Solidaritet – det vanliga antagandet att den ryska revolutionen bara ledde till katastrof kan kullkastas…

30 mars, 2016 § Lämna en kommentar


Apropå Andres Lokkos ”Vissa ser kommunister överallt”, så råkar jag precis ha läst Rebecca Solnits bok ”Män förklarar saker för mig” där hon på s 185 skriver

”…att det vanliga antagandet att den ryska revolutionen bara ledde till katastrof kan kullkastas.”

Man kan läsa:

Den anarkistiske [amerikanske] tänkaren David Graeber skrev nyligen:

/…/

‘Var revolutionerna egentligen någonsin det vi trodde att de var?’

Graeber menar att de inte var det – att de inte var våldsamma maktövertaganden i enskilda samhällen, utan brytningspunkter då nya idéer och institutioner föddes, och vars effekter spred sig.

Som han formulerar det var ‘den ryska revolutionen 1917 en världsrevolution som i slutänden bar ansvaret i lika hög grad för Den nya given i USA och de europeiska välfärdsstaterna som för Sovjetkommunismen.’

Vilket innebär att det vanliga antagandet att den ryska revolutionen bara ledde till katastrof kan kullkastas.”

Intressant och tänkvärt!

Lokko skrev i slutet av sin krönika:

”Här finns det plats för en väldigt relevant ideologisk diskussion om höger kontra vänster och deras respektive beröringsskräck med sina ytterkanter.

Så det anmärkningsvärda är hur Dagens Nyheters Amanda Björkman istället stannar vid avsändaren av texten och hans ‘chica röda stjärna på kavajslaget’ istället för att diskutera, låtsas se eller nämna några av skälen till den.

Det är givetvis Corbyns och Sanders demokratiskt socialistiska idéer det ‘kommunistkramande’ jag skriver om handlar om. Om en ny och förvånansvärt radikal vänstersväng, dessutom i länder där man kanske minst anade det, länder som Sverige ständigt sneglar på för alla former av inspiration.

En diskussion om hur marxistiskt inspirerade idéer får allt större spridning i internationell västlig mainstreampolitik är väldigt intressant och allt annat än ”historielös fåfänga”.

Att genast bara, eh, se rött är en alldeles för lat reaktion.”

Solnits hemsida!

Graebers twitterkonto.

 

Annonser

De viktiga orden …

1 maj, 2015 § Lämna en kommentar

gorangreider

Upprepa de viktiga orden

Var aldrig rädd för att upprepa
det självklara:
De rika behöver inte
det de har
och de fattiga
har inte det de behöver.

Frihet byggs bäst i jämlika samhällen.

Väj inte för att tänka den enklaste
tanken till sitt slut:
Ingen väljer sin
födelseplats och den
som färdas
över havet kunde vara du.

Det är morgon och du har överlevt.
Glöm aldrig någonsin var du
hör hemma:
Din första och sista adress
förblir en vajande gren i biosfären,
den tunna hinnan av
grönska och vatten,
och det är bara där du
ska leva och dö.
Fågelsången denna morgon är din International.

Upprepa de viktiga orden,
orden som gjorts illegala:
Tala om att du är socialist och avskyr
klassamhället,
berätta att du är feminist och vägrar
spela med
i könens teater.

Låt aldrig vanmakten korrumpera dig.

Sök slutligen alltid det som är
gemensamt hos alla oss
som inte har makten:
Det enda som skrämmer kapitalet
är att vi är många.

Skratta åt makten.
Sänd ut dina leenden,
jämlikhetens duvor,
och se dem återvända.

Göran Greider

Ingen har blivit rik på egen hand! Ingen!

14 februari, 2015 § 2 kommentarer

308894_281969618480690_1494322467_n

”Det finns ingen i det här landet som har blivit rik på egen hand. Ingen. Du byggde en fabrik därute – bra för dig.

Men jag vill vara tydlig: du transporterade dina varor på vägar som resten av oss betalade för. Du anställde/hyrde arbetare som resten av oss betalade för att utbilda. Du var trygg i din fabrik tack vare att polis och brandkår existerar vilka resten av oss betalade för. Du behövde inte vara rädd att plundrande band skulle komma och roffa åt sig allt som finns i din fabrik…

Så, se här, du byggde en fabrik och det utvecklades till något fantastiskt och en fantastisk idé – Gud välsigne dig. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar ett stort stycke av detta och betalar vidare till nästa generation ungar som kommer.”

Ja, detta sociala kontrakt innebär att du betalar tillbaka något av det du fått!

I torsdags kom två föräldrar efter varandra och sa att det kommit upp en skylt att man måste betala för att parkera på skolan, men de hittade ingen automat för att betala. Det handlar inte bara om pengarna här, utan också om att man inte snabbt och enkelt kan parkera vid skolan, utan måste traska till en p-automat och få en biljett och sen gå tillbaka till bilen och lägga den i vindrutan. Men det kan också handla om pengar.

Detta fick mig att fundera över detta med egenavgifter. Med fler och fler såna kommer det att bli problem för fler och fler människor. Till slut kommer vissa inte att ha råd. Och som i USA kan de som kan betala för sig använda den snabba ytterfilen, där man betalar extra, och susa förbi andra som inte har råd att betala för denna fil!

”Men du kan väl betala skatt frivilligt, om du nu tycker det är så bra!”

eller något dylikt har jag mötts av på nätet.

1902952_750676381633512_3271348902811409230_n

Om gemensam finansiering ska fungera måste ALLA bidra till denna. Enskilda människor kan inte ensamma göra det, kanske ens om de tjänar massor av pengar. Några få i världen skulle kanske kunna finansiera en gemensam skola, sjukvård, omsorg för en begränsad del av befolkningen.

604140_818462711550451_5501699192982112745_n

”Välstånd föder en klass av människor för vilka mänskliga varelser är handelsvaror som står till förfogande/är [ständigt] disponibla [förbrukningsvaror/engångsartiklar som bara är att slänga bort när de är förbrukade].

Så snart oligarkerna uppnår okontrollerad ekonomisk och politisk makt, såsom de har i USA, blir medborgarna också disponibla [och kan slängas bort och ska inte ödas resurser på när de är förbrukade].”

Min sambos svåger, pensionerad lärare i matematik, vid universitet i USA, apropå artikeln ”The Stunning Truth About Health Care Pricing”:

”The health insurance companies seem to be playing a clever greedy role in ‘decreasing cost for service’ via ‘negotiated rates’ that are lower compared to proclaimed ‘full rate’. Arrgghhh, cynicism appears to be the only way to think about all this.”

Svågern tillhör amerikansk medelklass.

Och, ja, utbildning, för alla, gynnar alla, hela landet. Att vi tar tillvara allas resurser.

10942737_10153591787933327_2378228193674794671_n

Ja, alla måste bidra!

10980759_10152561217870493_1191350413027652117_n

10984068_760040237411475_1615600823218194241_nSambon var på vårdcentralen i veckan och de tog en MASSA prov. Han berättade om manlig vän som är sjuksköterska i USA, som själv måste punga ut med flera 2 till 3 tusen dollar för test själv (försäkringsbolag betalade resten), test som de önskar att personalen gör där han arbetar (om jag förstod det rätt). Jag är inte ett dugg förvånad att livslängden är lägra i USA. Hur många skulle ha råd med detta här i Sverige? Att punka ut med kanske bortåt 20 000 kronor.

Är vi på väg ditåt? Jag hoppas inte! Svågern där i USA är väldigt kritisk. Och som sagt han tillhör medelklassen, men även de påverkas. Kanske bara de riktigt rika har råd? Men även denna medelklass’ kreditvärdighet kan göra att de inte beviljas avbetalning på piano eller flygel. Ju mer man har desto mer spenderar man – och sätter sig i skuld också tydligen?

Det verkar dock som om Obamacare börjar fungera! Trots skrämselpropagandan. Heja amerikaner! Stå på er, för allas bästa!

Obamacare

”Efter nästan sex år med domedagsprofetior, så måste varje intellektuellt ärlig republikan medge att Obamacare gör livet bättre inte bara för enskilda amerikaner, utan också för landet.

Det sparar skattepengar, förstärker amerikanens månatliga budget och har satt landet på en väg till allt lägre underskott.”

Hör och häpna! Det som är bra för enskilda (deras liv och hälsa) är bra för hela landet (även ekonomiskt)!

Taget ur artikeln ”Obamacare is the Picture of Health” eller ”Obamacare är bilden av hälsa”.

Att samhällets övre skikt får avgöra vilken välfärd ett lands befolkning ska ha är stötande – om att vilseleda och begränsa handlingsutrymmet för demokratiska församlingar, samt om att avfärda frågor från den politiska dagordningen…

6 februari, 2013 § 8 kommentarer

GG[Uppdaterad vid lunch] Jättebra skrivet, Greider!

En av mina vänner i ett nätforum hade gillat en sida som är kopplad till skattebetalarnas förening (som faktiskt grundades redan 1921 på initiativ av Marcus Wallenberg, så denna förening har funnits ganska länge och är inget nytt fenomen!). Denna vän är en ung person, runt 18 år, som kommer från en familj i dessa övre skikt. Jag vet dock inte om dennes föräldrar har åsikter i linje med att vi betalar för mycket skatt…

Detta fick mig dock att tänka, igen, att majoriteten förlorar på att vi inte gemensamt och solidariskt via skatterna bekostar välfärd och diverse andra saker.

Jag vet om medelklassmänniskor i USA som plötsligt får vända på slantarna p.g.a. livshändelse som gör att inkomsterna reduceras kraftigt, kanske till ett minimum – och då står även den där (kanske t.o.m. övre medelklasspersonen) och har problem att betala sjukförsäkring, sina barns skolgång osv.

Men de som lobbar för skattesänkningar, RUT-avdrag och dylikt kommer från de kretsar där det finns pengar. De har råd att betala lobbyister osv. Det låter som om det är en exklusiv skara som betalar skatt.

Vi som inte har dessa de högsta inkomsterna har genom den skatt vi betalat bidragit till att bland annat bekosta de vägar som företagen transporterar sitt gods på. Om vi inte bidragit till detta skulle det bli ganska dyrt att transportera.

Och var är (s)? Var är den tydliga rösten för de svaga i samhället?

Om Almega.

Tillägg vid lunch: LO-juristen Claes-Michael Jonsson i ”Välfärd är inte en juridisk fråga” angående ”Oförenligt med EU-rätten hindra vinstbolag i välfärd”, det som Greider refererar till i början av postningen?

Jonsson skriver:

”Genom svepande hänvisningar till EU-rätten försöker arbetsgivarorganisationen Almega skifta fokus i frågan om framtidens välfärd. Men hur välfärden organiseras är inte en fråga för juridiska spetsfyndigheter. Det är i grund och botten en politisk fråga./…/

Almega hävdar att vi i Sverige inte själva kan välja hur vår välfärd ska organiseras. Men inom välfärdsområdet är EU:s kompetens begränsad. Nationell reglering är fullt möjlig – om svenska politiker så vill.[men det kanske de inte vill!!??]/…/

Almega påstår att LO är fixerade vid driftsformen. I sin iver att försvara de stora välfärdsbolagens rätt [vadå, om det är bra för patienter och ”avnämare???] att göra vinst på skattemedel tycks alla medel tillåtna. Det är beklagligt att Almega försöker att dölja dessa värderingar bakom en tunn juridisk fernissa./…/

Almega [gör] ett försök att avfärda frågan från den politiska dagsordningen./…/

Värderingar kan döljas i förmenta juridiska krav. EU-rätten kan används som verktyg för att vilseleda och för att begränsa handlingsutrymmet för demokratiska församlingar.”

Precis! Bra skrivet!

Och bryr man sig om ”avnämarna” (patienter, skolelever osv)? Eller exklusivt företagarnas/entreprenörernas ”rätt” att få driva företag?

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginläggOm att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…samt Maktkamp…

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Bakomliggande och grundläggande värderingar i politiken…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Se siten ”Svenneskräp” här.

Bengt Göransson skriver apropå politiker:

”… den som utan att ha någon enda referens till bakomliggande och grundläggande värderingar väljer beslutsförmågan [regeringsduglihet i detta fall] som kampanjbegrepp ska man se upp med. Han förordar i själva verket en avintellektualisering av politiken…”

En intervjuare i TV hade inför valet 2010 frågat en ledande politiker vad som karakteriserat årets valrörelse. 2006 års kampanjord förklarades av intervjuaren vara förbrukade och omöjliga att återanvända.

”… ett påstående som redan det borde skrämma en tänkande och politiskt intresserad medborgare.”

Ja, sannerligen!

Göransson menar att de som ivrigast ägnar sig åt ekonomistyrning i själva verket kan vara de som slarvar mest med offentliga medel. För man lockas i sin budgetplanering praktiskt taget alltid att satsa på utgifter som passar till disponibla medel istället för att försöka skaffa resurser till sådant man anser viktigt att göra. Och det som i slutänden godkänns orkar man sedan inte ägna sig åt.

”… ordval avslöjar ofta bakomliggande värderingar, eller vad värre är frånvaro av värderingar.”

Försökte hitta Nyvässatartikeln ”Stolt svensk underklass”, hittade istället ”Välgörenhet – parfym för dåligt samvete” där man kan läsa:

”Den grundläggande idén om solidariteten handlar om följande: att du och jag kan byta plats med varandra. Att slumpen ofta avgör våra livsöden. Den rike kan bli fattig. Den starke kan bli svag. Den friske kan bli sjuk.

Det var med detta i åtanke som arbetarrörelsens politiker byggde en välfärdsmodell baserad på socialförsäkringssystem, en a-kassa, som tillsammans bildade ett socialt skyddsnät. Att betala skatt efter bärkraft är en solidarisk handling. Att vara medlem i facket likaså. Den som i stället ägnar tid åt att legalt skatteplanera, skattefuska eller begå ekonomiska bokföringsbrott ser främst till egennyttan – inte till samhällsmedborgarnas gemensamma intressen.

Under lång tid (25 år) har politiken fått ge vika för den så kallade marknaden och en övertro på den enskilde individen oavsett om vi haft en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Skillnaden har varit hastigheten i denna reträtt. I kölvattnet på denna avveckling har välgörenhet och frivilligarbete återkommit som en välpolerad fernissa – en parfym för dåliga samveten.

Marknadsliberalerna påstår att det skulle finnas en motsättning mellan individualism och kollektivism. Det är också fel. De är inte varandras motpoler. De – tvärtom – förutsätter varandra. Värnar vi det kollektiva intresset så skyddas även individen. Varför skulle Sverige annars ha varit en bred hemvist för klassresor av sällan skådat slag?

De som pratar mest om konkurrensens goda effekter är ofta, kanske oftast, de som är mest intresserade av att minska denna konkurrens, i skola, arbetsliv osv.? De vill inte ha konkurrens av alla olika slag av eventuella begåvningar i underklassen? Det gäller att rädda sig själv i ett sådant här samhälle? Och som sagt, man väljer inte vilken familj man föds in i. Och det är inte alls sant att The American Dream finns i USA.

Se bloggen Det progressiva USA i ”Uppåt för IT-industrin i Silicon Valley, nedåt för lärarna”.

”…i skuggan av de här lönerna så skriver Jill Tucker i San Francisco Chronicle om hur 30 000 eller fler lärare samtidigt får sparken här i Kalifornien./…/

Med tanke på att USA redan har ett undermåligt skolsystem och att Kaliforniens skolor är bland de sämsta i hela landet så är det här en dödsstöt mot hundratusentals fattiga elever i de allra sämsta av Kaliforniens redan vedervärdiga skolor. (Som finansieras genom fastighetsskatten och därför är graderade efter föräldrarnas löner). Ju lägre lön du har och ju fattigare stad du bor i, som Milpitas nere i södra Silicon Valley, ju sämre möjligheter har dina barn att någonsin få ett bättre liv än det du själv har.

På det området är USA ett synnerligen brutalt klassamhälle.”

Postningen ”Det nya paradoxala fattig-USA och dess skeva ekonomiska politik” avslutas med:

”Nu har dock demokratidemonstrationer även startat här i USA Wisconsin Protests: Labor Protests Draw Thousands Across The Country så det är inte omöjligt att den makalösa högervågen vi har sett sedan 1980-talet kan vara på väg att svänga.”

Se också bloggen ”Teachersolidarity.com – The Global Assault on Teaching, Teachers and their Unions: stories of Resistance” eller ungefär ”Det globala angreppet på lärande, lärare och deras fackförbund: motståndshistorier” i ”US Wide Demonstrations in Support of Wisconsin Teachers”:

”Demonstrations are being held across the US today in support of teachers and other public sector workers in Wisconsin

The teachers, librarians, snow plough drivers and other public service workers in Wisconsin are on the 12th day of their protest and today a rally there attracted  70,000 people.

[Demonstrationer hålls idag över hela USA för att stödja lärare och offentligganställda arbetare i Wisconsin.

Lärarna, bibliotekarierna, de som kör snöplogarna och andra anställda arbetare inom offemtlig service i Wisconsin är inne på sin 12:e dag av protester och idag drog en samling 70 000 människor]./…/

Meanwhile many other states in the US are planning on following Wisconsin’s lead – however  they are being faced by a determined opposition from teachers and other public sector workers as they seek – like so many other governments throughout the world – to make public services and the poor pay for capitalism’s crisis.

[Under tiden planerar många stater i USA att följa Wisconsin, som gick i bräschen – dock kommer de att möta ett beslutsamt motstånd från lärare och andra offentliganställda arbetare när de försöker – som så många andra regeringar över hela världen – att få offentlig service och de fattiga att betala för kapitalismens kris].”

Och se också Motvallsbloggen i ”En lektion om budgetunderskottet i Wisconsin”. Jag skulle vilja återkomma till vad Daniel Ankarloo skriver om ”ålderschock”, ”finansieringsproblemet”, budgetöver- och underskott.

Och i ”The Truth About Pensions” eller ”Sanningen om pensionerna”.  skriver Paul Krugman ungefär:

”Den grundläggande moralen i den officiella berättelsen idag – om åratal av enorma ‘gåvor’ till fackföreningar, som resulterat i gigantiska skulder som inte går att betala – är helt enkelt fel: i stor utsträckning så har pensionsunderskotten uppträtt endast sedan 2007, tack vare den finansiella krisen och även då är dessa underskott inte ens i närheten så stora som man trott i relation till framtida inkomster hos staten.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin solidarityreflektioner och speglingar II....