Ingo Schulze: ”Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati”…

16 april, 2012 § 18 kommentarer

Bra svarat av Greider!:

”Riskkapitalisterna behöver inte ta några större risker, eftersom kommun och landsting kommer att köpa tjänster även när marknadsekonomin sviktar – en riskfri verksamhet för riskkapitalister. 

Så sent som i veckan hade t ex Sydsvenska Dagbladet ett väldigt bra reportage, ‘Assistans en guldgruva‘ om branschen som pekade på de mycket höga vinstnivåerna, som delvis möjliggörs för att företagen kan välja sina kunder [läs denna artikel! Det är knappast synd om assistansbolagen alls! De har möjligheter att plocka russin ur kakan ser det ut!].

Du, Anne Bohman,agerar säkert med de bästa avsikter. 

Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda avsikter och genom att verka i branschen så som den ser ut bidrar du till att välfärden på sikt undermineras och ger ett alibi till dem som berikar sig.

Någon skrev i ett annat sammanhang:

Högern har länge ‘ägt’ frågor om ekonomi och har tryggt kunnat luta sig mot ekonomiska doktriner som levererats av fina titlar.”

Nej, högern behöver liksom inte rättfärdiga sig idag. Högern kritiserar man inte, till skillnad från vänstern känns det. Den försöker framställa sig som opolitisk på något vis? Den representerar det sakliga, objektiva och alltså rätta.

Men får alternativ syn på riktigt allvar och bred front komma fram inom ekonomin (då får man ta till utmarch som studenter gjorde från föreläsning på prestigetyngda Harvarduniversitet i USA, i protest mot en undervisning man anser icke opartisk, en ekonomiundervisning man anser politisk och inte visar på alternativa synsätt – vilka faktiskt finns anser man)? Gör den ens det i ”Nationalekonomi för vänstern”?

Högern äger problemformuleringsföreträdet.

Vi är inga isolerade öar, det vi gör påverkar andra i större eller mindre grad. Från mycket stor till mycket liten.

Tysken författaren Ingo Schulze:

Demokratins förfall – Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen”:

Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva.

Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ‘tittarsiffror’ och ‘format’) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismenvinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism [ungefär ‘förskönande omskrivning’ eller understatement i detta sammanhang] att tala om ett angrepp mot demokratin.

Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt.

Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ‘lugna marknaderna’ och ‘återvinna marknadernas förtroende’. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst.

Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?/…/

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel.

Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt.

Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.”

Privatisering är undermedlet, mirakelmetoden som löser alla problem. Och tros dessutom visa på handlingskraft och tros därmed ingjuta förtroende? Se bara om LSS-tjänster som läggs ut på entreprenad i Falun, i en kommun som styrs av de rödgröna. Jag tycker oerhört illa om detta!

Likaså ogillar jag starkt att sjukhuset i Bollnäs privatiserats och tagits över av Aleris. Det gör INTE Bollnäs eller Ovanåkers kommuner attraktiva att flytta till längre! För jag tror INTE servicen blir bättre, i alla fall inte på sikt.

Vad tror politikerna egentligen att de åstadkommer med detta? En bättre eller åtminstone lika bra tjänst, men till ett lägre pris? Hur ska den kunna bli det? Blir den vare sig bättre eller effektivare? På ingens bekostnad i så fall?

Men det finns inga belägg för att privatiseringarna leder till större effektivitet eller mindre kostnader. Om så vore och dem som behöver utnyttja tjänsten verkligen får minst lika bra service, samt att tjänsten fortfarande gäller alla dem den tidigare gällde, ja, då kanske det vore okej, inklusive om den är lika bra för de anställda.

Men om det inte finns belägg att det blir så borde man inte vara försiktigare med att privatisera då? Om man betänker vilka konsekvenser det kan få och kostnader för att återta sånt som privatiserats?

Se rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” där man på s 272 bland annat kan läsa:

”Valet ofta oåterkalleligt

Till sist, att välja skola eller sjukhus är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Förutom alla skillnader som redan diskuterats – till exempel att välfärdstjänsterna är mer komplexa och kvaliteten mer svårdefinierbar – är valet i många fall närmast oåterkalleligt.

