Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Annonser

Fattigdom – ett amerikanskt brott? Förbud mot tiggeri och hemlöshet börjar höras även här i Sverige…

12 oktober, 2011 § Lämna en kommentar


[Uppdaterad 13 oktober, se slutet].

Barbara Ehrenreich skriver om nyutgåvan av hennes bok “Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller “Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott” att…

”… när jag färdigställde det ursprungliga manuskriptet [till Nickel and Dimed, på svenska Barskrapad]  så befann sig USA i en era där välståndet verkade gränslöst. Tekniska innovatörer/uppfinnare och riskkapitalister förvärvade plötsliga rikedomar och köpte upp residens [McMansions] som dem jag städade i Maine och till och med ännu större.

Även sekreterare i en del hi-tech-firmor gjorde sig plötsliga förmögenheter på optioner. Man pratade löst om en permanent erövring av konjunkturcykeln och en kaxig ny anda som infekterade amerikansk kapitalism. På en affischtavla i San Francisco proklamerade en elektronikfirma ’Make love not war’ och underst ’skruva åt det ett tag till – och gör bara pengar.’

När Barskrapad kom ut i maj 2001 hade sprickor börjat uppträda i dotcombubblan och aktiemarknaden hade börjat vackla, men boken kom ändå uppenbarligen som en överraskning, till och med som en uppenbarelse, för många.

Gång på gång så kom folk fram till mig det första året eller två efter den publicerats och öppnade med orden ’Jag hade ingen aning…’ eller ’Jag insåg inte…’

Till min egen förvåning klättrade Barskrapad snabbt på bestsellerlistorna och började vinna priser. Kritik har förstås också samlats under åren. Men för det mesta så har boken blivit mycket bättre mottagen än jag någonsin kunde föreställa mig att den skulle bli, med ett inflytande som sträcker sig långt in i mer välbeställda klasser.

[Jo, jag tror att det kan finnas människor som har det okej som inte har en aning om hur många människor faktiskt lever och jag tror också att det finna många som har det bra ställt som inte alls tycker att situationen är bra och reagerar över förhållanden här i Sverige också. Alla med en massa pengar är inte egoistiska girigbukar och får kanske oförskyllt ta skit för alla dem som skiter i sina medmänniskor].

En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet. Och om jag fått 25 cent (knappt 2 svenska kronor) för varje människa som talat om för mig att han eller hon nu ger dricks mer generöst, skulle jag kunna starta min egen stiftelse.

Det som är ännu mer glädjande för mig är att boken har lästs av många låglönearbetare. De senaste åren har hundratals skrivit till mig för att berätta sina historier: mamman till en nyfödd vars elektricitet just slagits av, kvinnan som precis hade fått en cancerdiagnos och som inte har någon sjukvårdsförsäkring, den man som nyligen blivit hemlös som skriver från en biblioteksdator.

[I somras var jag på ett bibliotek i stad i mellanvästern för att försöka hitta en film att se på datorn. De hade mest VHS-filmer, dvd-filmerna var svåra att hitta. Jag blev ganska beklämd när jag såg detta och tror att vi fortfarande har bättre bibliotek här i Sverige, men tror vi är på väg mot allt sämre bibliotek här. Trots att det egentligen finns pengar, men alltmer koncentrerat till allt färre. Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Jag tror att det håller på att bli så här också. Fast det är ju synd om de rika].”

Kommer att fortsätta översätta denna artikel de kommande dagarna, kanske kommande vecka…

I Sverige finns också idéer om att förbjuda hemlöshet (dvs. att göra det brottsligt).

Se Situation Stockholms blogg.

Se också kommentarer till Ehrenreichs artikel här (se citat längst ner i denna postning).

”30 years ago when Reagan put us on this ”money above all else” course, I tried to tell people this was gong to be a disaster. I was called names, told that I didn’t know what I was talking about and looked on as a pariah. I said that these policies wold lead to an unsustainable amount of greed, that this was an assault on the very soul of this country, and that it would only lead to problems for us. Again, I was told I was a traitor, and that greed was good, I had better start chasing that almighty dollar, too, if I knew what was good for me. Now look where those people are. They are all on MY side and conveniently don’t remember a thing they said back then.

You can chase the dollar or you can care about humans. You can’t do both. We have, for the last 30 years, chased the dollar and cut the humans loose to float in the wind. We do NOT have a country or a community anymore. What we have is a selfish, greedy, pig hearted place with no citizens, just consumers (I HATE that word, always have. It’s w2ay too easy to go from ”consumer” to ”useless eater”). We have no soul left, we sold it to the lowest bidder.

We worship money. We see what you HAVE as being more important than who you ARE. We point to people like Donald Trump and tell our kids to be like that, rich and successful. We SHOULD be pointing to the teacher who showed year after year of young minds how to think and telling our kids to be like THAT. Or to the worker in any field who does what they do to the best of their abilities and make life better for others. We need to get off of this idiot dog eat dog nonsense and realize that life means more than money, or at least it SHOULD. Money is NOT the reason to live, and it shouldn’t be seen as the point to our existences.

We should be telling our kids to be ashamed of the rich. To see them as the totally flawed humans they are. To see that their goal of having more than everyone else is a sickness, and should be pitied or better yet, TREATED. THESE are the people who should be drugged into submission, not the rest of us. We need to start looking on these people as the PROBLEM that they are, and not the answer to anything. These people are the biggest problem we have and it’s time to start SEEING them as such.”

”You are of course right. Ms. Ehrenreich’s commentary is on point, and yet does not identify the root of our troubles. You are closer to the mark here when you finger the Reagan policies that broke apart the social contract.
Yes, there were many failed policies of the Great Society. But people were not viewed as expendable, and society was held to a standard of responsibility for its poor. What has happened since the demise of the social contract, however, is the enshrinement of wealth as a moral value. Those who succeed are framed as morally superior to those who do not.
This is a long way from medieval times, by the way. The ways of the world, and especially those concerning Mammon, were regarded as temporary and misleading, and wealth was a spiritual encumbrance that could impede one’s ultimate salvation. No more. Society has done a 180-degree turn.

(Another aside: the term ”Mammon” may be the only Aramaic word to have infiltrated the English language…. does anyone know of any others?)

All this of course has been due to the influence of the wealthy in controlling the media, the messages, the electronic coccoon that serves as an effective prison for the public consciousness.”

Uppdatering 13 oktober: Martin Moberg i ”Höjda frikortsgränser för sjukvård och mediciner samt en dyrare och sämre A-kassa…” Ja, visst låter det som en politik vi känner igen! En högerpolitik…

”… som den moderatstyrda minoritetsregeringen eller som den vill bli kallad för alliansen driver igenom med stor frenesi trots att man inte har majoritet i riksdagen. För Sverige ska danas om från ett land där vi gemensamt hjälps åt efter bärkraft och får hjälp efter de behov var och en har till ett land där var och en bäst får hanka sig fram oavsett om det går eller inte.”

Och tydligen så är det så att

”… ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker. Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger. Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner.”

Låter som det Ehrenreich skriver om USA!

Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?

9 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

[Snabbloggning och översättning så här på söndag förmiddag. Uppdatering under dagen].

Folk i USA är rädda för att konsumera och en stor del av befolkningen har inte heller råd att konsumera (i efterdyningarna av bostadsbubblan, på grund av arbetslöshet, kanske sjukdom och därav följande problem med ekonomin osv?), så efterfrågan har sjunkit rejält? Jag tror vi är på väg dit också, när effekterna av jobbskatteavdrag och privatiseringar slår ut fullt ut.

David Korten, som solidariserar sig med Occupy Wall Street, menar att USA fortfarande är långt ifrån barskrapat, men tillgångarna är centrerade till en minoritet. Jag tror att vi är på väg därhän också, även om ”nya arbetarpartiet” hävdar något annat. Jag tror INTE de värnar om den lilla människan. Och deras ”värnande” om medelklassen är bara för att få sitta vid makten och genomföra sin agenda (att några rika sitter på de flesta resurser, medan vi andra får stå där med mössan i handen).

Tyvärr är vänstern ingen riktig motkraft där. 😦 De underskattar en massa människor (både bland de mest välbeställda och i medelklassen) och deras solidaritetskänslor? jag tror dessutom att vi alla tjänar på en politik som värnar om ALLA människor, även ekonomiskt.

Här i Sverige sabbade Borg i sin fantasivärld A-kassan. Inte heller han utgår från verkligheten (se nedan om vad Krugman skriver om ekonomi och verklighet):

”Anders Borgs förhoppningar om en a-kassa som skulle skapa lägre arbetslöshet, måttliga löneökningar och allmänt välstånd är en fantasiprodukt./…/

Avgiftshöjningarna – särskilt för de med små inkomster och otrygga jobb – beskrivs som ‘ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade effekter’.

I klartext; när man hittar på politik utan att bry sig om verkligheten kan det gå lite hur som helst. En halv miljon människor kan till exempel bli utan arbetslöshetsförsäkring./…/

… tänker Borg göra något åt att hans fantasivärld havererat? Det verkar inte så.

Kanske har Anders Borg nu i stället helt gått upp i rollen som frilansande expert på andra länders kriser.

Där finns ett oändligt utrymme för fantasin [ja, se nedan om andra politikers s.k. verklighetsförankring].”

Jo, jag tror Ingvar Persson har rätt. Läs hans ledare!

Krugman skriver i artikeln “Phony fear Factor” eller “Misstänkt rädslefaktor (misstänkt spelande på människors rädsla?)” i New York Times i min översättning:

”De goda nyheterna: efter att ha offrat ett och ett halvt år åt att tala om underskott, underskott, underskott när vi skulle ha talat om jobb, jobb, jobb är vi slutligen tillbaka till att diskutera den rätta saken [se om arbetslöshetssituationen i Sverige].

De dåliga nyheterna: republikaner, understödda och med [benäget] bistånd av många konservativa intellektuella, är fixerade vid synen på vad det är som blockerar skapandet av jobb, och som passar deras fördomar och tjänar intressena hos deras välbeställda uppbackare, men som inte har bärighet i verkligheten. 

Lyssna på nästan vilket tal som helst av en republikan som hoppas på presidentskapet och du kommer att få höra försäkringar att Obamaadministrationen är ansvarig för låg jobbtillväxt. Hur kommer det sig? Svaret, upprepat igen och igen, är att företag är rädda att expandera och skapa jobb därför att de är rädda för kostsamma regleringar och högre skatter

Inte heller är politiker de enda människor som säger detta. Konservativa ekonomer upprepar detta påstående på debattsidor och tjänstemän på Federal Reserve upprepar detta också för att rättfärdiga deras motstånd mot även modesta ansträngningar att hjälpa ekonomin.  

Det första du behöver veta, då, är att det inte finns några bevis som stöder dessa påståenden och en massa bevis som visar att detta är falskt.

Utgångspunkten för många påståenden att antiföretagspolitik skadar ekonomin är hävdandet att långsamheten hos ekonomins återhämtning från recessionen nu är hittills okänd. Men som en ny avhandling [Regulatory Uncertainty: A phony explanation for our jobs prolem eller Regleringsosäkerhet: humbugförklaringar angående våra jobbproblem] av Lawrence Mishel hos the Economy Policy Institute utförligt dokumenterar så är det helt enkelt inte sant.

Utdragna perioder av ’jobblös återhämtning’ efter en recession har varit regel de senaste två decennierna. Det är faktiskt så att jobbtillväxten i privata sektorn efter 2007-2009-recessionen har varit bättre än den var efter 2001 års recession. 

Vi kan kanske tillägga att de stora finansiella kriserna nästan alltid följs av en period av långsam tillväxt och erfarenheterna i USA är mer eller mindre dem du kunde förvänta dig givet allvaret hos 2008 års chock.

Ändå, är det inte något konstigt med faktumet att företag gör större vinster och sitter på en massa reda pengar men de använder inte dessa pengar för att expandera vad gäller kapacitet och anställningar? Nej.

Trots allt, varför skulle företag expandera när de inte använder den kapacitet de redan har? Bostadsbubblans sprickande och hotet från skulder för hushållen har hållit konsumtionen nere och många företag med mer kapacitet än de behöver och inga anledningar att lägga till fler.

Företagsinvesterandet svarar alltid starkt på tillståndet i ekonomin och givet att vår ekonomi förblir svag borde du inte vara förvånad om investeringarna förblir låga. Om något så har företagsspenderandet varit starkare än man kunde ha förutspått givet låg tillväxt och hög arbetslöshet.

[människor har ekonomiska problem och/eller håller i pengarna, för de är oroliga över ekonomin? Konsumerar inte och då minskar efterfrågan?

Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps i USA.

Och vi följer snällt (???) efter, under våra ’ansvarsfulla’ nu ledande politiker (hur ansvarsfulla är de egentligen? Vilkas intressen styr dem, på tvärs med retoriken om ‘nya arbetarpartiet’?

Förbättrar de verkligen för arbetarna? Eller vilka är deras verkliga finansiärer?

Se om Kochbröderna i USA och teapartyrörelsen) – och hur är det med verklig opposition här i Sverige?

Här är alla inlägg under kategorin Elizabeth Warren].

Men klagar inte företagsfolk över bördan från skatter och regleringar? Jo, men inte mer än de vanligtvis gör. Mr Mishel påpekar att the National Federation of Independent Business har undersökt små företag i nästan 40 år, bett dem berätta om deras största problem. Skatter och regleringar kommer alltid högt upp på listan, men det som står ut nu är en flod av [antal] företag som har dålig försäljning – vilket starkt antyder att det är avsaknad av efterfrågan, inte rädsla för staten, som håller företag tillbaka

Så republikanernas påståenden om vad som saknas ekonomin är rena fantasier, på tvärs med alla fakta. Borde vi vara förvånade?

På en nivå förstås inte. Politiker som alltid levererar till välbeställda företags intressen säger att ekonomisk återhämtning kräver att man levererar till välbeställda företags intressen. Vem kunde ha anat något annat?

Men för mig ser det ut som om det finns något annorlunda i det nuvarande tillståndet i den ekonomiska diskussionen. Politiska partier har ofta ingått koalition med tvivelaktiga ekonomiska idéer – kommer ni ihåg Lafferkurvan? – men jag kan inte minnas när ett partis ekonomiska doktrin har varit så totalt skild från verkligheten. Och jag är slagen av omfånget i vilket ekonomer med republikanska preferenser – som borde veta bättre – har låtit låna ut sin trovärdighet till partiets offentliga villfarelser

Utan tvivel reflekterar detta delvis partiets mer allmänna glidning in i sitt eget självgoda intellektuella universum. Stora delar av republikanska partiet förkastar klimatvetenskapen och även teorin om evolutionen, så varför skulle man vänta sig att bevis betyder något för partiets ekonomiska syn?

Och naturligtvis så reflekterar det det politiska behovet av rätten att göra allting dåligt i USA till president Obamas fel. Det slår ingen att bostadsbubblan, skuldexplosionen och den finansiella krisen inträffade under uppsikt av en konservativ, frimarknadsprisande president; det demokraten i vita huset får skulden för nu. 

Men bra politik kan vara väldigt dålig politik.

Sanningen är att vi är i denna röra därför att vi hade för litet reglering, inte för mycket. Och nu är en av våra två stora partier fast beslutna att göra mer av samma vad gäller misstagen som orsakade denna katastrof.

Se vad Barbara Ehrenreich skriver apropå nyutgåvan av hennes bok ”Barskrapad – konsten att hanka sig fram” i ”Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller ”Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott.” Kanske kommer att blogga om denna text också.

Tillägg på kvällen: Om Juholts lägenhetsaffär

”Riksdagsförvatningen SKA sedan enligt dessa regler betala ut HELA hyreskostnaden för bostaden, upp till maxbeloppet, och SEDAN fakturera ledamoten för tillbakabetalning vid delat boende.”

Men detta har man inte gjort tydligen!

Om den stackars ’medelklassens’ miljonärer och ‘har vi socialism för de rika?’…

8 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Hur Fox ”nyheter” gör dig dummare.

Jon Stewart krossar Fox News.

Jon Stewart förlorar behärskningen med Fow News programledare.

[Uppdaterad under dagen].

Om ”Republikaner tycker synd om ’medelklassens’ miljonärer – människor du inte har som grannar” skriver Jonathan Tasini i en bloggpostning.

Är det inte litet sådan retorik vi har hört här; om de stackars rika och oerhört väl betalda.

Och ”Moderaterna satsar på ‘samhällsbärarna'”, där man inför valet 2010 kunde läsa:

”’Samhällsbärarna’ är måltavlan för statsminister Fredrik Reinfeldts nya skattepaket.

Skattesänkningarna gäller 6,1 miljoner svenskar, men ska främst gynna lärare, sjuksköterskor och andra TCO-grupper.

Men Reinfeldts paket kan också bli värt noll kronor i plånboken.

– Det är korrekt, säger statsministern

Statsminister Fredrik Reinfeldt drog i gång valrörelsen på allvar genom att sommartala på Södermalm i Stockholm i går. Samtidigt presenterade han ett nytt stort skattepaket.

Förutom de fem miljarder i skattesänkningar som redan lovats till pensionärerna nästa år vill statsministern plussa på det med kanske ytterligare 15 miljarder under åren 2012- 2014.

[och vad ska bekosta skola, vård, omsorg, trygghetsnät, för den där omhuldade medelklassen och under? Paul Krugman skriver att bostadsbubblan som spruckit och hotet från skulder för hushållen håller nere konsumtionen, men företag gör stora vinster och sitter på en massa pengar, men expanderar inte och anställer inte. Varför inte? Tja, varför ska de göra det när de redan använder den kapacitet de redan har? Det finns ingen anledning att expandera, för efterfrågan är inte större: därför att folk inte har pengar eller är rädda att spendera de pengar de har. Se hans ‘Phony Fear Factor’ eller ‘Falsk/dum/misstänkt/skum faktor av rädsla’. Men de med högst inkomster klarar sig även här i Sverige, i alla fall till en början. Däremot kan medelklassen, som alla fiskar efter röster från, kommer att förlora på den politik som förs, med lägre och lägre skatter, med allt som följer av detta].”

Helle Klein skriver apropå Reinfeldts s.k. samhällsbärare om en otäck, kall politik där moderaterna ställer grupper mot varandra (se nedan om söndra-och-härska).

Tasini fortsätter som följer i min amatöröversättning:

”För humorn så lyssnar jag på Jon Stewart och Colbert. Men, i sanning, om du vill skratta ännu mer så måste du mixa in republikanskt ledarskaps slagkraftiga argument. Allvarligt.

Åh ja, klasskriget som är inbyggt i Harry Reids förslag att lägga på en 5-procents extraskatt på höga inkomster på miljonärer [se britten George Monbiot om de ledande klassernas paranoia och brittisk media].

Fast det är inte så – inte förvånande – som medborgare för skatterättvisa påpekar.

[Amerikansk lobbygrupp, om jag förstått det rätt, som har en annan inriktning än svenska Skattebetalarnas förening; den amerikanska lobbygruppen puffar för progressiv beskattning, något jag inte tror lobbygruppen Skattebetalarnas förening här i Sverige gör 😉 (som om bara vissa i USA och Sverige betalar skatt? Har vi inte alla bidragit med att betala skatt här i Sverige, från den lägst betalda till den högst betalda och dessa skatter har betalat vår gemensamma trygghet, vård, skola och omsorg, för alla, kostnader de med lägst eller kanske ingen inkomst skulle få svårt att betala ur egen ficka och som sagt, någon har skrivit någonstans att skatter inte alls är så skadliga för samhällsekonomin som vissa har intresse av att få oss att tro, hittar jag den källan så bloggar jag om det)]:

’Bara 1/5 av 1 procent [alltså väldigt få] av amerikanska skattebetalare skulle behöva betala den extraskatt på höga inkomster som majoritetsledaren i senaten Harry Reid föreslår som kompensation för president Obamas jobbproposition.

Hm… för att citera presidenten, det handlar bara om matte för att förstå att 1/5 av 1 procent inte är ’medelklassen’… det är inte ‘medel-‘ av någonting alls, utom kanske om du tillhör en miljardärs country club.  

Vad beträffar att detta skulle vara en vitt spridd extraskatt som kommer att skada en massa människor över hela nationen skulle du vara i knipa om du springer på någon av dessa människor:

[Men] Bara i en stat, Connecticut, skulle antalet skattebetalare som skulle måsta betala en sådan skatt överskrida 1 procent [så risken att du skulle råka springa på någon av dessa 1/5 av 1 procent är nästan obefintlig].”

Se Andreas Gustavsson i ”Majoriteten har fått nog.” Demonstranten Mary i USA säger:

”Vi tolererar inte orättfärdigheten i vårt system. Personligen har jag blivit inspirerad av det som hänt under den arabiska våren. Varför skulle det inte vara möjligt i USA?

Här har vi också en galen diktator, men det är inte en enda person, utan den ordning som låter ett fåtal finansklippare komma undan med att förstöra vårt land.”

Och hur är det med de överspenderande grekerna? Se ”Grekisk hjärngympa”:

”… hur stora förluster bör privata långivare till den grekiska staten tvingas ta? Om banker som franska BNP Paribas och tyska Commerzbank gjort lån till långivare som uppenbarligen inte har någon vidare återbetalningsförmåga, borde de inte då också enligt kapitalismens spelregler – ingen vinst utan risk – tvingas ta förluster?

Vore räddningar att jämföra med ’socialism för de rika’, dvs att låta kapitalistklassen göra vinster i goda tider för att sedan låta staten/skattebetalarna (vilket förstås inkluderar kapitalisterna, men ihopblandade med alla andra) ta förlusterna i dåliga tider?

Att generöst rädda privata långivare till Grekland skulle skapa vad som kallas moral hazard, ’moralisk risk’, vilket är att man genom att försäkra långivarnas förväntade återbetalningar även då de lånat ut pengar till personer/företag/stater (t ex Grekland) som inte kan betala tillbaka, så ger man dem desto större anledning att fortsätta låna ut okritiskt (jfr Mackintosh i FT 18 juli).”

Se också Johan Ehrenberg i ”Vem räddar vad?”:

”För att förstå det som berättas i tv-rutorna kring Greklands skuldkris och euron är det viktigt att försöka se bortom de smått rasistiska förolämpningarna som media och även Anders Borg slappt slänger omkring sig.

Det är inte greker som lånat miljarder, det är grekiska banker som lånat miljarder med stöd av en liten politisk elit. Dessutom med stöd från först USA, sedan franska och tyska jättebanker.

Det är inte greker som fuskat med skatten, det är rika greker som mutat och trixat för att undvika de skatter som samtidigt sänkts av regeringen.

Det är inte greker som konsumerat upp miljardlån, det är en liten grupp som använt miljardlån för luftinvesteringar, bubbelsatsningar och ren spekulation.

Lika lite som det var svenska löntagare som var skyldiga när bankerna gick i bankrutt i början av 90-talet, så är det de grekiska löntagarna som ‘levt över sina tillgångar’.

Alla falska påståenden om lata greker med höga pensioner syftar till en enda sak: De skyldiga till problemet vill att någon annan ska betala kraschen.”

Jonathan Tasini skriver om vilka som orsakat USA:s ekonomiska kris och är inne på samma linje som Ehrenberg och menar att det inte är mer än rätt att de som orsakade krisen nu får betala den extraavgift man vill att de ska betala, något som skulle betala Obamas jobbpaket.

Hur är det med ”försörjningsbördan” och ålderschocker” egentligen?

Jag blev väldigt illa berörd när jag fick ett privatmejl (kedjemejl) med rubriken ”Insamling” med följande innehåll från en som jag annars uppfattat som vettig person:

”Stöd en grek – bli fadder idag!
Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland, de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex.

 – betala skatt

 – behöva gå till jobbet varje dag
– jobba längre om dagarna än 09-15
– inte få sina 14 månadslöner om året
– inte få gå i pension vid 50 årsålder med 96% av lönen

Ge din gåva redan idag.

SMSa Souvlaki till 72 500
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.”

Sådana här mejl bevisar att lobbygrupper har lyckats inplantera misstro mot varandra (jag tror Kate Pickett har rätt om ”misstro och samhällsliv”). Och det är skrämmande.

Hur är det med media här i Sverige – också? Vilka sanningar sprider de? Hur är det med deras granskning av makten? Och ifrågasättande av fenomen? Hur värderingsfri är media i Sverige? Hur är det med en mer balanserad syn?

Grupper är intresserade av att vi börjar anklaga varandra, vi gräsrötter? Söndra-och-härska-metoden som…

”… går ut på att dela upp ett större sammanhang i mindre delar. Förhoppningsvis kan därefter dessa mindre delar behandlas enklare än det större mer komplexa sammanhanget./…/

Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.

Termen användes antagligen för första gången av italienska författare under 1600-talet, men termen har även tillskrivits Julius Caesar, Ludvig XIV och Machiavelli.”

Och i fallet med Grekland, så verkar media och makten ha lyckats?

”Enade vi stå och söndrade vi falla” eller ”united we stand, divided we fall”, alltså  måste vi söndras? Om vi är söndrade är vi ÄNNU lättare att manipulera. Den metod vi kanske utsattes för tidigt i livet och alltså är mer eller mindre känsliga för.

Har vi också en form av mini-Fox News?

Ja, varför inte låta partiledarna tala var och en för sig och inte i block i debatt om budgeten i Agenda imorgon?

Uppdatering på eftermiddagen om Juholts lägenhetsaffär:  Jinge skriver ”Bär Juholt avgå nu?”:

”Vi har de senaste åren haft en högerregering som gynnat dem som redan har en bra ekonomisk situation, och det på bekostnad av sjuka, arbetslösa och pensionärer. Man brukar skoja om att det mest gynnar dem som bor på Östermalm och i Danderyd, men alla vet att det samtidigt är ett faktum, den fördelningspolitik som de borgerliga partierna har drivit igenom gynnar dem med pengar och missgynnar studenter, pensionärer, sjukskrivna, grund-
skoleelever, dagisbarn, kollektivresenärer och listan kan göras hur lång som helst. Ingen tror att moderater skulle vara ärligare än Håkan Juholt, Mona Sahlin eller Göran Persson, och inte heller ärligare än andra ledande politiker i Sveriges riksdag.

Själv funderar jag givetvis på vad som borde göras. Riksdagen bör givetvis se över sina egna kontrollfunktioner, men frågan kokar också ner till vad partierna bör göra. För det Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer det handla om skademinimering, och jag undrar om det går att åstadkomma med mindre än att man återigen byter partiledare. Ska man tro på medieuppgifter så rör det sig om större summor än de 90 000 kronor som hittills uppgetts. Stämmer det så tror jag att Håkan Juholt kommer att få tala om denna affär varje dag fram till dess att han slutar som partiordförande, en sak som kan omöjliggöra den viktigaste uppgiften, att köra ut högerregeringen från Rosenbad.”

Om de rikaste 1 % i USA, samt de andra 99 %. Och Naomi Klein om ”Att ockupera Wall Street: det viktigaste i världen nu.”

David Korten om varför också han solidariserar sig med Occupy Wall Street. Korten säger:

“Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.”

Tillägg på kvällen:

I artikeln ”Grekland borde sälja öar för att hålla konkursen på avstånd säger tyska parlamentsledamöter” i The Guardian kan man läsa att två högerpolitiker redan för 1,5 år sen sa att Grekland måste fundera på utförsäljning av land, historiska byggnader och konstverk för att skära ner på sina skulder…

”… något som måste förvärra alla eventuella band mellan Aten och Berlin.”

som Guardian skrev.

”‘Vid sidan av sparåtgärder som nedskärningar i offentlig sektor och frysning av statspensioner, varför inte sälja några obebodda öar eller antika artefakter,’ undrade Josef Schlarmann en medlem av Angela Merkels kristdemokrater och Frank Schaeffer en finanspolitisk expert i fridemokraterna./…/

Akropolis och Parthenon kunde också falla under klubban tillsammans med de frestande idylliska egeiska öarna som fortfarande är i statlig ägo, i brådskan att hålla konkursen på avstånd.

’De som är på obestånd/har bristande betalningsförmåga måste sälja allt de har för att betala sina fordringsägare,’ berättade Schlarmann för tidningen Bild. ’Grekland äger byggnader, företag och obebodda öar, vilka alla kunde användas för skuldbefrielse.’”

Absurt! Sånt här kan man säga ut högt idag. Vilka skulle då köpa dessa öar och antika monument? Någon stenrik person i världen? Läs mer i länkad artikel.

Girighet är inte en dygd – vinstcentrerad marknadsfundamentalism har blivit en nationell religion säger den amerikanske ekonomen David Korten…

7 april, 2011 § 2 kommentarer

Se debattartikeln ”Vi säger nej till kundval i hemtjänsten” skriven av tre rödgörna lokalpolitiker:

”I korthet handlar det om att konkurrensutsätta kommunens hemtjänst. Kommunen ska biståndsbedöma vilka som ska ha rätt till hemtjänst och i vilken omfattning, sedan ska de som blir beviljade hemtjänst själva välja någon utförare, det kan vara privata aktörer eller kommunen. Utförarna erhåller en av kommunen fastställd timtaxa, kommunens egna kostnader för att bedriva hemtjänsten får inte överstiga denna taxa. Utöver de beviljade hemtjänsttimmarna kan de privata aktörerna även sälja tilläggstjänster utanför det beviljade. Dessa tjänster får omsorgstagaren själv betala, kommunen får inte sälja tilläggstjänster.

Det är i dag fullt möjligt att köpa tilläggstjänster för den som så önskar. Skillnaden blir att kringkostnaderna för sådana tjänster kan komma att inkluderas i hemtjänstkostnaden och därmed en kostnadsförflyttning till kommunen.

Vi befarar att de tjänster som beviljas som hemtjänst kommer att begränsas betydligt. Allt utöver kommer de äldre i behov av hjälp själva få stå för, antingen i form av anhörigstöd eller att betala själva för./…/

För att säkerställa verksamheterna med flera olika privata aktörer kommer det krävas ökad byråkrati.

Kommunen har nog av att säkerställa sin egen verksamhet. Utredningen av LOV visar att kommunens uppföljning och kontroll av att fattade beslut verkställs måste bli betydligt bättre.

Vi anser att den som erhåller hemtjänst inte ska riskera att utsättas för påtryckningar eller marknadsföring av tjänster som ej omfattas av kommunens bistånd./…/

Vi menar att verklig valfrihet handlar om att den äldre själv ska kunna välja hur de beviljade hemtjänsttimmarna ska användas.

En konsekvens av detta resonemang är att vi vill väcka en bred debatt om den ideologiskt viktiga frågan om privat eller offentlig vård.”

De nyliberala tankesmedjorna har påverkat politiker över hela skalan, inte minst lyckats påverka centerpartiet. Se Göran Greider i ledaren ”Centerpartiet irrar i en liberal

Om segways. Nej, de är inte precis billiga!

David Korten skriver i bloggpostningen “Girighet är inte en dygd” något i stil med (väldigt snabbt översatt, med allt vad det innebär):

”Vi människor spelar en storslagen moralisk lek. I tusentals år har mänsklighetens mest hyllade andliga ledare lärt att samhället fungerar bäst och vi njuter den största glädjen och tillfredsställelsen när vi delar med varandra, samarbetar och är ärliga i våra mellanhavanden med varandra.

Men under de senaste decennierna så har denna sanning blivit aggressivt utmanad av en tro som kallas marknadsfundamentalism – en omoralisk och ekonomisk ideologi som inte baseras på fakta, som har antagit status av en modern statsreligion. Dess troende dyrkar pengarnas gud. Aktier och globala banker är deras tempel. De proklamerar att vi var och en gör vårt bästa när vi försöker maximera våra individuella finansiella vinster utan hänsyn till konsekvenserna för andra.

I en marknadsfundamentalists ögon så är att offra en vinst för ett förmodat socialt- eller miljömässigt gott omoraliskt. Resultatet är en allmän kultur som proklamerar att girighet är en dygd och att dela är en synd [dock inte välgörenhet, där någon ska stå med mössan i handen och bocka och buga och vara tacksam?].

Genom att ha fått kontroll över ekonomins institutioner, media, utbildning, regeringen och även religionen [ganska moralistisk med förakt för svaghet], så har marknadsfundamentalisterna initierat ett globalt experiment för att testa sin teori [precis som högern i Sverige med rasande fart monterar ner allt som byggts upp i ett gigantiskt experiment med människor och samhälle]. Nu ser vi resultaten.

Profeterna i äldre trossystem hade rätt. Vår gemensamma framtid hänger på återupptäckten av deras sanning och att återigen fastställa våra allmänna kultur och regeringsinstitutioner i enlighet därmed.

Följande är några av de mer synliga elementen i Wall Streets globala kampanj för moralisk perversion:

• Den använder kontroll av medias lokala tv-stationer [media och media samt journalister låter sig villigt användas], annonsering, och politiker som formar en global kultur av individualistisk girighet, materiell själsläpphänthet, skoningslös tävlan och moralisk oansvarighet.
• Genom jagande efter och hyllande av finansiella fördelar till vilket pris som helst, så sörjer de för att människor får  rollmodeller för omoraliskt [inte moraliskt] beteende.
• Den underminerar demokrati samt regeringens legitimitet genom att köpa politiker för att sköta ens budgivning.
• Den använder studielåneprogram så att den bästa och smartaste ungdomen sitter fast i skulder de inte kan betala tillbaka annat än genom att sälja sig själva till jobb som tjänar Wall Street intressen.
• Den köper upp och lägger beslag på kontrollen över världens land- och vattentillgångar i hopp om att få ut vinster, för att de har monopol, genom att ta betalt det marknaden kan bära när knappheten ökar.
• Den använder sin finansiella makt och sina kreativa bokföringsknep för att manipulera marknader och grumla marknadssignaler, som genom att hjälpa regeringar dölja sin skuld eller genom att hjälpa företags-Vd:ar dölja sina inside-vad mot framtiden i sina egna företag.
• Den köper skuldförbindelser från olyckliga husägare och länder som har näsan under vatten till rejält underpris på den öppna marknaden och begär sedan fullvärdesbetalning av de regeringar eller människovänner som stiger in för att ge en hand till de drabbade.
• De reser krav på globala regler som kräver att om en regering introducerar regleringar som förhindrar ett främmande företag från att skada eller döda människor med sina giftiga produkter eller utsläpp, så måste regeringen kompensera företaget för den vinst det uppskattar att det kommer att förlora.

De sju livstjänande dygderna hos mänskligheten; att dela med sig, älska, ha medkänsla, självkontroll, måttlighet och passion ses som synder mot marknaden./…/

De flesta psykologiskt friska vuxna inser den moraliska perversionen i den gamla ekonomin i hjärtat (innerst inne), men kan vara rädda att höja sina röster därför att så många experter – inklusive även några religiösa ledare – fortsätter att försäkra oss med en mängd ord att girighet är bra, till och med att Gud vill att vi ska vara finansiellt rika och att finansiellt välstånd är ett tecken på Guds ynnest.

Om alla som delar moralisk medvetenhet hittar modet att säga den enkla sanningen att girighet driver oss mot kollektiv självförstörelse och att samarbete är nödvändigt för vår gemensamma frälsning, kan vi sätta perversionen bakom oss och säkra framtiden för våra barn. ”

Och apropå fusk se Bo Lundgren i debattartikeln ”Maria Larsson fuskar om miljarder”: 

”Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ‘skattebetalarnas’ medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ‘Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. … den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga’, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ‘Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det’. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick nyligen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kr felaktigt betalas ut i stöd för funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.”

Och läs slutligen Ett hjärta Rött i ”Vem sa nåt om bidragslinjen?” samt Lena Sandlin i ”Rehabgarantin är ett fiasko”:

”ATT HÖGERREGERINGEN infört ett förutbestämt stoppdatum för sjukdom i sjukförsäkringen oavsett hur sjuka människor är visar bara på dess kalla människosyn. Stoppdatumet är det egentliga och faktiska problemet.

Medan regeringen nu försöker rentvå sig från sitt ansvar, så lider många människor av den verklighet som högern skapat för dem genom de nya sjukreglerna.

DEN BÄSTA rehabiliteringen för de sjukskrivna i Sverige vore att högerregeringen kapitulerade och faktiskt medgav att alla människor är lika mycket värda och att i ett välfärdssamhälle tar vi faktiskt hand om alla medborgare.”

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginläggOm att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…samt Maktkamp…

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin David Kortenreflektioner och speglingar II....