När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

Annonser

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch bloggar om ”Sveriges skolvalskatastrof”…

24 juli, 2014 § 1 kommentar

GreiderFör det första, skolforskaren och professor emeritus Sven Hartman skriver i ”Utbildning har gjorts till privat konsumtionsvara”:

”Är det någon som i dag kommer ihåg vad Carl Bildt lovade i sin regeringsförklaring 1991? Så här sa han:

• Under 1990-talet skall vi skapa Europas bästa skola.
• Alla ges rätt att fritt välja skola.
• De offentliga bidragen skall i princip följa eleven.

Skolfolk och andra sak-kunniga blev lite konfunderade över löftet om Europas bästa skola. Det var nämligen så att den internationella forskningen visade att Sverige redan hade ett av Europas starkaste skolsystem.

Kunskapsnivån var god i de skolämnen man utvärderat, särskilt när det gällde läskunnighet och läsförståelse. Framför allt visade resultaten, att vi hade ett skolsystem som var likvärdigt. Alla skolor låg på ungefär samma kvalitetsnivå. Och den var hög.

Detta var frukten av den stora satsningen på utbildning som hade skett i Sverige efter andra världskriget. Bakom de stora skolreformerna låg en vilja att stärka bildningsnivån i landet och ge alla barn samma möjligheter till en bra skolgång.

Den svenska skolans främsta uppgift blev att fostra demokratiska människor för att på så sätt utveckla ett demokratiskt samhälle. Det skulle finnas plats för alla, också barn som kom från icke studievana miljöer eller från glesbygd. Integration blev ett kvalitetsmärke. Målmedvetet arbetade man för att bygga en skola för alla.

Det var alltså detta långsiktiga uppbyggnadsarbete som ledde till att Sverige i början på 1990-talet låg i den internationella skoltoppen. Vad menade då Carl Bildt, eller om det nu var utbildningsministern Per Unckel, med utspelet om Europas bästa skola? 

Allt beror naturligtvis på vad man menar med en bra skola. Ska skolan arbeta för det gemensamma bästa eller för privata intressen?

Bildts regeringsförklaring markerade övergången från en utbildningspolitik till en helt annan.

Tidigare betraktades skolan som en gemensam angelägenhet, ett instrument att stärka demokratin och samhällsutvecklingen.

I dag har utbildning gjorts till en privat konsumtionsvara, visserligen skattefinansierad, men ändå styrd av privata intressen och av marknaden.”

I Ravitch bloggpostning ”Sweden’s School Choice Disaster” eller ”Sveriges skolvalskatastrof” kan man läsa att det inte finns någon patentmedicin för att enkelt göra undervisning bättre, med åtföljande förbättrade skolresultat. Detta alltså om förhållandena i USA:

‘Det finns ingen mirakelmedicin’ i offentlig utbildning.

Vi tenderar att söka efter en universallösning [som löser alla problem en gång för alla] – vare sig det handlar om glansen från [den fantastiska] marknaden [som genom tävling löser allt] eller de teknisk-utopiska aspirationerna i utbildningsteknologin – när det handlar om utbildningsutfall så är det faktiskt fråga om en hård, rörig, komplicerad process.

En lektion som svenska föräldrar och elever alltför väl har [borde ha] lärt sig.

[det är inte så] att helt enkelt öppna dammluckan för fler utbildningsentreprenörer inte spränger sönder utbildning. Det är bara helt enkelt nedbrytande [för hela skolan].”

En kommentator påpekar angående Milton Friedmans idéer om skolpeng:

… kom ihåg att dessa metoder förmodades ‘förbättra’ saker. Men ingenstans finns det bevis för detta [att så skett].”

Och kommentator till denna kommentar skriver:

De lyckades med att återställa rassegregation, till synes en inte-så-dold agenda.”

Här i Sverige håller systemet med skolpeng också på att skapa skolsegregation, men delvis med andra förtecken. 

Göran Greider skriver så bra i ledaren ”Förstelärare skapar andralärare”:

”Och det är fascinerande att se vilken lukrativ marknad det genast alstras kring dessa idéer. ‘Skolcoacherna har fått uppdraget att i höst utbilda 50 förstelärare i Huddinge kommun’ kan man exempelvis läsa på Skolcoachernas hemsida.

På hemsidans meny finns vinjetten ‘kunder’ där man kan gå in och se vilka skolor och institutioner som Skolcoacherna jobbar med. Skolcoacherna har en vd, Helena Isacsson, som ‘utbildar i kommunikation, coachning, ledarskap och affärsutveckling/entreprenörskap. Hon har arbetat länge i olika ledande befattningar samt som konsult och affärsutvecklare, både nationellt och internationellt.’

Det cv:t är en rätt talande bild av hur skolvärlden nu organiskt växer samman med en värld av företag och vinstintressen. Fritt skolval, friskolor och vinstintressen skapar i alla skolans dimensioner ett nytt kommersiellt klimat.

Jag vet inte hur många nya företag som vuxit fram i kölvattnet på de nya skolreformerna men det verkar finnas åtskilliga. Här har vi till exempel ‘meriterings­företaget’ Arete Meritering, med Per Reinolf i ledningen. På deras hemsida kan man läsa: ”I Förstelärarmeritering Arete erbjuds lärare att med hjälp av beprövade verktyg arbeta fram en meritmapp som tydligt visar lärarens förstelärarkvalifikationer. Tidsplan: sex veckor. Löpande uppstarter.’

Vad är det här? Det här är den speciella typ av marknad som uppstår när det är skattebetalarna och inga andra som står för den ursprungliga kapitalackumulationen: Det utgår nämligen statsbidrag för detta. Staten står för förstelärarnas lönelyft.

Och inte bara det. I alla fall när reformen lanserades hördes en del kritik mot att de lärare som ansökte om att bli förstelärare själva fick stå för en del av kostnaderna för meriteringen. Kritiken gick ut på att de lärare som har råd mer eller mindre kan köpa sig en bättre lön./…/

Varje förstelärare skapar också ännu fler andra- och kanske tredjelärare, när alla börjar snegla på varandra. Och en ny hierarki är född.

Hierarkier skapar alltid statusångest. Och inte bara det: Hierarkier tenderar att gömma undan och låsa in kunskaper. Om någon som för närvarande bara är andralärare men satsar på att bli förstelärare – varför skulle hen med glädje berätta om sina pedagogiska insikter i lärarrummet?

Någon annan kan ju exploatera hens kunskaper. När hierarkierna stärks bland lärarna är det troligt att det får effekter på alla skolans nivåer. Varför ska en förälder som engagerat slåss för sin unge nöja sig med att ungen bara har en andralärare och ingen förstelärare? Vad känner de motiverade eleverna när de märker att de fått en tredjelärare på halsen?”

Läs också ”Privata aktörer hjälper lärare att göra karriär” och ”Det skapar splittring i stället för samarbete.”

Kommer detta verkligen att göra vår skola bättre och våra elever högre presterande eller är det bara så att privata aktörer tjänar en massa pengar på våra skattemedel? 😦

Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

11 december, 2011 § 11 kommentarer

[Kommer att uppdatera postningen under dagen]

I ”Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt” skriver Fredrik Virtanen:

”Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om

Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skatte­sänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Vi svenskar skänker mer och mer för varje år.

Välgörenhet är ett slags konsumtion.

Man visar sin identitet ­genom vad man väljer för julvälgörenhet.

Av samma skäl är det tidens individualism.

När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest.

Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.”

Så bra sagt! han slår huvudet på spiken här.

”Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i ­olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.

Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skatte­reduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes.

Vadå? ­Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, ­Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!

Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det för­färande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.

Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete.

Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan ­eller till annan välgörenhet. ­

Inte bara utförsäkrade som ­lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till ­exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria./…/

Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.”

Josefin Brink skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga”:

Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla /…/

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet.

Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen.

Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga [se också ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’].

Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst.”

I enstaka fall är det också medelålders söner som tar hand om sina gamla föräldrar, som en man i USA som tagit hem sin gamla dementa pappa. Denne Amerikan är sjuksköterska, vilket också är litet ovanligt där.

De har föregått oss även i detta avseende – och nu härmar vi dem även i detta!

”Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster.

Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre.

Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster.

Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård.

Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor.

Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del./…/

… det [är] självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. /…/

Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.”

De som har det bättre ställt kan kommer att kunna köpa sig fria från att måsta ta hand om sina gamla föräldrar.

Läs också Virtanen i ”Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet”:

”Det är lätt att sakna den gamla skolan, de stora tänkarna och tvärbildade samhällsingenjörerna. Alva Myrdal, Tage Erlander, Ingvar Carlsson. Göransson ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige.

Den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan.

De inte bara spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga.

Den typen av anförare mår inte ett land särskilt bra av.

Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.

Rekord i vulgaritet

Statsminister Fredrik Reinfeldt är paradexemplaret på denna nya tid. Moderat­ledare har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.

Han är en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne.

Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent, han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare och han lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz.”

Är Virtanen ironisk? Men han har rätt; jag ger inte heller mycket för många, många ledande politikers ”bildning”.

Jag fick också en fundering angående underhållningen på Nobelfesten: tack vare att vi har haft ett system där alla får samma chanser att utvecklas, genom en sammanhållen skola och våra musikskolor, så kan underhållningarna under Nobelmiddagen hålla sådan hög klass. För vi har tagit tillvara ALLA barns förmågor (eller så gott som alla barns). Med den politik som förs och de allt större skillnaderna mellan människor tror jag att vi håller på att montera ner allt detta.

Och ja, vi håller på att få en oerhörd ytlighet tycker jag. Jo, absolut!

Och vad media ägnar sig åt ska vi tala tyst om!? Se Maria-Pia Boëthius senaste ledarkrönika i ETC, som ännu inte finns på nätet.

Tillägg (kommer nog att uppdatera själva postningen, så denna postning länkas på tidningssidor):

I ”Vägrar ge upp kampen” kan man läsa:

”Ända uppe i Kiruna råder det kris inom sjukvården. Här valde politikerna att gå tvärt emot sina vallöften och stänger långsamt ner akutsjukvården på Kiruna Lasarett. Istället får Kirunaborna vänta på en helikopter som ska skickas flera mil bort, beroende på väderförhållanden.”

Ja, och sjukhuset i Bollnäs går också över i Aleris drift. Bedrövligt!

Igår var jag också in på Byxshopen där jag bor, för att köpa svarta jeans, att bland annat ha på konserter. Före mig i kön stod ett par i övre medelåldern-kanske yngre pensionärsåldern, som inhandlat ett presentkort som slogs in i paket, lades inte i kuvert. Kvinnan kommenterade den musik vi hörde på det lilla torget utanför, där en mörkhyad tomte satt och spelade dragspel.

”Ja, det är ganska irriterande!”

sa den unge expediten.

Mannen i paret sa något om

”.. socialbidrag”.

För mig lät det så oerhört snobbigt! