Vårt sociala arv och ojämlikhet…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Annonser

Bara individen som gäller – inte gruppen?

3 oktober, 2010 § 3 kommentarer


[Uppdaterad 5 oktober i slutet om att individuella insatser inte kan lösa (alla) de problem vi står inför]

En lärarkollega undrade högt och litet tankfullt…

”Är det bara individuellt arbete som gäller i skolan nuförtiden? Var tog grupparbetena vägen?

[Och den sociala träningen, att kunna samarbeta? Den behövs inte längre?]

Eller är det kanske bra att slippa samarbeta? Så man når sina uppsatta mål i den grad man vill?”

Men i andra sammanhang tas inte några hänsyn till individen!?

Populärutgåvan av Jämlikhetsanden från LO.

Tidigare inlägg om empatiunderskott. Och ytterligare angående empatiunderskott:

“Are bio-medical scientists and experimental psychologists temperamentally well suited to the task of understanding human emotions and feelings?

Simon Baron-Cohen is Professor of Developmental Psychopathology at the University of Cambridge. He is also co-director of the Autism Research Centre at Cambridge.

Autistic individuals have a deficit in their capacity to perceive the feelings which other people experience in social situations.

They also have difficulty recognizing that circumstances and events can be interpreted in a variety of ways by different individuals.”

Här kan man läsa Baron-Cohens bok ”Mindblindness” och här en 6 sidor lång essä över ”Mindblindness – An Essay on Autism and Theory of Mind”.

Och om att tänka positivt och undvika negativa människor.

Tillägg 4 oktober: se Christina Herrström i debattartikel om film baserad på hennes bok ”Tusen gånger starkare.”

Tillägg 5 oktober: Jonna Sima skriver så bra i ”Unikt läge för ny framtidsberättelse” om att många av de framtidsfrågor vi står inför inte kan lösas med individuella insatser (annat än möjligen högst temporärt).

Några få rikingar kan inte lösa klimatförändringar eller vilja betala välfärd för de fattigaste som hon skriver.

Lösningarna kräver gemensamma insatser! Från alla efter förmåga (till alla efter behov).

Och medelklassen håller på att försvinna i USA, se tidigare inlägg om medelklassens kommande kollaps med och av amerikanskan Elizabeth Warren.

Ett fenomen som kanske i högsta grad borde oroa svensk medelklass också, framförallt de som har barn. För hon beskriver framförallt deras riktigt rejält tuffa situation i USA idag. Och hur samhället där ser ut att dras isär: hon befarar att samhället där kommer att gå från att ha varit tredelat (en stor, stor medelklass i mitten) och så några riktigt rika och de fattiga, till att bli tudelat, där medelklassen dras till endera ände och den medelklass vi känner idag kommer att om kanske inte utplånas så bli betydligt mindre.

Det som sker i Sverige idag drabbar inte bara dem som tjänar minst? Det kommer också att drabba den idag ganska välmående medelklassen (utom den kanske allra högsta medelklassen). Det är inte bara arbetare som har anledning att vara oroliga och som INTE borde stötta alliansen. Det finns andra vägar att gå och inget är ödesbestämt, även om också den tredje statsmakten gjort allt och fortsätter göra allt för att få oss att tro det. Och bara se till vårt eget (dock förmodligen bara kortsiktigt). Många av oss kommer att få stå där med ”tomma händer” (kanske både bokstavligen och bildligt) troligen redan under vår livstid.

Och vad slags samhälle skapas för kommande unga familjer?

Som grädde på moset: medelklassen (utom den övre, högre) har det så tufft där (i USA) idag (med alla privatiseringar och avregelringar p.g.a. skattesänkningar där) så de har varken tid eller ekonomiska resurser att hjälpa de riktigt fattiga, som kommer att bli än mer utsatta och utlämnade befarar hon.

Storstad skriver om hur jämlika och ojämlika kommuner i Sverige tenderar att rösta, men hon påpekar att man kanske inte ska dra alltför stora växlar av detta, även om det nog kan finnas vissa samband.

Tillägg på kvällen 5 oktober: och här än mer om resultaten av ett samhälle som dras isär.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Jonna Simareflektioner och speglingar II....