”Livets löpande band” – om vinst i välfärden och privatiseringar av vård, omsorg och skola, samt snobbism hos överklassen…

17 oktober, 2012 § 18 kommentarer

Jättebra skrivet! Högervridningen gynnar inte alla (kanske egentligen ingen) och missgynnar en massa. Vilket innebär att resurser går till spillo. kanske vill dock eliten inte riktigt ha konkurrens!? 
”Valfrihet”, jippie!

Ahlbäcksdagarna i Smedjebacken handlade visst i år om Löpande bandet. Kyles seminarium hette ”Livets löpande band”. Är inte livet mer än så? 😉

Läkaren Ingrid Eckerman ifrågasätter motiveringen ”mer nöjd vårdpersonal” i kommentar till sitt eget blogginlägg ”Privatisering saknar fördelar?” Läs hennes övriga kommentarer där. Och så försöker högern sälja att privatiseringen av apoteken har gjort allt så mycket bättre. De underskattar dem av oss som inte köper argumentet att vi alla så egoistiskt tycker att det är så fantastiskt bra att vi nu fått fler produkter, som hudrkrämer och liknande, att köpa på apoteken eller att Alvedon kan köpas på ICA, medan det kanske försämrats för dem som VERKLIGEN är i behov av läkemedel och ibland dyra och speciella.

Se vidare Eckermans blogginlägg ”Kritik mot läkemedelsindustrin väcker upprörda känslor.”  Väldigt väl värt att läsa! Och samtidigt fortsätter medelklassreservaten att öka. Vi får alltmer ökande segregation.

Dock har medelklassen det tufft i USA idag. Initialt kanske de tjänade på privatiseringar, avregleringar och sänkta skatter, men på sikt äts detta upp av ökade avgifter, högre försäkringspremier, dyrare sjukvård, skola, omsorg osv.

Läs vidare om ”det nya Sverige, som ses som ett företag och där statusjakten styr våra liv”! Håller med: det är en tröst att det går dåligt för alliansen också! Håller med! Tiden är jättebra!

Annonser

Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

21 november, 2011 § 11 kommentarer

Göran Greider skriver om detta med den ”mossiga” nyliberalismen (jo, det jag läste i länkad artikel är en i mitt tycke väldigt mossig politisk syn, som här unga,  och som jag ser det nykonservativa, människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?” idag.

Jag jobbar med unga människor och blir trots det (eller kanske därför?) helt frankt häpen och förskräckt, över konservatism och en litet moraliserande, gammaldags ton och gammaldags, konservativa åsikter.

Greider skriver:

”Vad var nyliberalismen?

Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan

Precis!

”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder.

Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ska vi Sverige göra samma misstag???

Se bloggen ”Anti-Mankiw”, där studenter kritiserar professor Greg Mankiws ensidiga ekonomiundervisning och vägran att kritisk granska sin undervisning och den teori som han lär ut.

Som lärare håller jag med studenterna; det är viktigt att visa på olika teorier och strömningar (värderingar och ideologier), men det behöver inte innebära att man inte klargör var man själv står, ens egna värderingar. Även om också det kan ha sina problem (med unga människor).

Det skulle vara betydligt intressantare om politiker var mer intellektuella! Dvs. var mer pålästa och betydligt mer djupt tänkande – samt kännande, än vad alltför många idag är.  För mig är ganska många politiker helt ointressanta som personer, ickelevande.

Vi lever på ”andlig” samhällelig svältkost. Eller jag tycker att jag gör det, som jobbande i ett konstnärligt yrke.

Jag saknar passionerade, tänkande, levande människor i talkshows, soffor osv. Saknar människor som verkligen har något att komma med. Vet inte hur jag ska uttrycka detta… Saknar färgstarka individer. Som är äkta färgstarka. Som verkligen förkroppsligar den där så hyllade INDIVIDEN! Borde vi inte se fler sådana i ett samhälle som just påstår sig vilja lyfta fram och upp individen (oerhört ironiskt och sarkastiskt)? Och borde vi inte se detta inte minst i vårt liberala parti t.ex.?

Så hur är det egentligen med respekt för den ”fria” individen ens bland liberalerna? Och än mindre bland nyliberalerna?

För egentligen vill liberaler och nyliberaler definiera vad en fri individ är? Hur ”fritt” är det? Och också vad vi medborgare vill ha?

Är de ett dugg bättre än den vänster som de ser ner på?

Tillägg på kvällen: Och i Bollnäs privatiserar de nu sjukhuset. Bedrövligt!

Mer om vård och omsorg – arrogans och empatibrist…

18 november, 2011 § 3 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

”Det handlar om människor – inte brödrostar!” är väldigt värd att läsa:

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert för Vårdföretagarna, kritiserar mig på Dala Demokratens debattsida den 29 oktober, för att ha missförstått hur den gemensamt finansierade vården fungerar.”

Ytterligare artikel av Ulf Övferberg i augusti förra året. Han har varit en väldigt flitig skribent visade det sig när jag sökte på honom!

Bo Degerman skriver så bra i ”De borgerligas ideologiska härdsmälta”:

”Vårdskandalerna har inneburit att de borgerliga drabbats av ideologisk härdsmälta.

I bästa fall kan man säga att de bara varit naiva när de trott att privatiseringarna skulle bli under av kvalitet och valfrihet.

I realiteten har privatiseringarna inneburit att det skulle bli precis det skandalerna bekräftar. Riskkapitalister är inga idealister. De beter sig som misantroper, människoföraktare.

Nu gör de borgerliga allt för att reparera skadan. Stoppa privatiseringarna vill de förstås inte. Det skulle vara att underkänna den ideologiska uppbyggnaden.

Istället vrider sig de borgerligt plågat med argument som att skandaler minsann också förekommer i den offentliga sektorn. De skyller på samhällets, på myndigheternas, bristande kontroll. Indignerat efterlyser de hård kontroll och tillsyn.

Man vet inte om man av skratt måste hålla sig för magen eller av häpenhet ta sig för pannan. Ty de borgerliga som alltid velat hålla samhällets inflytande utanför och som varnat för byråkrati och tjänstemannastyre – de kräver nu ökad kontroll.

De borgerliga tvingas överge en hållning för att kunna försvara en annan.

Men om samhället måste hålla efter och rätta till och ha ansvaret är det väl rika bra att det självt tar över vården? Det blir rakare. Det ger säkraste insynen och inflytandet. Värdig vård blir ingen handelsvara.

Varför gå vägen över en stark kontrollapparat för att göda vårdkapitalisterna? Vad är det för valfrihet att gynna dem?”

Och Lena Sandlin skriver i ”Regeringen visste…”:

”Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och finansminister Anders Borg (M) har uttryckt bestörtning över vanvården inom den privata äldrevården och rasat över vårdbolagens skattesmitning.

Men enligt Sydsvenskan informerades regeringen om detta redan 2008. I oktober 2008 varnades Maria Larsson för dålig kvalitet i privata vårdföretag. Enligt Riksrevisionens fanns en betydande ‘risk för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks’. Regeringen har inte skaffat sig tillräcklig kunskap om äldreomsorgsmarknaden fungerar tillfredsställande’, skrev

Riksrevisionen. Samma år fick Anders Borg enligt tidningen en larmrapport från Skatteverket, som ‘identifierat ett antal skatteplaneringsförfaranden’ där vårdbolag trollade bort vinster genom att göra skatteavdrag för fiktiva ränteutgifter till riskkapitalbolag.

Regeringen har alltså i flera år vetat om problematiken men inte gjort något. Nu när hela Sverige rasar försöker de ge intrycket av att agera snabbt. Skandalöst!”

”Nya” moderaterna försöker veva historien baklänges som Ett hjärta RÖTT skriver. Men de är samma gamla högerparti som alltid.

Och ”Anhörigomsorgen ökar”:

”Annelie Nordström ordförande för fackförbundet Kommunal sätter fokus på hur det offentliga drar sig tillbaka beträffande åtaganden och ambitionsnivåer inom äldreomsorgen genom en ny rapport.

Fackförbundet Kommunal presenterade nyligen rapporten ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’ Rapporten tydliggör på ett skrämmande sätt hur de resurser som läggs på äldreomsorgen har minskats kraftigt sedan 1980 – trots att det blir allt fler äldre.

Samtidigt ökar anhörigomsorgen dramatiskt. Omkring 100 000 personer i vårt land har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig. Framförallt är det de äldres döttrar som ökat sina insatser sedan 1990-talet.

– Utvecklingen som vi ser nu är helt oacceptabel. Den alltmer slimmade äldreomsorgen skjuter över en allt större del av ansvaret och kostnaden för omsorgen, till den äldre själv och till, deras barn. Huvudansvaret för att detta sker ligger på kommunalpolitikerna.”

Så här är det i USA redan, som det verkar. För att slippa sätta sina föräldrar i urusel och superdyr vård eller på jättedyrt service- eller pensionärsboende. I den lilla krets jag har kontakt med är det så här, om man inte har gott om pengar (vilket inte stora delar av medelklassen har) så man kan låta sin gamla förälder bo på bra serviceboende.

Men det var ju just detta Reinfeldt sa att anhöriga kan rycka in. Se Anna-Karin Mattsson i ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”:

”Den stora frågan för mig när det gäller Alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer. Jag anser att det är kränkande, skriver Anna-Karin Mattsson som är utförsäkrad.

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen.

‘Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är ‘värt’ det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD ‘Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?’

Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan.

‘Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor’, säger Fredrik Reinfeldt.

Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000 [!!! Så bra då!].

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns?

Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv.

I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt.

Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än.

Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Lena Sandlin fortsätter i sin ledare:

”– Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för de som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. … Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter. Det rimmar mycket illa med arbetslinjen, fortsätter Annelie Nordström.

Jättebra sagt!

”Hur vuxna barn som vårdar sina föräldrar- oavsett om de vill eller tvingas till detta – ska kunna kombinera den omsorgen med jobb är en precis lika viktigt fråga som hur kombinationen jobb och barn ska gå ihop.

Äldreomsorgen är precis som barnomsorgen en nödvändig infrastruktur som bidrar till att fler kan arbeta och som får samhället att fungera.

Socialdemokratin måste stå upp för den offentligt finansierade välfärden. Vi behöver satsa mer på äldreomsorgen i kommunerna och vi behöver ge skälig ersättning till anhörigvårdare. Det är ett statligt ansvar att öka resurserna till dessa områden.

Statens budget är i dag överbalanserad, vilket innebär ett outnyttjat reformutrymme. Det vill säga äldreomsorgen skulle kunna förbättras och sysselsättningen inom offentlig sektor skulle kunna ökas.

Sverige har råd med dagens välfärdsnivå utan att höja någon skatt alls. Vi måste sluta med den ‘anorektiska finanspolitiken’ och få tillbaka människor i arbete och vi kan inte fortsätta betala av på en statsskuld, helt i onödan.”

Men marknadsvärdet går före människovärdet? Se Ett hjärta RÖTT om detta.

Göran Greider uppmuntrar Håkan Juholt ”Välj din väg, Juholt!”:

Ändå sedan Juholt tillträdde har det ju pågått ett lågintensivt drev mot honom i borgerliga medier, och naturligtvis främst på borgerliga ledarsidor, vilket alltid också smittar av sig på SvTs kommentatorer. Men det är inte bara medierna i sig som drivit på; falangstriderna inom det socialdemokratiska partiet skickar ständigt in ny energi i detta drev.

