock med mycken ansträngning?

      Tyvärr går många inom (s) också i maktens ledband!!! Och har gått på lobbying från diverse grupper! Gynnar detta demokratin? Och gynnar detta främlingsfientliga grupper och partier?

      Och tyvärr är allt detta dålig jordmån för dem som är skadade (i olika grad) från tidigt i livet.

      Se det den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus skriver i sin bok ”Base Instinct: What Makes Killers Kill?” eller ”Grundläggande instinkter: vad gör att mördare mördar?”

      Se recensionen ”Frenzy”. Där kan man läsa bland annat:

      ”The American neurologist Jonathan Pincus interviewed numerous violent criminals and serial killers who were imprisoned and had received the death sentence. In most cases he tried to find evidence in the hope to have the verdict changed into a life sentence./…/

      … only gradually did he discover to what degree these people had been mistreated as children and what the long-term consequences had been. The author published his conclusions in his book ‘Base Instincts’ (2001).

      Without any doubt and with no exception the inquiries regarding serial killers and their relatives proved the following:

      1. every perpetrator had been exposed to extreme physical and sexual childhood abuse at the hand of their parents;
      2. each homicide reflected the very kind of brutality the murderer had suffered as a child;
      3. the control of hatred and aggression accumulated in childhood is generally not being erased by genetical defects but by brain damage, usually as an after-effect of the toddler’s brutal mistreatment or the mother’s drug abuse during pregnancy;
      4. poverty does not cause aggressive impulses, but enforces the urge to act them out (many serial killers are of white middle-class origin, meaning that every social class is involved in generating hatred and perversions);
      5. former parental cruelty gets directed at others as a form of retaliation;
      6. none of the perpetrators dared to incriminate their abusive parents, even in the case of being consciously aware of what had happened to them as children;
      7. the perpetrators’ perversions were identical with the perversions their parents had inflicted on them as children;
      8. the biographies of the murderers represent hermetic systems of terror which get directed back at society: even previously non-involved members of society are being hurt and consequently have to suffer the very same way the former child suffered.

      Pincus argues outside of any psychoanalytic or ideological dogma. His questions are basic and clear; they unearth unambiguous answers that are easy to comprehend. I do not know how the book was received by the American press or the American public. No doubt, it has been considered a provocation, since it debunks the American myth of the intact and happy family; it reveals the fact that the destruction of society takes place right at its very heart: the family. Almost nothing is intact or sane in a country which pretends to be the paradise of democracy and liberty. You might even ask yourself: has paradise gone completely mad? It is possible that the author himself got scared by the result of his research.

      Though Pincus’conclusions should be general knowledge by now, they are still for the most part ignored or ridiculed. The inner logic within the biographies he presents is convincing; this alone is proof of how relevant a publication it is. The same logic applies to all life stories of human beings who have been abused and neglected in childhood.”

      I boken beskriver Pincus fallet Trent Scaggs, samt om ”societal approval” eller ”samhälleligt bifall”.

      Ja, de i makten är förebilder och förmodligen inte minst för de mest skadade och dessa förebilder har stor betydelse i positiv eller negativ bemärkelse återigen framförallt för de individer som är mest skadade. 😦 Och de seriemördare Pincus undersökt kommer inte bara från de lägsta skikten i samhället!

      Tänk bara på Anders Behring Breivik i Norge och de föräldrar (och studenter) som försvarar kamratuppfostran i svenska privatskolor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: