Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Annonser

Om A-kassa och att ”det ska löna sig att arbeta,” samt om att sitta på höga hästar…

13 februari, 2012 § 4 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Se ledaren ”Benny slåss mot makten.”

Litet högt tänkande.

Av någon anledning kom jag att prata om detta med att det inte är kul att vara arbetslös på jobbet apropå utspelet om att jobba till vi är 75 år.

Jag hävdade att jag tror att ingen vill vara arbetslös, men hur många kan och vill job ba till de är 75 år? Och vilka kommer att ha råd att sluta tidigare? Kommer det att vara de grupper som bäst skulle orka jobba längre som har råd att sluta tidigare?

Och ja, redan nu existerar ju Veterankraft och Pensionärspolen och kanske andra liknande bemanningsföretag. Så helt okänt eller ickeexisterande är ju detta med att jobba efter pensioneringen inte, kanske också ganska länge (men i den omfattning man vill).

Min chef (som jag inte tror är jättehögt betald) sa under denna diskussion att hon har folk i sin närhet som hellre lever på A-kassa än att jobba för de tjänar mer på att vara arbetslösa och hon tyckte att det måste löna sig att jobba.

Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös hittills, men jag tror ju inte att det hade lönat sig att vara arbetslös framför att jobba, såvida jag inte var tvungen att ta ett MYCKET lägre betalt jobb än jag har nu. Och jag har en ”rejäl yrkesutbildning.”

Denna diskussion fick mig att börja fundera.

Kan det finnas tendenser hos arbetslösa att försköna sin tillvaro? Göra den bättre än den är? De vill se bättre ut i andras ögon än de känner sig? Och avundas (med viss rätt!) dem som inte har jobb? En psykologisk försvarsmekanism. För jag undrar hur många arbetslösa som verkligen har det bättre (ekonomiskt) som arbetslösa än om de arbetade?

Skulle man kanske också kunna förbättra arbetslivet, så att människor vill stanna där? Finnas där?

Och hur många är det som slutar i förtid eller byter ner sig i jobb, till ett jobb med lägre betalt, för att slippa en dålig arbetsplats – om de kan? Kan det möjligen vara de som är den allra bästa arbetskraften som gör detta, om de kan? Något de nordamerikanska forskarna på utmattning Christina Maslach och Michael P. Leiter spekulerar i i en gemensam bok och i sin forskning. Arbetsplatser tenderar att dräneras på sitt bästa folk, för antingen går de i väggen eller så söker de sig bort – om de bara kan.

En kollega lämnade rummet under denna diskussion, hon ville bara inte fortsätta argumentera.

Vadå tillit till människor? Vadå sprida misstro mot människor från höjdarhåll? Varför gör de detta? Medvetet och kanske omedvetet? Speglar de andra i sig själva?

Vi har spelats ut (och låtit oss spelas ut) mot varandra med söndra-och-härska-metoden och de som ägnar sig åt detta är inte de ”friskaste” ledarna, om man ska låna John Cleeses och hans terapeuts terminologi. Jag tror de har rätt där. Om Robin Skynner se här.

Att ha sådana ledare skapar inget bra eller friskt samhälle heller.

Eliterna (i Sverige och Europa) skor sig och seglar långt över alla oss vanliga människor.

Jag skulle vilja påstå att medelklassen är lurad. Den kommer också att förlora på den politik som förs (inte bara all dem längst ner i botten), även ekonomiskt och det finns inget ofrånkomligt hos detta. Vilket det finns debattörer som påstår, men de hörs knappt alls därför att det de säger inte stämmer med det media vill förmedla. Av förmodligen idag ganska välbetalda journalister, som bara är rädda om sitt eget hus, sina RUT-avdrag osv.

Det skulle verkligen behövas en gräsrotsrörelse. En rörelse underifrån.

Även mina medelklassvänner och (välutbildade) medelklassläktingar resonerar i dessa banor.

Jag blir helt matt och förskräckt och rädd.

Och jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven. Vad är så fantastiskt mycket bättre med (träiga) Knutsson än Löfven?

Kostnaderna för eventuellt överutnyttjande av A-kassan, hur stora är de – egentligen? Och hur stora i förhållande till annat misshushållande av vår nuvarande regering?

Men det finns de som står på de ”svagas” sida.

Och jo, (s) måste också skärpa sig!

Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…

30 oktober, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 31 oktober med video, några länkar och text till video].