Ja, är det för att högern anser honom vara alltför farlig för dem? Därför gör de allt för att få bort honom?

”… under många år är det den högra sidan av det socialdemokratiska partiet som haft makten och agendan.

I höstas avslöjade Aftonbladet den så kallade Primeskandalen, där det framkom att ledande socialdemokrater praktiskt taget avlönats av svenskt Näringsliv för att driva den organisationens intressen inne i partiet.

Åtskilliga har helt enkelt känt sig hotade av de nya toner som Juholt gett ifrån sig. I veckan har ett litet sms från en sådan högersosse getts en enorm uppmärksamhet.

Men det är inte konstigt att det finns höger och vänster i ett stort parti. Håkan Juholts problem är att det är svårt för honom att navigera i dessa oroliga farvatten. Drevbenägna medier låter sig ganska lätt utnyttjas av dem som vill ha bort Juholt och räds att han byter ut delar av toppskiktet./…/

Våga säga nej till sådant som vinster i vården och RUT-avdraget. Ha modet att tala om offentlig sektor som en drivande faktor i samhället och inte bara ett problem. Återuppliva idéerna om en aktiv ekonomisk politik.”

Bra skrivet!

Arne Kjönsberg skriver på sin blogg om just Primeskandalen:

”Efter vårt sämsta val sedan 1914 satt Niklas Nordström i var och vartannat tv-program och förklarade valresultatet.

Han förklarade att vi borde ha varit för kärnkraft, för avdrag för överklassnära tjänster, mot förmögenhetsskatt, mot fastighetsskatt, mot utjämning, mot genuin socialdemokratisk politik. I varje tv-program presenterades Nordström som f.d. SSU-ordförande.

Det är han onekligen, men numera är han i första hand konsult med ett, enligt massmedia, fyramiljonersuppdrag från Svenskt Näringsliv. Uppdraget han och hans kollegor på Prime fått är kort sammanfattat.

Påverka socialdemokraterna så partiet går ännu mer åt höger än det redan gjort.”

Och nu ser jag att Ett hjärta RÖTT också skriver om höger”sossar” och Primeskandalen i ”Förtroendet raseras i ett rödvinsmingel på Prime”! Bra att det skrivs om dessa saker här och där!

Och Kjönsberg om hur regeringen kör över riksdagen. Och högerregeringen använder ”Fula taktiker för att slippa kritik” och ”Borgarna försöker styra innehållet medierna”:

”Det blir allt vanligare att politiker försöka styra innehållet i medierna genom att endast ställa upp i positiva sammanhang.

Den 10 november tackade Jens Holm ja till en radiodebatt i Studio ett om att apoteksbolag flyttar vinsterna till skatteparadis. Trots att finansministern flitigt diskuterat frågan i andra medier ville han inte ställa upp i programmet.

Även socialminister Göran Hägglund samt en rad andra allianspolitiker tackade nej. Då Studio ett inte kunde hitta en motpart valde producenten att helt stryka programpunkten.

– Det är väldigt tråkigt. Det visar att deras pr-strategi fungerar. Borgarna försöker styra innehållet i medierna. Om de vill att en diskussion ska dö ut så håller de sig undan, säger Jens Holm.”

Läs kommentarerna till artikeln, de är tänkvärda.

Om privatiseringen av våra apotek:

”… kräver nu riskkapitalisterna ännu större subventioner eftersom de på papperet inte gör några vinster (dessa finns ju på Jersey).

Anders Borg är förvånad och upprörd över förfarandet. Ja, han säger att det hela är ‘djupt stötande’

Men kom igen, Anders Borg, du var ju med och privatiserade apoteken.

Du har varit med och höjt subventionerna till riskkapitalisterna. Och du är ansvarig för ett skattesystem som möjliggör för att hundratals miljoner kan flyttas till skatteparadis. Helt lagligt.

