Amerikanskan Barbara Ehrenreich om en massa inkompetens i drivandet av inte minst storföretag? Finns där ett massivt slöseri av talang och kreativitet?

28 december, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 29 december, samt 30 december: om det som beskrivs i videon kan man läsa kort här. Zaks hemsida här och hans blogg. Se också vad Equality trust säger om tillit].

I sitt efterord till boken Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream skriver Barbara Ehrenreich (s. 245) väldigt tänkvärt i min snabböversättning från den engelska utgåvan (denna bok finns på svenska ”Körd: uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”):

“… efter att ha talat med hundratals amerikaner i tjänstemannayrken det senaste året så verkar det diskutabla/tvivelaktiga med det [hela] vara det icke fastställda [icke bevisade] antagandet att företag beter sig på ett ekonomiskt rationellt sätt [man har inte vetenskapligt kunnat bevisa att företag beter sig rationellt och till vilken grad de gör det eller inte gör det].

I kapitlet ’Slutsatser’ till denna bok uttryckte jag min förvåning över vissa uppenbara/påfallande icke rationella drag i företagskulturen, sådana som betonandet av personlighet [hos jobbsökande] framför erfarenhet och förlitandet på tester med dåligt rykte [som inte kunnat bevisats vara tillförlitliga, ovanpå allt annat] för att bestämma denna [personlighet].

Nu anser jag att jag var alltför tveksam i min kritik av oansvarigheten hos bolag.

Om något hotar amerikansk affärsverksamhet, så är det inte en atavistisk lojalitet mot arbetstagare, utan en intern kultur av njutningslystnad och dess ofrånkomliga resultat, nämligen inkompetens.”

Och det hotar också svensk affärsverksamhet?

Hon fortsätter:

”Dessutom skulle ett rationellt företag uppmuntra kreativitet, uppfinningsförmåga och kritiskt tänkande [men det gör de inte, varken direkt eller indirekt].”

En av gästerna på Ehrenreich webbsida skriver bland annat enligt Ehrenreich:

”Fastän de flesta av oss var lärda att de smarta, oberoende tänkande, kreativa och lojala värdesattes i amerikanska företag, så vet vi att detta är en lögn.

•    Om du tänker utanför ramen så är du ute i kylan.
•    Om du talar om en sanning företaget inte vill höra så har du en negativ attityd.
•    Om du missar chefens super bowl party av vilket skäl det vara månde, så hamnar du på företagets skitlista.
•    Om du arbetar mindre än 50-60 timmar per vecka så är du inte engagerad i ditt jobb.

Det verkliga mantrat för att överleva på arbetsplatsen är att ’hålla med för att klara sig’ [go along to get along].”

Se fler kommentater till denna bok här.

Ehrenreich fortsätter (s. 246):

”Hellre än att verkligen försöka nå upp till global tävlan, så verkar de som fattar beslut inom amerikansk affärsverksamhet, eller åtminstone de som fattar anställnings- och avskedandebeslut, att vara nerhukade/underkuvade och mer upptagna av att behålla sin egen ’bekvämlighetsnivå’ än att strida för marknadsandelar [de strider inte för någonting; gynnar detta företagen egentligen heller?].

Detta är inte ett rationellt beteende, utom i dess mest trångsynta, personliga bemärkelse – som i fallet med dessa styrelsedirektörer/ledamöter som tilldelar [belönar] sina VD:ar med gigantiska löneökningar även när aktiepriserna faller, uppenbarligen [bara] för ’trevlighetens’ skull [lojalitet köps?].

Slutresultatet kan mycket väl bli en generell kultur av inkompetens, som vi såg i [amerikanska] regeringens svar på orkanen Katrina [oförmågan att hantera den bra, handfallenheten i hanteringen av den].”

Och det finns amerikanska ekonomer som gått ut och sagt att USA måste ta vara på alla sina mänskliga resurser! Till och med ett så stort land måste göra det. Och de anser att detta måste påpekas! Som t.ex. Jeffrey Sachs. Se tidigare postningar under kategorin Jeffrey Sachs. Se inte minst ”Jeffrey Sachs om ’Den nya progressiva rörelsen’ och slutet på en 30-årig Reagan-era…”
Ja, ser vi slutet på den nyliberala eran, slutet på en mossig nyliberalism samt en ny progressiv rörelse?

De som ifrågasätter och reagerar och kritiserar blir avfärdade och kanske rentav avskedade och därmed

”… tystade, något som lämnar företagskulturen att fröjdas i sin självvalda sinnesstämning av självgratulerande./…/

… det finns en nivå av den makroirrationalitet [den STORA irrationaliteten] här som går bortom mikrovansinnet [det lilla vansinnet] i individuella anställande- och avskedandebeslut: dvs. det massiva, beklämmande/vedervärdiga, pågående slöseriet med talang, exemplifierad av den taxikörande ingenjören, de sysslolösa lärarna, de fortfarande anställda som är alltför kuvade av ängslighet för att uttrycka sin kreativitet.

Det är inte som om det inte finns något att GÖRA. Se bara på de sönderfallande innerstäderna, vår fallfärdiga infrastruktur, hoten från klimatförändringarna och pandemier.

Om företags-Amerika inte mobiliserar för att lösa dessa problem, och det finns ingen anledning att hoppas att det kommer att göra det, då måste vi hitta eller skapa andra sätt att sätta människor i arbete att möta trängande mänskliga behov – antingen genom staten, den icke vinstdrivna sektorn eller ’alternativa’, kooperativa företag.”

Se också Kommunalarbetaren i ”Forskare: livspusslet en klassfråga”:

”Lämna på dagis, jobba, fixa mat, träna, ta hand om sjuka föräldrar. Det brukar kallas livspussel. Men politikernas lösning på problemet passar inte låginkomsttagare, anser Uffe Enokson, som forskat om saken.

– De som är i karriären kan köpa sig tid genom hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil. Men de som jobbar i vården och skolan, samtidigt som de kanske har hand om små barn och sjuka föräldrar, de har varken tid eller särskilt mycket ekonomiska medel, säger Uffe Enokson.

Han är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitet i Växjö och har skrivit en avhandling om ­livs­­pusslet. Han tycker att debatten har handlat mest om stressade karriärister, som har ont om tid men gott om pengar. Och det är dessa som de politiska lösningarna har anpassats efter, som jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster.

Samtidigt har mycket lite gjorts för de stora grupper som jobbar mycket men inte har höga löner.

– Den här gruppen får inte särskilt mycket resurser från samhällets sida, tid eller pengar. Men samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbets­uppgifter som vi inte kan vara utan, säger Uffe Enokson.

Den här gruppen har ofta svårt att lösa tidsbristen, för de är bundna av saker de inte kan påverka – som förskolans öppet­tider eller ansvaret för en sjuk förälder.

– De pusslar whiteboarden i köket med tider som ska gå ihop, säger Uffe Enokson.

På samhällsnivå skulle man kunna göra mycket mer, tycker han.

– Vi har en grupp som jobbar ganska mycket. Man kan kalla dem tidfattiga. Vi har också en grupp som är tidrika, som kanske är sjukskrivna eller arbetslösa. De utgör en ganska stor del av befolkningen.

Idag anses de här gruppernas problem inte hänga ihop. Man försöker komma åt varje grupp för sig med punktinsatser.”

Och läs också Susanna Alakoski som skrev så bra i ”Svenskt näringsliv vet ingenting om fattigdom” i våras:

”Mina föräldrar arbetade – vi var fattiga ändå, skriver Susanna Alakoski i ett svar på Björn Lindgrens artikel på gårdagens Sidan 4 [”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”].

Vips, när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument att inte höja minimilöner.

Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror.”

Precis! De är mer objektiva än andra!

”Kostymen Björn Lindgren på Svenskt Näringsliv (Expressen sidan 4 i går) har dessutom svaret på gåtan: det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete.

Därmed röjer han undan inte bara sociala forskares kunskap och mina livserfarenheter.”

Detta var svar på Björn Lindgrens artikel ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”:

”De fattiga som fackförbunden säger sig vilja hjälpa blir i stället stjälpta av kraven på höga ingångslöner, skriver Björn Lindgren på Svenskt näringsliv.

Sedan en tid rasar debatten om ökad barnfattigdom i Sverige. De fakta som används är emellertid feltolkade: barnfattigdomen är lägre än på många år! Men där den existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper.

Därför riskerar de krav på höjda startlöner på arbetsmarknaden att i stället öka fattigdomen.

Det är hög tid att denna debatt sansas och att fokus riktas åt rätt håll om vi vill att barn som lever under knappa förhållanden i Sverige ska få det bättre.”

I någon av mina anti-mankiw-postningar har jag refererat till ekonom som visat att minimilöner inte alls är så skadliga som vissa andra ekonomer påstår.

Tillägg 29 december: Ja, apropå minimilöner se denna postning:

”Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd.” 

Martin Moberg bloggar bra om ”När marknadskrafterna blir ifrågasatta efter Caremaskandalen, så…”

Läs också Kjell Rautio i ”Hur påverkas demokratin av att starka lobbyintressen tar större plats i debatten?” där Lena Sommestad tipsar om en spännande volym i Demokratiutredningen: ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”, skriven av Jörgen Hermansson, Anna Lund, Torsten Svensson och Per-Ola Öberg. SOU 1999:121. Vilken Rautio hittar en länk till.

Tillägg 29 december: se Ragnar Lassinantti i ”Full sysselsättning är inte längre målet”, Alliansfritt Sverige i ”Skattepolitiken ökar klyftorna och utbildningspolitiken blir allt sämre på att minska dem” och ”Generösa socialförsäkringar ökar sysselsättningen.” Ja, Anders Borg snackar skit för att uttrycka det på ren svenska.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin hurricane Katrinareflektioner och speglingar II....