I och med att det tar tid att bilda sig en uppfattning om tjänstens kvalitet, kan det ofta vara för sent att byta när man skaffat 
sig kunskap om alternativen.

Det är knappast ett attraktivt alternativ att gå om en klass i skolan om det visar sig att ens första val var fel eller mindre bra. 

Det går oftast heller inte att korrigera ett felaktigt vårdval eller att radera bort en lång sjukskrivning som beror på felaktig eller utebliven vård.”

Bengt Silfverstrand (s) i nätverket ”Välfärd utan vinst” skriver i ”Ut med vinst och munkavlen i den gemensamma välfärden”:

”Den nyliberala praktiken syftar till att politiker ska styra mindre och marknaden mer [se boken ‘Managementbyråkrati’ nedan].  Detta underminerar demokratin.  Vi får kunder på en marknad i stället för upplysta medborgare.  Vi förbereder samtidigt en landsomfattande budkavle mot privatiseringspolitiken.”

Mer om ”Välfärd utan vinst.”

Schulze fortsätter:

8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ.

Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten.

Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ‘Vem har nytta av det?’, ‘Vem tjänar på det?’ har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga..

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder.

I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick.

Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp.

Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset.

Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.”

Artikeln ovan på engelska här.

Vadå ansvar? Eller ens ansvarsskyldighet? Politikerna har abdikerat. Även (s)-politiker har abdikerat. Och slår sig de också för bröstet med att de minsann tar ”ansvar för ekonomin”.

Ja, de tar ansvar för ”ekonomin”, men… Vadå människorna? Tar de ansvar för människorna? Dvs de som kanske röstade fram dem? 
Jag har precis börjat läsa denna bok. Den rekommenderas. Ur första kapitlet:  Några tankar apropå ekonomer som debatterar:

Det där med att ”Hungriga vargar jagar bäst” var finns forskning på det? Kan man hänvisa till någon sån? Och om den skulle finnas och visa att tesen stämmer: finns det särskilda miljöer som främjar detta fenomen? Samhällsklimat t.ex.? Finns negativa sidoeffekter för samhälle, arbetsplatser osv? Kan de betyda något nationalekonomiskt? Och hur värderar man det? I reda pengar? Bara?

Samt vad innebär det om man är ”hungrig” under ett längre tag? Medan man jagar och jagar, kämpar och kämpar? Grips man då så småningom av utmattning, apati, uppgivenhet osv om ens ansträngningar ger väldigt litet i utbyte? Naturligt urval, survival of the fittest gäller? De som inte tar för sig eller kan ta för sig förtjänar att gå under? Eller leva betydligt mindre välbeställt?

Gagnar detta samhället eller egentligen någon? Kan det dessutom vara något bra med att människor INTE konstant hävdar sig eller försöker flytta fram sina positioner? 

Vad slags samhälle vill vi ha: en massa egoister, som bara ser till sitt? Vill vi ha såna som lärare åt våra barn? Som personal i vård och omsorg?

Men vi är inte heller betjänta av människor som helt ger upp sig själva!

Och hur rationellt beter sig människor?

Ja, finns det människor som hellre lever som fattigare än blir rika på att andra diskrimineras.

Annonser

Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta – demokrati vadå?

22 april, 2011 § Lämna en kommentar

I intervju 21 april i Democracy Now i ”Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta” hänvisar Amy Goodman till artikeln “Big Brothers: Thought Control at Koch” eller “Big Brothers: tankekontroll på Koch” i magasinet The Nation.

I artikel och intervju avslöjas att Koch-industrierna skickade brev till de flesta av sina 50 000 anställda strax innan novembervalet i USA där man talade om för de anställda vilken de skulle rösta på och där man varnade dem för de ödesdigra konsekvenserna om man skulle (komma på tanken att) rösta annorlunda (än som föreslogs).

Som ett resultat av Citizens United v. Federal Election Commission-utslaget förra året så är Kock-industrierna och andra bolag lagligen tillåtna att pressa sina arbetare att anta deras politiska syn.

