Om ”fake media”: ”Media är oumbärlig för demokratin”säger förre republikanske presidenten George W. Bush…

28 februari, 2017 § 3 kommentarer

bush28n-1-web.jpg

I ”George W. Bush praises the media as ‘indispensable to democracy’” kan man läsa:

”‘Power can be very addictive and it can be corrosive,’ Bush said on NBC’s ‘Today‘ when asked about his views on the role of the media, following Trump’s incessant criticism of the industry.

‘I consider the media to be indispensable to democracy,’ Bush said. ‘We need an independent media to hold people like me to account.’

‘It’s important for the media to call to account people who abuse their power, whether it be here or elsewhere,’ Bush said.

‘It’s hard to tell others to have an independent press when we’re not willing to have one ourselves,’ he added, during a conversation about Russia./…/

Bush, who also discussed his ‘Portraits of Courage’ book that features paintings and stories about wounded veterans who have shown resilience in reentering civilian life, was later asked more directly about Trump’s executive order earlier this month that barred the entry of travelers from seven Muslim-majority nations and suspended the nation’s refugee program — a measure which was later put on hold indefinitely by a federal appeals court ruling — and he responded more directly, too.

‘I am for an immigration policy that’s welcoming and that upholds the law,’ he said.

‘It’s very important for all of us to recognize one of our great strengths is for people to be able to worship the way they want to, or to not worship at all,’ Bush said, adding that ‘a bedrock of our freedom is the right to worship freely.’

‘People who murder the innocent are not religious people,’ he added.

The comments mark the first by Bush — whose brother Jeb was relentlessly mocked by Trump during the campaign — regarding the five-week old administration.”

Läs också ”Ex-Trump executive: I knew he was ill for last 35 years”:

”After reading Gersh Kuntzman’s column about President Trump exhibiting signs of mental illness, former Trump construction manager Barbara Res emailed the following letter to the Daily News:

This is really ironic. Many years ago, I am going to say some time in 1982, The New York Times published a piece on narcissism. One member of our crew read the Times every day on the way to work and brought the article into the office.

Being the team who was charged with building Trump Tower, we all knew Donald Trump very well, especially myself. To a person, we all agreed that the characteristics outlined in the article fit Donald to a “T.” Now, 35 years later, professionals are saying what we knew back then. Only now he is so much worse.

It is gratifying to see a confirmation of our speculations. I pray America survives his presidency, for however long it lasts.”

Se vidare ”Ta strid mot utsattheten – inte människorna”:

”Forskningen som visar att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken är inte ny. Det är inte heller forskningen som visar att människor som lever i utsatthet är överrepresenterade vad gäller brott. Och den ytterligare forskning, som visar att personer med invandrarbakgrund i större grad lever i utsatthet, säger fortfarande inte någonting om deras brottsbenägenhet. Ingenting.

Att människor som känner utanförskap söker sig till sammanhang där de känner tillhörighet, även om det är destruktivt, är inte på något sätt märkligt. Snarare högst mänskligt. 

Så åter till min huvudprofession. Samtalen. Till alla människor jag har sett gå vidare. Hitta nytt. Må gott. Inte någonsin – inte en enda gång på snart 20 år – har ursprunget varit avgörande. Däremot känslan av sammanhang. Stödet från andra. Att ha viktiga närstående. Att få kosta i kärlek, tid och pengar. Att få vara någons människa. Att känna att en har samma möjligheter som andra i det här landet.  

Vi som redan har en självklar plats här har också ett ansvar. Vill vi få en lägre brottsstatistik är det utsattheten vi behöver ta strid mot. Inte människorna. 

Den retorik och de fakta Peter Springare använder sig av säger egentligen bara just det: Vi har ett samhällsproblem som berör oss alla när vi tillåter vissa människor att ha det sämre än andra. Vi är en del av den statistik som skapas, vi med.  

Det går inte att göra välfärden till något som är separat från integration, allas lika värde och medmänsklighet. Det går inte att tala om överrepresentation inom brottsstatistiken utan att tala om segregation och socioekonomisk eller psykosocial marginalisering. Om vad utanförskap gör. Om hur befängt det är att sätta en prislapp på mellanmänskliga värden och behov.”  

