Om den inskränkta ekonomismen…

20 augusti, 2014 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ledaren ”Det var ingen bussrevolution – var gick det snett?”:

”För trettiotre år sedan genomförde Dalatrafik faktiskt en revolution – och den var lyckad! Priserna sänktes, taxorna blev enhetliga, linjer knöts samman.

Kanske berodde det på att planeringskulturen var bättre på den tiden, men också på att den inskränkta ekonomismen då inte var lika förhärskande som nu.”

Ja, kan det ligga något i det? 

Idag ska alla bara se om sitt eget hus. Vadå, ha ett samhälle som funkar för alla? 

”Dalatrafiken ägs av kommunalförbundet Region Dalarna där landsting och kommuner samverkar. Det är knappast Dalatrafik som ska hängas ut för att så mycket gått snett här, utan de olika politikerna – av alla kulörer – i direktionen för Region Dalarna.

Kanske behövs det verkligen en generaldebatt om hur Region Dalarna egentligen fungerar?

Har deras första prioritet varit att spara pengar eller att få busstrafiken att fungera?”

Så man kan inte skylla på vare sig ”såssarna” eller moderater!

Annonser

Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

Ytligheten i de sociala medierna, hur kommer den sig? Vad som är opportunt och icke opportunt…

21 oktober, 2012 § 11 kommentarer

Har ingen aning om vad för rubrik jag ska sätta på denna postning. Bara kände för att skriva av mig litet, ganska ironisk…

Läser Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde.” Har precis avslutat kapitlet ”Är du regeringsduglig lille vän?” Av någon anledning kommer jag att tänka på facebook. Sociala medier. Hur man skojar, ironiserar eller till och med är sarkastisk över alla kort på söta bebisar, mat, folk som skriver om sina så fantastiska liv osv.

Är det konstigt dock?

Vad är opportunt idag?

Tar man upp något mer allvarligt eller seriöst, för att inte tala om något politiskt, så får man knappt några kommentarer eller gilla-klick, 😉 Möts med tystnadens mur. Vilken kan ha kraftig effekt: man tystnar.

Jag tror att det är så här i politiska partier också.

Folk kanske också undviker att klicka ”gilla” eller kommentera, för då kan andra vänner se detta? kanske läser man i smyg så att säga dock? Och somliga håller nog inte alls med, förstås.

Måste man i dagens samhälle tänka på ett visst sätt politiskt, om samhället och om mänskliga relationer och villkor? Är vissa saker inopportuna? Icke-rätt? Man talar liksom inte högt om detta idag? Man vill passa in? Ytan är viktigare (på flera olika sätt)?

Vadå, individualitet? Vi ska stöpas i samma form alla? Minst lika mycket som ”folk” påstår att vi stöptes förr! Så nu ska vi tänka precis tvärtom mot förr!? Är detta ett enda dugg bättre? Eller kanske rentav sämre, för de flesta av oss? Ja, det tycker jag. Jag gillar INTE de rådande trenderna inom politik eller samhälle.

Respekteras verkligen enskilda individer i detta samhälle? Respekteras de mer än förut? Nej, skulle jag vilja påstå med eftertryck! Vi är kanske ännu mindre fria än vi var för några årtionden sen? Både i arbetslivet, men också privat är vi betydligt mindre fria! Stressde! En massa måsten (kakel i badrum, nytt kök, STOR bil och alldeles för stort hus, som vi med nöd och näppe klarar av amorteringarna på, men det viktigaste är ju fasaden utåt; man vill ju ha det som grannen).

Idag skulle vi verkligen behöva diskutera jordens och mänsklighetens framtid! Och där behövs det kollektiva lösningar. kanske flera kollektiva lösningar. Inte en jäkla massa egoister, som bara tänker på sig själva och den egna plånboken, kortsiktigt.

I alla fall skulle alla de i medelklass och uppåt kunna tänka till. Och skullke jag vilja påstå ha anledning att tänka till! I alla fall alla de som har barn och kanske rentav barnbarn behöva tänka till. Och om inte annat syskonbarn och syskonbarnbarn, kusinbarn, sambos barn och barnbarn osv.

