Apropå Alice Teodorescu om att alla kan bara de vill …

3 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

barnets-arhundrade

I boken ”What About Me? The Struggle for Identity in a Market-based Society” av psykoterapeuten Paul Verhaeghe kan man läsa:

Det uttryckliga budskapet är: alla kan bli perfekta, alla kan få allt de vill ha. Men det finns också en inte klart utsagd varning: så länge som du anstränger dig tillräckligt hårt.

Och detta stämmer perfekt med den mest framstående myten av den fulländade individen./…/

Och om dessa andra människor [som inte uppnår de högsta höjderna eller den högsta njutningen i detta fall] försökte lite hårdare, skulle det alldeles säkert finnas inom räckhåll för dem också, eller? [undrar Verhaeghe ironiskt]”

Och vidare skriver han:

Den svenska socialteoretikern Ellen Key utnämnde 1900-talet till ‘barnets århundrade’. Vi kan redan nu proklamera 2000-talet som ‘det farliga, eller åtminstone störda, barnets århundrade.’

Dubbla diagnoser (såna som kombinationer av adhd, odd, cd, asd, självskadebeteende och ätströningar) växer upp som svampar. Och samtidigt som allvarliga störningar verkar öka bland vuxna så ökar tecken till problem bland de unga.”

En enorm press på individer, som kan få katastrofala följder? Och effekten på samhället i stort?

Jan-Olof Bengtsson skriver i Dagens samhälle ”Därför stör sig vänstern på Alice Teodorescu” som avslutning:

”Jag hittar några ord från Alice Teodorescu själv som avslutning:

‘Det är korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar’.

Visst är det!”

Håller helt med! Och fler borde sluta tiga i dagens media-Sverige, som domineras av liberala tidningar! Gräsrötterna borde börja göra sina röster hörda i betydligt högre grad!

Bengtsson skriver i krönikan ”Vården och det egna ansvaret”:

”Larmrapporterna om överbeläggningar på våra sjukhus ökar, inte minst i Skåne. Men medan debatten om besparingar och vikten av lika och solidarisk vård till alla rullar vidare, är det betydligt färre som pratar hälsa och individens eget ansvar.

Så hur pass självdestruktiva människor ska vården stillatigande acceptera eftersom det går ut över så många andra? Missköter man sitt jobb får man sparken efter ett antal varningar. Men när man missköter sin hälsa, åker in och ut på sjukhus på grund av ointresse och slöhet och inte har en tanke på förändringar, blir det ändå inga konsekvenser.

Vi skyller slentrianmässigt bristerna på sjukvårdens otillräcklighet. Men vi orkar egentligen inte att ta tag i frågan varför så många – närmast i onödan och av egen förskyllan – hamnar på sjukhus? Om och om igen.

För några år sedan utkom den tyska författaren Juli Zeh med sin svarta framtidsskildring ‘Corpus Delicti’. Vi är förflyttade till 2058 och staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Kojbyggen i träd är förbjudet för man kan ramla ner. Medborgarna tvingas bära munskydd och uppfylla sin personliga kvot av motion, allt kontrollerat genom ett inopererat chip. Kärlek och sexualitet tillåts bara om man har kompatibla immunsystem. Det är förbjudet inte följa ‘METODEN’, för då straffas man för ‘metodfientliga aktiviteter’.

Jo, på ett sätt är det hälsans paradis men sam­tidigt välfärdsstatens definitiva krasch under trycket av en totalhavererad sjukvård. Det hela övergått i en rigid hälsofascism, en välviljans diktatur om man är snäll. Framtidsbilden må vara överdriven men ändå lite tidstypisk för en ökande och gnagande osäkerhet.

Vi vet att ohälsa handlar om för stora mängder tobak, alkohol, ohälsosam mat/fetma och för lite fysisk aktivitet. Rent statistiskt lever människor som sköter sin hälsa 14 år längre än de med osunda levnadsvanor, enligt socialstyrelsen.”

Usch, vilken människosyn! 😦 Undrar om Bengtsson lever som han lär: motionerar ordentligt, äter ytterst hälsosamt, inte dricker för mycket, sover ordentligt osv.?

Wellnesshysterin skapar rejäla problem hos många och detta har också påpekats.

Mer om perfekta människor och ätstörningar.

Säger jag som kommer från medelklassen och en välutbildad familj med sunda vanor, precis så som det brukar vara i såna familjer!

Jag har vistats länge sammantaget i fattiga områden i framförallt en stat i Midwest i USA och jag kan livligt sätta mig in i hur det är för människor som kanske inga jobb har, har lågbetalda jobb och är fattiga! Att sätta sig på höga hästar finns det ingen anledning till! Usch, för de åsikter Bengtsson för fram.

Och Jon Stewart är otroligt bra…

Jon Stewart

… samt min ”svåger” i USA, som varit lärare i matematik vid universitet i USA, nu pensionerad och tydligt emot republikanerna och för större jämlikhet och välfärd till alla! Puss till honom också!

Och slutligen, som svar på Bengtssons åsikter om sjukvården här i Sverige och bristen på pengar och resurser där:

11694132_843577195724445_7289086965631657502_n

Om denna bild kan man läsa:

”Why are we allowing the same politicians that rewarded the banks with bailouts for crashing the economy tell us that Social Security is the cause of all the countries debt?

Are we going to allow them to rob the American people again?” 

Ja,

”Varför tillåter vi samma politiker som belönade bankerna med räddningsaktioner för att de kraschat ekonomin, säga åt oss att social välfärd är orsaken till hela landets skuld?

Ska vi tillåta dem att råna det amerikanska folket igen?”

Nej, det tycker jag inte! Stå på er! Och allt fler amerikaner verkar hålla med!

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Kan tanken försätta berg? Vilka är de eventuella negativa effekterna av positivt tänkande?

2 juli, 2015 § 7 kommentarer

Tankens kraft i all ära, men skulle vi behöva mer av folk som ifrågasätter fenomen i samhället? Som är kritiska? Allt går inte att lösa individuellt.

Läste om kurs på facebook om ”Hur attraktionslagen verkligen fungerar” arrangerad av TankeCoaching.

Sambon kommenterade detta i stil med att

”Ett sätt att skaffa sig jobb ifall man inte har något [att t.ex. starta coachingfirma, även om man inte har de adekvata kvalifikationerna, t.ex. i form av gedigen utbildning i psykologi för att kunna hantera det som eventuellt kommer upp hos ens klienter].”

Nej, jag tycker inte detta är så harmlöst. 😦  Negativa känslor liksom alla andra känslor finns där för att tala om något för oss.  Vi kanske istället borde lösa våra eventuella problem tillsammans med människor med verkliga kvalifikationer.
Apropå videon se ”Police: Life-coach radio hosts commit suicide together.”

Sideffekter: enorma krav på människor, något jag skulle vilja blogga mer om!

Och allt ska lösas individuellt inte strukturellt. Man får heller inte prata politik i många sammanhang, men är inte allt politiskt?

Samhälleligt bifall och arrogans. Retoriken om ”frihet” har blivit ett medel för förtryck. Den förklädnad som används av dem som utan återhållsamhet vill utnyttja, förnekande behovet av staten för att skydda de 99%…

24 juli, 2012 § 1 kommentar

Så bra skrivet!

Har ingen aning om vad för titel jag ska sätta på detta inlägg, men det får bli ”Samhälleligt bifall och arrogans”. Se mer om samhälleligt bifallOvanstående svar kan också läsas här.

Det debattörerna ovan reagerar över är denna debattartikel i Dalademokraten; ”Löfvéns planer kommer att skada barnen.”  De två debattörerna har också skrivit i Göteborgsposten: ”Kvotera inte föräldraförsäkringen”.   Ja, är det de som kan betala som har yttrandefrihet? Förakt för svaghet och arrogans. Om Neo se härMer om förakt för svaghet, arrogans, anse sig bättre och förmer.  Och empatiunderskott, kanske rentav total känslokyla!? Bra skrivet! Valfrihet för vilka? Se britten George Monbiot i ”This bastardised libertarianism makes ‘freedom’ an instrument of oppression” eller ”Denna oäkta libertarianism gör att frihet blir ett medel för förtryck”.

”Det är den förklädnad som används av dem som utan återhållsamhet vill utnyttja, förnekande behovet av staten för att skydda de 99%.

Frihet, vem kan motsätta sig det? Dock används det ordet för att rättfärdiga tusentals olika sätt att utnyttja.”

Läs hans artikel! Han är jättebra! Fler skulle behövas av Monbiots kaliber!

Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

6 april, 2012 § 4 kommentarer

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Nyliberalismen gör oss asociala…

29 februari, 2012 § 6 kommentarer


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

Kommer att uppdatera denna postning, förmodligen med kommentarer, de kommande dagarna.

Om högervriden media och Juholtdrev, en lurad medel- och arbetarklass, Carema som inte får förnyat avtal i kommun, samt om sänkt restaurangmoms…

19 januari, 2012 § 5 kommentarer

”Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå
det finns dom som gnuggar sina händer med ett skratt
när syndabockar pekats ut och bränts en valborgsnatt
medan dom går fria som har smutsigt mjöl i påsen
fria att se om sitt hus och reparera låsen” /Kjell Höglund

Knyckte videotipset ovan från vän…
Återigen en snabbloggning, i en period av en massa på jobbet.

Jag tror att det vi kanske bevittnar är självbedrägeri från medelklassens sida, understött av media och dess individers kortsiktiga självintresse.

Medelklassen har det definitivt tufft i USA till exempel.

Vilka parasiterar på vilka? Se tidigare inlägg, där den pappa jag refererar till också säger att när de för dryga 10 år sedan flyttade till USA från ett baltiskt land så var det bättre där (i USA) än det är idag, bara 10 år senare.

Han sa också flera gånger att det är mycket bättre i Sverige än där. Inte minst för deras barn, men också för dem som vuxna.De hade visst en egen rörelse med last- och taxibilar, som lönade sig allt mindre och mindre. Man hade mindre och mindre råd att anlita dem.

Än så länge är det bättre här skulle jag vilja tillägga. Och det beror på att vi fortfarande i den grad vi gör stöttar alla.

Denna pappa påstod också att barnen inte fick göra något alls på skolgården, för om de skadar sig kan det bli oerhört kostsamt, advokater dras in. Han menade att detta ju gör barnen väldigt försiktiga och ängsliga, de vågar knappt röra sig. Han visade detta också med kroppen genom att ställa sig i givakt med armarna utefter sidorna.

Ovanpå detta kommer bevakningskameror och ID-kort som föräldrar måste ha när de ska hämta sina barn i skolan. Påverkar inte detta barn, om inte direkt så indirekt? Vad skapar detta i barn? Att man inte kan lita på varandra eller på andra? Ja, hur var det med tillit och samhällsliv?

Och hur var det nu med vår påstådda trygghetsnarkomani (se om ”Mannen som är rädd för trygghet”)?

Och här kan man se skylt i kälkbacke i park i USA. Vadå, överdriva?

Det amerikanska samhället är inget jag önskar för oss här – och inte för dem där heller, ett enda dugg. Har man kämpat ett helt liv i den falska drömmen att lyckas så kan man gripas av apati, med allt vad det kan innebära.

Jag tror på vår modell, som man nu håller på att rasera i rask takt innan människor inser vad som håller på att ske.

Men den politik som förs är inte ofrånkomlig eller den enda vägen. Jag tror inte vi behöver acceptera ett ”svinn”. Politiken borde utgå från att vi undviker ”svinn”.

Den sociala välfärdstaten i vår skandinaviska form är inte oförenlig med blomstrande marknadsekonomi. Och det tål att upprepas och upprepas och upprepas.

Göran Greider i ledaren ”Det är nog bara att inse att Juholt är körd”:

”Han är ohjälpligt skadeskjuten av medierna, av krypskyttar på den högra kanten i sitt eget parti – samt av sig själv.

Nej, jag tycker inte det är rättvist. Det är inte rättvist att en politiker betraktas som handikappad på grund av att han kommer från landsorten och inte passar medieeliten.

Inte heller är det bra att en politiker för ett större parti numera måste vara en hundraprocentig broiler för att klara sig undan mediernas jakt på minsta misstag. Juholt hade ingen erfarenhet från toppolitiken och inte heller från den hårda kommunalpolitiken.

Därför får vi från och med nu nöja oss med fabrikskläcka politiker, helst uppvuxna i Stockholm.”

Samt i ledaren ”Sammanbitet och helt utan humor” angående gårdagens partiledardebatt, där han talar om…

”.. en symbolisk bild av vad Reinfeldt sade: han trampade på men kom ingenstans.

Han har ett enda budskap numera – sedan skattesänkarvägen till stor del stängts – och det är att han tar ansvar. Det enda vi behöver vara nervösa för är vad som sker i omvärlden.”

En av våra räddare!? Han spelar på en psykologisk mekanism, medvetet eller omedvetet. Spelar på mindre friska drag hos oss människor.

”Han har som bekant till och med varnat för visioner.”

För det kan leda till kostnader. Vadå, vara kreativa? Befolkningen ska vandra runt som robotar förlitande sig på guruer, sådana som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg framställer sig själva och framställs i media (tidningar och TV, inte minst SVT)?

”Och det kan inte hjälpas, men när jag hör statsministern tala står det ju ganska klart att vi lever i en värld av mer eller mindre avskaffad politik. En antipolitisk värld, där lugn och ro för den privata människans ekonomi anger horisonterna för allt tänkande, det är vad långa årtionden av politisk högervridning mynnat ut i.”

Men som sagt, jag tror att det är självbedrägeri. Vi behöver bry oss om varandra, miljön m.m. Vi kommer att stå inför utmaningar som vi måste lösa tillsammans, tror jag. Som hela världens befolkning måste lösa tillsammans. För allas vår överlevnad.

Och de som har inte minst små barn och barnbarn borde vara oroliga inför vad som sker i världen. Ganska ironiskt. Själv behöver jag iute vara orolig för vare sig barn eller barnbarn, eftersom jag inte har någondera…

”Den politiska offentligheten har på något underligt vis nästan somnat in och det underblåses av närsynta medier som är långt mer intresserade av personfrågor än av idépolitik.”

En medieelit som är rädd om sina RUT-avdrag.

”Så är vi där igen: När Juholt får minsta chans att tala politik, ja då vinner han poäng och jag tror att han då gör Reinfeldt orolig.”

Och det gör också media orolig. Tänk om de förlorar sina RUT-avdrag!

”Samtidigt vet vi att allt det han säger kommer att filtreras genom i förväg extremt negativa medier och mycket litet av det han säger kommer att nå ut till allmänheten./…/

Jag kliver av motionscykeln och gör det i känslan av att jag inte fått någon som helst intellektuell motion av att lyssna på partiledardebatten.”

Om Juholt skulle klara detta kanske det i slutänden kan ha stärkt både honom och en politik som värnar om individer, människa, miljö osv.!? Kanske bidrar media snarare till att stärka det de vill sänka? Och stärka det rejält?

Barbara Ehrenreich skriver apropå sin bok ”Barskrapad” bland mycket annat (tidigare inlägg under kategorin B. Ehrenreich):

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma.

Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

I postningen ”Mer lycka för pengarna, vi har hela listan” skriver Peter Gerlach:

Daniel Gilbert, lyckoforskare på Harvard, har släppt boken Stumbling upon happiness där han listar 8 sätt som vi kan använda våra pengar på för att göra oss lyckligare.
1. Köp mer upplevelser än varor
2. Spendera dina pengar på andra
3. Köp många små nöjen istället för ett stort
4. Undvik tilläggsförsäkringar och förlängda garantier
5. Fördröj konsumtion
6. Tänk dig in i hur ditt köp påverkar dig i framtiden
7. Jämför inte för mycket när du handlar
8. Var uppmärksam på andras lycka”

Hemsida om boken ”Stumbling on happiness.”

Bra med nej till Carema! Heder åt dessa politiker. Hoppas att de står för detta bara.

Se ”Sänkt restaurangmoms – en present till höginkomsttagarna.”

Ja, de där pengarna kunde ha gått till att anställa fler i vård, skola och omsorg istället. Tveklöst!

En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

11 december, 2011 § 11 kommentarer

[Kommer att uppdatera postningen under dagen]

I ”Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt” skriver Fredrik Virtanen:

”Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om

Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skatte­sänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Vi svenskar skänker mer och mer för varje år.

Välgörenhet är ett slags konsumtion.

Man visar sin identitet ­genom vad man väljer för julvälgörenhet.

Av samma skäl är det tidens individualism.

När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest.

Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.”

Så bra sagt! han slår huvudet på spiken här.

”Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i ­olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.

Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skatte­reduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes.

Vadå? ­Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, ­Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!

Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det för­färande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.

Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete.

Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan ­eller till annan välgörenhet. ­

Inte bara utförsäkrade som ­lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till ­exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria./…/

Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.”

Josefin Brink skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga”:

Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla /…/

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet.

Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen.

Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga [se också ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’].

Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst.”

I enstaka fall är det också medelålders söner som tar hand om sina gamla föräldrar, som en man i USA som tagit hem sin gamla dementa pappa. Denne Amerikan är sjuksköterska, vilket också är litet ovanligt där.

De har föregått oss även i detta avseende – och nu härmar vi dem även i detta!

”Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster.

Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre.

Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster.

Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård.

Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor.

Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del./…/

… det [är] självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. /…/

Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.”

De som har det bättre ställt kan kommer att kunna köpa sig fria från att måsta ta hand om sina gamla föräldrar.

Läs också Virtanen i ”Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet”:

”Det är lätt att sakna den gamla skolan, de stora tänkarna och tvärbildade samhällsingenjörerna. Alva Myrdal, Tage Erlander, Ingvar Carlsson. Göransson ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige.

Den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan.

De inte bara spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga.

Den typen av anförare mår inte ett land särskilt bra av.

Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.

Rekord i vulgaritet

Statsminister Fredrik Reinfeldt är paradexemplaret på denna nya tid. Moderat­ledare har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.

Han är en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne.

Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent, han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare och han lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz.”

Är Virtanen ironisk? Men han har rätt; jag ger inte heller mycket för många, många ledande politikers ”bildning”.

Jag fick också en fundering angående underhållningen på Nobelfesten: tack vare att vi har haft ett system där alla får samma chanser att utvecklas, genom en sammanhållen skola och våra musikskolor, så kan underhållningarna under Nobelmiddagen hålla sådan hög klass. För vi har tagit tillvara ALLA barns förmågor (eller så gott som alla barns). Med den politik som förs och de allt större skillnaderna mellan människor tror jag att vi håller på att montera ner allt detta.

Och ja, vi håller på att få en oerhörd ytlighet tycker jag. Jo, absolut!

Och vad media ägnar sig åt ska vi tala tyst om!? Se Maria-Pia Boëthius senaste ledarkrönika i ETC, som ännu inte finns på nätet.

Tillägg (kommer nog att uppdatera själva postningen, så denna postning länkas på tidningssidor):

I ”Vägrar ge upp kampen” kan man läsa:

”Ända uppe i Kiruna råder det kris inom sjukvården. Här valde politikerna att gå tvärt emot sina vallöften och stänger långsamt ner akutsjukvården på Kiruna Lasarett. Istället får Kirunaborna vänta på en helikopter som ska skickas flera mil bort, beroende på väderförhållanden.”

Ja, och sjukhuset i Bollnäs går också över i Aleris drift. Bedrövligt!

Igår var jag också in på Byxshopen där jag bor, för att köpa svarta jeans, att bland annat ha på konserter. Före mig i kön stod ett par i övre medelåldern-kanske yngre pensionärsåldern, som inhandlat ett presentkort som slogs in i paket, lades inte i kuvert. Kvinnan kommenterade den musik vi hörde på det lilla torget utanför, där en mörkhyad tomte satt och spelade dragspel.

”Ja, det är ganska irriterande!”

sa den unge expediten.

Mannen i paret sa något om

”.. socialbidrag”.

För mig lät det så oerhört snobbigt! Tala om att sätta sig på höga hästar?

”Vi har minsann råd att ge bort presentkort på [dyra] Byxshopen!”

Och flyta ovanpå en dragspelare som sitter ute en vinterdag i snös och spelar. MIN reaktion var

”Hur kan man sitta här och spela i kylan! Mina fingrar skulle bli oerhört stela!”

som varande musiker själv.

Jag hade på tungan att säga:

”Skulle jag måsta vistas i en butik med den musik ni har i högtalarna varje arbetsdag skulle JAG smälla av!”

Ja, för att inte tala om det man får lyssna på hos frissan.

Men faktum är att jag uppskattar tystnad! 🙂 Jag har så gott som aldrig musik på hemma. I bilen, jo, men svagt. Jag behöver helt enkelt vila öronen i det yrke jag har?

Och vadå, kärlek och medkänsla i juletid? Vet inte om jag missuppfattade det paret gav uttryck åt, men jag tror inte det. Jag stod där kokande arg medan deras julklapp slogs in och jag betalade mina jeans och fortsatte vidare på min cykel. Cyklar för att det är så oerhört skönt och praktiskt när man ska in till stan. Jag får gratis motion, spar bensin och sparar miljön! 🙂

Uppdatering 12 december: Och när en fantastisk violinist står i tunnelbanan och spelar då noterar människor det knappast.

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

27 november, 2011 § 3 kommentarer

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ‘Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ‘flickvännen gjort slut’ eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här 😉 ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin contempt for weaknessreflektioner och speglingar II....