Sverigefödda som har problem med att känna sammanhang reagerar med främlingsfientlighet, om de inte också blir kriminella i olika grad? Behöver ha syndabockar. Någon/något att rikta frustration och hat mot.

”Låt oss istället tala om behovet av sammanhang. Vi behöver tala om vad vi kan göra för att inkludera alla. Precis alla. Vara varandras människor.”

Och ”SD-politiker mer än dubbelt så kriminella som alla andra partier tillsammans”:

Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är minst sagt överrepresenterade i brottsstatistiken.” 

Varför hålla på och tjafsa, även i enskilda familjer? Avund och motsättningar som fortlever till livets slut verkar det? Vad är viktigt här i livet?

Apropå Springare om överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken: Sanningar borde sägas oavsett om det är högt uppsatta, invandrare, män, kvinnor eller vem det än handlar om! Ingen är värd att skyddas mer än nån annan. Eller alla är värda att skyddas lika mycket!

Män är överrepresenterade i allmänhet vad gäller brott, inte mins en viss sorts brott, inklusive grova brott? Varför är vissa överrepresenterade och andra underrepresenterade? Kan vi lära oss något av det? Vad?

Ingen ska framställas bättre eller sämre än nån annan!

De som pratar om ekokammare och åsiktskorridor kanske är de som minst tillåter andra åsikter? Obs! ironin.

Slutligen ”Analys: Fox News på väg att bli Trump News”:

I ett starkt polariserat USA lever medborgare i skilda verkligheter där också nyhetsförmedlingen blivit till filterbubblor.”

Sant! Ojämlikheten är enorm och landet otroligt polariserat. Söndra-och-härska-politiken försöker man sig på här också i större eller mindre grad. Skapar inget gott!

”De med liberala sympatier, med svenska mått sympatier som sträcker sig mellan moderater och vänsterpartister, tittar på CNN och de stora nyhetsbolagen ABC och NBC.

Republikaner tittar på Fox News, som tagit på sig rollen som ‘sanningssägare’ mot de liberala medierna. En och samma nyhetshändelse vinklas på helt olika sätt. Ett exempel är att om en svart man blir dödad av polisen tar liberala medier blixtsnabbt fram vinkeln att det finns rasism i poliskåren medan Fox News väljer vinkeln att polismannen handlade i självförsvar och att gängkriminaliteten är bortom kontroll.

‘Varm’ relation ganska ny

Vid en genomgång av Fox News hemsida finner man rubriker som ‘Hur vänstern försöker skapa en gender[köns-]-neutral värld’ eller ‘Talet om Trumps försök täppa läckor överdrivet’. Med Trump som president och entusiastisk konsument av Fox nyhetssändningar har deras tittarsiffror ökat dramatiskt. Men 2, 4 miljoner tittare är ändå en ganska blygsam tv -publik i ett land bestående av 319 miljoner invånare.”

Annonser

Om söndra-och-härska, individualism och allt mer ojämlikt samhälle …

14 augusti, 2015 § 12 kommentarer

xenofobiII

xenofobiIII

Andrev Waldens twitterkonto.

Det är inte invandrarna som är orsaken till nedskärningar i välfärden, utan skattesänkningarna och nedmontering av välfärden, samt de ökande klasskillnaderna.

Oroligheter, upplopp och kravaller relateras av många helt riktigt till ökande ojämlikhet. Man kan läsa om detta bland annat i ”The Baltimore Riots, Inequality and Federal Inaction”. I denna kan man läsa:

”We hear politicians across the ideological spectrum talking about the ”problem” of wealth and income inequality in America, yet few offer any concrete solutions. Therioting in Baltimore shows that inequality is not an abstraction or a talking point, but a real sociological phenomenon that is causing real suffering and instability in African-American communities across the country.

Police brutality in Ferguson or Baltimore or Oakland represents the failure to bring real economic reforms that might have a chance of ameliorating the suffering of the poor and unemployed. Yet the political will doesn’t seem to exist to enact any of the bold programs necessary to alleviate the long-term suffering of America’s growing underclass.

Freddie Gray’s funeral in Baltimore reminded me of Emmett Till’s funeral in Chicago 60 years ago: both revealed a shocking level of brutality while at the same time serving as a rallying point for direct action and civil disobedience.

