Mer om privatiseringarna och dess effekter, samt om mainstream ekonomi (som nu börjar ifrågasättas), ja, det växer en ilska i en…

1 december, 2011 § 5 kommentarer

Göran Greider skriver i ”Den verkliga tankeställaren” om domen i målet mot sjuksköterskan vid SOS Alarm:

”… det känns helt enkelt förfärligt att veta att detta telefonnummer [112] går till ett bolag, en kommersiell verksamhet med höga avkastningkrav.

Detta är den verkliga tankeställare som denna rättegång och denna dom ger oss.”

Håller med Greider, det känns förfärligt! Och även om denne unge Emil som dog ändå hade dött, så är han väl inte den förste som dött i en ambulans? Och dessutom hade han kanske inte behövt dö ensam (som han fick göra nu?).

Skulle man resonera på samma sätt om en person med en annan status? Om en hög industriledare eller statsministern var i behov av ambulans? Börjar vi nu se ett framväxande klassamhälle? En riktig backlash? Bristande solidaritet? Och höggradigt bristande empati från ansvariga?  Och inte bara från ansvariga, utan från alla dem som röstat på denna slags politik? Ja, ser vi från många en bakåtlutad likgiltighet/backleaning indifference (som religionspsykolog och professor Owe Wikström skrivit om)?

Vi säljs ut till lägst bjudande. Ja, det är verkligen inte utan att saker börjar likna gamla dagars fattigauktioner. Precis som Anna i insändare i föregående blogginlägg (som länkats) och läkaren Ingrid Eckerman skrivit.

Och Robert Sundberg skriver om Leif Pagrotsky angående skatterna i ”Välfärd kräver höga skatter”:

”Denna skattesänkarpolitik har bidragit till att öka privata konsumtionen i flera år, medan flera delar av välfärden försämrats. Samtidigt har låneräntorna varit låga, vilket gett billiga bostadslån som ökat värdet på bostadsrätter och villor.

Om räntorna skulle stiga skulle folks privatekonomi stramas åt. Konsumtionen skulle minska, liksom statens intäkter. Den offentliga välfärden skulle få mindre resurser, när skattenivåerna sänkts som de gjorts.”

Ja, finns det inte de som tror att vi håller på att få en ny bostadsbubbla?

”Antingen skulle staten då behöva få gå med underskott i budgeten på flera procent av bnp (landets varor och tjänster) eller så skulle en del skatter behöva höjas. Detta för att undvika nedskärningar i välfärden.

Det är de rikaste och de med högst inkomster som fått mest i sänkt skatt de senaste åren.”

Dessa kommer alltid att kunna betala för vård och omsorg m.m. ur egen ficka. Något som kommer att bli tufft ekonomiskt inte bara för dem med lägst inkomster, utan även för stora delar av oss i medelklassen.

”Förmögenhetsskatten, som gav fem miljarder kronor per år, har tagits bort. Bolagsskatten har sänkts med 1,8 procentenhet. Jobbskatteavdragen har gett de med högst inkomster mest i kronor räknat.

Den borgerliga regeringen har även sänkt fastighetsskatten, vilket minskat statens intäkter med flera miljarder kronor per år. En låg avgift har ersatt den skatten.”

Gynnar inte denna dem med de största och dyraste husen? Inte dem med de mindre, dem med småhus?

”Men fastighetsskatt är en vanlig skatt internationellt sett.”

Har detta framkommit i debatten?

”Det förtjänar att påtalas att en omfattande, trygghetsgivande offentlig välfärd har ett pris i form av ett högt skatteuttag. Det går inte, som borgarna gjort, att sänka skatterna och tro att välfärden kan vara på samma goda nivå.”

Nej, precis! Vi ser detta redan i höjda egenavgifter när vi går till doktorn, måste ta ambulans osv. Kanske kan man inte neka den som inte kan betala ambulans att ta ambulans, men då betyder det i alla fall att någon måste betala, dvs det få tas via skattepengar. Vore det då inte bättre att vi finansierade allt ambulansåkande för ALLA med skattepengar? Att det kostar pengar, om än bara 150 kronor, kan det göra att flera avstår från att ta ambulans och kanske därmed blir mer vårdkrävande (och därmed en större kostnad, samt större lidande) därför att man avstod från att åka in eller åkte in till sjukhus på annat sätt senare än hade bort eller till och med äventyrar sitt liv?

”I sin utvärdering av valet 2010 kom Socialdemokraterna fram till att skatter bör diskuteras i ett större sammanhang, nämligen vad de finansierar i form av välfärd.”

Den skattesänkarpolitik som alliansen för kommer förr eller senare att drabba stora delar av medelklassen också, det är jag övertygad om. Om nu människor i medelklassen trodde något annat.

Härifrån kommer våra skattesänkningar, men ännu har inte vi medel-Svensson fått känna på vad denna politik kommer att leda till, tror jag.

Men den politik som nu förs är på inga sätt enda vägens politik. Den sociala välfärdsstaten bortom ideologi, med högre skatter och starka ‘trygghetsnät’ ÄR förenliga med en blomstrande marknadsekonomi.

Och ute i världen börjar man ifrågasätta de ekonomiska doktriner som lärs ut till ekonomstudenter (en ”enda sann ekonomi” som troligen lärs ut även i Sverige av en majoritet av lärarna även på våra universitet och högskolor av dess professorer och andra lärare), se studenterna som promenerade ut från Harvardprofessor Greg Mankiws grundläggande kurs i ekonomi, vilka efterlyser alternativa angreppssätt.

För de har troligen sett resultaten av den politik som förts i sina egna hem.

Paul Krugmans fru Robin Wells, som också är ekonom skriver om denna walkout. Lars Pålsson Syll citerar hennes kommentar på protesterna på Harvard mot professor Greg Mankiw ”Vi är Greg Mankiw… Eller inte?”:

”Studenter kliver in på den värsta jobbmarknaden på gott och väl en generation, utan många utsikter till förbättring.

Många av dem har sett sina föräldrars liv vändas upp och ner av finansiella svårigheter. De går till mötes utsikten att bli den första generationen i amerikansk historia med lägre levnadsstandard än sina föräldrar.

Ojämlikhet i inkomst har nått nivåer som vi inte sett sen den gyllene tidsåldern. Det finns över 4 miljoner som är långtidsarbetslösa.”

Ja, undra på om man reagerar! Revolten skulle kunna vara ÄNNU större? Kanske den blir det också? Bäva månde makten överallt i världen? Men då kan man ju tysta protestanterna istället?

“I denna omgivning så riskerar de handledare/lärare som föreläser om överlägsenheten hos fria marknader, utan att kännas vid/erkänna det dysfunktionella i den vidare ekonomin, att framstå som att inte ha kontakt med och förvärra antipatin mot ekonomi.

Men hur gör en handledare detta i en introduktionskurs?

Jag tror att det till övervägande del handlar om att skifta vårt perspektiv och släppa vissheten/säkerheten, som var del av VÅR ekonomiska träning [en gång], och medge de smärtsamma ekonomiska osäkerheter som många amerikaner nu omfattas av/lever i.”

Pålsson Syll kommenterar detta med:

”Dåliga teorier som understödjer ännu värre politik är i trängande behov av hälsosamma motgift – så, trots allt, det verkar finnas en förbindelse mellan Occupy Wall Street och Occupy Ec10…”

Reaktionerna på det Greg Mankiw lär ut på prestigefyllda Harvard har inte kommit plötsligt, men nu tog de sig konkret uttryck för knappt en månad sedan visar det sig när man söker på anti-mankiw. Här är tidigare inlägg under kategorin anti-mankiw.

Se inledande video om denna utmarsch av studenter från hans lektion.

Annonser

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

27 november, 2011 § 3 kommentarer

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ‘Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ‘flickvännen gjort slut’ eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här 😉 ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

23 november, 2011 § 6 kommentarer

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ”‘Det har blivit allt striktare’ – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ‘flexibla’ kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

21 november, 2011 § 11 kommentarer

Göran Greider skriver om detta med den ”mossiga” nyliberalismen (jo, det jag läste i länkad artikel är en i mitt tycke väldigt mossig politisk syn, som här unga,  och som jag ser det nykonservativa, människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?” idag.

Jag jobbar med unga människor och blir trots det (eller kanske därför?) helt frankt häpen och förskräckt, över konservatism och en litet moraliserande, gammaldags ton och gammaldags, konservativa åsikter.

Greider skriver:

”Vad var nyliberalismen?

Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan

Precis!

”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder.

Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ska vi Sverige göra samma misstag???

Se bloggen ”Anti-Mankiw”, där studenter kritiserar professor Greg Mankiws ensidiga ekonomiundervisning och vägran att kritisk granska sin undervisning och den teori som han lär ut.

Som lärare håller jag med studenterna; det är viktigt att visa på olika teorier och strömningar (värderingar och ideologier), men det behöver inte innebära att man inte klargör var man själv står, ens egna värderingar. Även om också det kan ha sina problem (med unga människor).

Det skulle vara betydligt intressantare om politiker var mer intellektuella! Dvs. var mer pålästa och betydligt mer djupt tänkande – samt kännande, än vad alltför många idag är.  För mig är ganska många politiker helt ointressanta som personer, ickelevande.

Vi lever på ”andlig” samhällelig svältkost. Eller jag tycker att jag gör det, som jobbande i ett konstnärligt yrke.

Jag saknar passionerade, tänkande, levande människor i talkshows, soffor osv. Saknar människor som verkligen har något att komma med. Vet inte hur jag ska uttrycka detta… Saknar färgstarka individer. Som är äkta färgstarka. Som verkligen förkroppsligar den där så hyllade INDIVIDEN! Borde vi inte se fler sådana i ett samhälle som just påstår sig vilja lyfta fram och upp individen (oerhört ironiskt och sarkastiskt)? Och borde vi inte se detta inte minst i vårt liberala parti t.ex.?

Så hur är det egentligen med respekt för den ”fria” individen ens bland liberalerna? Och än mindre bland nyliberalerna?

För egentligen vill liberaler och nyliberaler definiera vad en fri individ är? Hur ”fritt” är det? Och också vad vi medborgare vill ha?

Är de ett dugg bättre än den vänster som de ser ner på?

Tillägg på kvällen: Och i Bollnäs privatiserar de nu sjukhuset. Bedrövligt!

Ännu mer om äldrevård, privatiseringsfundamentalism och dess effekter…

19 november, 2011 § 12 kommentarer

Jesper Meijling skriver väldigt intressant och tänkvärt i artikeln ”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården”. Läs den, den är bra:

”… det dominerande regeringspartiet för ögonblicket ser sig tvunget att gå till storms mot sin egen politik på landets debattsidor.”

Men som sagt ”Regeringen visste…” som Lena Sandlin skriver!

”Man springer nu efter sina egna misstag och snurrar in sig i ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på att kalla det som egentligen bara är ett uttryck för att man inte gjorde det man skulle från början.”

Vad bra skrivet! Och vad kostar kontrollapparaten för allt detta t.ex. för en ny tillsynsmyndighet (och så har man lagt ner andra tillsynsmyndigheter)?

Nej, vi är utsatta för ett gigantiskt experiment, som högern med rasande fart genomför innan folk börjar inse var vi är på väg, till vad slags samhälle. Tyvärr startat av höger”sossar”.

Yrvaket, skriver Meijling vidare (”snällt”) om ansvariga politiker, men återigen ”Regeringen visste…”

Meijling fortsätter:

”De nödtvungna svar som kommit från regeringspartierna de senaste dagarna är inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom.

Bilden har snarast förstärkts: man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda.”

Så bra sagt! Nej, man vet inte vad man håller på med, hur det funkar eller vart det ska leda?

”Politikern, den som har till uppdrag att sätta reglerna, behöver emellertid om någon göra stora ansträngningar att förstå frågan.”

Precis! Inte minst i frågor som dessa?

”I synnerhet som det handlar om de samhällsuppgifter som slukar de allra största resurserna [och vi har råd med detta!].

Inte ett enda av de problem vi har sett hade varit omöjliga att räkna ut på förhand.

Vill man kunna betros med att hantera skattemedel i avtal med enskilda aktörer av de gigantiska volymer det handlar om, är det av nöden att man inhämtar den kunskap som krävs för förtroendet och för in den i de lösningar man utformar tillsammans med sina tjänstemän./…/

[Man måste] ställa sig tydliga och ogenerade frågor om drivkrafter.

Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse?

Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill?

Det låter som om det vore vanligt ABC för alla sorters lagstiftare och regelsättare, men här har det slagit fullständigt slint.”

Nej, så har inte skett, för det handlar om ideologi och inte om omsorg om människor. Och enorm lobbying från intressen som ser sin chans att tjäna storkovan (även för nyliberala ”sossar”). Sjukvård och undervisning behövs ju alltid.

Detta med privatisering skulle verkligen behövt problematiseras i all debatt i samhället; i media inte minst, men den är ju högervriden och -driven. Även om den är högervriden så kunde den ha omsorg om även de svagare grupperna i samhället (jag tror att även medelklassen förlorar på minskande trygghetsnät och ökande ekonomiska skillnader, något som definitivt inte är ofrånkomligt, utan handlar om ideologi – vi HAR råd med starka trygghetsnät och ojämlikhet är inget entydigt framgångsrecept för blomstrande marknadsekonomi, se vad förre nyliberal ekonomen Jeffrey Sachs säger).  

Och som läkaren Ingrid Eckerman påpekar: man auktionerar inte bara ut byggnader, utan också dess innehåll. Och innehållet består av människor (inte minst sjuka, gamla, barn).

Meijling vidare:

”… man [måste] helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden. Inte komma kutande i efterhand med plötsliga kontraktsbrytningar, viten, nya löften och uppmaningar till de drabbade att välja om.”

Precis! modellerna måste i största möjliga mån fungera från början! Man kan inte komma kutande i efterhand, men högern har haft ett fullt sjå att genomföra sin politiska ideologi så fort som möjligt innan människor vaknar!

”… man [behöver också] med långt större allvar sätta sig in i hur de situationer faktiskt ser ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts.

Vad är ett troligt utfall i dessa situationer?

Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här.

De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag [och om man som i Stockholms vårdval har runt 100 olika val, på vilka grunder gör man sitt val? Hur avgör man vilken vårdgivare som är ‘bäst’? Kan man inte säkra vården FÖR ALLA från första början?].

Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.

Vidare måste man som politiker kunna göra sig en mer realistisk bild av hur ett företag kan tänkas resonera.

Man verkar inte ha förstått att privata entreprenörer ser en marknadssituation, och att de utgår från vad den har för givna begränsningar och möjligheter.”

Och de som är spekulanter på sjukhus – och skolor, ser också att där kan finnas stora tillgångar. T.ex. en massa värdefull skog som Naturbruksgymnasiet Nytorp i Hälsingland har.

En skog som man skulle kunna tjäna en rejäl hacka på att få köpa billigt (och sälja vidare när man väl förvärvat skolan), därför att kommunen är desperat angelägen att bli av med något de anser vara ett problem. Ett bekvämt sätt att lösa problem för sig som kommunpolitiker. Politiker i båda blocken är att kritisera starkt. ÄVEN de till vänster.

Och skattebetalarnas pengar snillas bort och ner i privata aktörers fickor.

Se också om Bollnäs sjukhus som i vår övergår i privatbolaget Aleris drift. Tummen ner för landstingspolitikerna, över hela linjen, ÄVEN de till vänster. Vad för ”valmöjlighet” får befolkningen i Södra Hälsingland?

Och alla apotek är i stort sett privata (Hjärtat, tror jag). Är det ”valfrihet” heller?

Är ”valfriheten” att man kan åka till Gävle eller Hudiksvall sjukhus om man inte vill anlita Bollnäs? Och åka till Bollnäs sjukhus om man skulle vilja undvika privata apotek? Hur länge förblir apoteket på sjukhuset där icke privat?

De ska bara vara tacksamma för att de alls har ett sjukhus (ganska syrligt)?

Meijling fortsätter:

”I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är.

Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ‘pressa inåt’, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Vill man ha en annan utveckling på de befintliga vårdinstitutioner det trots allt handlar om, kräver det att man kan ta fram de driftsformer som kan fungera där utan målkonflikter./…/

Om inte begreppet valfrihet kan sättas i en bättre analyserad relation till de olika situationer det kan handla om, gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar.

Vårdsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör (i viss likhet med till exempel grundskolan) en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären.

Ofta nog kan vi dessutom, som vi har fått många sorglustiga exempel på, vara helt och hållet oförmögna att utöva någon valfrihet i en vårdsituation.

Hur hanterar vi det dilemmat?

Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar inte för någon alls, tvärtom.”

Och på LO-bloggen kan man läsa om ”Välfärd – inte vilken vara som helst” där man refererar till en rapport från LO 2007 ”Offentligfinansierade verksamheter- Modellens väg framåt” av Thord Pettersson, Linda Grape och Viktoria Bergström som behandlar privata utförare i offentlig drift.

På LO-bloggen kan man läsa:

”[Denna innehåller] en argumentationsuppräkning om varför välfärdstjänster aldrig kan fungera som vilken marknad som helst.”