Anders Borg är inte mycket att hålla i handen för alla som är upprörda över att våra skattepengar försvinner iväg till skatteparadis. Däremot kan riskkapitalisterna tacka Anders Borg för alla miljarder hans delat ut till dem.

Glöm ej att privatisering kommer från latinets ‘privare’ = beröva. Vi berövas våra gemensamma tillgångar.”

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Privatiseringar och deras föregivet goda effekter…

20 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Ett samtal med en mig närstående boende på andra sidan atlanten fick mig att fundera igen över privatiseringar och sjukvård, inte minst att privatisera sjukhus.

Och inledningsvis förstår jag mig inte alls på privatiseringen av apotek och det om konkurrensens påstått goda effekter på kostnader och service. I den del där en nära släkting bor finns bara apoteket Hjärtat. Man har helt enkelt inget att välja på i minst tre orter på över 6 mils avstånd. Är det konkurrens? Till och med en äldre vän, som allra mest troligt röstat på alliansen, förstår sig inte heller på denna privatisering. Dessutom så berättade en kvinna som har en väninna som jobbar på apotek att efter privatiseringen så har fortbildning/kursande dragits ner. Om detta är sant, innebär inte detta att personalen riskerar att på sikt bli mindre kunnig?

Nyligen var jag med min pensionerade mamma på apoteket i hennes hemstad. Snarare satt jag och väntade ute i bilen på henne. Det dröjde, så hon kom ut och lämnade av toalettartiklar hon köpt och sa att det var en lång kö fortfarande. Hon knallade in med och jag följde med och vi fick vänta ytterligare. Slutligen kom vi fram till kassan och mamma lämnade in sitt recept. Det tog ytterligare tid att få medicinen. Somlig hade bytts ut (mot billigare sort?). Kvinnan på apoteket började också en utläggning om nytt datasystem som de hade fullt sjå att lära sig att behärska. 

Väl ute i bilen utgöt sig min mamma, som inte är den som klagar i första taget, om vilken tid allt tog. Till saken hör att min mamma jobbade som sjukköterska de sista dryga 10 åren innan pensioneringen och jobbade mot apoteket på vårdcentralen, så hon borde ha saker att jämföra mot.

Nå, för att återgå till den mig närstående personen, så berättade han om en gemensam bekant, en man som närmar sig 70 år (egen småföretagare och fortfarande arbetande) som precis fått en defribillator för hjärtat.

”Jag frågade doktorn vad defibrillatorn kostade”,

sa vår vän.

Doktorn hade ingen aning. Men vår vän hade en systerdotter vars man jobbar med att göra defibrillatorer, så vår vän ringde upp honom.

”Jo, de kostar 23 000 dollar [ca 161 000 kronor] om du köper mer än 6 stycken. 29 000 dollar [203 000 kronor] om du köper en.”

Båda mina vänner tyckte detta var väldigt dyrt.

”En defibrillator kan inte kosta mer än din mobiltelefon att producera!”

menade min vän.  

Tja, inte vet jag. Förmodligen är marknaden för mobiltelefoner mycket större än för defibrillatorer, men… Kan de kosta nästan 34 gånger MER?

Och hela proceduren att få en defibrillator för hjärtat kostade 86 000 dollar dvs. litet drygt 600 000 kronor. Inte vet jag, kanske är detta vad det kostar också på våra sjukhus.

Blir detta billigare gjort av ett privat sjukhus – som finansieras av försäkringsbolag? Och hur många människor som har betalt dyra sjukförsäkringar vill inte ha ”valuta” för pengarna? Vissa riskerar överutnyttja sjukvården i dylika system och andra att underutnyttja den. Vissa hinner bli riktigt, riktigt sjuka innan de äntligen går till doktor eller sjukvård och när de väl gör det blir kostnaderna kanske mycket större än om de gått i ett tidigt skede.  

Läs slutligen Ett hjärta RÖTT i ”Våga analysera (M)arknadsexperimentet”.

Och om det är som på andra sidan atlanten och privatiseringen av skolor där, apropå citat i Ett hjärta RÖTTs postning,  så har denna inte gett det utfall som lovats enligt Diane Ravitch. Ur tidigare bloggning och mitt relaterande av en artikel på engelska:

”…löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner/tillstår att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.”

 Storstad skriver i ”Marknad vs demokrati” (Ett hjärta RÖTT tipsar om Storstads inlägg och båda refererar till DN-artikel av Jesper Meijling och Sverker Sörlin):

Jesper Meijling och Sverker Sörlin skriver en fullkomligt fantastisk artikel på DN Debatt  idag (alla måste läsa!)

Liksom Kriskommissionen nyligen (s. 16) föreslår Meijling och Sörlin att de omfattande reformerna som ägt rum i offentlig sektor de senaste decennierna, med syftet att införa marknadsmodeller på nya områden, nu måste utvärderas. Det finns alltför många tecken på att mycket inte blev som det var tänkt – elpriserna skenar, tågen går inte, och skolresultaten sjunker. För att bara nämna några exempel. Flera av de reformer den borgerliga regeringen nu genomför väntas också få negativa följder – både omregleringen av Apoteket och Bilprovningen leder till högre priser.”

Högern tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i TV som på 70- och 80-talen…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

  Robert Sundberg skriver i ledaren ”Fem Palme är fler än fyra Fälldin”:

”Sedan Palmes tid har tv-mediet förändrats. Samma år som Palme mördades kom medievetaren Neil Postman och påtalade att tv som medium lämpar sig bäst för underhållning. I dag förstår man vad det innebär. 

Med program innehållandes underhållning lockas tittare till kanaler för att exponeras för reklam eller för att ge legitimitet till den avgift som måste betalas. Postman menar att även andra ämnen, som politik, blir till underhållning i tv. 

På Palmes tid kunde tv-mediet i nyhets- och serieprogram förmedla politik och samhällsfrågor. Det gör inte tv-mediet på samma sätt i dag, i alla fall inte till de stora tittargrupperna.

Dagens statsminister är ganska frånvarande i tv- och medieutbudet, i alla fall när det inte är valkampanj. Rådgivare instruerar honom att inte figurera i negativa sammanhang, som om nedskärningar på en överansträngd försäkringskassa där det enligt en nyhet i går ska dras ned 300 miljoner kronor eller 600 anställda. 

Gångna veckorna har fiaskot med de av regeringen införda jobbcoacherna och utnyttjandet av de arbetslösa som placeras i den av regeringen införda FAS 3 figurerat. Vad säger statsministern om detta? 

Landstingen i de flesta län har problem. En sjättedel av resurserna kommer från statsanslag. Ändå övertrumfar regeringspartierna varann med förslag om sänkta skatter. 

Reinfeldt flyter ovanför det här på ett sätt som Palme inte kunde på sin tid. Palme var tvungen att svara på de frågor som ställdes i de tv-program som i hög grad innehöll frågor rörande politik och samhälle. 

På Sveriges televisions Text-TV försvann nyheten om neddragningar på försäkringskassan på eftermiddagen medan en nyhet fanns kvar om att Sverige fått betala den före detta socialdemokratiska politikern Margot Wallströms lön och medarbetare på cirka sju miljoner kronor på hennes nya jobb i (fattiga) FN. 

Att politik och samhällsfrågor nuförtiden finns i en mindre del av tv-utbudet som färre tar del av en mindre tid per vecka är till nackdel för partier och politiker till vänster om Folkpartiet.

För borgerliga partier och politiker spelar förändringen i det av underhållning dominerade tv-utbudet mindre roll. De tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i tv som på 70- och 80-talen. 
Fem i tv mellan valen osynliga Reinfeldt är fler än fyra synliga Sahlin med låg trovärdighet.”

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

9 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”


Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin propagandareflektioner och speglingar II....