Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

4 augusti, 2015 § 1 kommentar

Man kan läsa mer om videon ovan i ”The Staggering Bullshit of ‘the Secret'” eller ”Den häpnadsväckande skiten [som] ‘Hemligheten‘ [är]. Dave Chapelle är superbra i denna video!

Tre vänner på socialt forum har postat länk till artikeln ”Spännande hjärnforskning: du mår som du tänker!” och det triggade denna bloggpostning. I denna artikel finns inga referenser till den forskning som Nisse Simonsson hänvisar till för det första.

Den amerikanska författaren Barbara Ehrenreich fick bröstcancer och råkade ut för ett fenomen som hon reagerade så starkt emot, att hon skrev en bok om detta. I artikeln ”Barbara Ehrenreich: ‘Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande'” kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet./…/

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ‘att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ‘Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande’: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn.

Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ‘Offermentalitet’.”

Nej, det är absolut förbjudet, att ens andas något som antyder att man känner sig som ett offer. Men tänk om man faktiskt behöver, borde och måste få påpeka saker!

”Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.”

Lite som jag bloggat om tidigare apropå Alice Teodorescu: det är upp till dig! Och jo, vuxna människor har ett ansvar för sitt egna liv, men omständigheter kan vara såna att man har svårt att bemästra dem.

Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.”

Ja, rättmätig ilska över andra saker också på arbetsplatser, i samhället och i världen.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd.

Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna.

En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång.

Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd.”

Sant!

”När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.”

Mustafa Can reagerar kraftigt emot ”Att välja glädje” och det kan man läsa om i ”Fri att välja lycka även när livet är skit”. Om denna kan man läsa::

”Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.”

Kan inte hålla med honom mer! Och vilken kompetens har egentligen dessa hjälpare och coacher? kan de göra mer skada än nytta för människor som verkligen behöver hjälp? Och folk betalar för denna skit!

Att välja glädje

Can skriver så oerhört bra:

”Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter ‘Att välja glädje’ och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ‘Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt’. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ‘Du sköna, nya värld’, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.”

Exakt vad den belgiske terapeuten Paul Verhaeghe skriver om i sin bok ”What About Me? the Struggle For Identity in a Merket.based Society”, en bok som bottnar i lång terapeuterfarenhet och hur de problem hans klienter idag kommer med jämfört med tidigare.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.”

Läs hela artikeln! Den är oerhört bra och tänkvärd!

I artikeln ”Barbara Ehrenreich synar positivt helvete” kan man vidare läsa:

”…flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs.”

Ja, sant! Och samtidigt får vi inte känna oss som offer! Nej visstja, vi skulle ju tänka positivt! Och om vi är just positiva till naturen, är väl bara att vara tacksam för! Att påtvinga andra detta är, ja… Även de mest positiva kan råka ut för sorg och kris?

”Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom [alternativt lycka}./…/

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.”

Istället för att bara vara. Något moralistiskt över hela detta positivt-tänkande-påbudet! Ja, medlidande och sympati riskerar de att försvinna? Hur hanterar dessa positiva tänkare människor omkring dem som kanske är deprimerade? KAN man tänka bort en depression? Kan man tänka bort sorg och ledsnad? Ska man det?

”Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning./…/

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

§ Ett svar till Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

  • k skriver:

    En morgon hade en kollega lagt boken på arbetsbordet. Den där boken som skulle förändra allt för, en mig närstående person. En bok med en livsvisdom som skulle min få min vän att sluta vara offer och mindre sårbar, men mycket lyckligare, modigare, andligt kraftfullare. Och det dag efter dag, vecka efter vecka.

    Den mig närstående personen, som genomgår en livskris och som varit öppen med det inför vänner, bekanta och arbetskamrater, ser sig själv inte som offer och hade därför inte bett om boken. För min vän så utgör en tillfällig kris ett lika litet existentiellt hot som en normal åldersförändring.