Koch-industrierna drivs av miljardärbröderna Charles och David Koch som har hjälpt till att finansiera teaparty-rörelsen och ett dussintal andra högersaker (konservativa saker), inkluderande de senaste attackerna på offentliganställda och fackföreningar som pågår i många stater.

Plutokrati:

”Plutokrati, gr. ’de rikas välde’, ett statsskick där den politiska makten fördelas efter förmögenhet eller inkomst. I de mest utpräglade plutokratierna låg hela makten hos köpmannaklassen./…/

Sverige var i viss mån plutokratiskt från representationsreformen till införandet av allmän rösträtt.”

Charles Koch skriver i artikeln “Why Koch Industries Is Speaking Out – Crony capitalism and bloated government prevent entrepreneurs from producing the products and services that make people’s lives better” eller ungefär “Varför Koch-industrierna talar ut – den gamla goda vännen kapitalism och uppblåst regeringsmakt hindrar entreprenörer från att producera de produkter och tjänster som gör människors liv bättre” något i stil med att:

”År av enorma överskridanden av tillgångar av de styrande på federal, statlig och lokal nivå har fört oss ansikte mot ansikte med en ekonomisk kris. Federala utgifter kommer att uppgå till åtminstone 3,8 biljoner dollar [3 800 000 000 000 dollar dvs. ca 26 600 000 000 000 kronor] detta år – det dubbla mot för 10 år sedan./…/

I många år så har jag, min familj och vårt företag bidragit med en mängd intellektuellt och politiskt goda saker som ska lösa dessa problem. Tack vare vår aktivism har vi blivit baktalade av olika grupper. Trots denna kritik är vi fast beslutna att fortsätta bidra till och stå upp för politiker, som Wisconsins guvernör Scott Walker, som tar dessa utmaningar på allvar.

Både demokrater och republikaner har gjort ett uselt jobb för att handskas med våra finanser. De har höjt taket för skulder, flytande borgensförbindelser (???), och försinkat tuffa beslut./…/

Våra valda tjänstemän skulle må gott av att komma ihåg att de mest ekonomiskt blomstrande länder är de som tillåter konsumenter – inte regeringar – att styra resurserna. Att låta regeringar plocka ut vinnare och förlorare skadar nästan alla, särskilt de fattigaste medborgarna.

Färska studier har visat att de fattigaste 10 % i befolkningen som lever i länder med den största ekonomiska friheten har 10 gånger den per capita inkomst som de fattigaste medborgarna i länder med den minsta ekonomiska friheten. Med andra ord så tjänar samhället som helhet på större ekonomisk frihet [vad är ‘ekonomisk frihet’? De fattiga i USA har knappast någon ekonomisk frihet och de bidrar i många fall inte till att hålla uppe konsumtionen, något jag tycker mig ha sett när jag varit där…]/…/

Att lägga grunden för en mindre, smartare regering, särskilt på federal nivå, kommer att bli tufft. Men det är nödvändigt för att få oss tillbaka på vägen mot långsiktigt välstånd.”

Ja, ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

”Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Se den brittiska artikeln “Som översittare i sandlådan gaddar journalister och politiker ihop sig över de sjuka och funtionshindrade”:

”Sjuka och funtionshindrade kläms åt särskilt hårt av denna regering, med en studie som uppskattar att vi kommer att förlora en tredjedel av vår inkomst./…/

Man kan föreställa sig hur skrämmande detta är. De sjuka och funktionshindrade har mindre kontroll över sin framtid. De kan oftast intre bara gå ut och få ett jobb. Även om de kunde, vem vill anställa dem framför en frisk person? De har ofta inget annat val än att hoppas att de kan överleva på det de lämnas med.   

Igår vaknade vi (som så många andra dagar) för att finna att nationella tidningar, eggade av ministrar i regeringen, kallade oss ’snyltare’.”

Se också artikeln ”Påsk i överflödets tid och självgodhetens land”:

”I början av 2000-talet började ett litet amerikanskt film­bolag producera en ­serie kortfilmer. De gav hemlösa människor alkohol ­eller lite pengar mot att de skulle slåss mot varandra. Slags­målen ­spelades in, och såldes vidare.

Filmerna, ’Bum fights’, blev en succé, och det lilla filmbolaget kunde snart sälja rättig­heterna vidare till intresserade ­investerare.

Affärsidén var att det skulle ­vara underhållande för en större ­publik att se trasiga människor skada varandra.

Själva förutsättningen för under­hållningen – och affären – är att avståndet mellan betraktaren och den hemlöse är så långt att inga beröringspunkter finns kvar. Det är inte en människa av vår egen sort vi ser, utan något annat.

Sverige blir allt mer segregerat. Det minskar människors frihet, det är orättvist. Men det leder också till något annat, nämligen en tilltagande självgodhet hos dem som har det gott ställt, och en växande uppgivenhet hos dem som aldrig får chansen.

Den amerikanske statsvetaren John Rawls ville att ett samhälles system och regelverk skulle konstrueras utifrån ett tankeexperiment.

Om du själv inte vet till vilken identitet eller position du kommer att födas – hur vill du då att samhället ska vara uppbyggt?

Det är en tanke som på många sätt ligger nära den ­gyllene regeln, som återfinns i de flesta religioner: behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. 

Inte många skulle nog vilja ha ytterligare ett jobbskatteavdrag, om valet stod mellan det och bättre stöd till barn som lever i fattigdom. Men för dem som aldrig ser något annat omkring sig än andra vinnare, blir frågan aldrig ens aktuell.

Utan en känsla av samman­hållning, av att mitt liv hänger samman med ditt, blir livet ­fattigare, för alla som inte bara räknar framgång i pengar. Hur mycket är det värt att slippa ­leva i ett samhälle utan misär?”

Här finns ovanstående text samt kommentar till den.

Se om bigotteri eller trångsynthet.

Den amerikanske neurologen Jonathan J. Pincus om Frank McCourt i kapitlet “Hitler and Hatred” sin bok “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande,, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ‘varför’ bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den.

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss.

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Men varken Pincus eller Miller tycker det är okej att förnedra skadade människor. De som förnedrar är troligen också skadade menar de.

Om löften att “balansera budgeten”, (o)benägenhet att skapa konsensus i en verklig demokrati och vikten av att rösta och verkligen ta reda på vad politiker avser att göra…

21 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 
Video från Citizentube.

[Uppdaterad på kvällen, se slutet].

Diane Ravitch skriver i sin artikel “Eight Civics Lessons from Governor Walker” det som följer nedan, i min snabba översättning.

Guvernör Scott Walker i Wisconsin har gett nationen några väldigt viktiga medborgarlektioner. Priset är högt, men vi borde genom exempel vara uppmärksamma på det han lär.

Den första lektionen: medborgare borde inte låta sig föras bakom ljuset av retorik. Guvernör Walker sa att staten var luspank. Han sa att offentlig sektors arbetare måste bidra mer (själva) till kostnaderna för sina pensioner och sjukvård, samtidigt som han delade ut generösa företagsskattelättnader för samma summor. Genom att använda (den omvända) Robin Hood-metoden så tog han från medelklassen för att göra dem som (redan) har makt rikare. Fackföreningarna gick omedelbart med på att betala det guvernören föreslog, och med det innebar att de skar ner fullständigt på sin kompensation, men guvernören accepterade inte ett ja som svar. Han var fast besluten att knäcka facket, trots att inga finansiella frågor var inblandade längre (i och med att facket gick med på att skära ner på sina förmåner för att rädda budgetunderskottet)

Lektion två: det är väldigt viktigt att rösta. Bara 51,7 % av de berättigade röstande i Wisconsin röstade i valet förra november och det slutade med en guvernör och en lagstiftning som ställer till förödelse i styret av staten och decimerar vitala offentliga tjänster.

Lektion tre: röstande bör lyssna noga på kandidaterna och fråga om detaljer gällande deras avsikter om vad de avser att göra om de vinner. Scott Walker lovade att balansera budgeten men han avslöjade inte att hans avsikt var att slita bort kollektiv förhandlingsrätt från offentligt anställda arbetare. Journalister och medborgare borde ha frågat hur han planerade att balansera budgeten.

Lektion fyra: politik i en demokrati är annorlunda än politik i en auktoritär stat. När det finns en stark opposition mot maktens beslut så förhandlar man och kompromissar. Förhandling och kompromiss är inte tecken på svaghet, utan på den benägenhet som behövs för att skapa konsensus.

Mitt tillägg: Auktoritärt fattade beslut riskerar att ge bakslag (och i värsta fall en pendling mellan ytterligheter).

Lektion fem: ledare i en demokrati krossar inte sin opposition. Politik är inte krig. Ledare kanske inte är överens med människorna ‘på andra sidan gången,’ men i slutet av dagen så erkänns de som ’min lojala opposition’, inte som min fiende. Den hövligheten är hjärtat i vår demokrati. Valda tjänstemän/befattningshavare tillintetgör inte dem de inte är överens med.

 Lektion sex: medborgare borde inte tro på politiker som pratar om ‘skolreform’ men som redan nu planerar att skära 1 miljard dollar från statens utbildningsbudget, medan de privatiserar offentliga skolor. Skolor kommer att bli ödelagda av nedskärningarna. Klasstorlek kommer att stegras våldsamt. Program som barn behöver kommer att bli bortrensade.

Och aktörer som är för vinst kommer att hitta sätt att göra pengar på den trängda situationen.

Lektion sju: guvernör Walkers attack på lärare har sporrat miljoner demoraliserade lärare över hela nationen. Faktumet att Wisconsins lärare organiserade sig och protesterade, ställda ansikte mot ansikte med oöverstigliga odds, har inspirerat deras kolleger över hela nationen. Lärare inser att det inte bara är deras kollektiva förhandlingsrättigheter som är satta på spel, utan även deras profession. Wisconsin kommer att förlora många äldre lärare – de duktiga lärarna i varje skola – som kommer att gå i pension för att rädda sina pensioner, sin säkerhet på äldre dagar.    

Lektion åtta: I sin ansträngning att tillintetgöra offentliganställdas fackföreningar så gör guvernör Walker gemensam sak med andra republikanska guvernörer, inkluderande dem i New Jersey, Ohio, Idaho, Tennessee och Indiana liksom på andra håll. Det är dags att påminna dem om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och dess artikel 23:4 som säger

’Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.’

När deklarationen gick igenom avstod bara åtta nationer, inte bara Sovjetunionen, utan också Sydafrika – som opponerade sig mot rasjämlikhet – och Saudiarabien – som opponerade sig mot löftet om religiös tolerans.

Guvernör Walker och hans mot-facket-guvernörer har alltså bestämt sig för att ödelägga en av pelarna i ett demokratiskt samhälle: rätten att gå med i facket för att skydda sina intressen. Totalitära samhällen förbjuder fackföreningar helt och hållet eller skapar falska fack utan några gemensamma förhandlingsrättigheter. Inte en klubb som goda amerikaner skulle vilja ansluta sig till!

Genom sitt negativa exempel så har guvernör Scott Walker påmint oss om rättigheterna och skyldigheterna som medborgare, om vikten att stå upp för barnens rättigheter att få gå i bra offentliga skolor och om farorna för vår demokrati med den väg som han har dragit upp för sin stat.

Mitt tillägg: och man borde förbjuda barnaga både i skola och hem i alla USA:s stater (liksom i alla världens länder, där detta förbud ännu inte finns). Det som kanske är det allra mest grundläggande för att få en bättre värld. Barn som slagits (eller misshandlats på andra sätt; känslomässigt, sexuellt, något som förekommer i Sverige också liksom tyvärr förmodligen fysisk misshandel även om den är förbjuden) riskerar att fungera sämre och/eller själva bli misshandlare, om de inte har turen att få adekvat hjälp. Men att återhämta sig kan ta avsevärd tid och kräva hårt arbete, en tid och ett arbete som de skulle kunna ha använt till något annat både för sig själv och andra.

Nu är det dags att vi drar lärdom från dessa samhällslektioner och får vår demokrati tillbaka på rätt spår.

Tillägg på kvällen: Jan Thavenius skriver ”Medborgare, din tid är ute!”:

”Skolan spelar en vital roll i demokratin. I skolan ska unga människor skaffa sig kunskaper om historien och samhället, möta människor av olika slag, öva sig att lyssna på varandra, lära sig att ge och ta argument och mycket annat. Skolan är en del av offentligheten, ett gemensamt rum i samhället, som i sin tur är avgörande för demokratins kvalitet. Om offentligheten blir mer och mer marknad, blir medborgaren mer och mer kund.

På många håll flyttar nu det privata kapitalet fram sina positioner i skolvärlden och offentligheten förlorar alltmer av makten över skolan.

I Storbritannien har David Camerons regering planer på tidernas privatisering. Vi har bara sett början på en toryideologi som löper amok, skriver Polly Toynbee i The Guardian. En lag förbereds som kommer att göra att alla offentliga tjänster inklusive skolan kan öppnas för anbud. Offentlighet på entreprenad med andra ord. Om detta blir verklighet, kommer det att innebära all makt åt det privata kapitalet.”

Maria Bergholm-Larsson i ”Skola under ockupation”:

”TV 1 succéserie om skolan klass 9A gör mig deprimerad. Skolpedagogernas hela inriktning gäller betygen. Ingen av superpedagogerna tycks ifrågasätta om det finns andra viktiga eller t.o.m. viktigare faktorer som kan mäta elevernas situation i skolan, förståelse, nyfikenhet, glädje över nyförvärvad kunskap. Entusiasm över att världen öppnar sig mot nya horisonter! Här gäller det enbart att klättra upp från G till VG eller från IG till VG.

Detta är vad välfärdslandet Sverige kan åstadkomma enligt Björklunds recept. Vi som skulle ha råd med en skola som rymmer hela människan. Där både intellekt och känsla, moral och skaparlust skulle få plats. Man får perspektiv på den svenska skolpolitiken, när man som jag kommer från en resa till Israel och Palestina.”

Läs Sverker Sörlins jättebra artikel ”Jan Björklunds skolpolitik leder till ökade klyftor”:

”Kunskap i skolan. Oemotsägligt. Därför så bra. Som slagord.­ Man måste ge Jan Björklund och hans rådgivare det ­erkännandet. Men blir det mer kunskap?

Björklunds idé om kunskap har inga riktiga finesser och ringa stöd i forskning. Den har några grova beståndsdelar. Mät kunskap tidigt och ofta. Skilj ut de högpresterande från de svaga, för dem gärna till andra skolor med elitklasser. Skilj tydligt mellan teoretiskt och praktiskt. Låt ‘de praktiska’ gå yrkesprogram, bli lärlingar. Låt helst inte människor få en andra chans, minska kraftigt på komvux.”

Se också Kjell Rautio i ”Vinden vänder – nu ifrågasätts marknadsfundamentalismen!”:

”Den ’svenska modellen’ är inte längre särskilt effektiv eller jämlikhetsgenererande. Istället används begreppet allt oftare, i den internationella politiska debatten, av högerkrafterna när de argumenterar för ökat utrymme för marknadsmekanismer i demokratiskt styrd verksamhet.

Det är nu hög tid att ifrågasätta och kritiskt granska detta sätt att ’leka butik’ med våra skattepengar [är detta ansvarsfullt användade av våra skattepengar, de pengar vi skattebetalare betalat i skatt?], som det ju egentligen är frågan om. Här är den analys som görs av socialdemokraternas kriskommisssion både uppfriskande och hoppingivande. Nu ansluter sig dessutom allt fler forskare till dessa insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN-debatt i söndags ’tog bladet från munnen.’”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin budget in balancereflektioner och speglingar II....