Vad har nyliberalismen lett till i de länder som gick i bräschen för denna kan undras? Välstånd åt alla (som den lovade)? ÄR detta verkligen något vi borde fortsätta apa efter?

I det lilla sjukhus i staden jag nu är på semester i närheten av, Bollnäs, kommer det att gå över i Aleris drift. En sjuksköterska där lät väldigt begeistrad. Å vems vägnar? Å personalens? Patienters? Eller?

Dessutom anser folk tydligen att friskola i Bollnäs väljer ut de mest anpassade och skötsamma eleverna. Kanske är det dessa eller snarare deras föräldrar som väljer denna skola för sina barn och är så på hugget så de hinner före alla andra`? Och är det inte så att de därmed också inte solidariserar sig med de barn som inte har lika pådrivande föräldrar eller samma förutsättningar hemifrån? Och försöker inte förbättra en skola för ALLA!

Den egoismen och solidaritetsunderskottet, jo, jag skulle vilja kalla detta så, kanske slår tillbaka någon gång i framtiden, i ett samhälle vi inte vill ha? Något jag faktiskt skulle unna dem.

”Vi längtar efter detta!”

sa sjuksköterskan och berättade något om hur den privata vårdcentralen (också i Aleris drift?) tar pengar från sjukhuset. Jag orkade inte lyssna riktigt för jag kände mig så oerhört trött och totalt uppgiven av att höra detta. Fick lust att kräkas.

”Varje år försvinner minst 4 miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är pengar som vi till exempel skulle kunna anställa 10 000 sjuksköterskor för. Istället går pengarna rätt ner i fickorna på privata aktieägare.”

Läs också kommentarerna till länkad bloggpostning om att ”Aleris specialistvård stjäl skattepengar.”

Politikerna är väl glada, nu är detta problem ”löst”? Folk i Bollnäs med omnejd får behålla ”sitt” sjukhus istället för att måsta resa till Hudiksvall eller Gävle. SUCK!

Och vad sysslar media med? Jag orkar inte ens TITTA på Ljusnan, den enda lokaltidningen här, än mindre orkar jag läsa dess, högervridna, ledare.

Maria-Pia Boëthius undrar ”Vem granskar medierna?,” en fråga som är i högsta grad befogad.

Man har gått in för att göra röda Gävleborg blått? Med att bland mycket annat privatisera ALLA apotek (utom det på Bollnäs sjukhus upptäckte jag nu, och hur länge får det vara kvar i Apoteksbolaget?) och nu privatiseras också Bollnäs sjukhus (kommer apoteket där också att privatiseras, när sjukhuset blir privat, så att ALLA apotek som jag känner till här i trakten är privata?).

Alternativet var att lägga ner sjukhuset påstår politikerna?

Boëthius skriver:

”I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ’accountability’ [ansvarighet eller att ställas till svars], ett ord som inte ens finns på svenska.”

Varför finns inte denna debatt i Sverige? Och hur många läser bloggar på internet, har upptäckt dem, vet att de finns och vad som skrivs i dem och därmed ser/inser att det finns en massa människor här i Sverige som kraftigt ifrågasätter det som sker?

Och det är långt ifrån bara de som kraftigt missgynnas av privatiseringar m.m. som reagerar. Tvärtom verkar det som om många av dem som missgynnas mest (eller troligen kommer att missgynnas mest) ”tror” mest på det som sker, försvarar det som sker och röstar på dessa, iskalla, politiker.

”I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna?

Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian.

Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ‘granskar makten’ och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst.

Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida.

Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ‘Medierna’ och ‘Publicerat’ och nätets ‘Second Opinion’ till exempel.

De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet.

En (mycket respekterad) sa: ‘Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.’ Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna./…/

De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA.

En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet.

Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ‘vi’./…/

Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare./…/

Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.”

Varför har sjukvård, skolor m.m. ekonomiska problem? Hur görs budgetar? Är resurserna mindre och varför? Har vi inte råd längre? Hur kommer det sig att saker som gick för 25-30 år sedan inte längre fungerar? Jag sommarjobbade på Bollnäs sjukhus under flera somrar under mina studier.

Kan det bero på skattesänkningarna, bland annat i form av jobbskatteavdraget? Jag känner mig INTE hedrad för att jag får göra avdrag på skatten när jag har förmånen att ha ett jobb, att jag ska premieras ytterligare framför dem som är sjuka och/eller inget hellre vill än ha ett jobb, så de slipper leva på samhället och våra gemensamma trygghetssystem, det som är socialFÖRSÄKRINGAR, som felaktigt och nedsättande kallas ”bidrag.”

Jag skulle ha lust att blogga mer om vad privatiseringarna har lett till här och där – och kan leda till, inte minst inom skola, vård och omsorg. Och då referera till bland annat Aron Etzlers Trondheimsmodellen, samt om vad man kan läsa i ”Nationalekonomi för vänstern” osv.

Min amerikanske pojkvän som är egen småföretagare sa häromdagen, om detta med att folk ska hitta en och reklam i gula sidorna för ens företag, för samma saker har skett där vad gäller telefon, el m.m.:

“Förr fanns EN telefonbok, nu vet jag inte hur det funkar längre…”

Och en gemensam bekant till oss (som förresten är sjuksköterska, manlig sådan i USA) sa apropå erfarenheterna av demensvård där och en Alzheimersjuk pappa som nu MÅSTE in på demensboende, därför att vår vän jobbar och måste jobba (men oftast är det kvinnorna som får ta hand om gamla föräldrar osv., om de inte har så goda inkomster så de kan bekosta svindyrt och ”snobbigt” äldreboende. Och de som inga anhöriga har, vad gör de? Liksom de som inte har resurser att ekonomiskt hjälpa anhöriga i trångmål?):

”Du ska inte bli gammal här [i USA]!”

Han var tydligen väldigt upprörd utifrån sina nu personliga erfarenheter som ”konsument” av vård (om än indirekt).

Jag tror inte vårdpersonalen har anledning att jubla och än mindre har presumtiva patienter anledning att jubla. Har inte bara en utan ett par sjuksköterskebekanta i USA samt bekanta som har erfarenheter av sjukvård där (mellanvästern).

I artikeln ”Noll koll på äldrevården – avtal slut och sägs upp medan skattepengarna rinner iväg” kan man läsa om förhållandena i Sverige nuförtiden:

Den som läser vidare i Moderaternas nya idéprogram möts av en nästan sövande retorik … Moderaterna är Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti … Äldrevården ska erbjuda trygghet och livskvalitet [SUCK!!!].

Moderaternas strategi är att lugna väljarna med att allt kommer att bli bra, ja nästan som förr, även när vi blir gamla.

Den som går ut i den moderata verkligheten däremot, den blir snart klarvaken. Vi kan ta äldrevården i Stockholm som det senaste exemplet på partiets ’trovärdighet i välfärden’.”

Läs vidare i artikeln.

Nej, är framgång (vad sådan nu består av) en rättighet? Och vad vi ser är ”söndra och härska”. Vi skulle behöva samarbeta istället. Och det är betydligt roligare att bry sig om andra människor? Är det inte?

Och en Malin Ullgren skriver (och man blir rejält skrämd över det hon skriver)  iDet som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt”:

Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.

Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister [att Ask är minister gör inte att jag automatiskt tror hon har rätt eller ens gör rätt, som Ullgren tycks tro eller anse!!!?]./…/

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ‘jämlikhet’, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.”

Ullgren skriver också att behandlingen av Håkan Juholt andas borgerligt klassförakt anno 2011.

Kommer att tänka på förakt för svaghet.

Nå, för att gå vidare: Barbara Ehrenreich skriver vidare om nyutgåvan av boken ”Barskrapad” och utvecklingen i ”föregångslandet” USA (med sin Reaganism sedan 30 år tillbaka, hur kan det se ut här i Sverige – och de andra skandinaviska länderna – om betydligt kortare tid än så?), i min översättning från engelskan:

”När jag skrev Barskrapad var jag inte säker på hur många människor som denna bok passade in på./…/

[Men] tre månader efter boken publicerats kom the Economic Policy Institute i Washington ut med en rapport med titeln ’Umbärandena i Amerika: den verkliga historien för arbetande familjer’, vilken fann att häpnadsväckande 29 % [dvs. nästan en tredjedel] av de amerikanska familjerna lever i vad som mer skäligen skulle kunna definieras som fattigdom, vilket betyder att tjäna mindre än för en grundläggande budget täckande boende, barnomsorg, sjukvård, mat, förflyttningar och skatter – men inte, vilket bör noteras, någon underhållning, inga som helst måltider ute, ingen kabel-TV, inga internettjänster, inga semestrar eller presenter/julklappar. Tjugonio procent är en minoritet, men inte en lugnande liten och andra studier i början av 2000-talet kommer med liknande siffror.     

Den stora frågan 10 år senare är om saker förbättrats eller försämrats för tredjedelen i botten av inkomstspridningen; de människor som städar hotellrum, arbetar på lager, diskar på restauranger, tar hand om de väldigt unga och väldigt gamla och som håller hyllorna fulla i affärerna. Det korta svaret är att saker har blivit mycket sämre, särskilt efter nedgången som startade 2008.  

När du läser om umbärandena som människor jag mötte gick igenom medan jag gjorde research för min bok – de skippade måltiderna, avsaknaden av sjukvård, det tillfälliga behovet av att sova i bilar eller skåpbilar – så måste du komma ihåg att detta hände i den bästa av tider. Ekonomin växte och arbeten, om de var dåligt betalda, fanns det hur mycket som helst av.

2000 hade jag kunnat vandra in i ett antal jobb ganska så direkt från gatan. Mindre än ett decennium senare hade många av dessa jobb försvunnit och det var en hård tävlan om de som återstod. Det skulle ha varit omöjligt att upprepa mitt barskrapat-’experiment,’ om jag skulle ha känt för det, därför att jag troligen inte skulle ha fått något jobb.

I ett par år har jag försökt finna ut vad som händer de arbetande fattiga i en dalande ekonomi – denna gång genom att använda konventionella rapporterande tekniker som att intervjua. Jag började med min egen utsträckta (stora) familj, vilken inkluderar en massa människor utan jobb eller sjukvårdsförsäkring och fortsatte med att försöka spåra upp ett par av de personer som jag mötte medan jag arbetade på Barskrapad.

Det var inte lätt, därför att de flesta av adresserna och telefonnumren jag hade tagit med mig visade sig inte funktionsdugliga sedan några få månader, troligen på grund av flytt och avstängning av telefonservice.

Jag hade hållit kontakt med ’Melissa’ genom åren, vilken fortfarande arbetade på Wal-Mart, där hennes lön hade ökat från 7 dollar [knappt 48 kronor] till 10 dollar [knappt 70 kronor] per timme, men i mellantiden hade hennes man förlorat sitt jobb [så nu levde de på Melissas knappa 70 kronor per timme].

’Caroline’ som nu är i 50-årsåldern och delvis invalidiserad genom diabetes och hjärtsjukdom, hade lämnat sin dagdrivande man och livnärde sig på tillfälliga städ- och cateringjobb.

Ingen av dem verkade vara överdrivet påverkade av recessionen, men bara därför att de redan hade levt i vad som betyder permanent ekonomisk depression.”

I USA börjar folk göra uppror sent omsider.

Nedan finns texten Keith Olbermann läser i videon.

Läs vidare om att elitskolor inte ger riktigt de resultat man tror. Och vad är begåvade barn egentligen? Apropå det med privatskolor. Ett annat tips är bloggen Ett hjärta RÖTT i blogginlägget ”Politik som absurd och grym teater”. Där hon refererar till artikeln ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa”, där faktumet konstateras att det inte är alla förunnat att kunna göra detta hur mycket de än skulle vilja, därför att de själva inte har de inkomsterna/pengarna. Se vidare ”Vip-kortet ger dig snabbare vård” samt också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.”

Fortsättning följer om Ehrenreichs text i ny bloggpostning.

Tillägg: en Marina, kommentator på artikel av Susanna Alakoski skriver så bra i svar till annan kommentator:

”Mikael Holst Mattsson Folket har fastnat och tror att allt handlar om att sänka skatterna, då får man det bättre.

Att rasera ett lands välfärd med att erbjuda dem en lite summa i skattesänkning är rent patetiskt, för det är de med stora inkomster som får det största beloppet.

en kommunalt arbetande städerska får inte många kronor, om de ens får en sänkning, man lär upp i stora löner. man tog pengar från gemensam kassa sänkte skatterna med dem, de rikare får göra avdrag för städ och bygg osv, de rikare köper sig före i kön…vi stoppar n BIDRAG till vården och företag…den arbetslöse får mindre i fickan medan företagare lever gott…vi har nog bara olika syn på saken..men det samhälle vi bygger nu…det har HELA EUROPA testat redan…NU GÖR VI SAMMA MISSTAG för några hundralappar…

vi skiter i sjuka och arbetslösa, Reinfedlt sa även på stämman att folk får gå hem till sina föräldrar, man ska bo tillsammans med gamla, barn och samtidigt eventuellt ha en smabo/make/maka…är detta inte att sträva bakåt…bara för att folk inte vill dela på kostnader och få ett varmare samhälle där vi slipper se folk ligga på gatorna ?????

Det verkar som du inte vill dela på kostnader vi har för vård , omsorg, skola…du vill inte att andra generationer ska få det du en gång fått 😦 man gör skillnad på folk och folk…farligt för ett samhälle…håll i ägodelarna..för hungriga fattiga jagar ..för att överleva”

Transcript.

”The Official Declaration of the Occupation of Wall Street read by Keith Olbermann 10-05 2011

As we gather together in solidarity to express a feeling of mass injustice, we must not lose sight of what brought us together. We write so that all people who feel wronged by the corporate forces of the world can know that we are your allies.

As one people, united, we acknowledge the reality: that the future of the human race requires the cooperation of its members; that our system must protect our rights, and upon corruption of that system [Som ett enat folk erkänner vi sanningen: att människans framtid kräver samarbete från dess medlemmar; att vårt system måste skydda våra rättigheter; vi är emot korruption av detta system], it is up to the individuals to protect their own rights, and those of their neighbors; that a democratic government derives its just power from the people, but corporations do not seek consent to extract wealth from the people and the Earth; and that no true democracy is attainable when the process is determined by economic power [en demokratisk regering  får sin makt från folket (regeringen i Sverige är en minoritetsregering), men företag försöker inte få medgivande av människorna på jorden: ingen verklig demokrati kan nås när processen bestäms av ekonomisk makt].

We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments [vi kommer till er i en tid när företag sätter vinst framför människor, självintresse före rätt/rättvisa och förtryck över jämlikhet, samt dessutom styr våra regeringar].

We have peaceably assembled here, as is our right, to let these facts be known [Vi har fredligt samlats här, vilket är vår rätt, för att låta dessa fakta bli kända (ja, hur många människor känner till sina rättigheter, de mänskliga – och anser sig ha några moraliska, när de blivit avfärdade som tärande, utnyttjare av system och bördor?)].

They have taken our houses through an illegal foreclosure process, despite not having the original mortgage [de har tagit våra hus i en illegal utmätningsprocess, oaktat att de inte hade den ursprungliga pantförskrivningen (vet inte riktigt vad som menas)].

They have taken bailouts from taxpayers with impunity, and continue to give Executives exobitant bonuses [de har varit mottagare av räddningsaktioner och fortsätter ge VD:ar  skandalösa bonusar (bonusar som man köper dem som får dessa bonusar med, skattepengar används för att rädda banker och företag samtidigt som de fortsätter ösa pengar över dem i ansvarig ställning)].

They have perpetuated inequality and discrimination in the workplace based on age, the color of one’s skin, sex, gender identity and sexual orientation [de har fortsatt med ojämlikhet och diskriminering på arbetsplatserna baserad på ålder, hudfärg, kön, könsidentitet och sexuell orientering].

They have poisoned the food supply through negligence, and undermined the farming system through monopolization.
They have profited off of the torture, confinement, and cruel treatment of countless animals, and actively hide these practices [de har förgiftat matförsörjningen genom försumlighet samt underminerat jordbrukssystemet genom monopolisering (men samtidigt påstås något annat; nämligen om konkurrensens välsignelser). De har tjänat på tortyr, fångenskap och grym behandling av djur och döljer (ovanpå allt annat) aktivt detta handlande].

They have continuously sought to strip employees of the right to negotiate for better pay and safer working conditions [de har ihållande försökt riva ner anställdas rätt att förhandla om bättre betalning och arbetsförhållanden (och lobbygrupper hjälper dem envetet och med enorma resurser att övertyga folk om att detta är riktigt och mänsklighetens räddning; litet svinn får vi räkna med:

‘En viktig strategi i denna pendelrörelse har varit att få folk att tro att de har förutsättningar att kvalificera sig till de få (1%) som tar hand om det mesta av resurserna. Genom att jobba hårt kan man bli vad som helst (men som sagt: ingen blir rik på egen hand). Bäst illustreras idén av ‘the American dream’ och genom att lyfta fram det fåtal ur underklassen som faktiskt lyckas, så kan man medialt gömma alla de andra som blir kvar i fattigdom och ibland ren misär – helt utan handlingsutrymme. Etablissemanget definierar helt enkelt ‘mening’ åt medborgarna och etiketterar den som materiell. Det som händer nu är att allt fler fattar att de blivit blåsta på konfekten – speciellt när pensionskassorna sinar och börsvärdet går i botten! (och för att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar).

Det är dessa grupper som Reinfeldt genom sin svält- och utanförskapsretorik gör sitt bästa för att sparka på – trots att de redan ligger. Eftersom de trots allt befinner sig i minoritet behöver han inte dem som valboskap. Genom att se till att gynna ett girigt förhållningssätt kan han också vara säker på att de gynnade, d v s medelklassen, inte kommer att reagera ens om folk ligger på gatorna och svälter ihjäl. Genom att dra i psykopatreglagen har Reinfeldt tillförsäkrat sig ignorans för de utsatta och ett dräglande fjäsk för överklassen. ‘Slicka uppåt och sparka nedåt’ som någon så träffande har uttryckt det.

Det som dessvärre för Reinfeldt händer nu är att även medelklassen kommer att falla platt till marken – och därmed kvalificera sig till den grupp som Reinfeldt så ihärdigt och nitiskt sparkar på. När kredit- och konsumtionssamhället inom kort når vägs ände i en tvärnit och det går upp för allt fler att den exponentiella tillväxten och därmed arbetslinjen helt uppenbart är en bräcklig konstruktion – ja, vart ska då valboskapen från medelklassen ta vägen? Tja – det blir nog istället Reinfeldt som får anpassa politiken, om nu någon går på den finten!’

Vad bra skrivet! Och sant!].

They have held students hostage with tens of thousands of dollars of debt on education, which is itself a human right [de har hållit studenter som gisslan med tiotusentalsdollarskulder för utbildning (som man måste betala tillbaka och alltså ha inkomster så man kan göra detta), vilket i sig själv är en mänsklig rättighet (se Elizabeth Warren om att ingen blir rik på egen hand)].

They have consistently outsourced labor and used that outsourcing as leverage to cut workers’ healthcare and pay.

They have influenced the courts to achieve the same rights as people, with none of the culpability or responsibility.

They have spent millions of dollars on legal teams that look for ways to get them out of contracts in regards to health insurance.

They have sold our privacy as a commodity.

They have used the military and police force to prevent freedom of the press.

They have deliberately declined to recall faulty products endangering lives in pursuit of profit.

They determine economic policy, despite the catastrophic failures their policies have produced and continue to produce.

They have donated large sums of money to politicians, who are responsible for regulating them.

They continue to block alternate forms of energy to keep us dependent on oil.

They continue to block generic forms of medicine that could save people’s lives or provide relief in order to protect investments that have already turned a substantial profit.

They have purposely covered up oil spills, accidents, faulty bookkeeping, and inactive ingredients in pursuit of profit.

They purposefully keep people misinformed and fearful through their control of the media.

They have accepted private contracts to murder prisoners even when presented with serious doubts about their guilt.

They have perpetuated colonialism at home and abroad.

They have participated in the torture and murder of innocent civilians overseas.

They continue to create weapons of mass destruction in order to receive government contracts. *

To the people of the world,

We, the New York City General Assembly occupying Wall Street in Liberty Square, urge you to assert your power.

Exercise your right to peaceably assemble; occupy public space; create a process to address the problems we face, and generate solutions accessible to everyone.

To all communities that take action and form groups in the spirit of direct democracy, we offer support, documentation, and all of the resources at our disposal.

Join us and make your voices heard!”

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Minskande social rörlighet i Sverige och ökande skillnader? Om (ny)liberaliseringens effekter på möjligheterna att röra sig ”from rags to riches”, den s.k. ”amerikanska drömmen” samt om förenklad opinionsbildning…

8 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Tillägg efter lunch]: Först och främst

Inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik.

Världen är inte så enkel som somliga vill göra gällande.

Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” (se också tidigare postning om denna) att friheten för bröder födda under andra halvan av 1940- talet  samt under 1950-talet ökade vad gäller att göra klassresor jämfört med den äldre generationen (och alla äldre generationer).

Han menar att denna ökade frihet berodde på de genomgripande skolreformer som då genomfördes, vilka innebar att (s. 29)

”… fördelningen mellan antalet skolår förändrades mellan olika grupper i samhället.”

Det var den s.k. enhetsskolan som infördes då, vilken innebar att alla fick chans till samma utbildning oberoende av bakgrund. Rörligheten över klassgränserna ökade till följd av detta.

Dvs. samma skolchanser hade en genomgripande effekt på möjligheten att röra sig mellan (de sociala) klasserna.

På sidan 31 skriver Lind om forskning som visat att den sociala rörligheten har minskat i Storbritannien för dem som föddes 1973 jämfört med dem som föddes 1958 (här ser vi effekterna av Thatcherepokens politik och nyliberaliseringen!!!):

”Förklaringen till detta anses vara att reformeringen av utbildningssystemet [där, under och efter Thatchereran] missgynnat barn som har växt upp med ekonomiskt svaga föräldrar samtidigt som inkomstskillnaderna ökat [det har blivit ökade skillnader vad gäller de ekonomiska resurserna igen där i olika familjer och det påverkar barnens framtid har forskning visat och Lind visar på denna forskning].”

På samma sida skriver Lind också att forskning visat att USA är det minst socialt rörliga landet i västvärlden (hans bok avslutas med omfattande hänvisningar till de fakta han använder). Föds man in i en klass så blir man kvar där, något som framförallt gäller gäller dem med lägsta OCH med högsta inkomsterna. De som vuxit upp i de mest välbärgade förhållandena riskerar i liten grad att falla och sannolikheten att de i de lägsta ska göra en klassresa är låg.

Det är också ett av de länder (tillsammans med bland annat Storbritannien) där ojämlikheten mellan människor är störst. Här ser vi OCKSÅ effekterna av nyliberaliseringen (Reagan)?

Vad Lind visar är att i vårt påstådda ”valfrihetssamhälle” (vad för ”valfrihet” har vi i gemen egentligen? Och vilka är det som egentligen har valfrihet?) så betyder ens bakgrund allt mer. Och han befarar att vår bakgrund kommer att betyda ÄNNU mer i det samhälle som verkar skapas.

Om det är en familj med resurser i form av förmåga (i form av utbildning), pengar och tid att ta till sig information. Om man har pengar att betala för barnens utbildning till exempel kan få allt större betydelse osv. Och framförallt kan bristen på resurser (ekonomiska, utbildningsmässiga, tidsmässiga) i familjer missgynna vissa barn! Så förutsättningarna kommer med den bedrivna politiken att minska.

Men denna politik är INTE ofrånkomlig; man skulle kunna bedriva en annan politik som verkligen ger ALLA samma chanser (och alltså skulle innebära verklig konkurrens och inte en minskad snarare, vilket jag tror kan bli resultatet av den politik som bedrivs och är kanske också avsikten kan jag inte låta bli att undra: borgarna vill helst inte konkurrera även om de retoriskt pratar om konkurrens. Liberalerna anser att barn ska lyda och hålla tyst!? Undra på om de gör uppror när de gör uppror!? Se länken).

Frågan är om de som växer upp (och kommer att födas och växa upp i framtidens Sverige) kommer att få samma möjligheter att utveckla sina förmågor och talanger eller om dessa möjligheter kommer att förbehållas de privilegierade? Jag undrar hur reell individernas ”frihet” egentligen kommer att bli och redan nu är.

Jag undrar om de som växer upp i ”privilegierade förhållanden” (och stabilare förhållanden) med allehanda resurser är ”vinnarna” – återigen (och jag undrar om de är vinnare heller, som född i en familj där alla är väl utbildade, med välutbildade föräldrar och relativt goda ekonomiska förutsättningar)?

Om dörrar inte helt enkelt stängs för dem med små och kanske inga resurser, med få undantag, där enstaka särskilt företagsamma jobbar sig upp enormt (men den sociala rörligheten i USA är en av de lägsta i västvärlden, tron att alla kan jobba sig upp från att ha startat med tomma händer är falsk har det visat sig)?

Tar vi som land tillvara alla våra olika förmågor i det segregerade samhälle som är på väg att skapas av våra politiker? Gynnar detta egentligen någon (eller YTTERST få)? Gynnar det ens samhällsekonomin, även om så påstås av vissa (som har intresse av att konkurrensen minskar) undrar jag ironiskt?

Lind visar också att i länder med stora inkomstskillnader så är den sociala rörligheten mindre och hänvisar också till det Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i sin forskning (se deras bok ”The Spirit Level – Why Equality Is Better For Everone” eller ”Jämlikhetsanden” på svenska).

Att ojämlikheten slår inte bara mot de lägsta klassernas hälsa, utan mot alla i dessa samhällen, även de rikastes hälsa Dessutom är kriminaliteten högre, läskunnigheten lägre där (skillnaderna i tillgång till bra och jämlik/lika skolutbildning slår igenom i dessa länder) osv.

Han skriver vidare att politiken innebär att allt fler beslut ska fattas vid köksbordet och menar att detta missgynnar, och kommer att missgynna, vissa barn. Och förmodligen missgynnar detta hela samhället i slutänden, även samhällsekonomiskt, något han också kan belägga med forskning som gjorts.

Och detta är ju exakt det vi ser i dagens skolpolitik inte minst. Dörrar stängs tidigare, och det kommer att innebära (om det inte redan gjort det) att vissa barn gynnas och inte minst andra barn missgynnas i det samhälle som nu skapats och kommer att skapas än mer.

Nej, barn väljer ju inte vilken familj de föds in i. Så om de som hyllar individens frihet verkligen menar det de säger sig mena skulle de se till så att varje barn som föds verkligen får samma möjligheter och chanser att leva det liv de vill leva, skapa det liv de vill, utveckla sina förmågor och talanger, leva ett liv där deras resurser inte snöpts på grund av uppfostran och bakgrund.

Dvs. de borde vara intresserade av att skapa sådana uppväxtförhållanden så att varje individ som föds kan ta tillvara sin hela potential om det är möjligt och verkligen har friheten att göra så!

Men vill de verkligen detta? Menar de verkligen det de säger? Bryr de sig verkligen om andra och deras frihet eller bara om sig själva och sin egen frihet?

Ett samhälle med verklig frihet borde vara ett samhälle med samma frihet för ALLA!?

Det finns hur mycket som helst att blogga om i denna bok, kanske gör jag det vidare…

Slutligen se OECD-rapporten ”Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries” (2008), översatt blir det ungefär ”Ökande ojämlikhet? Distribution av inkomster och fattigdom i  OECD-länder.”

Kommentar: det är märkligt att denna OECD-rapport fått så litet genomslag i svensk media, jämfört med tidigare OECD-rapporter – som predikat ojämlikhetens välsignelsebringande effekter!

Se också “Journal Issue: Opportunity in America – Summary” eller ”Möjligheter i Amerika – summering” från “The Future of Children – Providing research and analysis to promote effective policies and programs for children” eller ungefär ”Barnens framtid – om att tillhandahålla forskning och analys för att främja effektiv politik och program för barn.” Fast vår nuvarande (liberala!!!) skolminister bryr sig ju inte om forskning, utom bara viss.

Allra sist se “Could the rising income gap herald another meltdown?” eller “Kan de ökande inkomstskillnaderna förebåda en ny krasch?”

Aditya Chakrabortty skriver i  tidningskommentaren ”What the £35,000 cocktail taught us- The wealth gap isn’t just a moral issue. If we don’t sort it out we’re heading for another meltdown” vilket ungefär blir ”Vad 35 000-punds cocktailen lärt oss  – Välståndsgapet är inte bara en moralisk fråga. Om vi inte reder ut det så kommer vi att styra mot en ny [ekonomisk] krasch.”

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press. Om boken kan man läsa:

“Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.”

Så kallad ökad frihet för universitet och högskolor har blivit ökad detaljreglering av just lärarutbildningen. Lärarutbildningen sägs ska bli mer forskningsbaserad, men det politiska ansvaret har lyfts från högskole- och forskningsministern till skolministern…

5 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Leif Mathiason, chefredaktör för Pedagogiska magasinet skriver i slutet av sin ledare ”Regeringens recept tycks vara att konsekvent sätta den utbildningsvetenskapliga forskningen på undantag” i Pedagogiska magasinet ”Tema hjärna och lärande. Leder neurovetenskapen till en kunskapsrevolution?” 2 maj 2010:

Samtidigt som man säger sig arbeta för en ökad frihet för universitet och högskolor i propositionen En akademi i tiden så iförs en ökad detaljreglering av just lärarutbildningen som är den största av alla högskoleutbildningar.

Samtidigt som man säger att lärarutbildningen ska bli mer forskningsbaserad så lyfts det politiska ansvaret för lärarutbildningen – som i mer än trettio år varit en del av högskolan – bort från högskole- och forskningsministern och till skolministern.

Det genomfördes utan att egentligen väcka någon debatt.”

Och han skriver tidigare i ledaren:

”På samma sätt som forskarna själva förhåller sig kritiskt till egna och andras forskningsresultat så måste man, som samhällsmedborgare eller intresserad allmänhet, som praktiker eller berörd mottagare och inte minst som beslutsfattare och politiker ha ett konstruktivt och kritiskt förhållningssätt till de resultat och den kunskap som forskningen levererar.”

Han skriver också att

”Ingen tidigare svensk regering ar väl vart så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga.

Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat och så tydligt hamnat på kollisionskurs medforskarsamhället.”

Se det tidigare blogginlägget ”Otidsenlig kontroll…”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin delusionreflektioner och speglingar II....