Om att betala skatt …

26 december, 2015 § 1 kommentar


Nicholas Freudenberg i boken ”Lethal but Legal – Corporations, Consumption and Protecting Public Health”:

”Lethal but Legal examines how corporations have impacted – and plagued – public health over the last century, first in industrialized countries and now in developing regions.

The reforms outlined here aim to strike a healthier balance between large companies’ right to make a profit and governments’ responsibility to protect their populations.”

Översatt blir detta något i stil med:

”‘Dödligt men lagligt’ undersöker hur företag har påverkat – och hemsökt – den offentliga hälsan det senaste århundradet, först i industrialiserade länder och nu i utvecklingsregioner.

De reformer som skissas här syftar till att hitta en hälsosammare balans mellan stora företags rätt att göra vinst och regeringens ansvar att skydda sin befolkning.”

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin lilla pamflett ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet” på s 52-53:

”Många nationella företag har större omsättning än hela länders BNP.

Några är till och med större än länder som Norge och Nya Zeeland och ändå är de fria att förvalta denna makalösa koncentration av odemokratisk makt och förmögenhet efter eget skön. De kan kringgå nationella regleringar, och betalar ofta låg eller ingen skatt.

Den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionen rapporterade 2008 att 83 av USA:s största företag använde dotterföretag i skatteparadis för att undgå skatt. 

Det internationella nätverket för skatterättvisa, The Tax Justice Network, sade att 99 av de 100 största bolagen i Europa gjorde detsamma. Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.

Stora företag spelar en allt mer antisocial roll i samhället.”

Amerikanskan Elizabeth Warren påpekar detta med att företagen (stora som små) är beroende av att vi medborgare betalar skatt för att finansiera infrastruktur, utbildning och polisväsende, se slutet av denna bloggpostning! Så att de betalar tillbaka något av detta är verkligen inte för mycket begärt!

Och vidare skriver Wilkinson och Pickett på s 52 att bolag existerar inte längre…

”… enbart för att producera de varor och tjänster som vi alla behöver. De tjänar också till att koncentrera enorm makt och förmögenhet i händerna på ett fåtal personer i toppen – och det är en funktion som vi inte behöver.

Det betyder att de så kallade ‘industrikapitalisterna’ står inför en enorm intressekonflikt och deras bolags välgång kanske inte ligger dem närmast om hjärtat.”

Nej, det viktigaste är om de kan suga ut så mycket pengar som möjligt till sig själva och sen får det gå hur det vill med företaget inklusive dess ”avnämare”!?

Ja, och det är återigen legitimt att prata om utsugning av ”arbetarna”!? Och till dessa ”arbetare” hör även lägre tjänstemän, ja, kanske de flesta tjänstemän, även många högre. Vi ser detta på att sjukskrivningarna ökar igen. Och, ja, vi säljer oss också, kanske inte alltid av nödtvång heller egentligen!? Vi kanske i högre grad skulle säga:

”Nej, det här står jag inte ut med! Här vill jag inte jobba längre, som behandlar sina medarbetare och avnämare som de gör! Och i ett företag, på en arbetsplats, som producerar undermåligare produkter än de hade måst.”

Stressen och pressen är enorm. Wilkinson och Pickett skriver om statusstress i sin bok och vad den i slutänden leder till. De hävdar att ett samhälle som är mindre jämlikt ökar denna stress – och konsumtionen, vilken i slutänden späder på klimatet, både det fysiska och det sociala/samhälleliga, i negativ riktning.

Sammanhållningen i samhället minskar, kriminalitet ökar osv osv osv. Och i och med att den sociala sammanhållningen ökar, så ökar ju en massa andra negativa faktorer och vi är inne i en ond cirkel.

På s 53 skriver de:

”I de ändlösa konflikterna mellan allmänna intressen och företagsintressen försvarar de sig naturligtvis av alla krafter. De använder sina kolossala marknadsföringsresurser, medier och politiskt inflytande för att bemöta vetenskapliga studier och bekämpa varje försök till lagstiftning som kan utgöra ett hot mot deras intressen.”

Och de är sällan särskilt altruistiska!

”Varför skulle de vara det?”

undrar vissa.

”Varför skulle de inte? Om de kan försörja sig och leva gott, varför skulle de inte vilja göra en verklig insats för andra människor – och för vår jord???”

Nej, för de har gripits av enorm girighet! Deras behov är bottenlösa troligen och det är kanske ett tecken på att de tidigt i livet inte fick det de behövde av då viktiga personer. Fick detta i mindre grad än dem som inte drivs av likadan girighet?

Wilkinson och Pickett skriver vidare:

”De förser kontrollsystemen med personer som kommer att försvara deras intressen, de lägger ut kolossala belopp på lobbying och ställda inför massiva bevis för de skador som vållas – alltifrån svårartad fetma, alkoholism och missbruk av skjutvapen till miljöskador – fortsätter de öppet sälja sina produkter.”

Detta bekymrar dem inte ett endaste dugg!

”Och till råga på allt detta, siktar företagen med hjälp av sin sofistikerade marknadsföring och reklam in sina krafter på att maximera försäljning och konsumtion – trots att vi vet att koldioxidutsläppen måste minskas med minst 80 procent för att vi ska slippa undan den globala uppvärmningens värsta effekter. 

Det borde inte ligga bortom de moderna samhällenas förmåga att garantera att produktionen sker med mänsklighetens och vår planets bästa för ögonen.

Hindret är att stora företag är så mäktiga att våra demokratiskt valda politiker är rädda för utmana dem, vilket betyder att de inte ens vågar tänka på alternativen.”

Och det orkar ganska många bland oss vanliga dödliga inte heller.

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Jag tror vissa jätteföretag kanske bidrar än mindre än många småföretag! Om man ser till storleken av företaget och det man bidrar med i form av skatt.

Annonser

Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…

16 januari, 2013 § 5 kommentarer

[Har redigerat texten något; egentligen har jag inte tid att blogga, men anledningar att skriva saknas inte i det samhälle vi har och med den politik som förs!]

Min sambo som varit småföretagare i USA fick mig att fundera över detta med eget företagande igen och det ena gav det andra.

Alla de här glada, unga entreprenörerna, som troligen tror att de kommer att tjäna (en massa) pengar, tror jag är ganska lurade. Det är ganska få i förhållande till mängden entreprenörer som verkligen kommer att tjäna storkovan och göra det under ett långt vuxenliv.

Dessutom så tjänar de här småföretagarna/entreprenörerna på att sjukvård, skola osv bekostas gemensamt (och solidariskt) istället för med privata försäkringar. Jag har ju sett det med egna ögon, hur tufft det är.

Så anledningen att starta eget företag inom inte minst välfärdssektorn borde mest handla om att man att man verkligen är intresserad av det man gör och vill göra ett bra jobb. För tjäna en massa pengar kommer ganska få att verkligen göra.

Politiken i Sverige är på väg åt fel håll. Vi kopierar en massa av det dåliga i USA.

Och apropå det Warren säger i en av videorna och fler och fler trängselavgifter i Sverige så sa sambon (när han läste om detta i svensk tidning) om hur det är i USA, där trenden är densamma: för att kunna finansiera vägar där så inför man vägtullar. De sänkta skatterna räcker inte till att underhålla vägar, utan man måste avgiftsbelägga dem som utnyttjar vägarna. Sambon har sagt både förut och nu att detta kommer bara att gynna de rika. De kommer att ha råd att åka och dessutom kommer de att ha råd att åka i den yttersta filen där man kan åka snabbare (den filen ska kosta mer att åka i). Tala om att ha råd att glassa förbi andra!? 😉

Och även om jag hade råd att åka i den yttersta filen, så gillar jag inte detta ett enda dugg.

Ja, och se Warren i videon om varför medelklassmammor och -pappor i USA går i konkurs. Amerikanska Barbara Ehrenreich fick också läsarkommentar på boken Bait and Switch från medelklasskvinna, som uppskattade den bok hon just läst, men skrev och påpekade att bara för att man är medelklass och har en bra utbildning och/eller ett bra jobb så finns inga garantier. Denna kategori har det också alltmer osäkert. Ehrenreichs kommentar:

”Och hur är det för dem under medelklassen idag?”

Troligen ÄNNU värre än när Ehrenreich wallraffade där?

Och starka ekonomiska intressen försöker hjärntvätta hela befolkningen att välfärden ska privatiseras. Se Daniel Suhonen i ”Urban Bäckström är en extremist”:

”Avregleringen av den svenska välfärden är i grund och botten en maktkamp om kontrollen över välfärden och den gemensamma sektorn. Möjligheten att ta sig in i välfärden har fått Urban Bäckströms medlemsföretag och ideologiska vänner som Carema, Vårdföretagarna och Timbro att bedriva omfattande lobbying för att få fortsätta ha sugrör till statskassan. Man kan inte ta fel på den heliga vrede som väcks av möjligheten att folket skulle få sin vilja igenom. I ett slag skulle nämligen LO:s nya förslag göra det politiskt mycket svårt för fortsatt uttag av övervinster ur sjukvård, skola och omsorg.

Vi som är kritiker till vinstuttag är i dag de stora pragmatikerna. Vi ser konsekvenserna i rapporter om vanvård och felbehandlingar som orsakade av ett systemfel. Vissa verksamheter lämpar sig helt enkelt inte att drivas med syftet att framför allt annat dra ut en stor vinst och dela ut den till ägarna.

Svenskt Näringsliv talar om att LO:s förslag skulle hindra valfriheten trots att förslaget inte innebär någon annan begränsning än av riskkapitalbolagens frihet att kunna göra vad de vill med våra skattepengar.”

Valfrihet – för vem? Floskler! Sjukvårdsförsäkringar kostar skjortan. Vill man få ner premien blir självrisken så hög att man drar sig för att gå till doktorn, med t.ex. ett födelsemärke som ser misstänkt ut:

”Nej, då kommer de att vidta någon dyr åtgärd…”

så man måste betala en självrisk på kanske 2 000 dollar (knappt 14 000 kr). Inte konstigt att medellivslängden är kortare i USA än i andra delar av västvärlden! I ett land som egentligen är väldigt rikt (där pengarna finns hos en liten, liten klick i toppen).

Se den amerikanske ekonomen och nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz om att inkomstojämlikheten i USA skadar USA:s ekonomi och som skrivit boken ”Ojämlikhetens pris”. Om denna kan man läsa:

”The Nobel economist savages the neoliberal ideology that has made society intolerably unfair.”

Fler och fler kritiserar och ifrågasätter nyliberalismen, och vad har den orsakat? Hur många har fått lida p.g.a. den? Och kommer att få lida? Vilka har klarat och klarar sig bäst? Kan undras.

Så kallad valfrihet…

28 november, 2012 § 8 kommentarer

Den här boken verkar väldigt intressant! Om den kan man läsa:

”För tjugo år sedan föddes det som kom att marknadsföras som valfrihetsrevolutionen. Allt som kunde konkurrensutsättas skulle ut till försäljning.

De så kallade marknadskrafterna krävde accelererad avkastning oavsett socialt eller miljömässigt pris.

Eller enklare uttryckt, de rika ville bli ännu rikare. Och lyckades.

Den här boken består av ett urval bilder gjorda under dessa år.”

Se också recensionen ”Bilder av ett sjukt Sverige – Robert Nyberg driver med makten i ny bok”:

”… han är ett slags Sokrates som bestämt sätter vår management-tidsålders maktmänniskor på pottan. Genom att låta motparten få sista ordet. Och genom att visa upp hur direktörerna resonerar. På så vis ger han oss en direkt gripbar bild av den aktuella klasskampen, inklusive dess ideologiska ramar.

Och att han går iland med det beror inte bara på visdom utan även på en teckningsteknik som låter kropparna samspela med ordlekarna. Lögn skiljs från protest med hjälp av hållningen och ansiktsuttrycken.

De besuttna känns igen på att de vrider ryggraden och ler falskt, medan vanligt folk står stadigt på jorden när de levererar sina revanschrepliker.”

Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Varför är det skillnad? Vad är opportunt och inte opportunt?

16 februari, 2012 § 1 kommentar

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen].

Snabb- och kortbloggning (mja, så kort blev det ju inte!).

Jag förstår inte riktigt logiken: de som skrattar och klappar en på huvudet för att man inte står ut med att se på högervinklade nyheter i TV eller debattprogram med högervinklade programledare läser de de artiklar och tidskrifter som INTE prisar högerpolitiken? Är det inte t.o.m. så att de undviker dessa – medvetet? Tidningar och tidskrifter som tvärtemot kritiserar den mediala, politiska och ekonomiska makten och som ger en annan bild än SVT:s nyheter, SVD, DN och t.o.m. små borgerliga lokaltidningar och liknande ger?

Som om de senare presenterade en absolut sanning, som vore alltför skrämmande att ifrågasätta? Vill vi verkligen bli styrda på detta sätt? För denna media vill få oss att tro att det som sker är ödesbestämt och på något vis ofrånkomligt. Något det ju inte är, vilket somliga försöker påpeka. Men de når inte ut i media, därför att media är borgerlig!

Se Daniel Ankarloo, också forskare vid Malmö högskola, om myterna runt välfärden och att vi inte kan finansiera den i framtiden vilket vi visst kan påstår och visar han. Han menar att vi inte ens behöver höja skatterna för att göra detta. Men framför allt visar han att det tvärt emot vad vi matats med, inte kommer att finnas ett finansieringsproblem i framtiden! 

Fler och fler verkar börjat blogga om sin forskning och resultaten från denna, se t.ex. forskaren vid Malmö högskola Björn Johnson om myterna runt sjukskrivningarna.

Myter på vilka stora förändringar i våra välfärds- och trygghetssystem som drabbar en massa människor sker! Vilket är skrämmande och ganska hemskt! 

Jag tror att alla de här förmodligen välbetalda journalisterna i vår stormedia är rädda om sina RUT-avdrag och andra förmåner.

Och de som överseende skrattar åt mig och nästan klappar mig huvudet varför undviker de tidskrifter, som faktiskt existerar (om dock i minoritet) som visar på andra sanningar än borgerlig media? För att dessa ger en delvis annan bild av Sverige och dem som leder Sverige och de effekter denna politik får och det är av förståeliga skäl skrämmande att bli varse.

Om de själva också tog del av annat än det SVT och dess journalister rapporterar om, samt annat än vad SVD skriver och vad de väljer att förmedla, så vore det där skrattandet kanske litet mer berättigat? Vore det inte?

Det är ju ungefär som det är inopportunt att ha andra åsikter än de våra stora dagstidningar och t.o.m. Sveriges television förmedlar.

Ja, bland annat Mats Knutsson är en megafon åt moderaterna.

Och ja som sagt, jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven.

Men jag kan mycket väl förstå att man behöver tro att regeringen vill ens bästa och att media förmedlar en objektiv sanning! Det kan jag förstå.

Men, precis som t.ex. Robert Sundberg brukar påpeka, så regerar Alliansen i minoritet sedan senaste valet 2010. Och t.o.m. i Stockholm är de inte i en sådan majoritet som man kan fås att tro, det finns en myt om det blå Stockholm. Sundberg skriver i länkad artikel bland annat:

”Fredrik Reinfeldt har två syften med sitt utspel om höjd pensionsålder. Det ena är pr-mässigt för egen del. Det andra är sakfrågan som viktig för att motverka framtida skattehöjningar.

Vad gäller pr-mässiga syftet kan det benas upp i några beståndsdelar. Fredrik Reinfeldt har inte hörts och synts så mycket under S-krisen de senaste månaderna. 

På ett sätt har det varit bra för han kan som ledare för en minoritetsregering inte göra så mycket, vilket han kunde förra mandatperioden då alliansen hade majoritet i riksdagen.

Med tal om att folk bör jobba längre, eftersom svenskarna (i snitt) lever längre, återupplivar han sin från valet 2006 inarbetade profil som arbetslinjens och jobbens främsta förespråkare i svensk politik. Om han lyckas med det när han numera är administratör av massarbetslöshet är inte så säkert.

Ytterligare en del är att denna fråga inte är akut eller kräver en proposition till riksdagen de närmaste åren. Reinfeldt kan aldrig få igenom en ändring av reglerna för pensionering eftersom hans regering är i minoritet.

Statsministern bör dessutom överlägga med arbetsmarknadens parter innan förslag läggs. Han riskerar därmed inte att behöva bli konkret, exempelvis att folk måste jobba fem år längre men ändå få samma pension som nu.

Det leder till den sista ingrediensen i pr-mässiga delen. Det är att Reinfeldt i detta ämne kan prata fritt utan att det förpliktigar till agerande. Med att prata i den viktiga pensionsfrågan kan Reinfeldt även odla sin image som eftertänksam, framåtblickande och ansvarsfull statsman, utan att hans prat riskerar att synas i sömmarna.

