Om incitamentssamhället…

10 maj, 2012 § 18 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Annonser

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

6 april, 2012 § 4 kommentarer

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Vadå demokrati och ”frihet? Samt om att bekräfta en empatifattig världsbild, att vilja ha absoultion för ens överdrivna konsumerande…

4 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


Torbjörn Tännsjö i artikeln ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”:

”Breivik är full ut ansvarig för sina dåd och ändå meningsfullt ställa frågan om någon annan också har ansvar för att det gått som det gått. Tankarna går förstås i så fall i första hand till ledande politiker. Kan det finnas något i samhällsutvecklingen som bäddar för dåd sådana som dessa? Rör det sig i så fall om något som kunnat undvikas genom en annorlunda politik?

Det är inte lätt att besvara den frågan, men rimliga spekulationer kunde vara att även en politik, som ytligt betraktad är mycket framgångsrik (den får stöd av folkets majoritet, den leder till ekonomisk tillväxt och så vidare) ändå kan ha mycket beklagliga sidoeffekter. Den kan till exempel leda till ökade skillnader i samhället, till bestämda gruppers utanförskap och så vidare, och detta kan vara faktorer som utgör grogrund för högerextremism av Breiviks art. Allt detta är svåra empiriska frågor, men de förtjänar att undersökas i seriös samhällsforskning. Politiker har också en förpliktelse att ta till sig de lärdomar som kan framkomma.

Också den sverigedemokratiska hypotesen, att utvecklingen mot mulikulturalism i sig leder till våldsamma motreaktioner, bör förstås utsättas för kritisk och systematisk granskning.

En bekymmersam fråga är om det inträffade också måste få konsekvenser för det offentliga samtalet. Statsminister Stoltenberg förklarade att svaret på dåden måste bli ett fortsatt öppet samhälle, varpå domaren beslöt att häktningsförhandlingarna med Breivik skulle ske bakom lyckta dörrar. Hur ska vi tänka här? Kan vi behöva kompromissa med öppenheten för att motverka dåd som dessa?

På sina håll stängs
möjligheten till kommentarer på nätet av tidningsartiklar. Är det en rimlig åtgärd? Nej, den motverkar troligen sitt syfte. Den medför att personer med högerradikala åsikter hänvisas till slutna kretsar. De hänvisas till att kommunicera med likasinnade. De tvingas inte möta ifrågasättande av det egna budskapet. Här finns emellertid en annan möjlighet, som verkligen borde förbättra diskussionsklimatet. Tekniker bör brukas som omöjliggör anonyma inlägg på dessa (och andra) sidor. Då framtvingas ett ökat ansvar för vad som skrivs, det blir möjligt att personligen, med invändningar, konfrontera dem som har fördomar, och kanske till och med att avslöja möjliga gärningsmän innan de sätter sina planer i verket. Ökad öppenhet, snarare än minskad, således!

Till sist den mest problematiska aspekten av saken. Finns det behov av självcensur i det offentliga samtalet? Vi har tidigare i vårt land mött detta slags frågeställning i samband med Lars Wilks provokationer mot islam. Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer har rest frågan med ännu större skärpa. Bör man huka för islamistiska terrorhot genom att inte provocera alltför grovt?

Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot*). Det är ändå rätt att utmana!”

Ja, det var det där med samhälleligt bifall.

*”Fotnot: Giordano Bruno var den italienske filosofen och astronomen som brändes på bål av inkvisitionen 1600 för sin panteistiska världsbild – till skillnad från Galileo Galilei som klarade livhanken genom att avsäga sig sin kopernikanska världsbild till förmån för en geocentrisk.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin outlook on the worldreflektioner och speglingar II....