Vadå, ”frihet” eller ”valfrihet”? Vadå, att få ha olika åsikter verkligen? Blaha blaha!

Är det ”opportuna” mer demokratiskt, friare? Eller mindre fritt rentav? Jagas vi rentav mer idag, mer än förr?

Det behövs oppositionella och de borde inte låta sig tystas!

Alternativa röster behövs! Behöver höras och tillåtas!

Jonas Sjöstedt om Nina Björks bok.

Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

Politik är det att byta ut demokratiska principer mot företagsprinciper?

12 februari, 2011 § 2 kommentarer

Nej, kan man ”säkerställa ett partis ledande ställning” i en verklig demokrati? Visar ett sådant uttalande ”en djupt byråkratisk inställning till politiken och demokratin”, ett synsätt som kommit att genomsyra politik och politiker från höger till vänster i alltför stor grad idag?

Vi har blivitså hjärntvättade, först med hur ineffektiv den ofantliga offentliga sektorn var (under slutet av 70-talet, något som jag tror bitit sig fast,trots att den offentliga konsumtionen understiger den privata och gjorde det även då när den började ifrågasättes under slutet av 70-talet), sedan under den ekonomiska krisen i början av 90-talet som gav nytt bränsle åt kritiken av dn offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Och nu är vi inne i den tredje fasen av motiveringen för systemskifte, som Daniel Ankarloo skriver.

Nu handlar det om den hotande framtiden, med en mängd utmaningar som denna välfärdsmodell påstås stå inför. ”Utmaningar” som påstås vara ”hot” mot den tidigare välfärdsmodellen.  Något som även till synes väldigt upplysta medlemmar av socialdemokraterna tror på. Nu handlar det om ”finansieringsproblemet”. Ankarloo skriver om detta i sin bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera välfärden”. Och han menar att detta med finansieringsproblemet är en ickefråga och påpekar precis som andra påpekat att vi inte alls har en så skraltig ekonomi (men kan vi få det om vi monterar ner en massa i samhället som vi byggt upp?). Han menar att det visst finns reformutrymme! Vi skulle i lugn och ro kunna fundera över vad vi vill satsa på.

Storstad skriver i ”Vem är det egentligen som bestämmer”:

”Vidare är jag tacksam över att Roger Mörtvik och Katrine Kielos orkar med det som den ledarlösa socialdemokratiska oppositionen (eller, typ, journalistkåren i allmänhet) inte mäktar med, nämligen att förklara att dagens svenska tillväxt beror på den svenska modell som regeringen Reinfeldt nu sakta monterar ner, hur mycket cred de än tar för den i Davos. Och apropå ‘bidragspartiet’ – Cecilia Verdinelli påminner oss om något viktigt.”

Läs länkarna i citatet ovan, texterna där är jättebra!

Det värsta med all denna (troligen mycket medvetna propaganda från håll vars intresse av en nedmonterig ligger) så har vi vaggats in i tron på ”det ofrånkomliga” och den är svår att skaka av. Propagandan har lyckats kan man säga, men fler och fler sticker hål på en massa myter som florerar i dagens nyliberala samhälle.

Örjan Fridner (en av flera äldre personer som vågar tala ur skägget, för de har inget att förlora. Se vidare Bengt Göransson och Sven-Eric Liedman för att nämna ytterligare några) skriver i ”Hade Erlander och Palme blivit partiordförande?”:

”Frågan är om inte Wendy Brown, professor i statskunskap [professor i political science] Berkeley, USA, skulle vara ännu hårdare i sina omdömen om dylika synsätt. I sin kritik av nyliberalismen hävdar hon att i den politiska sfären byts ‘demokratiska principer ut mot företagsprinciper’.

I mina ögon – och jag är nog inte helt ovan vid att arbeta med ‘kvalitetssäkringar och säkerställningar’ * – visar denna formulering på ett helt annat synsätt på politiken och demokratin än vad en tidigare partiordförande uttryckte i de bevingade orden ‘Politik är att vilja'”

Och han skriver vidare:

”I ett Sverige där klyftorna blir allt större, där utslagningen ökar och blir allt tydligare, där offentliga medel alltmer via skolor och sjukhus går direkt till vinster för företag och där vår röst om demokrati och rättvisa ute i världen har tystnat – där behövs nya, klara och tydliga stämmor. Där behövs röster som talar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Där behövs röster som återerövrar våra begrepp, ord och tänkesätt som Moderaterna på ett utsökt utstuderat sätt tagit ifrån oss – utan något märkvärdigt motstånd från våra ledande personer. Här behövs nu nya röster som säger stopp, nu får det vara nog!

Sådana röster och kandidater finns bland de nominerade men då måste valberedningen och partikongressen sätta ideologin och kampen för våra grundläggande värderingar före något slags cv-tänk från företagsvärlden och minska tanken på statsministerrollen. Det är ett starkt parti vi vill ha – och varför kan inte en partiordförande växa fram till en utmärkt statsminister? Så har ju skett förr i vår historia.

Valberedningen har med sitt resonemang bäddat för framför allt några beprövade män. Vad historien visar oss och vad partiet nu behöver är istället nya röster, nya ledare, ledare som får partiet att stå upp och får partimedlemmar att brinna. Två sådana personer är nominerade – Veronica Palm och Lena Sommestad. Se nu till att nominera en av dessa – eller för fram båda namnen till partikongressen att avgöra.”

* Sven-Eric Liedman skriver i boken ”Hets! En bok om skolan” (låna den på biblioteket om inte annat och läs) om att ”höfta till det exakta” och om jakten på effektivitet och kontroll (uttryck för icke förtroende?) som genomsyrar alla verksamheter och vad detta leder till. Hur ALLA värden reduceras till pengar. Bland annat inom sjukvården, där han citerar den brittiska läkaren Iona Hearth (s. 41), som skrivit flera viktiga böcker om primärvården bland annat ”Matters of Life and Deat”, där hon i en intervju säger:

”För närvarande känner jag mig mycket orolig över utvecklingen av allmänläkarvården i England. Vi ska mäta och kontrollera allt.”

Denna pappersexercis tar enormt mycket av läkarnas tid. Vad av allt detta är rimligt. Nu har dokumentationsivern förmodligen gått ganska mycket över styr inte bara inom vården, men också inom polisen (se Liedmans bok), samt inom skolan och förmodligen inom en mängd andra verksamheter. Hur effektivt är det? Kan det i sin extrem leda till ineffektivitet?

Och vilka vinner på förändringarna och vilka förlorar? Se tidigare inlägg:

”… nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ‘Pensionsåldern bör variera’. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ‘Utredarna’ skriver i ‘Vi jobbar för mycket’ att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Och, ja:

De människor som har bestämt att det ska vara så här lever själva efter helt anda regler och omfattas inte alls av den verklighet som ‘vanligt folk’ lever i. De har avgångsvederlag och statsrådspensioner och bonusar och behöver inte sänka sin levnadsstandard när de blir pensionärer. Inte heller blir de jagade med blåslampa om de blir sjuka eller arbetslösa.”

Exakt!

Ankarloo skriver i ”Välfärdsmyter” (s.10):

”Det allvarligaste med utvecklingen i välfärdsfrågan är att de som är mest beroende av den politiska makten, av demokratin och av den offenligt finansierade välfärden, håller på att förlora dem alla.

Politiken är sedan 20 år tillbaka i princip bara inriktad på att underlätta för dem som är minst beroende av den. På dem som klarar sin försörjning och sin sociala status på marknaden i alla fall. De förmögna ska med politisk hjälp slippa förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. De övre medelklasskikten i storstäderna ska slippa skuldkänslorna av att exploatera städhjälpen hemma svart, genom att med skatteavdrag få tvätta tjänsten vit.”

Han skriver vidare om pratet främst från Svenskt näringslivs medlemmar om förbättrat företagsklimat, medan andras arbetsmiljö (vårdbiträden, metallarbetare m.fl.) samtidigt har försämrats till det sämre och knappt diskuteras alls. Den nuvarande regeringen har dessutom kraftigt skurit ner på arbetslivsforskningen och arbetsmilöverkets anslag har minskat.

Mitt intryck är dock återigen att villkoren för småföretagare i ”föregångslandet” USA inte (alls) är bättre än här och frågan är; kommer verkligen Svenskt näringsliv att förbättra för alla de företagare de påstår sig verka för? Jsg tror företagare (små som stora) tjänar på välfärd och trygghetssystem för alla, friska-sjuka, stora-små människor.

Bengt Göransson skriver något intressant i sin bok ”Tankar om politik” (s. 52-53 i kapitlet ”Kulturen som mädchen für alles”):

”Det gällde att skaka av sig överklassens förtryckande ok.

Intressant att notera är att den senare synen främst bars upp av dem som kom uppifrån, ofta var de akademiker och sökte sig till det vanliga folket som dess befriare. Det var ingen tillfällighet att de ivrigaste företrädarna fr en liknande syn – att det viktigaste var att arbetarklassen kastade av sig oket som överklassen pålagt den – under 1968 års vänstervåg också hade sin bakgrund i de högre samhällsskikt de ville befria sig ifrån”

Jo, för jag tror de enda som tjänar ekonomiskt och socialt/mänskligt på ett samhälle med allt större klyftor är bara den allra översta klicken (tjänar ens de på ett samhälle med allt större klyftor?).

Och om även vänsterns politik idag är ”endimensionell”, så är högerns ett strå vassare:

Slutligen: se Göran Greider i ”18 dagar som skakade världen” om senaste nytt vad gäller Egypten.

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

10 december, 2010 § Lämna en kommentar

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren ‘Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten’ om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i ‘Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt’!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Allmänt tillgängliga nyttovaror kommer att bli exklusiva dyrbarheter? Det som skattepengar sått ska nu skördas av enskilda (stora) företag och personer?

27 november, 2010 § Lämna en kommentar

Robert Sundberg skriver i ledare idag:

”De underliggande värderingarna hos väljarna rörande offentlig välfärd och skatter verkar dock inte, enligt forskares undersökningar, ha ändrats lika mycket.

[Ja, se välfärdsforskaren Stefan Svallfors och hans forskning!].

Just där ligger nog problemet för S, men även V. Många väljare tycker att det är toppen att man med Moderaterna verkar få den socialdemokratiska trygga välfärden samtidigt som man får mer i plånboken genom lägre skatter. Om det är sant är det svårt att överträffa.”

Men detta kommer inte. Förr eller senare måste det skäras i välfärden. Och återigen, se amerikanskan Elizabeth Warren om medlklassens kommande kollaps.


Och Aron Etzler skriver i ”Trondheimsmodellen – radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna” (s. 54):

”Det som skulle vara omöjligt dyrt för en enskild person eller ett ensamt företag att bekosta är möjligt – och i längden lönsamt – att göra för ett helt land. De flesta stora investeringar från elstolpar till kärnkraftverk har också gjorts med skattepengar. Varken elektriciteten eller ljuset från glödlamporna hade nått speciellt många om strikta marknadsregler hade fått styra utvecklingen i början av 1900-talet. Under större delen av förra seklet fanns insikten om den gemensamma nyttan av statliga och kommunala bolag även bland borgerligheten.

Det som hände i Trondheim och Notodden visade att utvecklingen hade ömsat skinn. Allmänt tillgängliga nyttigheter blev exklusiva varor. Det som alla skattepengar sått under decennier skulle nu skördas av enskilda företag och personer.”

Och detta slags samhälle förlorar vi alla på. Arbeiderpartiets Gro Harlem Bruntland bidrog till privatiseringarna i Norge.

Läs om vad som hände i Norge i privatiseringarnas spår, ”Inget lyse”.

Lena Sommestad skriver intressant i ”Utveckla ett modernt, lärande parti”.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin economismreflektioner och speglingar II....