Om incitamentssamhället…

10 maj, 2012 § 18 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Annonser

Att uppfinna skäl för att överge vår medmänsklighet, om att tiga och blunda för alliansens omänskliga politik – tacksamhet för att den förhärskande propagandan ger en möjlighet att överge medmänskligheten….

9 april, 2011 § Lämna en kommentar

Här hittar man snabbanalysen om ”de nya bidragstagarna”. Där kan man bland annat läsa:

”Statsfinansiellt har subventionerna nu blivit så dyrbara att de tränger ut andra angelägna samhällsuppgifter.”

Och Johan Ehrenberg skriver så bra i ledaren ”När blir lön stöld?”:

”En liten krets i samhället blir rik på att utnyttja systemet. En parasitär grupp som faktiskt bara har en enda sak som mål för sin verksamhet. Mera pengar i guldskålen. De vet det vi andra inte vill se. Det handlar bara om girighet.

Den grupp i samhället som kostat alla andra mest pengar är en grupp på kanske 100 000 finansmän som framförallt sitter i banker, finansföretag och storbolag. De jobbar inte särskilt mycket, de anställer andra att göra det, men de sitter och tar beslut som är rena chansningar och som ingen kan utvärdera därför att allt det som är ett företags utveckling kommer av saker långt utanför dessa styrelserum.

Om Vattenfall går med miljardvinster beror inte det på en styrelses beslut eller en vd:s agerande. Det beror på om energipriserna på jorden stiger. Om en bank visar miljardvinst beror det bara på vilket stöd politiken gett den. Ett finansföretags vinster beror bara på om man gissat rätt i upp- och nergångar. Och eftersom de flesta gissar på samma sätt följer de John hela tiden. Alla ‘går bra’ samtidigt. Alla ‘går dåligt’ samtidigt. Det handlar inte om kompetens. Det handlar om att ha hamnat på rätt plats i girighetens värld.

Självklart finns det ingen människa på jorden som är värd dessa mångmiljoner i årslöner eller miljarder i förmögenhet. När en köpt dräng, alltså en vd, får miljoner i årslön är det för att ägarna köper tystnad och lojalitet, det handlar inte om någon unik kunskap eller effektivitet.

Jag har träffat väldigt många av landets ‘ledande personer’ och de är varken klokare eller duktigare än alla de småföretagare eller hantverkare jag samtidigt lärt känna. Enda skillnaden är om man släppt spärren och accepterar ett liv där egen vinning – girighet – är enda moroten. Man mäter sitt liv i miljoner kronor. En småföretagare kan ju inte göra så. Han/hon söker trygghet, försöker komma ur sina borgensåtaganden hos bankerna och skapa ett drägligt liv. Skulle girighet vara enda motorn så hade de anställda slutat fungera.

[Nej, det är det verkligen inte! Se amerikanen Dan Pink om motivation och drivkraft].

Men för de köpta som sköter storföretag och stora pengar gäller inte samma verklighet. Av någon anledning har vi ett ‘respektavstånd’ som gör att vi accepterar att de snor oss på pengar hela tiden med de mest genomskinliga ursäkter.

Som att ‘vi måste betala höga löner för att få bäst kompetens’… Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ‘styrelseproffs’ eller ‘förvaltare’, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall.

Men kapitalismen har inget motiv utöver att skapa mer pengar åt de som äger pengar. I urkapitalismens land – USA – har det inneburit att en procent av landets individer har mer i inkomst än vad 90 procent av folket har tillsammans!

[HUR stora skillnaderna är något man inte riktigt inser bland vare sig medelklass eller arbetarklass och man tror sig vara ensam i känslor av isolering *].

Mellan 2007 och 2009 steg vinsterna på Wall Street med 720 procent medan arbetslösheten ökade med 102 procent och vanliga människors förmögenheter i hus sjönk med över en tredjedel. En vd i USA tjänar 132 gånger mer än en industriarbetare.

Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.

Nej. Inte en sekund av ångest.

Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.

Den grupp i samhället som kostat alla andra mest pengar är en grupp på kanske 100 000 finansmän som framförallt sitter i banker, finansföretag och storbolag. De jobbar inte särskilt mycket, de anställer andra att göra det, men de sitter och tar beslut som är rena chansningar och som ingen kan utvärdera därför att allt det som är ett företags utveckling kommer av saker långt utanför dessa styrelserum.

Om Vattenfall går med miljardvinster beror inte det på en styrelses beslut eller en vd:s agerande. Det beror på om energipriserna på jorden stiger. Om en bank visar miljardvinst beror det bara på vilket stöd politiken gett den. Ett finansföretags vinster beror bara på om man gissat rätt i upp- och nergångar. Och eftersom de flesta gissar på samma sätt följer de John hela tiden. Alla ”går bra” samtidigt. Alla ”går dåligt” samtidigt. Det handlar inte om kompetens. Det handlar om att ha hamnat på rätt plats i girighetens värld.

Självklart finns det ingen människa på jorden som är värd dessa mångmiljoner i årslöner eller miljarder i förmögenhet. När en köpt dräng, alltså en vd, får miljoner i årslön är det för att ägarna köper tystnad och lojalitet, det handlar inte om någon unik kunskap eller effektivitet.

Jag har träffat väldigt många av landets ‘ledande personer’ och de är varken klokare eller duktigare än alla de småföretagare eller hantverkare jag samtidigt lärt känna. Enda skillnaden är om man släppt spärren och accepterar ett liv där egen vinning – girighet – är enda moroten. Man mäter sitt liv i miljoner kronor. En småföretagare kan ju inte göra så. Han/hon söker trygghet, försöker komma ur sina borgensåtaganden hos bankerna och skapa ett drägligt liv. Skulle girighet vara enda motorn så hade de anställda slutat fungera. Men för de köpta som sköter storföretag och stora pengar gäller inte samma verklighet. Av någon anledning har vi ett ‘respektavstånd’ som gör att vi accepterar att de snor oss på pengar hela tiden med de mest genomskinliga ursäkter.

Som att ‘vi måste betala höga löner för att få bäst kompetens’… Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ‘styrelseproffs’ eller ‘förvaltare’, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall./…/

Men kapitalismen har inget motiv utöver att skapa mer pengar åt de som äger pengar. I urkapitalismens land – USA – har det inneburit att en procent av landets individer har mer i inkomst än vad 90 procent av folket har tillsammans! Mellan 2007 och 2009 steg vinsterna på Wall Street med 720 procent medan arbetslösheten ökade med 102 procent och vanliga människors förmögenheter i hus sjönk med över en tredjedel. En vd i USA tjänar 132 gånger mer än en industriarbetare.

Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.

Nej. Inte en sekund av ångest.

Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.”

Maria-Pia Boëthius är inne på liknande tema i sin ledare i ETC (vilken ännu inte finns på nätet):

Ja, det är sant det John le Carré nyligen formulerat enligt Boëthius:

”Det oroar mig djupt att samhällsklimatet nu går ut på att uppfinna skäl för att kunna överge vår medmänsklighet.”

Ja, man antingen tiger eller blundar för alliansens omänskliga politik eller både/och. Kanske är man också tacksam för att den förhärskande propagandan ger dem möjlighet att överge medmänsklighet.

Se Kildén & Åsman om vad som sker i USA angående deras budget.

Ulf Lundén skriver också så bra i artikeln ”Fattigt folk och rika riddare”, alla dessa artiklar med ungefär samma tema:

Borgerlig media bidrar också till att späda på politikerföraktet genom hur de skriver. Inte minst bidrar lokaltidningar till detta. Utan att kritisera det som politiken bidrar med för enskilda människor, som angående sjukförsäkringen, fas 3, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg och vad detta leder till eller kan leda till för alla dem som har begränsade ekonomiska resurser. Detta tiger man om.

* Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin opportunismreflektioner och speglingar II....