Compared to the riots in Watts in 1965 or Newark in 1966 or Detroit in 1967, the looting and burning we’ve seen in Baltimore is on a smaller scale, yet it’s probably a preview of what’s coming.

Unless the underlying economics is altered that has given rise to the underclass in the first place — unemployment, discrimination, the lack of opportunity — the battles with local law enforcement in these communities is likely to continue and grow in intensity.

The simple fact is that millions of Americans are living under a distorted form oflaissez faire capitalism that will continue to breed civil unrest.”

Man kan också läsa om upplopp i Storbritannien för tre år sedan i ”The poison of inequality was behind last summer’s riots”:

If you’re trying to explain the riots that started a year ago, the safest strategy is not to put all your eggs in one basket but to come up with a long list of contributory factors. That is what the Riots, Communities and Victims Panel set up by the government did. It lists lack of community, family difficulties, low social mobility, poor relations between police and young people, consumerism – and of course the panel is right. But we need to think a bit further. We need to join up the dots and think about the causes of these causes.

None of these things crop up by chance, quite unrelated to one another. That’s like thinking it’s just bad luck that smokers are not only at greater risk of lung cancer, but also of cancers of the bladder, larynx, mouth and throat, and of respiratory diseases and cardiovascular diseases too.

The truth is that just as tobacco is a physiological poison, Britain’s high levels of inequality are a social poison that increases the risks of a wide range of social ills.

As the most unequal of the rich developed countries, the US suffers from among the highest rates of violence, obesity, teenage births, mental illness and imprisonment, as well as low levels of child wellbeing, social mobility and life expectancy.

The US will no more be able to put all these things right while ignoring inequality than Britain will be able to tackle the social ills contributing to the riots without reducing inequality.”

Och vi är på god väg att kopiera den politik som har lett till detta. Vi ser ju också upplopp, skjutningar osv i Malmö och Göteborg t.ex.

Här borde seriöst tidningsfolk också tänka på vad de bidrar med. Ja, ”Brottslighet ska diskuteras – men inte utifrån myter”:

Självfallet ska brottslighet diskuteras men inte utifrån myter utan utifrån fakta. Självklart ska faktorer för brottslighet diskuteras, men fakta ger vid handen att etnicitet inte är en av dem.

En ledarsida som tidigare stått upp för alla människors lika värde bör vara mer vaksam i tider av hat och hets mot en utsatt grupp – hets som vi vet ofta leder till att andra tar till våld.

En sökning i mediearkivet hade lett till just insikten om de omfattande och våldsamma hatbrott som den romska gruppen utsätts för. Från Perstorp till Boden. Från Kista till senast häromdagen i min hemstad Göteborg.”

Ja, det är riktigt, riktigt otäckt!

Om Daniel Bernmar, ja, han är doktorand vid Göteborgs universitet, men nu tjänstledig därifrån. Bernmars twitterkonto.

Anders Bergman skriver för 5i12-rörelsen ”Meningslöst våld har inga enkla, snabba förklaringar”:

”Varje meningslös våldshändelse är i sig unik och kommer alltid att leda till rädsla, maktlöshet och förvirring. Det meningslösa våldet har inga enkla, snabba förklaringar och slutsatser. Och reaktionerna i Västerås har både likheter och olikheter.

Reaktionerna på händelserna i Västerås har präglats av spekulationer och i stort sett endast fokuserat på händelsen. Då som nu. Rapporteringen baseras delvis på suddiga videoklipp och suddiga budskap.

Numera har aktiviteten bland personer i ledande ställning i medierna blivit större och tycks ha blivit platsen för de enkla och snabba lösningarna.

SvD:s ledarskribent Tove Lifvendal har redan tagit ställning och ropar på staten och politikerna. Vad staten och politikerna ska göra framgår inte.

Riksdagens andre vice talman och riksdagens främste representant Björn Söder griper chansen och skyller dådet på Fredrik Reinfeldt (M) och hans tal om ‘öppna era hjärtan‘.

Här talar talmannen som en av SD:s ledare och underblåser den flod av hot och hat som strömmar ut i sociala medier.

5i12-rörelsen växte fram som en antivåldsrörelse under slutet av åttiotalet. Händelserna i Västerås och Härnösand har både likheter och olikheter och har inträffat vid olika tidpunkter och situationer.

Det meningslösa våldet i Härnösand för drygt 25 år sedan har under åren som gått lett till att hundratusentals människor manifesterat mot rasism, främlingsfientlighet och våld den 5 december klockan femitolv.

Det har kunnat ske med ett ledarskap för försoning, ansvar och civilkurage och de många människornas organisering och ideella engagemang runt om landet.

Det arbetet måste fortsätta och vi efterlyser ett nytt och mera samhällsbärande ledarskap på alla nivåer som också präglas av civilkurage och ansvar.

Det kommer inte att leda till några nya karriärvägar. Det är viktigare än så.”

Och vidare skriver han:

Reaktionerna på händelserna i Västerås har präglats av spekulationer och i stort sett endast fokuserat på händelsen. Då som nu. Rapporteringen baseras delvis på suddiga videoklipp och suddiga budskap.

”Den här texten gynnar också SD”:

”Det finns ögon som slänger långa blickar över nationsgränserna (inte minst mot Norge) och odlar argument för att mjuka upp den inomborgerliga opinionen för ett samarbete med SD.

Det är ingen slump att begreppet ‘åsiktskorridoren’, vilket alltså är ledarsidska för ‘PK-censuren’, fått så starkt genomslag nu.

Men så länge SD-politiker ‘avslöjas’ som rasister (för att journalisterna gör sitt jobb) och möts av ett anti­rasistiskt larm ute i verkligheten (för att medborgarna gör sitt jobb) är det omöjligt att närma sig SD. Det spelar ingen roll om Jimmie får 10 eller 12 procent så länge ingen tar hans hand.”

Men nu sker detta!?

”Därför är det viktigt att väsnas. Och fortsätta väsnas. För att ständigt påminna varandra om var SD kommer ifrån och vad de är. Glömskan är snabbare och farligare än du tror. Efter valet kommer vintern och då kan den politiska kartan ritas om.

Kom ihåg det nästa gång SD möter motstånd av brandmän, läkare eller smarta mobiler utan att straffas i opinionsmätningarna. Ingenting är förgäves. Det finns strider som utkämpas i det tysta.

Vi befinner oss just nu på första sidan av ett nytt skamligt kapitel i Europas historia. SD är en del av något mycket större. Och en dag kommer dina barn eller barnbarn ­fråga vad du gjorde under den här epoken.”

Per Svensson i ”Bekymrade borgare. Ledarskribenter bryr sig alltmer om integration – av SD”:

”När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder, förespråkarna för individualism och självständigt tänkande. De har blivit så ängsliga, så konformistiska, så kollektiviserade, så måna om att vara varandras bekräftande terapeuter.

Det vet innerst inne att de gör något de inte borde. Just därför enas de om att det vore löjligt att inte göra det.

Äta gräddtårta? Inte nyttigt? Kom igen, var inte så äckligt präktig! Kolla här, till och med tråksossar gillar grädde och vaniljkräm. Ta en bit till så gör jag det också! Kan verkligen alla som älskar gräddtårta ha fel? En liten klick hälsofanatiker har alldeles för länge fått styra och ställa i fikarummen.

Borgerliga opinionsbildare kräver allt ivrigare och allt oftare att den svenska integrationspolitiken ska förändras och bli mer verklighetsanpassad. En sakdebatt kring dessa frågor är alldeles uppenbart nödvändig.

Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Mer om individualism – är ensam stark?

14 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

slutsnackat_framsida

Ulf Lundén skriver i recensionen ”Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken ”Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:

”Antologin synliggör också den stora marknadsliberala ‘revolution’ av vårt samhälle, där en ohämmad individualism är det ­enda rättesnöret i dag.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och den övriga ekonomiska eliten i samhället har på många sätt lyckats rotfästa idén om att ensam är stark när det faktiskt är precis tvärtom. Det är först när vi kämpar tillsammans för våra gemensamma intressen som något kommer att hända på allvar.

Arbetare/tjänstemän spelas ut mot varandra på olika sätt. Det går ju alltid att hänvisa till ekonomiska kristider, branscher i förfall och att vi behöver en mer otrygg arbetsmarknad. De som förordar detta riskerar ju sällan själva att hamna där.

Slutsnackat åskådliggör också ­felet med fackföreningsrörelsen av i dag. Mobiliseringen och aktiviteterna måste komma underifrån, om de som står längst bak plötsligt rör sig gemensamt framåt, då måste ­alla andra också börja röra på sig.”

Man kan bland annat också läsa:

”Här finns sopgubbarna i Stockholm som kämpar mot sämre löner och ökad arbetsbörda genom att till punkt och pricka följa alla regler som sophämtningen omgärdas av.

‘Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.” (Replik från sopgubbar som skulle bli av med sitt ackord.)'”

Här andra Röster om Slutsnackat.”

Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…

Egoism och individualism…

10 augusti, 2015 § 6 kommentarer

EMPATIbog_cover

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”

Arbetsförmedlingen – lydnad och funktionell dumhet …

17 juli, 2015 § 3 kommentarer

Vi bara lyder

Kajsa Ekis Ekman skriver om Paulsens bok i recensionen ”Briljant studie i absurditet”:

”Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobb men har i stället blivit en disciplinär instans. Kajsa Ekis Ekman läser Roland Paulsens spännande bok om en myndighet som inte fungerar.”

a

Paulsen valde alltså att undersöka hur Arbetsförmedlingen fungerar.

b

Folk kan alltså behandlas ganska förnedrande och som barn och som totalt oerfarna!

”Därefter fanns bara en fas kvar. Fas 3. Slutförvaringen. Fasen som ger företag femtusen i månaden per mottagen arbetslös. 

Fasen som inte bara bygger på det relativt hederliga konceptet ‘gratis arbetskraft’ till arbetsgivaren, utan på det lite säregnare konceptet ‘gratis arbetskraft plus en ordentlig peng för besväret att dela ut arbetsuppgifter (om det finns arbetsuppgifter – det spelar inte så stor roll.”

Absurt!

c

Och vad gör man för alla pengar? 72 miljarder kronor! Nästan fördubblad expansion under Bermudez-Svankvists ledning och alliansens regering. En summa som motsvarar tio miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg. Kunde de här pengarna användas bättre och till större gagn för människor i behov av dem, samt under betydligt mindre förödmjukande åtgärder och former?

d

Ja, Bermudez-Svankvist fick full lön, 142 000 per månad utan några som helst motprestationer!

e

Hon och andra beslutande och bestämmande borde få prova på att vara inskriven i Arbetsförmedlingen och prova på de åtgärder de själva varit med om att besluta om (liksom de vars parti de är företrädare för, som genomfört dessa åtgärder och de bestämmelser som ”kreti och pleti” måste genomlida i en kanske redan svår sits)!

f

Vilken syn på människor! Vilken människosyn präglar henne och andra som arbetar inom arbetsförmedlingen? Och så har hon mage att lägga till:

”Får du pengar ska du göra något.”

Hon behövde inte göra ett jota, men fick ändå en inkomst som bara på en månad är vad många tjänar på ett halvår! Och hur är det med andra höjdare? Sven-Otto Littorin t.ex. som var arbetsmarknadsminister. Ja, det är tydligen oerhörd skillnad på folk och folk? Vadå, föregå med gott exempel?

Och så fortsätter hon:

”Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.”

Men det gäller tydligen inte henne eller Sven-Otto Littorin eller någon annan höjdare?

g

Och ja, så kommer då tillägget:

h

i

Och ja, man kan tala om hypercurlade generationer bland dem som nu går i pension – och som nu röstar blått och är för hårda tag för dem som nu är i arbetsför ålder, samt de som kräver extra guldkanter i tillvaron när de är gamla.

Josefine Brink skriver i  ”Äldrevårdsskandaler beror på resursbrist”:

”På 1970-talet var ‘Dagis åt alla’ kvinnorörelsens huvudparoll. Det var en strategisk och insiktsfull prioritering. Det gick lätt att förenas över klassgränserna kring kravet att slippa välja mellan föräldraskap och egen arbetsinkomst. Resultatet blev en historisk utbyggnad av barnomsorgen som haft en avgörande betydelse för kvinnors möjligheter till egen försörjning.”

Då hade vi råd, men nu när vi är rikare än nånsin …

”Den fråga kampen kommer att stå om de kommande fem-tio åren är om vi också ska ha en allmän och skattesubventionerad äldreomsorg. Den är minst lika avgörande för kvinnors försörjningsmöjligheter som barnomsorgen, men har av någon anledning inte lyfts fram som den centrala feministiska fråga den är.

