Apropå Alice Teodorescu om att alla kan bara de vill …

3 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

barnets-arhundrade

I boken ”What About Me? The Struggle for Identity in a Market-based Society” av psykoterapeuten Paul Verhaeghe kan man läsa:

Det uttryckliga budskapet är: alla kan bli perfekta, alla kan få allt de vill ha. Men det finns också en inte klart utsagd varning: så länge som du anstränger dig tillräckligt hårt.

Och detta stämmer perfekt med den mest framstående myten av den fulländade individen./…/

Och om dessa andra människor [som inte uppnår de högsta höjderna eller den högsta njutningen i detta fall] försökte lite hårdare, skulle det alldeles säkert finnas inom räckhåll för dem också, eller? [undrar Verhaeghe ironiskt]”

Och vidare skriver han:

Den svenska socialteoretikern Ellen Key utnämnde 1900-talet till ‘barnets århundrade’. Vi kan redan nu proklamera 2000-talet som ‘det farliga, eller åtminstone störda, barnets århundrade.’

Dubbla diagnoser (såna som kombinationer av adhd, odd, cd, asd, självskadebeteende och ätströningar) växer upp som svampar. Och samtidigt som allvarliga störningar verkar öka bland vuxna så ökar tecken till problem bland de unga.”

En enorm press på individer, som kan få katastrofala följder? Och effekten på samhället i stort?

Jan-Olof Bengtsson skriver i Dagens samhälle ”Därför stör sig vänstern på Alice Teodorescu” som avslutning:

”Jag hittar några ord från Alice Teodorescu själv som avslutning:

‘Det är korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar’.

Visst är det!”

Håller helt med! Och fler borde sluta tiga i dagens media-Sverige, som domineras av liberala tidningar! Gräsrötterna borde börja göra sina röster hörda i betydligt högre grad!

Bengtsson skriver i krönikan ”Vården och det egna ansvaret”:

”Larmrapporterna om överbeläggningar på våra sjukhus ökar, inte minst i Skåne. Men medan debatten om besparingar och vikten av lika och solidarisk vård till alla rullar vidare, är det betydligt färre som pratar hälsa och individens eget ansvar.

Så hur pass självdestruktiva människor ska vården stillatigande acceptera eftersom det går ut över så många andra? Missköter man sitt jobb får man sparken efter ett antal varningar. Men när man missköter sin hälsa, åker in och ut på sjukhus på grund av ointresse och slöhet och inte har en tanke på förändringar, blir det ändå inga konsekvenser.

Vi skyller slentrianmässigt bristerna på sjukvårdens otillräcklighet. Men vi orkar egentligen inte att ta tag i frågan varför så många – närmast i onödan och av egen förskyllan – hamnar på sjukhus? Om och om igen.

För några år sedan utkom den tyska författaren Juli Zeh med sin svarta framtidsskildring ‘Corpus Delicti’. Vi är förflyttade till 2058 och staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Kojbyggen i träd är förbjudet för man kan ramla ner. Medborgarna tvingas bära munskydd och uppfylla sin personliga kvot av motion, allt kontrollerat genom ett inopererat chip. Kärlek och sexualitet tillåts bara om man har kompatibla immunsystem. Det är förbjudet inte följa ‘METODEN’, för då straffas man för ‘metodfientliga aktiviteter’.

Jo, på ett sätt är det hälsans paradis men sam­tidigt välfärdsstatens definitiva krasch under trycket av en totalhavererad sjukvård. Det hela övergått i en rigid hälsofascism, en välviljans diktatur om man är snäll. Framtidsbilden må vara överdriven men ändå lite tidstypisk för en ökande och gnagande osäkerhet.

Vi vet att ohälsa handlar om för stora mängder tobak, alkohol, ohälsosam mat/fetma och för lite fysisk aktivitet. Rent statistiskt lever människor som sköter sin hälsa 14 år längre än de med osunda levnadsvanor, enligt socialstyrelsen.”

Usch, vilken människosyn! 😦 Undrar om Bengtsson lever som han lär: motionerar ordentligt, äter ytterst hälsosamt, inte dricker för mycket, sover ordentligt osv.?

Wellnesshysterin skapar rejäla problem hos många och detta har också påpekats.

Mer om perfekta människor och ätstörningar.

Säger jag som kommer från medelklassen och en välutbildad familj med sunda vanor, precis så som det brukar vara i såna familjer!

Jag har vistats länge sammantaget i fattiga områden i framförallt en stat i Midwest i USA och jag kan livligt sätta mig in i hur det är för människor som kanske inga jobb har, har lågbetalda jobb och är fattiga! Att sätta sig på höga hästar finns det ingen anledning till! Usch, för de åsikter Bengtsson för fram.

Och Jon Stewart är otroligt bra…

Jon Stewart

… samt min ”svåger” i USA, som varit lärare i matematik vid universitet i USA, nu pensionerad och tydligt emot republikanerna och för större jämlikhet och välfärd till alla! Puss till honom också!

Och slutligen, som svar på Bengtssons åsikter om sjukvården här i Sverige och bristen på pengar och resurser där:

11694132_843577195724445_7289086965631657502_n

Om denna bild kan man läsa:

”Why are we allowing the same politicians that rewarded the banks with bailouts for crashing the economy tell us that Social Security is the cause of all the countries debt?

Are we going to allow them to rob the American people again?” 

Ja,

”Varför tillåter vi samma politiker som belönade bankerna med räddningsaktioner för att de kraschat ekonomin, säga åt oss att social välfärd är orsaken till hela landets skuld?

Ska vi tillåta dem att råna det amerikanska folket igen?”

Nej, det tycker jag inte! Stå på er! Och allt fler amerikaner verkar hålla med!

Annonser

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Valfrihet, hej och hå…

7 oktober, 2014 § Lämna en kommentar

What_about_Me_300dpi_titlecover

Gör reklam igen för boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society” eller ”Men JAG då? Kampen för identitet i ett marknadsbaserat samhälle” av den belgiske psykoterapeuten Paul Verhaeghe!

Britten George Monbiot skriver om denna bok i artikeln ”Sick of this market-driven world? You should be” eller ”Sjuk av denna marknadsbaserade värld? Du borde vara det.” 

Roberts Sundberg i ledare tisdag 7 oktober i DD om valfrihet och vikten av denna:

”Jag tyckte nackdelarna med friskolor övervägde. Andra, borgerligheten och delar av S-partiet, tyckte att fördelarna övervägde. De vann.”

Jag tycker också att nackdelarna överväger.

”Med tiden infördes liknande system som friskolornas gällande äldrevård och behandlingshem.

Anhängarna talade om vikten av valfrihet. Jag förstod inte varför det var så viktigt att göra val, eftersom det visar att det finns något som är sämre (den offentliga skolan eller äldrevården) som måste få väljas bort för att vissa personer ska få (välja) något som är bättre (friskolor, privata vårdhem).

Till de som likt mig hade invändningar mot friskolor, privata vårdhem och annat som kunde väljas inom ramen för så kallad valfrihet sades att man ska se det som att välja mellan olika färger: ingen är bättre eller sämre, bara olika.

Jag kände mig inte övertygad utan stod kvar med tanken att det var fråga om att välja något bättre före något sämre.

Jag tyckte att alla borde få något som var så bra som möjligt. Då fanns inget motiv att välja.”

Bra sagt och sant! Varför finns motiven att välja?

”Erfarenheter visar att det är informationsstarka grupper som först får klart för sig vad som är bäst att välja.

De tenderar att först fylla platserna på friskolor och vårdhem som är bra. Personerna i de grupperna har vanligtvis god utbildning.”

Jag håller med Sundberg i att man inte kan låta bli att tänka att det är fråga om att välja mellan något bättre och framför något sämre, men jag tror inte de informations- och resursstarka alltid förmår bedöma kvalitetsskillnader! Jag vill sticka ut hakan och hävda detta, utifrån mina erfarenheter.

Stefan Sundström skriver i krönika denna vecka om hans gamla mamma som skulle skrivas ut från hjärtklinik i Stockholm:

”Så det blev ett vårdmöte, jag skulle på bokmässan och var rädd för att morsan skulle bli dålig igen när jag inte var i närheten, så jag ville att hon skulle få ett sånt där larmarmband runt handleden, så hon kunde trycka på det om hon råkade ut för nåt. Och helst samtidigt som hon kom hem.

Farstas stadsdelsnämnd hade skickat sin biståndshandläggare till mötet och hon sa att jo, det kunde man väl ordna, men då måste min morsa omgående välja ett företag som skulle vara dom som kom om morsan tryckte på larmet.

– Okej, och vilka bolag kan man välja på då? sa jag, redan lite trött i rösten.

180 stycken vårdbolag skulle min morsa välja mellan för att snabbt få ett larm.

O valfrihet, o hej och hå.

Vi valde ett slumpmässigt, det viktiga var ju att det blev av”

Hur väljer man i en sån situation? Och vem väljer åt en? Rena djungeln! Den som inte har barn eller någon som kan hjälpa en, hur går det för denne?

Men JAG då? Apropå MITT bästa enbart, Sverre Wide i Falun skriver i DD:

”Om man t.ex. lyssnar på ett inslag i radions Studio ett (beteckning ‘ogenerat liberal’ är väl den korrekta?) om vinster i välfärden, kan man vara säker på att få höra någon, t.ex. ett skolbarn, säga hur bra det fria skolvalet och friskolorna varit för just honom eller henne. Och vem vill väl förneka någon något som är bra?

Men det kan inte hjälpas. Försåvitt skolan är en allmän angelägenhet måste den diskuteras ur ett allmänt perspektiv. Och det handlar inte om att bortse från den enskilda människans existens eller behov./…/

Det handlar i stället om att se att det som, åtminstone på kort sikt, kan vara bra för den enskilde mycket väl kan vara mindre bra för samhället i dess helhet. Att ett system mycket väl kan skapa vinnare, men ändå, som system betraktat, utgöra ett misslyckande.

Kanske kan man, så att säga, plocka russinen ur vår skattefinansierade välfärd på ett så långfingrat sätt att man kan kombinera en vinst (profit) med en bättre service för några, men det kommer då att ske på bekostnad av ‘mindre lönsamma enheter’ (läs i glesbygd), som på det sättet till och med blir relativt sätt dyrare – vilket i sin tur, paradoxalt nog, gör att de ‘lönsamma’ enheterna får ytterligare medel och kan öka sin vinst.

Nå, när man försöker förstå denna situation är det inte alls konstigt om man hittar några eller rent av många enskilda personer som anser att privatiseringen av välfärden är bra för dem – det vore konstigare om man inte hittade några sådana. Men det är inte det som är det viktiga.

Det viktiga är, det kan inte nog understrykas, att se saken ur det allmännas perspektiv: Vad är bäst för oss alla och för vår gemenskap? Här kanske någon kritiskt undrar om man alls kan se problemen ur ett allmänt perspektiv. Och vem skall egentligen avgöra vad som är det gemensamma bästa?

Det är, får man då svara, naturligtvis vår gemensamma uppgift! /…/

ll politik, varje politiskt beslut, är eller bör vara ett försök att förverkliga detta allmänna på just det sätt som den enskilda situationen och de enskilda människorna kräver.

Hur svårt detta än är, gör vi det bara ännu svårare för oss om vi glömmer eller förnekar vad politik ytterst handlar om. Ett medvetet förnekande av det allmänna i oss är motbjudande, sorgligt och vore, här har vi de kristna teologerna med oss: synd.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Paul Verhaeghe – psychotherapistreflektioner och speglingar II....