Där nämns att:

”1. Välfärdstjänster är ofta mer komplexa. Tjänsterna måste anpassas efter individens behov. En insats kan sällan jämföras med en annan insats, inte ens om det rör sig om samma sjukdom.

2. Vård- och omsorg konsumerar vi ur ett underläge – t.ex. när vi är sjuka. Vem har möjlighet att uppträda som en rationell konsument när diagnosen är blindtarmsinflammation eller cancer?”

Exakt! När vi verkligen behöver vård; hur fritt kan vi då agera? I vilket läge står vi till vårdgivaren? Vid enklare åkommor kanske vi lättare kan agera. Men det finns ju ett talesätt ”Man måste vara frisk för att vara sjuk.”

”3. Hälso- och sjukvården är viktigare – den är livsviktig. En dålig DVD-spelare täcks av garantin. Vilken garanti kan täcka upp för dålig hälso- och sjukvård?”

I USA verkar advokater tjäna storkovan på alla som stämmer varandra och andra. Vårdgivare måste ha dyra försäkringar för att skydda sig själva (vet dock inte riktigt hur detta funkar i Sverige – än).

”4. Det ‘fria valet’ är i praktiken begränsat. För de flesta torde nyttan av att ”fritt” få välja vårdgivare vara underordnat nyttan av att snabbt få bästa möjliga vård. Vård vill vi i allmänhet få i vårt närområde. Och för de allra flesta torde det bara finnas ett sjukhus i närområdet.”

Och om vi har ett hundratal att välja emellan? Eller bara ett enda val på rimligt avstånd?

”5. Alla vinstmaximerande företag vill försöka att öka omsättningen av lönsamma tjänster. Företagen kommer att bearbeta beslutsfattarna att öka prissättningen på viss typ av vård. Det är troligt att föreslagen behandling inte bara baseras på beslut om patientens bästa utan också om företagets bästa.”

Något man märkt i USA, där man har sett ”diagnosglidning.” Peter Gerlach skriver i boken ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” s. 58:

”Det statliga amerikanska sjukförsäkringssystemet för pensionärer, Medicare, ersätter vårdutförare enligt en schablon baserat på vilken diagnosgrupp den behandlade patienten tillhör.

Dessa ersättningar justeras ibland av staten och lönsamheten för en privat klinik att behandla olika patienter förändras därvid.

Man har noterat att en höjning av ersättningen för behandlingen av patienter med en viss diagnos ökar antalet patienter som får en sådan diagnos.

Risken att man som patient, på grund av vårdgivarens vinstintresse, får en annan behandling än vad man borde ha är en av förklaringarna bakom den långtgående juridifieringen av vården i USA.”

Ja precis, advokater tjänar storkovan – liksom försäkringsbolag.

Gerlach hänvisar också till ett annat liknande fenomen som beskrivs i en artikel skriven av Jon Gruber, John Kim och Dina Mayzlin i vilken de visar att antalet kejsarsnitt i USA beror på lönsamheten för vårdgivarna att utföra ingreppet.

Se om ”Physician fees and procedure intensity: the case of Cesarean delivery” eller ungefär ”Läkararvoden och intensitet i [val av] åtgärd: fallet med kejsarsnitt”, något som ökade därför att läkare fick mer betalt för dessa. Det står om deras undersökning ungefär:

”Forskning utfördes för att utforska effekterna av skillnaderna i Medicaidarvoden när det gällde användandet av kejsarsnitt vid födslar över perioden 1988-1992 [alltså bara 4 år].

Det visade sig att de högre arvodena för kejsarsnitt jämfört med för normal förlossning i Medicaidprogrammet resulterar i ett större antal kejsarsnitt, vilket står i [bjärt] kontrast till den åter/bakåtvikande kurvan som gjorts gällande av Medicarelitteraturen [???].

Fynden indikerar att Medicaids ersättningsreduktioner kan orsaka verklig reducering [vad gäller behandlingsmetod?] med vilken Medicaidpatienter behandlas.”

Vad innebär detta för patienterna i slutänden?

”6. Sverige är ett relativt sett ‘litet’ land och det innebär svårigheter att få till stånd en väl fungerande marknad. Det finns en risk för snabbt uppkomna dominerande marknadspositioner.

Stora internationella aktörer skulle snabbt kunna ta över en stor del av marknaden, med bristande konkurrens som resultat.”

Nejmen hoppsan! Vi ville ju ha konkurrens och konkurrensens alla (förmodade) fördelar!

”De positiva effekterna som regeringen är ute efter skulle då inte infinna sig.

Däremot skulle nästan samtliga här ovan framförda kritiska argument fortfarande vara giltiga.”

Och vad har vi då vunnit i slutänden? Kanske snarare förlorat mycket mer än vi vunnit?

Nej just det! Välfärd – inte vilken vara som helst! Och Sverige är en liten marknad.

Slutligen: se Ett hjärta RÖTT i senaste bloggpostningen där.

Girighet är inte en dygd – vinstcentrerad marknadsfundamentalism har blivit en nationell religion säger den amerikanske ekonomen David Korten…

7 april, 2011 § 2 kommentarer

Se debattartikeln ”Vi säger nej till kundval i hemtjänsten” skriven av tre rödgörna lokalpolitiker:

”I korthet handlar det om att konkurrensutsätta kommunens hemtjänst. Kommunen ska biståndsbedöma vilka som ska ha rätt till hemtjänst och i vilken omfattning, sedan ska de som blir beviljade hemtjänst själva välja någon utförare, det kan vara privata aktörer eller kommunen. Utförarna erhåller en av kommunen fastställd timtaxa, kommunens egna kostnader för att bedriva hemtjänsten får inte överstiga denna taxa. Utöver de beviljade hemtjänsttimmarna kan de privata aktörerna även sälja tilläggstjänster utanför det beviljade. Dessa tjänster får omsorgstagaren själv betala, kommunen får inte sälja tilläggstjänster.

Det är i dag fullt möjligt att köpa tilläggstjänster för den som så önskar. Skillnaden blir att kringkostnaderna för sådana tjänster kan komma att inkluderas i hemtjänstkostnaden och därmed en kostnadsförflyttning till kommunen.

Vi befarar att de tjänster som beviljas som hemtjänst kommer att begränsas betydligt. Allt utöver kommer de äldre i behov av hjälp själva få stå för, antingen i form av anhörigstöd eller att betala själva för./…/

För att säkerställa verksamheterna med flera olika privata aktörer kommer det krävas ökad byråkrati.

Kommunen har nog av att säkerställa sin egen verksamhet. Utredningen av LOV visar att kommunens uppföljning och kontroll av att fattade beslut verkställs måste bli betydligt bättre.

Vi anser att den som erhåller hemtjänst inte ska riskera att utsättas för påtryckningar eller marknadsföring av tjänster som ej omfattas av kommunens bistånd./…/

Vi menar att verklig valfrihet handlar om att den äldre själv ska kunna välja hur de beviljade hemtjänsttimmarna ska användas.

En konsekvens av detta resonemang är att vi vill väcka en bred debatt om den ideologiskt viktiga frågan om privat eller offentlig vård.”

De nyliberala tankesmedjorna har påverkat politiker över hela skalan, inte minst lyckats påverka centerpartiet. Se Göran Greider i ledaren ”Centerpartiet irrar i en liberal

Om segways. Nej, de är inte precis billiga!

David Korten skriver i bloggpostningen “Girighet är inte en dygd” något i stil med (väldigt snabbt översatt, med allt vad det innebär):

”Vi människor spelar en storslagen moralisk lek. I tusentals år har mänsklighetens mest hyllade andliga ledare lärt att samhället fungerar bäst och vi njuter den största glädjen och tillfredsställelsen när vi delar med varandra, samarbetar och är ärliga i våra mellanhavanden med varandra.

Men under de senaste decennierna så har denna sanning blivit aggressivt utmanad av en tro som kallas marknadsfundamentalism – en omoralisk och ekonomisk ideologi som inte baseras på fakta, som har antagit status av en modern statsreligion. Dess troende dyrkar pengarnas gud. Aktier och globala banker är deras tempel. De proklamerar att vi var och en gör vårt bästa när vi försöker maximera våra individuella finansiella vinster utan hänsyn till konsekvenserna för andra.

I en marknadsfundamentalists ögon så är att offra en vinst för ett förmodat socialt- eller miljömässigt gott omoraliskt. Resultatet är en allmän kultur som proklamerar att girighet är en dygd och att dela är en synd [dock inte välgörenhet, där någon ska stå med mössan i handen och bocka och buga och vara tacksam?].

Genom att ha fått kontroll över ekonomins institutioner, media, utbildning, regeringen och även religionen [ganska moralistisk med förakt för svaghet], så har marknadsfundamentalisterna initierat ett globalt experiment för att testa sin teori [precis som högern i Sverige med rasande fart monterar ner allt som byggts upp i ett gigantiskt experiment med människor och samhälle]. Nu ser vi resultaten.

Profeterna i äldre trossystem hade rätt. Vår gemensamma framtid hänger på återupptäckten av deras sanning och att återigen fastställa våra allmänna kultur och regeringsinstitutioner i enlighet därmed.

Följande är några av de mer synliga elementen i Wall Streets globala kampanj för moralisk perversion:

• Den använder kontroll av medias lokala tv-stationer [media och media samt journalister låter sig villigt användas], annonsering, och politiker som formar en global kultur av individualistisk girighet, materiell själsläpphänthet, skoningslös tävlan och moralisk oansvarighet.
• Genom jagande efter och hyllande av finansiella fördelar till vilket pris som helst, så sörjer de för att människor får  rollmodeller för omoraliskt [inte moraliskt] beteende.
• Den underminerar demokrati samt regeringens legitimitet genom att köpa politiker för att sköta ens budgivning.
• Den använder studielåneprogram så att den bästa och smartaste ungdomen sitter fast i skulder de inte kan betala tillbaka annat än genom att sälja sig själva till jobb som tjänar Wall Street intressen.
• Den köper upp och lägger beslag på kontrollen över världens land- och vattentillgångar i hopp om att få ut vinster, för att de har monopol, genom att ta betalt det marknaden kan bära när knappheten ökar.
• Den använder sin finansiella makt och sina kreativa bokföringsknep för att manipulera marknader och grumla marknadssignaler, som genom att hjälpa regeringar dölja sin skuld eller genom att hjälpa företags-Vd:ar dölja sina inside-vad mot framtiden i sina egna företag.
• Den köper skuldförbindelser från olyckliga husägare och länder som har näsan under vatten till rejält underpris på den öppna marknaden och begär sedan fullvärdesbetalning av de regeringar eller människovänner som stiger in för att ge en hand till de drabbade.
• De reser krav på globala regler som kräver att om en regering introducerar regleringar som förhindrar ett främmande företag från att skada eller döda människor med sina giftiga produkter eller utsläpp, så måste regeringen kompensera företaget för den vinst det uppskattar att det kommer att förlora.

De sju livstjänande dygderna hos mänskligheten; att dela med sig, älska, ha medkänsla, självkontroll, måttlighet och passion ses som synder mot marknaden./…/

De flesta psykologiskt friska vuxna inser den moraliska perversionen i den gamla ekonomin i hjärtat (innerst inne), men kan vara rädda att höja sina röster därför att så många experter – inklusive även några religiösa ledare – fortsätter att försäkra oss med en mängd ord att girighet är bra, till och med att Gud vill att vi ska vara finansiellt rika och att finansiellt välstånd är ett tecken på Guds ynnest.

Om alla som delar moralisk medvetenhet hittar modet att säga den enkla sanningen att girighet driver oss mot kollektiv självförstörelse och att samarbete är nödvändigt för vår gemensamma frälsning, kan vi sätta perversionen bakom oss och säkra framtiden för våra barn. ”

Och apropå fusk se Bo Lundgren i debattartikeln ”Maria Larsson fuskar om miljarder”: 

”Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ‘skattebetalarnas’ medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ‘Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. … den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga’, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ‘Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det’. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick nyligen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kr felaktigt betalas ut i stöd för funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.”

Och läs slutligen Ett hjärta Rött i ”Vem sa nåt om bidragslinjen?” samt Lena Sandlin i ”Rehabgarantin är ett fiasko”:

”ATT HÖGERREGERINGEN infört ett förutbestämt stoppdatum för sjukdom i sjukförsäkringen oavsett hur sjuka människor är visar bara på dess kalla människosyn. Stoppdatumet är det egentliga och faktiska problemet.

Medan regeringen nu försöker rentvå sig från sitt ansvar, så lider många människor av den verklighet som högern skapat för dem genom de nya sjukreglerna.

DEN BÄSTA rehabiliteringen för de sjukskrivna i Sverige vore att högerregeringen kapitulerade och faktiskt medgav att alla människor är lika mycket värda och att i ett välfärdssamhälle tar vi faktiskt hand om alla medborgare.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Lena Sandlinreflektioner och speglingar II....