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: Resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror självklart på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressenas inträde på arenan har äldreomsorgen sakta men säkert skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med 10 procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

I stället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen om äldre. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som alltså betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två alternativ: Antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver. Steg i den riktningen har redan tagits, då privata vårdföretag redan säljer tilläggstjänster till dem som har råd. Det som Maria Larsson gärna pratar om som ‘guldkant på tillvaron’.

I praktiken är denna ‘guldkant’ ofta sådant som tidigare ingick i hemtjänstens utbud. Men som nu alltså måste köpas till med egna pengar.”

Detta ingick alltså tidigare i hemtjänstens utbud, men detta kände inte Maria Larsson till (eller låtsades inte om)?

”Och för dem som inte har råd återstår att lita till anhörigas insatser. En framtid med minimiutbud och tilläggstjänster, kommer med största sannolikhet att bli en framtid där allt fler medelålders kvinnor ser sig tvungna att avstå från löneinkomster för att oavlönat ta hand om sina gamla föräldrar.”

Och de här generationerna som nu går i pension de har ingen lust att bidra till andras välfärd, kanske alls!? Och vadå, deras barn och barnbarn? Går livet alltid på räls? Och tvärtemot som påstås så har ”försörjningsbördan” minskat! Se också Daniel Ankarloo i artikel på danska från 2014 ”VELFÆRDSMYTER – Selvfølgelig er der råd til velfærd.” 

”Brist på pengar i välfärden är en myt”:

”Hela idén om en ökad försörjningsbörda bygger på ett logiskt felslut. Man försörjer inte människor med människor i en marknadsekonomi. Man försörjer utgifter med inkomster från produktion. Och även om utgifterna har ökat – så har inkomsterna ökat ännu mer. Bördan har således minskat. Och så kommer det förbli även i  framtiden.”

Vi har blivit betydligt rikare!

j

k

l

m

Vad slags samhälle vill vi ha; för oss nu och för våra barn och barnbarn?

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Skattesänkarpolitiken och ekonomiska problem i vård, omsorg och skola …

18 mars, 2015 § 20 kommentarer

980

I lokaltidning har det varit en massa skriverier om landstinget och vårdpersonal som går på knäna och man har hängt ut landstingsrådet, kvinna och socialdemokrat. Om kritiken är berättigad eller inte handlar inte denna postning om.

Människor upprörs över att vård, skola och omsorg har ekonomiska problem – och samtidigt har de röstat för just skattesänkningar. Den övergripande problematiseringen lyser med sin frånvaro.

Man upprörs när servicen inte är sådan den varit, men man vill helst inte betala för den?

En debattör, som jobbat inom landstinget, påstod i kommentar att resurserna inte har minskat, men var går då pengarna? Inte till personal verkar det?

I bildtexten till bilden ovan kan man läsa:

”Sverige har en sjukvårdskris. Inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Göran Greider skriver i ledaren ”Skärpning i landstingsdebatten” som illustrerats med ovanstående bild:

”Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget).

Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt./…/

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar./…/

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.
Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem.

Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker.

Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige./…/

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps?

Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga”

I slutänden kommer de som har råd att köpa sig till gräddfiler både när det gäller vård, skola och omsorg (så sker redan, men har mer resurser tillförts ”tack vare dessa”? Om så vore fallet borde det vara färre kriser i landstingen?). Samhället dras isär allt mer och blir allt mer segregerat. Detta vinner egentligen ingen på. Inte minst vad gäller samhällsklimatet.

Problemen är troligen akuta (och skulle verkligen behöva lösas), men det borde föras en övergripande debatt – också – och i all synnerhet. Så problemen också löses långsiktigt. En sån lyser dock med sin frånvaro. Jag tror Greider dock pekar på en grundliggande orsak, som det borde pratas mer om. Den grundläggande? Tror inte privat sjukvård är effektivare, så det är inte heller någon lösning.

Greider ställer bra frågor ovan. Om tillskjutande av resurser, hur arbetsorganisationen kan förbättras osv. Här borde krutet läggas.