    Ändå hade den välmenande arbetskamraten insisterat med orden:

    – Läs boken ändå, så kommer du må mycket bättre.

    Efter att min vän hade läst boken fick jag den med en fråga.

    – Varför, varför får den här boken mig att må sämre?

    Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter “Att välja glädje” och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

    Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ”Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt”. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

    Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

    Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

    Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ”Du sköna, nya värld”, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

    De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.

    Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

    Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

    Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.

    Frågorna hopar sig.

    Det här med att fråga, lyssna, hjälpa varandra – det som människan gjort i tusentals år – varför måste det köpas nu? Och motsvarar mängden av coacher, terapeuter, livsstilsmentorer, må-bra-seminarier, andliga kurser, böcker, tidningsbilagor, filmer, teveprogram och frågespalter ett faktiskt behov?

    Varför köper flera viktiga myndigheter och institutioner som Arbetsförmedlingen, Skolverket, Polisen och universitet tjänster – med ibland rent sekteristiska inslag – för miljoner, till och med miljarder, när samma frågeställningar avhandlas med större siktdjup i Kamratpostens frågespalt?

    Är svaret på fenomenet nedmonteringen av välfärdssamhället, allvarliga brister i psykvården och att andelen psykiska diagnoser har ökat från 29 procent till 37 procent på knappt tio år? Eller att det är vår plikt – vare sig vi vill det, vare sig vi är vänster eller höger – att vara kroniskt positiva eftersom själva vår existens vilar på en hyperkänslig hyperkapitalism vars själva pulsåder dunkar av positivt tänkande? Visst, finansbubblor och förlorade besparingar, kraschade äktenskap och sömnlösa nätter svider fett – men vad är det mot vad en trött och grinig börs kan tillfoga oss?

    Kanske har det också med annat att göra? Med vår tids besatthet av identitet, där kroppen och själen allt mera kommit att bli den sökande människans tempel.

    Under 1900-talet luckras viktiga traditionella gemenskaper upp och vi har inte längre lika djupa band till staten, till kyrkan, familjen, byn, partierna eller ideologierna. Med globaliseringen och Berlinmurens fall 1989 – den röda farans sammanbrott och det kalla krigets slut – skulle vi slungas in i en ny era av möjligheter och frihet. Nationsgränser skulle mer eller mindre suddas ut. Mänskligheten skulle ingå i en enda världsby. Nu gällde ett fritt flöde av inte bara kapital, varor och tjänster, men också av människor och idéer. Vi levde nu i den friaste och bästa av världar. Detta… ja, detta var egentligen människans naturliga tillstånd.

    Med Berlinmurens fall hände någonting annat. Vi, de mest upplysta och friaste, de mest belästa och beresta människorna, kröp nu ivrigare in bakom andra murar.

    Vi började begränsa oss politiskt, geografiskt, etniskt och även religiöst.

    I en tid med flytande gränser där ingenting längre är fast utan förflyktigas tonar identiteten fram som akut problem och projekt för oss. I vår postmoderna värld, där alla är främling bland främlingar, som sociologen Zygmunt Baumans uttryckte det, blir även alla värden osäkra. Det moderna samhällets individer är tvingade att anpassa sig till lösa, rörliga sociala mönster och ständigt förändrade villkor.

    Men den splittrade människan längtar efter helhet, den flexibla människan med ett överflöd av friheter längtar efter en gemenskap, efter något att hålla sig fast vid.

    Mitt i denna överflödstillvaro, där ideologierna är döda och Gud är satt på undantag, där vi stressar mellan jobb, dagis, matlagning och träningen, där vi läser ännu ett avslöjande om köttklister och genmodifierad mat, där vi förfasas över smälta glaciärer medan vi bokar thailandresan, där vi tröttnat på det helvita kaklet och köksluckorna och renoverar köket för andra gången på två år – ja, vad är meningen med livet då? Frågar vi oss.

    Vad är meningen med livet när ett enda isländskt askmoln eller en amerikansk bankkrasch både bildligt och bokstavligt förlamar en hel värld?

    Vilket projekt ska vi hänga upp vår existens på för att livet inte ska vara tomt på mening? För vem av oss vill bli hängande i mellanrummet – mellan en plats där vi inte tycker oss höra hemma och en plats där vi inte smälter in?

    Frågan är inte vad vi ”är”, frågan är istället vad vi kan ”bli”.

    Att vara en i mängden duger inte längre, man ska vara den unika individen som andra kan studera och bedöma. Men vi behöver hjälp att upptäcka våra superkrafter. Att uppnå våra ”högre jag”, vår ”inre potential” – ja, nå en form av frälsning.

    Det är här dom kommer in. De som ropar att ”kraften finns inom dig.” Coacherna. De som till och med utlovar mer än vad Jesus gjorde. Du måste inte genomleva livets prövningar och få din belöning först efter döden. Nejdå, paradiset är här och nu. Bara du vill – och bara du betalar.

    Coachen vet att en sårbar människa söker hjälp hos den som lovar mest. Han eller hon har ett trumfkort som den traditionella psykiatrin och offentliga vården saknar – löftet om resultat. Men kom ihåg: det är bara upp till dig.

    Ett win-win-läge för coachen. Uppnår du det där högre tillståndet, lyckan, är det tack vare coachens mentala vägledning, misslyckas du så… Tja, med sanningen att människan är fri att välja lycka följer att den som inte gör det har valt olycka och är slav under de egna svagheterna.

    Dessutom, skit i det här med berättelser som vittnar om verklighetens komplexitet, skit i klass och kön, sociala och ekonomiska förhållanden – nej, här gäller den definitiva demokratin eftersom alla ju har det något högre, gudomen, inom sig.

    Apropå det ”inre” eller ”det högre jaget” så slår det mig att majoriteten av världens människor måste gå omkring och vara kopior av sig själva. Ty till skillnad från alla de coacher som säger sig kunna vägleda till och som själva nått frälsningen vandrar de flesta av oss fortfarande omkring lite buttra, lite stukade, lite låga – och ibland lyckliga.

    En av de få som kritiskt granskat kapitaliseringen av själslivet är Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria. I både artiklar och i böcker har hon övertygande visat hur dessa nya rituella ledare med skicklig och förförisk marknadsföring lyckats infiltrera samhällsinstitutioner av vilka medborgarna har rätt att förvänta sig kvalificerad kvalitetskontroll. [se bl.a. om coaching *]

    Dessa nyandliga terapeuter, menar hon, konkurrerar inte bara med kyrkans själavård utan även med vetenskapligt kvalificerade terapiformer om svenskarnas trötta själar.

    Denna managementteologi försöker trotsa en av existensens fundamentala sanningar: nämligen att människan är människa endast i kraft av en mängd beroendeförhållanden.

    Vilket får mig att tänka på en ironisk strof av poeten och akademiledamoten Kristina Lugn:

    ”Det finns inget som är så lättexploaterat som människors ensamhet. Det är på detta jag bygger min verksamhet.”

    Tänk om människorna i Syriens ruiner ändå fick Kay Pollaks “Att välja glädje” i handen, att trösta sig med medan bomberna faller och klagropen ekar över landskapet.

    /Mustafa Can

    * Coaching har blivit vår tids väckelse

    Lekmannaterapin och coachingen breder ut sig och har börjat likna en andlig rörelse, skräddarsydd för dagens individcentrerade samhälle. Men när samhällsproblem börjar betraktas som individuella bör vi granska ideologin bakom denna moderna variant av väckelserörelse. Det skriver Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria.

    Jag har med stort intresse läst den debatt som följt tv-serien Livscoacherna. Redan 2007 skrev jag en artikel på Brännpunkt om en liknande fråga – I mörker är alla terapeuter gråa” – men då gällde diskussionen den våg av lekmannaterapi som etablerade sig i samhället och som hade ambition att verka inom offentliga institutioner. Flera av dessa nya entreprenörer erbjöd också olika former av coaching vid sidan av samtalsterapier.

    I dag är det i första hand coachingen som efterfrågas. Dåvarande ministern Sven Otto Littorins tremiljarderssatsning på jobbcoaching är ett exempel på denna vändning och många av lekmannaterapeuterna har kunnat flytta över sin verksamhet från terapi till den mera lönsamma coachingen.

    I många fall är dock gränsen mellan terapi och coaching flytande. En undersökning visar till exempel att i 97 procent av fallen anlitas coacherna inte för att tala om personliga problem, men i 76 procent av uppdragen diskuterar de trots allt klienternas privatliv.

    På senare år har hänvisningar till andlighet minskat och föreställningen att alla har en inre ”potential” att leta efter och utveckla har fått stor genomslagskraft. Den danska etnologen Cecilie Eriksen har karaktäriserat coachernas betoning av individens potential som en “andlig essentialism”, en föreställning om en på förhand given kärna i människans inre som individen ska leta efter och utveckla.

    Föreställningen att alla människor har en inre, kraftgivande essens kan ses som en demokratisk tanke, men har använts av coacher och lekmannaterapeuter för att få sig själva att framstå som oumbärliga. Budskapet är nämligen att individen inte kan frigöra denna förlösande kraft utan entreprenörernas hjälp. Detta är grunden för den nu så lönsamma idén: det finns möjligheter för alla, men enbart med hjälp av de redan initierade. Kvalifikationerna definierar coacherna själva genom att utnämna sig själva som experter.

    På företagens hemsidor kan hjälpsökande få veta att det är viktigt att anlita just detta företags ”licensierade” eller ”auktoriserade” terapeut eller coach. Kunderna lockas med frågor som: ”Nöjer du dig med att vara lagom bra? Eller vill du ta steget fullt ut och bli enastående?” En populär förespråkare för sådan ”omprogrammering” är Anthony Robbins, som säljer den så kallade NLP-metoden. På Youtube kan man se hur han under väckelseliknande former får publiken att unisont skrika ut sin längtan efter förändring i sina liv, och det är Robbins som agerar frälsare.

    Men vad händer om effekterna uteblir? Vad händer med den som inte hittar sin ”inre potential”, blir av med stress eller blir framgångsrik på jobbet? Även här har coacherna hittat ett svar: det är du som är problemet! Ett av jobbcoachföretagen skriver till sina anställda: ”Det är inte du som coach som ska leverera eller prestera något.” Ett råd från coachen är således att fortsätta köpa nya kurser – snart kommer genombrottet!

    Hur ska coachernas och lekmannaterapeuternas popularitet förklaras? Mediernas relationsprogram som Doktor Phil, Oprah, Big Brother, Bonde söker fru, med mera visar att det i regel finns motgångar i livet men kanske också lösningar. Det betonas att även framgångsrika personer som chefer och kändisar har problem och behöver sina coacher. Så byggs förväntningarna på en verksamhet som också vardagsmänniskan ska känna sig hemma i. Den arbetslöse kan efter sitt coachsamtal trots fortsatt arbetslöshet ändå vara lycklig eftersom hon eller han fick ”en spark i rumpan att nu ta ansvar för sitt eget liv”.

    Min utgångspunkt är att lekmannaterapin och coachingen kan ses som en modern väckelserörelse som är skräddarsydd för dagens individcentrerade samhälle. För de konspiratoriskt lagda kan företeelsen betraktas som uttryck för en ideologi som får individen att uppfatta sina motgångar och besvikelser som naturliga konsekvenser av sina egna brister – en sekulariserad framgångsteologi.

    När en rörelse och världsåskådning på detta sätt framställer samhällsstrukturella problem som individuella har vi anledning att granska dess ideologiska funktioner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: