Ingen blir rik på egen hand – om fördelen med att alla betalar skatt …

28 augusti, 2015 § 1 kommentar

Elizabeth Warren säger att ”Ingen blir rik på egen hand”! Postar denna video igen!

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

11899968_10204761168500832_4786400434297797230_n

Kommentar till bilden ovan:

”Oh the irony of thanking firefighters for saving your home at great risk and public expense, while wearing a shirt claiming lower taxes + less government = more freedom.”

Eller:

”Ironin att tacka brandmän för att de räddat ens hem med stor risk [för säkerhet och liv] och tack vare offentlig finansiering, medan man samtidigt bär en t-shirt som hävdar lägre skatt+mindre stat=större frihet.”

Se socialminister Annika Strandhäll (S) i en interpellation med ung, moderat riksdagsman angående sjukförsäkringen och arbetsgivaransvaret. Hon svarar väldigt skarpt – och jättebra – och påpekar att det inte är en valdebatt de borde syssla med.

Tips från bloggningen ”Annika Strandhäll vet hur en moderat ska sättas på plats.”

Annonser

Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

21 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…

2 augusti, 2015 § 2 kommentarer

Jon Stewart

Ja,

”Hur kan det komma sig att om du utnyttjar ett skatteavdrag [Corporate Tax Break] då är du en smart näringsidkare, men om du utnyttjar något som gör att du inte går hungrig, då är du en snyltare.”

Ja, nog är det märkligt!

Solidaritet
(Jävla måndag 1978)

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Vi har inga fabriker
vi har inget kapital
men det finns något annat
hos alla och envar

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Om dom stjäl den ifrån oss
så har vi ingenting kvar
Då står vi nakna där i kylan
med hela rumpan bar

Så låt er ej förvillas
och tro det som dom vill
Att ensamhet är styrka
och att svikaren blir fri

Vi har inget annat
än vår solidaritet”

I ”Roffes blues är röd” kan man läsa:

”… jag tror att medvetandet styr den materiella utvecklingen lika mycket som tvärtom, så striden om tanken är viktig.

Makten över tanken, hur ser du på mediasituationen i dag?

– Man blir ledsen. Att arbetarrörelsen sålde ut A-pressen, och trodde att slaget var vunnet. Att public service skulle behålla sin objektivitet och opartiskhet.

Ge ett exempel.

Elisabeth Höglund, till exempel, även om hon slutat nu. När sjuksköterskorna strejkade, ansåg hon att tjänar man 25 000 i månaden, är man då inte girig som kräver högre lön? Jag blev så vansinnigt arg att jag ringde redaktionen och bad att få prata med henne, men hon slängde bara på luren. Jag brukar inte ringa upp så där, men den gången blev jag rosenrasande.

Du måste ha ett starkt klassmedvetande för att göra en sån grej.

– Jag kan inte umgås med människor som har ett annat ursprung än jag, med såna som har ett grundläggande förakt för andra människor. Som moderater, som tar för givet att man ska lyssna på dem, som pekar med hela handen och aldrig behöver ta in andras synpunkter./…/

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.

En av dina klassiker är ‘Vi har inget annat än vår solidaritet’, funkar en sån rad i dag?

– Jag spelade den låten senast häromdan. Jag tror minst hälften av alla människor längtar efter solidaritet, men allt i samhället är ju så individinriktat.

Så vad vi ska vi göra?

Här börjar Rolf Wikström säga saker som han inser inte går att trycka. Jag lägger bort pennan i samförstånd över sakernas desperata tillstånd. Vi enas om att Cornelis nog skulle känt likadant om han levat.”

Kapitalet och den nya underklassen – och de troliga konsekvenserna av ökande klyftor mellan människor och minskande skyddsnät…

10 januari, 2015 § Lämna en kommentar

Strip John Lennon Imagine a

Det vi sett i Frankrike nu är jag helt säker beror på de allt större klyftorna mellan människor.

Maria Küchen i ”Vem betalar priset för de rika?”:

Andrew Sayer, professor i politisk ekonomi i Storbritannien, har just publicerat boken ‘Why we can’t afford the rich’. Där beskrivs bland annat hur vinst vrids ur samhällets infrastrukturer på de obemedlades bekostnad – vatten, elektricitet, järnvägar, vägar och sjukhus – medan politikerna maktlösa ser på. Gapet växer mellan fattiga och rika och nu fruktar vissa en revolution.

Riskkapitalisten Nick Hanauer tillhör de 0,01 procent av USA:s invånare som idag äger elva procent av landets tillgångar. I ett öppet brev till sina ekonomiska likar skriver han: ‘Visa mig ett extremt ojämlikt samhälle och jag ska visa dig en polisstat eller ett uppror. Det finns inga undantag.’/…/

I sin bok belyser Andrew Sayer sambandet mellan klimatkrisen och den extrema rikedomen. Vore det bara SCA-chefen som hade för vana att flyga omkring ensamma i jetplan för ett dussin personer, samtidigt som SCA vill profilera sig som ett miljömedvetet företag, då skulle miljöproblemet som de rika utgör kanske vara försumbart – men de lämnar ett större fotavtryck än så och ingen kan stoppa dem.

Nyliberalismen innebar att de politiska makthavarna abdikerade, men de ekonomiska makthavarna idag är inte de samhällsbärande entreprenörer som nyliberalismen satte sådan lit till. ‘Vi rika har felaktigt intalats, och vi har övertygat oss själva’, skriver Hanauer, ‘att vi är de som huvudsakligen skapar jobb. Det är helt enkelt inte sant.’

I det mänskliga samhällets äldsta konflikt, kampen om makt och medel, påpekar han, har de rika alltid lögnaktigt motiverat sin överordning med att det är för samhällets bästa. Förr ansågs överordningen gudagiven, idag talar man om trickle-down economics. ‘Vad är detta för nonsens? Är jag verkligen en så överlägsen människa? Hör jag hemma i centrum av moralens och ekonomins universum? Gör du?’

Svenska företagschefer skulle kunna fråga sig detsamma men det ser inte ut att hända, och i USA har Hanauer bokstavligen avfärdats som vansinnig.”

Här video med Andrew Sayer och här med Nick Hanauer.

Göran Greider skriver i ledaren ”Chockvågorna föder en farlig pessimism”:

”När beskedet kom i onsdags eftermiddag var det som om världen stannade till. Det särskilda allvaret i att en tidningsredaktion, och därmed det fria ordet, utsattes för dödligt våld gick snabbt upp för alla som följde nyheterna. Och man kunde timme för timme skönja hur chockvågorna fortplantade sig ut genom Paris gator och vidare genom världen./…/

För de icke-fanatiker som trots allt utgör den överväldigande delen av världens befolkning, är den glädjen eller den skadeglädjen absolut omöjlig att begripa. Oskyldiga liv släcks, och människor jublar. Det går egentligen inte att förstå./…/

Det som oroar mest är egentligen den samhällspessimism som riskerar att följa i spåren av terrordåd av det här slaget. Jag hittar inget bättre ord än detta dunkla ord ‘samhällspessimism’. Vad jag syftar på är känslan av att massor av människor samtidigt, och till och med av olika skäl, känner att en ond spiral verkar som inte går att bryta. Uppgivna och fatalistiska människor blir mindre engagerade. Det politiska livet berövas det sista av den förändringsvilja som måste finnas där, ja berövas den energi som behövs för att reformera samhället i bättre, mer progressiv och mer jämlik riktning. Ty det kräver ett mått av tillförsikt och optimism. Europa är redan nu härjat, hemsökt av massarbetslöshet och extrema rörelser och leds av politiker som i stort sett gett upp kampen för social välfärd och trygghet. Grogrunden för högerextremism och militant islamism (som i mina ögon också den är högerextrem) ökar.

Bara för några dagar sedan meddelade ett fredsforskningsinstitut att krigen i världen blivit allt fler de senaste åren. Förra året pågick en rad förödande konflikter i världen. I Syrien siktas inget slut på dödandet, förra året utbröt ett nytt Gazakrig samtidigt som striderna i östra Ukraina inte ser ut att lägga sig. Samtidigt har kampen för social jämlikhet nästan upphört.

Läs också Kristian Lundberg i ”Kapitalet och den nya underklassen”.

Maria Blom

Läs också om prekariatet.

Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

3 januari, 2015 § 1 kommentar

A. våra elever rustas för framtidenDenna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

Mer om skolan…

8 november, 2014 § 2 kommentarer

1För någon dag sen publicerade ETC denna artikel och min reflektion då blev något i stil med:

”Om skolan drivs offentligt får vi inte den här sortens bluffar!?”

Igår möttes jag igen av att ytterligare en annan friskola påstås ställa högre krav på sina elever. En manlig elev i sjunde klass sa apropå hur mycket det är att göra i skolan ungefär att:

”Lärarna ställer väldigt höga krav här, men det tycker jag är bra. Man lär sig mycket!”

Detta fick mig också att tänka. Ja, för barn som presterar bra i skolan, som har föräldrar som kan hjälpa (t.ex. själva har hög utbildning, som i detta fall) och där familjeförhållandena är stabila, precis som jag förmodar för denna elev samt för många som har och hade lätt för sig i skolan, men så tänker jag på andra elever.

Elever som inte har så lätt för sig, som ett par av mina elever som har dyslexi, varav en verkar ha väldiga krav på sig. Hur är det för dem? Hur hanterar skolan dem? Hur kan man komma att hantera dem på längre sikt? Och även om man skulle skriva in i lagen att skolor inte får neka elever tillträde som har särskilda behov, kan inte de eleverna få det svårt i skolan idag? Inte bara i friskolorna, utan också i de kommunala skolorna? Därför att alla nu ska konkurrera med varandra?

Har friskolorna verkligen lett till pedagogisk mångfald? Nej, jag tror inte det! Om man har ”nya” koncept, så handlar det om såna där eleverna jobbar friare och behöver mindre lärarhandledning. Elever som behöver mindre handledning och som är väldigt självgående kan hantera detta, men de som inte klarar det passar inte i dessa skolor. De resurser som frigörs i dessa skolor var går de? Till elever med särskilda behov (samt till elever som behöver mer stimulans och utmaningar) eller ner i skolägares fickor?

Inte minst skapar friskolorna ett segregerat samhälle. Det blir allt viktigare vilken skola du går i, vilka kontakter du får och liknande, även om varken undervisning eller lärare kanske är ett dugg annorlunda (eller lärarna mer kompetenta).

Och har verkligen den friskola som trodde sig ”ge eleverna en annan start” (än vad de påstås fått/får i kommunal skola), verkligen lyckats med detta? Eller ens lyckats bättre än många, många kommunala skolor? Lyckas inte kommunal skola med detta? Och när den person som startade en friskola med denna målsättning slutar fortsätter friskolan i samma anda?

Mamma till en liten son som går i andra klass konstaterade också att det är mer läxor och högre krav i den friskola som hennes son rätt nyligen fick en plats i. Jag är osäker på vad hon egentligen tyckte om det. Är inte säker på att hon tyckte det var odelat positivt att ställa så höga krav på ett så litet barn.

Och återigen; de barn som inte får uppbackning hemifrån, inte kan få uppbackning hemifrån eller barn vars föräldrar rentav inte bryr sig, hur är det för dem?

Är den här pressen bra ens för högpresterande barn?

Med detta inte sagt att man inte ska få ställa krav, att det alltid och i alla lägen är skadligt.

Föräldrar tror att de gör något väldigt bra för sina barn, men om de (och vi alla) kunde se framåt kanske vi skulle upptäcka att vi förlorade mer både som individer och samhälle på detta än vi vann, jämfört med hur det var innan?

Dock skolan är en spegel av samhället och idag är det mer egoistiskt (retoriken kallar detta individualistiskt, för det låter finare). Britten George Monbiot skriver så bra om att ”Ensamheten tar livet av oss.” Där kan man bland annat läsa:

”Allas krig mot alla – med andra ord konkurrens och individualism – är vår tids religion, som rättfärdigas genom en mytologi där ensamma vargar, enskilda näringsidkare, självgående personer och män och kvinnor som arbetat sig upp på egen hand går sin egen väg.

För den mest sociala varelsen, som inte kan frodas utan kärlek, finns det inget som heter samhälle, bara heroisk individualism. Det är att vinna som räknas. Resten är olycksfall i arbetet./…/

Och även om konkurrens skulle göra oss rikare skulle det inte göra oss lyckligare eftersom det välbefinnande vi skulle få ut av en inkomstökning skulle undergrävas av konkurrensens aspirationsrelaterade inverkan.”

Fler och fler börjar ifrågasätta (de nyliberala) nationalekonomernas dominans. Samt ”Galenskapen att driva ett land som ett företag.” Det internationella nätverket ”Rethinking Economics” eller ”Omprövning av naitonalekonomin” skapades av universitetsstudenter, tänkare och medborgare. Och redan i slutet av förra årtiondet protesterade studenter genom att helt enkelt promenera ut från en föreläsning i grundläggande ekonomi vid prestigetyngda Harvarduniversitetet för sin professor Greg Mankiw, för de ifrågasatte det han enkelspårigt lär ut.

Lars Pålsson Syll tillhör också kritikerna och debattörerna.

Ännu mer om RUT…

22 augusti, 2014 § Lämna en kommentar

Home Comforts

Göran Greider skriver i ”En armé av bortskämda RUT-ungar”:

”Fördelningspolitiskt gynnar Rut de högsta inkomstskikten. Lika illa är det att man kan se framför sig en armé av bortskämda ungar från välbeställda hem – i Danderyd och liknande problemförorter – som lärt sig att se ned på kroppsarbete och se det som självklart att skattebetalarna ska ge dem detta bidrag.

Det är dom som tänker bestämma över oss om tjugo år.”

Och vidare:

”Nittiotalets krisår öppnade på många sätt en brunn ner till äldre borgerliga ideal och föreställningar – där inte bara drömmen om hembiträdet plötsligt dök upp utan även sådant som välgörenhetstanken gjorde comeback. Idag är det bara ett riksdagsparti som på allvar vågar säga nej till Rut, Vänsterpartiet./…/

Kvinnorna som haft dessa tråkiga jobb drog så snabbt de bara fick chansen när andra arbetsmarknader öppnades. Men borgerligheten fortsatte att drömma om sina hembiträden.

När Rut-avdraget – eller Rut-bidraget som jag alltid av princip kallat det – infördes 2007 slog borgerligheten två flugor i en smäll: Det var ett sätt att både sänka skatten för höginkomsttagare och höja statusen för samma höginkomsttagare.

En delförklaring till varför Rut-bidraget alltmer sällan debatterats kritiskt är antagligen att ganska många mediechefer utnyttjar det. 2010 fick jag själv ett Villy Bergström-liknande utbrott i tidningen Resumé. Jag hävdade att medierna ofta blivit annonsmaskiner för Rut-bidraget – och att det berodde på att så många mediechefer utnyttjade det.

Tidningen Resumé kollade upp det. Av ett sextiotal undersökta mediechefer var det redan då – 2010 – litet mindre än hälften som gjorde avdrag för städning. Mest avdrag gjorde de högst betalda mediecheferna [se ‘Mediekändisarna är besatta av rut’].

Hur det är idag på den fronten vet jag inte, men känslan är stark av att de stora tidningarna, liksom även public service, med stor glädje alltid presenterar siffror över ökat Rut-utnyttjande.”

I Resuméartikeln kan man läsa:

”… medieeliten ser till sina egna intressen, menar Göran Greider:
– DN såg ett tag ut som en reklambroschyr för städfirmor. Frågan blåstes upp. Och det handlar inte bara om de som kommenterar, chefredaktörerna har också betydelse. Här går impulserna uppifrån och ned och påverkar urvalet av frågor på redaktionsmötena.

Egenintresset bryter igenom även i hur medierna följer bostadspolitiken, menar han.

Av de 25 mediepersonerna som har gjort rut-avdrag bor 20 i villa och 5 i bostadsrätt. 5 av villaägarna har ett sammanlagt taxeringsvärde på sina hus på över fem miljoner.

Ingen av dem som Resumé har undersökt bor i hyresrätt. Och trots att villkoren för hyresgästerna de senaste åren radikalt har förändrats finns det knappast någon debatt på ledarsidor eller i politiska kommentarer.
– Hyresboendet har gått igenom en av de största förändringarna någonsin, men den debatten och den journalistiska bevakningen har trängts undan. Frågan om hyresrättens framtid står inte på nyhetsagendan, säer Göran Greider.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin class-societyreflektioner och speglingar II....