Pensioner, avreglerade apotek – vad för samhälle håller på att utvecklas? Nedsippringsteorin i praktiken…

15 februari, 2015 § Lämna en kommentar

nedsippringsteorin i praktiken

Nedsippringsteorin i praktiken?

Min 88-åriga mamma berättade att hon efter operation i höstas fått näringsdryck utskriven och hon beställde den från apoteket i stan 30 km bort. De skickade hem den mot faktura, tror jag. Då kunde hon inte köra bil, något hon nu har börjat med igen.

Senare visade det sig att de hade gjort en kreditbedömning på henne – för en faktura på 98 kronor! Hon reagerade på detta! För en så liten summa! Något hon aldrig varit med om tidigare.

Jag tyckte också det var ganska obehagligt att höra!

Hur är det för dem som har mindre tillgångar?

Och vad slags samhälle håller på att utvecklas?

Sambon fick medicin utskriven i veckan mot inflammation och doktorn ville att hen skulle börja ta denna omedelbart, så vi gick till det privata apoteket intill vårdcentralen (vilket egentligen är något jag undviker).

Nej, de hade inte medicinen där. Så nu har jag själv upplevt något av det andra vittnat om angående tillgång på medicin som skrivs ut. Jag skulle börja jobba ganska snart efter vi varit hos doktorn och hade inte ätit lunch, så jag föreslog att vi skulle åka till apoteket vid lasarettet (Apoteksbolaget). Och, jo, där hade de den, så sambon kunde börja ta sin medicin omedelbart. Vilken parentetiskt fick effekt omedelbart, så doktorn (på den landstingsdrivna vårdcentralen) gjorde en riktig diagnos.

Tyvärr tror jag att både privat och landstingsdrivna vårdcentraler har blivit sämre p.g.a. privatisering och konkurrens. Alla vill skära kostnader och/eller tjäna så mycket pengar som möjligt. Läkare blir allt mer korrumperade i detta system?

Clinton”Så fort vi glömmer.

Vad vände Clintons överskott till en biljondollarskuld [1 biljon är 1 000 000 000 dollar, eller ca 7 000 000 000 svenska kronor nästan]? [Jo,] Republikansk avregleringspolitik, krig och 1% skattesänkning.”

Nej precis, vad har avregleringar lett till? Allt fler har inte råd att betala för sin medicin t.ex.? Har inte ens råd att betala 98 kronor för näringsdryck efter en operation? Vad är det för samhälle?

Ojämlikhet kostar!

cost-inequality-V7

Och återigen, ingen blir rik på egen hand! Med skattepengar bekostar vi vägar och järnvägar där varor kan transporteras, skolor där arbetskraften lär sig läsa och skriva och räkna samt en massa annat (åtminstone hjälpligt), polis som ser till att rånarband inte kommer och stjäl allt från den rikes fabrik eller företag osv. Att den rike skulle bidra till detta och mer, precis som vi alla gör, är inte för mycket begärt!

10942737_10153591787933327_2378228193674794671_n

Och de enorma vinsterna i skola. vård och omsorg var kommer de ifrån? Man skär ner på personal? Och satsar på de lättast utbildade och de friskaste (och de som minst behöver vård och omsorg)?

Jo, ”Segregerat elevurval lönsam affärsidé för fristående skolor”! Och även om det kommer lagar att man inte får neka elev plats i ens skola, så kan man hitta andra, fina sätt att bli av med de kostsammaste eleverna. Något den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har skrivit om.

Jo, man håller verkligen på att lyckas med ”söndra-och-härska-politiken”. Dvs att slå in kilar mellan folk och ställa dem emot varandra.

John Cleese och hans terapeut Robin Skynner skulle kalla den sortens ledare för ”mindre friska” i motsats till de ledare som får folk att inte bara bry sig om sig själva, utan också om andra, och allas välfärd och bästa.

Annonser

Det är skillnad på offentligt drivna skolor och med skolpeng drivna skolor? Diane Ravitch i bloggpostningen ”Hjälpa barn eller hjälpa charterskolor?”

10 oktober, 2012 § 9 kommentarer

Bra skrivet! Vad vet vi i förhand om vad som är ”nyttigt”?

Snabbloggning.

Debatten i USA påminner ganska mycket om den i Sverige i flera avseenden. En debatt som sakta kommit igång i Sverige, men som borde föras allt ljudligare. Jag gillar detta väldigt med USA att det finns starka röster där på andra sidan Atlanten, något som i stor utsträckning saknas här enligt min uppfattning.

Skolhistorikern, f.d. skoladministratören och skoldebattören Diane Ravitch skriver i  ”Hjälpa ungar eller hjälpa friskoleföretag?”:

Wendy Lecker, förkämpe för offentlig utbildning i Connecticut, lyfter viktiga frågor.

Varför överläts den lågpresterande Milnerskolan i Hartford [stad som faktiskt är huvudstad i Connecticut!!!] till friskoleägaren Jumoke Academy?

Varför gjorde befattningshavare i Hartford ingenting för att hjälpa Milner[skolan] innan friskoleföretaget tog över? Varför fick [friskoleföretaget] Jumoke 2 miljoner dollar [ca 14 miljoner svenska kronor] för att fixa Milner[skolan], men det fanns ingen hjälp för Milner innan övertagandet?”

Ja, det kan man undra! När skolan var offentlig hjälpte man den inte, men när den övergick till friskoleföretag då hjälpte man den. Och vadå konkurrera (på lika villkor)? 

Lecker frågar: är statens ansvar att hjälpa barn [som tydligen i detta fall har bristfällig engelska, därför att deras modersmål inte är engelska] eller är dess ansvar att få friskolesektorn att växa?”

Väldigt bra fråga! Och den gäller inte bara skolan, utan andra sektorer inom allmän service och välfärd inte minst här i Sverige.

”Man kan misstänka att det är det senare eftersom Stefan Pryor som kommer från friskolesektorn är medlem av [ungefär] statens utbildningsnämnd.”

Ja, så han har makt att driva politiken i staten i friskoleriktning vare sig det gagnar barn eller inte. För det gagnar friskolekoncernerna. Vadå opartiskhet?

Så frågan är verkligen relevant, om vem som egentligen ska gynnas!

Och dessa frågor gäller inte bara skolor, utan andra välfärdsföretag inom vård och omsorg. 

Precis som bland andra Göran Greider påpekat; det är ganska liten risk för de s.k. riskkapitalisterna att investera i skola, vård och omsorg, för den sortens ”marknad” kommer alltid att finnas. Så, vadå, ”risk”kapitalist?

Ravitch är också ganska kritisk mot Bill Gates (och liknande personers) inblandning i skolpolitiken och att de tenderar att också fästa villkor vid de donationer de gör och därmed styra utbildningen i en viss riktning.

Hon och andra debattörer menar att en person som Bill Gates inte har tillräcklig kunskap om utbildning för att kunna göra detta på ett bra sätt. Han må ha varit oerhört framgångsrik i andra avseenden, men han bör hålla vantarna borta från att tala om hur skola och utbildning ska skötas och vad som ska göras där. Hur som helst så bör han inte ha mer ”say so” där än alla andra medborgare i landet. Vad slags demokrati är detta? 

Och ska det vara pengar som styr hur mycket inflytande man har över hur saker som berör alla utvecklas? Skrämmande. I dess yttersta konsekvens skulle det kunna bli så att de med väldigt litet eller inga pengar inte har något ”say so” alls. Något som knappast är demokratiskt.

Eller det är knappast demokratiskt att de av oss valda folkliga representanterna (läs; politikerna) går i penningens ledband (ännu mer än de redan nu gör). Ja, vi borde verkligen vara rädda om demokratin. Och vakna för detta.

Läs kommentatorerna till Ravitchs postning!

Vadå, se till så ALLA barn får en bra utbildning? Dessutom håller grundförutsättningarna för barn att ändras snabbt också här i Sverige p.g.a. ökande ekonomiska skillnader och därmed klasskillnader.

Jag tror inte detta är gott för vår samhällsekonomi heller. Så i slutänden är de flesta av oss förlorare (inte bara ekonomiskt). 

Skannade artiklar är från DD.

Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System” i vilken hon är oerhört kritisk mot den skolpolitik som förs i USA idag och den politik som hon var med och stöttade till att börja med.

Hon trodde att konkurrens och testande skulle förbättra skolan för att uttrycka det ytterst kortfattat, men insåg ganska snart att så inte var fallet. Idag är hon väldigt orolig för skolan i USA.

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Nyliberalismen gör oss asociala…

29 februari, 2012 § 6 kommentarer


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

Kommer att uppdatera denna postning, förmodligen med kommentarer, de kommande dagarna.

”Boom för vem?” Paul Krugman om avregleringarna och vad de lett till för genomsnittsfamiljen jämfört med de 1% som finns i toppen…

9 november, 2011 § 5 kommentarer

[Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara].

Paul Krugman i “Boom för vem?” i min snabba översättning från engelskan:

”Låt mig starta med en gåta [eller svår nöt att knäcka]: varför envisades tron på fenomenet finansiell avreglering så länge?

Trots allt, om du backar [och ser tillbaka] vad gäller dess meriter, så producerade avreglering katastrofer redan tidigt. Tidiga avregleringsrörelser bidrog till den latinamerikanska skuldkrisen i tidigt 1980-tal; Garn-St.Germain producerade sparande- och lånesammanbrottet; det frigjorda kapitalflödet producerade den asiatiska krisen och LTCM [Long-Term Capital Management]; och nu har vi det stora sammanbrottet. Så varför var Väldigt Allvarliga/Seriösa Människor så övertygade att detta var en bra sak?

Nåväl, svaret från de vanligen misstänkta [Johan Norbergare och Neoläsare, som Lars Pålsson Syll skriver om?] har alltid varit att avregleringseran också var en era av aldrig förut skådad ekonomisk tillväxt. En tid tillbaka noterade jag att Peter Wallison – en av de främsta upphovsmännen till den ’den stora lögnen bakom orsakerna till krisen’ –  hävdade att:

’I sanning så startade den moderna eran av snabb ekonomisk tillväxt efter att både demokratiska och republikanska presidenter satt igång med att lyfta kostsamma och förlamande New Deal-regleringar.’

På liknande sätt bedyrade Eugene Fama att:

’Med början i tidigt 1980-tal upplevde i-länderna och några stora spelare i utvecklingsländerna en period av extraordinär tillväxt. Det är rimligt att göra gällande att genom att underlätta strömmen av sparande i världen för produktiv användning runtom i världen, spelade finansiella marknader och finansiella institutioner en stor roll i denna tillväxt.’

Poängen är att detta är rena fantasier från högerns sida. Den verkliga eran för spektakulär tillväxt i USA och andra avancerade ekonomier var generationen efter andra världskriget, med post-Reagan-tiden inte ens i närheten om man jämför. Så varför föreställer sig dessa människor något annat?

Och svaret är uppenbart, när du tänker på det, tillväxt för vem? Det finns bara ett sätt i vilket postavregleringsboomen var exceptionellt och det är i termer av tillväxt i inkomst för toppen av skalan [de som vunnit stort är de i absoluta toppen].

Här är en jämförelse av efterkrigsboomen [1947-1973] med den påstådda avregleringsboomen [1979-2007], där man använder genomsnittsfamiljens inkomst från Census and real average income for the top 1 percent av Piketty and Saez [två forskare, länkad är artikeln ‘De rika blir rikare’].

‘Genomsnittliga årliga tillväxtgrader”

[blått är genomsnittsfamiljens inkomst, rött de 1 % i toppen].

Om du tittar på genomsnittet, så är den senaste generationen en stackars skugga av efterkrigstidens boom. Men om du pratar om de 1 % i toppen så har underbara saker hänt.

Inte undra på att Väldigt Seriösa Människor – som, trots allt, blir betraktade som Väldigt Allvarliga/Seriösa därför att eliterna tycker om dem – har behållit tron på avreglering trots upprepade katastrofer.”

Se artikeln ”Riskkapitalister vill ha hjälp av staten”:

”Apoteksmarknaden. Apoteksföretagen blöder och lobbar nu för att få större statliga subventioner för att klara lönsamheten. Samtidigt slussar de tiotals miljoner kronor till ägarbolag på Jersey.

Två år efter avregleringen arbetar Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) med en översyn av handelsmarginalen. Det är en subvention som apoteken får för att tillhandahålla receptbelagt. Marginalen skruvades upp rejält 2009 för att underlätta för nya aktörer att etablera sig på marknaden. Åtgärden höjde statens kostnader från 4 till 4,5 miljarder kronor. Men mycket talar nu för att en del av tillskottet på 500 miljoner kronor har slussats skattefritt ur landet.

Detta beror på att riskkapitalbolagen bakom de nya apotekskedjorna optimerar sin lönsamhet genom att basera moderbolaget i lågskatteländer, och sedan låna ut pengar till den svenska rörelsen till höga räntor./…/

Samma ifrågasatta upplägg används av Apoteket Hjärtat [det apotek som man hittar överallt i Hälsingland idag, se tidigare inlägg om privatiseringen av Bollnäs sjukhus], marknadens största privata aktör. Enligt årsredovisningen har bolaget aktieägarlån på 630 miljoner kronor, dock utan att avslöja räntenivån. I den mån den är lika stor som i Medstopkoncernen har Apoteket Hjärtat slussat drygt 90 miljoner kronor till Jersey. Bolaget gjorde en rörelseförlust på drygt 200 miljoner kronor, men en nettoförlust på nästan en halv miljard. Det är förluster som bolaget kan föra med sig och kvitta kommande års vinster mot, om de uppstår.”

Göran Greider skriver i gårdagens ledare ”Socialdemokratin måste våga chocka och väcka” (ja, det måste den, men jag tror att (v) måste bidra här också, suck. Och jag suckar inte över (v), utan över (s), vill jag bara förtydliga):

”Partiets röst var närvarande överallt, på arbetsplatser, i föreningar, i bostadskvarter och i själva familjelivet. Vad spelade det då för roll att de flesta tidningar var borgerliga? Rörelsen hade sina egna, folkliga kanaler.

Men idag är de borta och det är därför ett enda mediedrev under en enda medial motorsågsnatt plötsligt kan kapa tio procent i opinionsmätningarna. Ja, det socialdemokratiska partiet liknar en strand i Sydostasien där alla mangroveträsk huggits ner och allt ligger oskyddat inför de mediala stormarna. 

Men det fanns ytterligare en orsak till att partiet en gång var så där stort: Man tycktes ha framtiden i sin hand. Det var arbetarrörelsen och socialdemokratin som formulerade de stora framtidsfrågorna och det var hos dem som den kommande tiden ritades upp, vare sig det gällde pensioner eller daghemsutbyggnad.

Jag brukar beskriva det som de två sprången. Först folkhemstanken och sedan det starka samhället – men något tredje språng kom aldrig och sedan dess har socialdemokratins fortsatta öde varit en ständig cliffhanger. 

Så hur ska det gå? Idépolitiskt har partiet sedan tidigt nittiotalet mer eller mindre lidit av afasi. En ond cirkel har uppstått, där en krympande rörelse blir allt sämre på att formulera framtidsidéer som är förankrade i folkdjupet, samtidigt som idébristen i sig stöter bort potentiella medlemmar och till och med intellektuella. 

Där står rörelsen idag. Orörlig. 

När Håkan Juholt överraskande valdes till S-ordförande upplevde många, också jag, det som något av en revansch från det som är kvar av en folkrörelse. Borgerligt lagda medier fick inte de högersossar de redan hade utsett. Rörelsen gick sin egen väg och skakade ur ärmen fram en man med mustasch från Oskarshamn som tidigare knappt alls synts till i toppolitiken./…/

Tiden verkar. Den sittande Alliansregeringen har börjat rosta och ta in vatten. Ett av Alliansens småpartier, Kristdemokraterna, kan mycket väl ramla ur riksdagen eftersom allt färre ser poängen med att de finns kvar där, i synnerhet om den mer hårdföra konservativa falangen får större utrymme.

De två andra småpartierna, Folkpartiet och Centern, tycks tävla om vem som ska kunna samla ihop mest av det nyliberala avfallet från de nya moderaterna. Det är knappast någon framgångsväg för dem i en era då den doktrinära marknadsliberalismen så uppenbart har ställt till med en massa problem (långsamt detonerar finanskrisen ideologiskt). 

Men även det stora partiet, Moderaterna, har problem. De har berövats det mesta av sin skattesänkarutopi när de inte längre vågar pröva riksdagens tålamod med nya jobbskatteavdrag. Reinfeldt regerar. Han kommenterar. Borg försäkrar. Han lugnar. Men de driver inte längre utvecklingen. 

Socialdemokratin står inför en motståndare som kan ha sett sina bästa dagar. Det avgörande ögonblicket inträffar nu när Sverige med all sannolikhet stiger in i en period där arbetslösheten ökar och den sociala otryggheten växer.

Om Håkan Juholt har tur kan han om ett halvår stå i en av de där typiskt ”socialdemokratiska” historiska situationerna: Samhället krisar och behovet av politik och offentliga insatser växer./…/

Tur är bara ett annat ord för minutiösa förberedelser och hård träning och i socialdemokratins fall handlar det om att ganska dramatiskt öka de idépolitiska insatserna i svensk politik.

I sin retorik har Juholt sedan han inledde sitt ordförandeskap varit på väg åt rätt håll, men känslan har varit stark att partiet varit för fegt i sin realpolitik. Under hösten måste socialdemokratin komma med några förslag som chockerar borgerligheten och väcker allmänheten. Det räcker inte med att bara försöka vara försiktiga./…/

Jag hoppas innerligt att svenska folket är berett att ge honom en chans till och därmed också visa att det inte är medierna som bestämmer vilka politiker vi ska ha.”

”…den nuvarande svenska varianten av ‘arbetslinjen’ – så är det om man hamnat i JUG o Fas 3…”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin deregulationreflektioner och speglingar II....