Då det var S-regering kallade borgerliga opinionsbildare S-ministrar, som Björn Rosengren, som pratade om diverse saker mer eller mindre konkret för pratministrar. Nu har de fått en pratstatsminister ur de egna leden.”

Tillägg på kvällen: förra år hade ABF Stockholm ett seminarium om ”Har vi råd med välfärden?” Detta ska man ha i år igen. Här är sammanfattning från förra årets seminarium med Joakim Palme, Per Sedigh, Daniel Suhonen, Anne-Marie Lindgren, Lars Anell och Carl Tham: Ref_Har_vi_rad_med_valfarden. Daniel Ankarloo och Per Sedigh kommer att medverka vid årets debatt ”Har vi råd med välfärden?” tors. 26/4. 

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

4 december, 2011 § 12 kommentarer


[Vad ska jag kalla detta inlägg? 😉

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den ”enda vägens politik” – eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska – alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

  1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
  2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
  3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…

5 november, 2011 § 11 kommentarer

Om Franks bok ”Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.” Där kan man läsa:

”När löneklyftorna växer blir det de rikaste grupperna som driver på konsumtionen i samhället.

Tyngdpunkten i konsumtionsutgifter förskjuts uppåt och alla försöker följa med i karusellen.

I USA upplevs det som tvingande att följa med i standardjakten, inte minst därför att skolorna upplevs ha en kvalitet som följer prisnivån på bostäderna [precis det Elizabeth Warren säger angående medelklassens kommande kollaps, se nedan, men en annan amerikanska, Diane Ravitch, påpekar att det faktiskt inte är så att man väljer skola utifrån dess faktiska kvalitet, utan man väljer utifrån andra ‘kriterier’, ‘drivkrafter,’ där en är att man TROR att den skola man väljer är bättre].

Den som ligger kvar på en viss utgiftsnivå får i praktiken sämre standard.

Jämfört med andra.

I Sverige ser det ungefär likadant ut.

Om det på 60-talet handlade om att höja sin materiella status med en ny brevlåda, handlar det idag om att totalrenovera sitt kök eller badrum.

Frank ger själv ett exempel med gasolgrillar. De som köper vad som upplevs som extremt dyr grill vidgar perspektivet för alla andra. Effekten blir att allt fler lägger allt mer pengar på något så svårfångat som lycka. I materialiserad form, dessutom.

Ju lägre inkomst man har, desto större andel av lönen går åt till denna balansakt.

Samhällsekonomiskt är det vansinne, menar Frank.

Istället borde pengarna användas till samhällets förfallande infrastruktur och till en bra skola åt alla och till en sjukvård som garanterar alla medborgare en rimlig vårdnivå.

Privatekonomins samhälleliga konsekvenser blir negativa för de flesta amerikaner.

Den amerikanska drömmer krackelerar [se här och här och här].

Och i Sverige jobbar vi på i samma anda.”

Så bra skrivet – och troligen sant.

Och Göran Greiders och Mats Jonssons samtal finns här och här. Samt här finns Greiders ledare em detta seminarium, ”Mats kamp.”

Om ”Mats kamp” kan man läsa:

”… boken [är] ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv.”

Och lösningen är INTE RUT  (Barbara Ehrenreich skriver så på pricken om detta i länkad postning). Man behöver skratta mitt i eländet. Skattepengar borde gå till vård, skola och omsorg, samt till infrastruktur osv. Direkta nyttigheter för oss ALLA.

Amerikanskan Elizabeth Warren om ”medelklassens kommande kollaps” kan man läsa här och här.

I USA har man fått ägna sig åt positivt tänkande, se tidigare postning Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

Jo, vi behöver ”mer avund åt folket”!? Att man inte av skam tiger eller inbillar sig att det är vanligt att man jobbar sig upp från botten till toppen. Vi tjänar alla på att bry oss om varandra och vara solidariska. Utan att respekten för individen försvinner. Det behöver inte vara ett antingen/eller, borde inte behöva vara det.

Tillägg 6 november: Moderaterna/the Moderate Party, Muf, Svenskt Näringsliv, Johan Norberg, tankesmedjan Timbro, Stefan Fölster, Bäckström och Tove Lifvendahl är de sökord Google premierar? 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin lobbyingreflektioner och speglingar II....