Amerikanisering av sjukvården tror jag inte ett endaste dugg på. Det verkar allt fler också där ifrågasätta. Hur många skulle t.ex. vilja betala ca 12 000 kr i självrisk för sjukvård? Hur många KAN betala detta? Kan detta leda till att man i det längsta drar sig för att gå till doktorn och vad för detta i sin tur med sig?

Och hur många företagare har råd att erbjuda sina anställda privat sjukförsäkring? Inte småföretagaren skulle jag tro. Denna försäkring får nog den i småföretag anställde själv stå för (och på vad slags lön?).

Och det verkar också som allt fler börjar ifrågasätta de ekonomiska doktriner som politiker av alla kulörer i olika grader tror på och som lärs ut på universitet runt om i västvärlden. Väldigt intressant skulle jag vilja säga!

Igår svarade Greider en upprörd småföretagare som har fri-förskoleföretag, och som ansåg sig vara totalt kränkt och förtalad, i ledaren ”Replik: ‘Det du påstår om mig är förtal'” angående en tidigare ledare av Greider ”Kommersialiseringen av välfärden måste stoppas”:

”Fel. Jag angrep de riskkapitalister som lägger beslag på skattepengar i vinstsyfte. För det är det som inträffat nu, överallt i Sverige. Det var det jag skrev om och det tänker jag inte be om ursäkt för. Politikerna som införde friskolesystemet och gjorde Sverige till ett laboratorium för privatiseringsexperiment borde be om ursäkt./…/

… går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text [i ‘Capitalism and Freedom] ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen dessutom finns en kuslig elitism i konceptet: ‘Vårt nuvarande skolsystem’, skriver han, gör det svårt för ‘de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.’

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. *)

Jag är övertygad om att du drivs av idealism i det du gör. Men det är också varje medborgares förbannade skyldighet att försöka se sammanhangen och vilka konsekvenser ens handlande får för helheten.” 

Precis! Vilka konsekvenser får ens handlande? Och befolkningen har röstat för skattesänkningar. Får inte detta konsekvenser? Jo, man borde fråga sig: förbättras eller försämras saker för landet och befolkningen som helhet eller inte? Om jag röstar för en viss politik; vad innebär det?

Solidaritetsunderskott, ja! Landet dras isär allt mer. Vi fortsätter ha -söndra-och-härska-politiken.

Jo, i fallet med sjukhusdebatten så borde kanske landstingsrådet också reagera uppåt i partiet! Vet inte om hon gjort det.

Greider skriver vidare:

”Vi har inte skolor/förskolor för att det är bra för företagandet. Jag menar att friskolerevolutionen har spätt på segregationen och dessutom sett till att ett antal riskkapitalister, som är för lata för att ta verkliga risker, att berika sig på våra skattepengar.

Jag vet inte om du vågar ta den matchen med dig själv: att din äkta idealism kanaliseras så att den försämrar för landet i dess helhet.”

*) Bland annat kan man läsa om Friedmans idéer, vilket bekräftar det Greider påstår:

”Government intervention in schooling can be justified on ‘neighborhood effect’ grounds or on paternalistic concern for children and irresponsible individuals.

‘Schooling’ and ‘education’ are different things. The proper subject of concern is education, and the activities of government are mostly limited to schooling.

‘A stable and democratic society is impossible without a minimum degree of literacy and knowledge’ and an agreed upon set of values among most people. ‘It promotes stability and democracy, creating significant neighborhood effects.’

Government may require a minimum amount of schooling of a certain kind. If the costs can be met by most families in a community, they should pay directly, with subsidies for the needy. This would reduce government’s tax-collecting burden in many neighborhoods as well as equalize the social and private costs of having children. Subsidies would decline with rising income levels. Currently the government pays for schooling in areas where direct payment is both feasible and infeasible, and does so for schooling beyond a required minimum.

‘The gain from these measures must be balanced against the costs, and there can be much honest difference of judgement about how extensive a subsidy is justified.’

Only certain kinds of schooling are justified. Purely vocational schooling that adds to the student’s economic productivity, but not to his citizenship or leadership, should not be subsidized, though the line between the two types of schooling is difficult to draw.

What levels of schooling provide the most community benefits and where government money should be spent should be decided by the community through established political channels.”

Elitistiskt, jo! På ett ganska kusligt sätt…

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin divide and rulereflektioner och speglingar II....