Flyr verkligen direktörerna? Och var i så fall? Vi borde studera de rika? Kan gemenskap köpas för pengar? Och vilka är mest stressade egentligen?

26 december, 2016 § Lämna en kommentar

DSC_0700.JPG

DSC_0701.JPG

DSC_0702.JPG

dsc_0709

dsc_0706

DSC_0707.JPG

DSC_0705.JPG

DSC_0704.JPG

Annonser

Genuin respekt människor emellan och vad den skulle kunna åstadkomma …

6 februari, 2016 § Lämna en kommentar

Babblande stjärnor på slottetI

Läste ”De babblande Stjärnorna på Slottet” och började fundera:

Vad säger mäns ageranden på nätet och i livet? Hur är vi uppfostrade? Hur uppfostras män (pojkar) och hur uppfostras kvinnor (flickor)? Vad för rollmodeller har vi?

Ja, tydligen hade Claire Wikholm rätt: männen fick mer taltid!

Kvinnor syns mer än de hörs tydligen:

”Det visade sig också vara mer sannolikt att kvinnor porträtterades på bild än att de omnämndes i text, som exempelvis reporter eller källa, inom så gott som alla ämnesområden, enligt studien som publiceras i tidskriften Plos One.

Maria Edström, lektor vid Göteborgs universitet som forskar om jämställdhet och medier, är inte förvånad över resultatet.

– Jag tycker det låter precis som det brukar se ut, säger hon.”

Vad säger oss alla arga, nej, inte bara arga, utan hatiska, män oss?

Det här att avsky att bli avbruten (som ett par av männen i min omgivning avskyr): är det för att slippa lyssna? Vadå, bolla saker fram och tillbaka? Prata och lyssna? Ömsesidigt. Män nära mig gillar att prata och prata på … För att slippa lyssna?

”Ola Salo:’Jag har aldrig känt mig hemma i en traditionell mansroll'”:

”Han tycker också att mansrollen oftast är för snäv.

– Väldigt tidigt lär vi pojkar oss att man får inte vara för lekfull, inte för mjuk, inte för omhändertagande, inte för känslig och det är liksom en avtrubbningsprocess som börjar väldigt tidigt, och den tycker jag är väldigt trist. Den gör ju att väldigt många killar på något sätt nekas, eller upplever det som att de nekas tillträde till en stor del av sin känslopalett.

– Jag tror att det egentligen är väldigt få män som känner sig helt hemma i den traditionella, maskulina, mansrollen.”

Ja, kan det vara så? En av anledningarna till ilskan, vreden och hatet?

”Näthatet hotar demokratin”:

Näthatet förpestar livet för massor av vanliga människor, i synnerhet ungdomar som lever stora delar av sina liv på de sociala medierna. Allra värst utsatta är alltid kvinnor. Skriver jag, som man, en tillspetsad artikel får jag mycket konstiga reaktioner.

Om samma artikel skrivs av en kvinna piskas kommentarerna upp till en helt annan bestialisk intensitet. När en manlig socialist kräver höjda skatter för de rika får han höra att han borde flytta till Nordkorea. En kvinnlig socialist får istället höra att hon är en kommunisthora.

Så varifrån kommer allt detta hat? En hel del av det utgör en sista, mörk utfällning av det historiskt nederlagsdömda patriarkatet. När män som hatar kvinnor plötsligt får chansen att yttra sig anonymt bryter djupt liggande och repressiva könsmönster fram. Fråga kvinnliga landstingspolitiker vad de får för mail jämfört med manliga, så framgår skillnaden./…/

När de progressiva idéerna om hur ett samhälle bör se ut försvagas och ersätts med de atomiserande nyliberala tänkesätten mörkläggs sociala och ekonomiska maktsammanhang; allt som återstår i den vanmäktiges blickfält är enskilda individer som skymtar eller lyser klart i skymningen.”

Se också ”‘Genusstiltje’ i svensk media”:

”Sverige brukade vara bäst i klassen men flera länder har kommit ikapp och medieforskaren Maria Edström pratar om genusstiltje.

– Sverige lever i bilden av att vi är jämställda , att vi är topp fem i gender gap index som gör att vi tycker oss vara jämställda och då kanske man inte lika på i de här frågorna för man tror att bara för att till exempel att på de det på de flesta redaktioner jobbar lika många män som kvinnor och vi är jämställda numerärt så blir produkten också jämställd.

Tron om att jämställdhet redan finns kan alltså vara en anledning till att andelen kvinnor som syns och hörs i svenska medier har stått stilla de senaste 15 åren, tror Maria Edström, som skrivit rapporten.

Ytterligare en anledning som lyfts fram i är att nedskärningar, nya affärsmodeller och ett allt högre arbetstempo har gjort att jämställdhetsarbetet försvinner i stressen och pressen. Många journalister säger också att det är lättare att få män att ställa upp på intervjuer.

– Det kanske är så men det är ingen anledning till att man som journalist utan då får man kanske förklara, jobba och ändra lite strategier så att kvinnor får det förtroendet för medier så att de vill ställa upp.”

Som kvinna, när man yttrar sig, alldeles särskilt i större sammanhang, har man väldigt bråttom med att få saker sagda. Hinna säga dem. Inte ta för stor plats! Helst ingen alls?

”Varför inte begränsa användandet av sociala medier för gruppen vuxna män?”:

”Konsumentminister Per Bolund menar att beslutet innebär att föräldrar måste engagera sig i barns användning av sociala medier, vilket han anser positivt eftersom ”det finns en del obehagliga saker på internet”.

Den här typen av resonemang förutsätter flera antaganden som rimmar illa med många ungdomars faktiska situation. Resonemanget förutsätter att tillgången till internet och sociala medier inte fyller någon viktigare funktion för barn och unga, än som förströelse.

Det förutsätter att en oengagerad förälders intresse för sitt barn kan väckas till liv för att EU eller Per Bolund säger så.

Det förutsätter att alla vårdnadshavare sätter barnets bästa främst, och har en sådan relation med sitt barn att barnet känner att de kan vända sig till den vuxne med sina tankar och problem.

Det förutsätter att ‘det obehagliga’ som riskerar att hända barnet, händer på sociala medier och inte i, till exempel, barnets hemmiljö.”

Nej, jag tror inte att alla föräldrar sätter sitt barns bästa i första rummet! 😦 Dvs det obehagliga kan hända i sammanhang då barnet borde vara tryggt och respekterat.

Mer om stress och press – och fokus på ytan …

9 januari, 2016 § 5 kommentarer

I artikeln ”Depressioner ökar stort” från intervju med psykiater Lena Mallon:

”… här ser vi också en tydlig koppling till levnadsomständigheter med en ökad arbetslöshet, ökad stress i arbetslivet och ett ökat utanförskap på grund av det./…/

Människor som förut kanske varit litet deprimerade kan nu ha blivit utförsäkrade, de kan ha fått hyresskulder och har inte några marginaler länger, betonar hon.

– Och de här socioekonomiska förhållandena kan göra att en person ‘tippar över.’ Och vad som är hönan och ägget kan vara svårt att veta men det som gäller när patienten kommer till oss är att han eller hon måste få den hjälp som behövs./…/

Det finns alltså en ökad psykisk ohälsa i samhället?

– Flera befolkningsundersökningar har visat att depression, orostillstånd och sömnproblem tenderar att öka.

– Och depression är ju inget du kan konstatera genom ett enkelt blodprov. Det krävs ofta en strukturerad intervju och att personen uppvisar symptom som nedstämdhet, sömnlöshet, bristande engagemang, att inte uppleva någon glädje i tillvaron, viktnedgång, att inget är roligt längre och det ska ha pågått några veckor./…/

Depression drabbar dubbelt så många kvinnor som män och depression drabbar också allt yngre men depressionssjukdom är vanligast i medelåldern, säger hon.

– Långvarig stress och problem med relationer och i arbetslivet leder också ofta till problem med den fysiska hälsan, att man inte orkar sköta sin hälsa och till slut kan då allt krascha.

Är mer ekonomiska resurser lösningen?

– Det jag önskar är att patienter i tid får hjälp av primärvården eller öppenvårdspsykiatrin och att de snabbt kan få hjälp där när de lämnar oss på sjukhuset.”

Ja, pressen är enorm på människor. Här är ett av flera uttryck och exempel på detta:

Se ”Hälsotrenden har en tydlig baksida”:

”Vårt fokus på hälsa och lycka har en tydlig baksida, hävdar forskaren Carl Cederström som i boken Wellnessyndromet* tecknar en bild av hälsotrenden som en narcissistisk jakt på det perfekta livet [se tidigare bloggningar under kategorin ‘Wellness syndrome’].

– Den som inte lever upp till kraven faller utanför normen, säger han./…/

Han ser hälsotrenden som nära kopplad till andra tidstypiska fenomen som hyllandet av hög produktivitet och en ‘ungdomskult’ där exempelvis medelåldern på partiledare aldrig varit så låg som nu.

Förr var fokuseringen på det egna jaget en flykt från det inrutade medelklassamhället. I dag, argumenterar de här forskarna, har samma narcissim förvandlats till en obligatorisk del av den rådande samhällsnormen. När människor inte längre vågar lita på välfärdssamhället uppstår ett ‘wellnessamhälle’ där alla definierar sin identitet – och sitt varumärke – utifrån det enda som tycks gå att påverka: sin egen kropp.

Förståeligt men beklagligt, enligt Carl Cederström, som ser början på en utveckling där trendiga hälsoarmband snart ersätts av mer heltäckande sätt att lagra högst personliga data om hälsa och kroppsliga rutiner. När samtidigt ansvaret för människors hälsa flyttas över till företagen uppstår integritetsproblem.

Det kan gå helt överstyr, säger Carl Cederström. Tidiga exempel på färdriktningen som Cederström tar upp är Kalmar vatten som räknar träningen i gymmet som ett plus vid lönesättning, och lärare i Chicago som får böta om de inte delar med sig av biometriska hälsodata.

Flera vd:ar omger sig bara med medarbetare som sprungit maraton och ser triathlon som en viktig punkt på en cv.

I dag är det bara en sund kropp som är idealet, inte en sund själ. Att söka sanningen utanför sig själv genom att läsa en bok är själva antitesen till dagens norm. Vi riskerar att hamna i en kulturell och intellektuell öken, varnar Carl Cederström.”

Sant!

”Dilemmat ärfortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.”

Wellnessyndromet-297x458

Se vidare ”Wellnessyndromet och den nya narcissismen”:

”Det här wellnessyndromet har också politiska och sociala konsekvenser. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering. Politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande. Och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Förlorarna är de som redan är svaga. Att vara olycklig och ohälsosam är idag samma sak som att vara en dålig person.”

*”… det sociala kravet att maximera vårt välbefinnande har börjat vändas emot oss. Istället för att må bättre, har vi börjat känna oss skuldtyngda och ångestfyllda. I Wellnessyndromet får vi följa hälsofreaks som gör allt för att hitta den perfekta dieten, företagsatleter som startar dagen med ett hälsoparty och livsloggare som mäter allt, inklusive sina egna toalettvanor.

I denna värld tycks personligt välbefinnande förväxlas med etiskt handlande. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering, politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Denna träffande och humoristiska diagnos av den pågående wellnesskulten bör läsas av alla som någon gång har känt sig misstänksamma mot dagens frenetiska sökande efter det perfekta livet.

Istället för att maniskt ängslas för vår personliga hälsa och lycka, borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Om RUT – eller ”tjänsteflicka på beställning?”

12 november, 2011 § 19 kommentarer

”Helt i linje med ökande klasspolarisation så gör den klassiska hållningen av undergivenhet en smygande comeback”

skriver Barbara Ehrenreich redan 2000 i sin artikel ”Maid to Order – The Politics of other women’s work” eller ungefär ”Tjänsteflicka på beställning – andra-kvinnors-arbete-politiken” om förhållandena i USA.

[Uppdaterad 18 november, se slutet].

Snabbt och litet fritt översatt:

”’Vi skrubbar era golv på det gammaldags sättet, på händer och knän [alla fyra]’ skryter broschyren från Merry Maids [Merry Maids blir översatt ungefär ’Glada tjänsteflickor/hembiträden/jungfrur’], den största av de bostadsstädningsinrättningar som har sprungit upp [som svampar ur jorden] de senaste två decennierna.’ [USA är före oss även där och vi härmar allt idiotiskt de gjort]. 

Detta är inte den kroppshållning som självständiga ‘städdamer’ villigt antar – vilka föredrar, precis som de flesta andra människor som städar sina egna hem, att hantera sin mopp från en stående position.

I sin omfattande guide från 1999 angående husligt arbete, Home Comforts [ungefär bekvämlighet i hemmet], så varnar Cheryl Mendelson: ’Be aldrig en hyrd städare av hemmet att göra rent dina golv på händer och knän; denna önskan kommer troligen att ses som nedvärderande.’

Men i ett samhälle i vilket 40 procent av välståndet ägs av 1 procent av hushållen medan de 20 procenten i botten rapporterar negativa tillgångar, så köps förnedringen av andra med lätthet.

Knäskydd kom in i amerikanskt politiskt samtal som en slags ‘eftergift’ för de könsmässigt underordnade [merparten av dem som städar i hemmen är kvinnor och amerikanska män var ganska ovilliga att hjälpa till med hushållssysslor?].

Anställda hos Merry Maids, The Maids International och andra tjänstestädningsföretag tillbringar timvis varje dag på dessa bisarra påhitt [knäskydden alltså], medan de torkar bort lämningarna efter dem som lever i överflöd./…/

Jag tillbringade tre veckor i september 1999 som anställd i Portland, Maine, hos The Maids International tillsammans med mina teamkamrater, städande cirka 250 skurgolv, badrum, kök och entréer som krävde hand-och-knä-behandling [se boken ovan].

Det är en annorlunda värld därnere, [befinnande sig] på knänivå, en som få vuxna frivilligt skulle äntra.

Här hittar du ingrodda ’dammstrukturer’ sammanhållna av hundhårsmaterial; torkade bitar av pasta fastlimmade vid golvet i sin sås; de stelnade resterna av köttsaft, geléer, preventivkrämer, spyor och urin.

Ibland stöter du också [faktiskt] på en del fragment av levande människor: ett barns ben, som stampar förbi i avsky över hembiträdet som fortfarande är närvarande när han kommer hem från skolan; men mer vanligt är Joan&David-beklädda fötter och de elektrolyserade vaderna [vad det nu är???] hos hemmets ägarinna.

[Skor från Joan&David för ca 1 600 svenska kronor, förmodligen finns det betydligt dyrare skor än dessa!]

Tittar du upp kan du finna denna person [husets ägarinna] stående där stirrande på dig, med armarna i kors, i förväntan att få se en fläck som missats.

Vid sällsynta tillfällen kan hon försöka hjälpa dig på något slags vagt symboliskt sätt, genom att flytta kakaduans ställning till exempel, eller ursäkta för de tappade bladen vid miniatyrträdet som står inomhus.

Dock, för det mesta kommer hon inte att se dig alls och kan till och med sätta sig ner med sin post vid ett bord i samma rum som du städar, där hon skulle vara komplett omedveten om din existens såvida du inte kröp under bordet och började tugga på hennes anklar.”

Ehrenreich skriver vidare om hemmet att (näst sista sidan i artikeln):

”Det är också den plats där dina barn uppfostras/växer upp och det de lär sig ganska kvickt är att vissa människor är mindre värda än andra.

Ännu bättre löner eller arbetsförhållanden kommer inte att radera ut hierarkin mellan en som anställer och hans eller hennes hemhjälp, därför att hjälpen vanligtvis finns bara därför att den som anställer städhjälp har ’något bättre’ att göra med sin tid, som en rapport angående tillväxten av städtjänster uttrycker det, utan att dock märka den uppenbara undermeningen att den städande personen själv inte har något bättre att göra med sin tid.

I en familj som blott och bart är medelklass [inte övre medelklass eller överklass] kan budskapet bli förstärkt med varningen att detta är där du kommer att sluta om du inte försöker hårdare i skolan.

Hushållsarbete definierar en relation mellan människor, som en radikal feminist en gång föreslog, när den, ojämlikt fördelad mellan sociala grupper, förstärker redan existerande ojämlikheter.

Smuts tenderar med andra ord att fastna på dem som tar bort den [så att säga] – ’sopmannen’ och städtanten.’

Eller, som städentreprenören Don Aslett sa till mig med viss bitterhet – och detta är icke att förglömma en framgångsrik man, styrelseledamot för en industriell rengöringsservice och ofta förekommande TV-gäst – ’hela mentaliteten därute är att om du städar så är du drägg.’

Ett av de ’bättre’ saker de som anställer hemhjälp ofta vill göra med sin tid är naturligtvis att tillbringa den med sina barn.

Men ett underliggande problem med postnittonhundratalsbarnfostran är, som Deidre English och jag argumenterade för i vår bok For Her Own God [För hennes eget bästa] för flera år sedan, att detta har avskiljts från varje sorts meningsfullt syfte.

Medan ’föräldraskap’ en gång betydde att instruera sina barn i nödvändiga sysslor; så är det idag mer troligt att det koncentreras kring en ensidig konversation som börjar med ’Och hur var skolan idag?’

Ingen vill sätta barnen i arbete att rensa ogräs och sy/virka; men i tomrummet som det moderna hemmet är, så är relationer med barnen ofta ansträngda.

Litet lågkvalitativ tid spenderad på att diska eller vika tvätt tillsammans kan bidra med ett komfortabelt utrymme för förtroenden – och ge barnet värdigheten i att veta att han eller hon är deltagare i och inte bara en produkt av arbetet hemma.

Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och fortsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin ’bostadsplats’.

Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

Individuella situationer ändrar sig naturligtvis, på sätt som kringgår generella omdömen.

Vissa människor – de äldre och handikappade, föräldrar till nyfödda, astmatiker som behöver zoner fria från allergener – kan mycket väl behöva hjälp att utföra det som omvårdnadspersonal kallar ’ADLs’ eller allmän daglig livsföring och kring detta beroende borde ingen skam häftas.

I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, dock kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv åt sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].

Min generations feminister försökte föra upp en del av detta i ljuset, men, som upptagna professionella kvinnor som flydde från huset på morgonen, så lämnade de [vi] projektet oavslutat, debatten avbruten mitt i meningen, de nobla intentionerna ouppfyllda.

Förr eller senare kommer dock någon annan att avsluta arbetet.”

Anledningen till denna postning: Bredvid en av mina systrar bor en ung familj med ganska goda inkomster och (endast) två barn, tror jag. Huset de bor i är utbyggt i flera omgångar (fult i mitt tycke!) och min syster berättade att de har städhjälp och troligen gör RUT-avdrag. Detta fick mig att tänka till.

Jo, jag tycker att det är ”magstarkt”, hittar inget bättre uttryck, för jag blir så upprörd över det som sker i samhället och hur det är.

Min syster sa förklarande att:

”De vill kunna vara med sina barn mer.”

En annan nära släkting till oss sa:

”Men de ger arbete till en arbetslös.”

Jag blir alldeles matt. Nej, jag gillar inte detta.

Jag försökte kontra med att istället för att subventionera städning för helt friska, välbetalda, så skulle dessa pengar kunna användas i vård, skola och omsorg, dvs. till dem som VERKLIGEN behöver hjälp. Ge arbete där till arbetslösa. I något som VERKLIGEN är behjärtansvärt och där man verkligen kan göra en insats – en viktig insats.

Jo, den sociala välfärdsstaten, med högre skatter och starka trygghetsnät är visst förenligt med en blomstrande marknadsekonomi.

Och jag fortsatte med att:

”Och hur är det för ensamstående föräldrar? Har de råd att anlita städhjälp?”

Trots rut-avdraget är tjänster i hemmet fortfarande för dyrt för många säger länkad artikel.

”Rut-debatten ställer kvinnor mot kvinnor”:

”Det är ju inte som att någon av de berörda bryr sig, inte egentligen.

Jag skulle istället vilja ifrågasätta själva idén om att barnfamiljer inte har tid. Mina föräldrar hade jättemycket tid. De lekte aldrig med oss barn, vi fick sysselsätta oss själva, vi hade inga ‘aktiviteter’, och om vi ville någonstans fick vi vackert cykla.

Jag tror att skälet till att folk är så stressade är att man måste vara så jävla lyckad nuförtiden, särskilt familjelivet måste vara perfekt.

Livspusslet är inte en realitet, det är helt enkelt bara resultatet av en olycklig myt. Och den som är stressed på riktigt borde nog tagga ned istället för att lägga sin tvätt i händerna på någon annan, oavsett om denna annan befinner sig i hemmet eller tunnelbanan.”

Vad lär sig dessa barn om städning? Kunde de rentav hjälpa till med städningen hemma? Och samtidigt vara tillsammans med sina föräldrar? Se Ehrenreich ovan! Är verkligen dessa föräldrar mer med sina barn eller använder de detta skäl för att urskulda sig? För mig får de gärna skämmas. Jag unnar dem det så väl.

Mina båda föräldrar jobbade från äldsta barnet av sex var 16 år (det yngsta var då 4 år). De klarade sina jobb (pappa chefsjobb och mamma också under en period i ledarjobb), en stor familj, en stor trädgård, tvätt av kläder, städning av hus, skötsel av djur. Hade nog haft råd att betala hjälp i hemmet, men jag tror inte de skulle ha utnyttjat RUT om det funnits då.

Kanske skulle de ha kunnat vara mer med oss? Men det berodde nog mer på den sorts personligheter de var/är att vi hade den slags familj vi hade. Vi barn cyklade till aktiviteter, men blev också skjutsade, så det var inte så att våra föräldrar aldrig skjutsade oss.

Jo, jag tror relationen föräldrar-barn är viktig (och jag har en massa tankar om det och står helt klart på barnets sida där), men befrämjas denna relation av RUT eller några sådana åtgärder?

[Tillägg 13 november: Jag har adderat citat och länkar i kommentarer till denna postning istället för att lägga till allt detta i själva postningen, se nedan.

Läsningen kanske kräver sin lilla tid, men man kanske kan komma tillbaka till och läsa vidare?]

Uppdatering 19 november: Men nu uppdaterar jag i själva postningen. Läs Alliansfritt Sverige om RUT i ”Svarta tjänster blev inte vita” och ETC om att RUT-motståndare inte får jobb.

”Som anställd får du inte vara aktiv i organisationer som är mot Rut-avdraget. Det fick Peter och Johanna höra under jobbintervjun på läxhjälpsföretaget My Academy. Företagets vd tillbakavisar uppgiften.

ETC Stockholm har tidigare skrivit om hur läxhjälp i hemmet har blivit en kraftigt växande bransch, mycket tack vare att priserna på tjänsterna har pressats eftersom de går att dra av som hushållsnära tjänst. Ett av de största läxhjälpsföretagen, My Academy, var med och lobbade för att Rut-avdraget skulle införas.

Peter, som arbetar som pedagog (läxhjälpare) för My Academy, berättar att han fick höra under anställningsintervjun att anställda inte får motarbeta Rut-avdraget, ens på fritiden. Det hände när intervjuaren gick igenom anställningsavtalet.”

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle…

12 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Se tidigare postning.

Och återigen, Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.


Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt Fiona Milar bland annat i ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.

De svaga eleverna blir fler. Är lösningen mer disciplin och hårdare tag? Just vår unika förmåga till socialt ansvartagande är det som tidigare gjort oss så framgångsrika som art…

4 september, 2010 § Lämna en kommentar

Allt fler går ut nian utan godkända betyg.

Kan dessa resultat ha att göra med att fler barn och ungdomar idag har det tufft? I hem där föräldrar är sjukskrivna, arbetslösa osv.? Och till detta kommer färre vuxna i skolan.

I skriften ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i – En skrift om Jämlikhetsanden” kan man läsa på sidan 19 att:

När vi känner oss glada och självsäkra stiger dopaminnivån i våra hjärnor.

Det gör /…/ också att koncentrationsförmågan ökar och att vi får lättare att minnas det vi lär oss. I det här positiva psykiska tillståndet är vår förmåga att lösa problem på topp.

Om vi däremot känner oss hotade, hjälplösa och stressade, så fylls våra kroppar med stresshormonet kortisol. Resultatet blir att vi tänker sämre och minnet sviker.

Det här kan förklara varför elevers läs- och skrivkunnighet är bättre i mer jämlika länder. I länder där den sociala hierarkin inte är så brant kan skolbarnen ägna sig åt sina studier utan att behöva vara fullt så rädda för att misslyckas.

Detta gör att fler lär sig mer.

I mer ojämlika länder är skoltiden mer skräckfylld eftersom det sociala priset för misslyckade studier – i form av låg lön och sänkt social status – kan vara mycket högt.

Rädslan gör att fler misslyckas med sina studier.

När politiker talar om vad som behöver göras för att höja utbildningsnivån i ett samhälle nämner de aldrig att ojämlikheten måste minska.

Men det borde de kanske göra, eftersom det finns vetenskapliga belägg för den uppfattningen.”

Och på sidan 16 kan man läsa:

”Forskningen visar istället att dagens ojämlika samhällen snarare är undantag än regel om man ser till vår historia och förhistoria.

Under mer än nittio procent av människans nästan två miljoner år långa existens har hon levt i starkt jämlika samhällen.

Det är just vår unika förmåga till socialt ansvarstagande som gjort oss till en så framgångsrik art./…/

Det jämlika samhället har gett oss förmågan att uppleva självförverkligande, inte bara genom att tillfredsställa våra egna behov, utan också genom att förstå och svara på andra människor behov.

Experiment visar att människor världen runt upplever tillfredsställelse av att göra andra människor glada.

Vi njuter av den uppskattning vi får av andra när vi bidrar till det gemensamma välbefinnandet, och detta beror på att det en gång i tiden var nödvändigt att alla i gruppen agerade osjälviskt.

Annars skulle gruppen inte överleva./…/

Barn som växer upp i starkt ojämlika samhällen där de vuxna inte kan lita på varandra mår sämre.

Forskarna vet idag att stress tidigt i livet skadar barnens hjärnutveckling, och att långvarig stress minskar den empatiska förmågan hos barnen, vilka riskerar att bli aggressiva./../

…samhällen med växande ojämlikhet brutaliseras generation efter generation.

Det kan ta lång tid innan en ökande ojämlikhet slår igenom fullt ut i form av ökande sociala och hälsorelaterade problem.

Effekterna av trettio års ökande ojämlikhet i Sverige har vi därför förmodligen ännu bara sett början på.”

Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om politik och insikten att inget är ödesbestämt.

Och slutligen om Maud Olofsson och trygghet.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin stress and pressure and its effectsreflektioner och speglingar II....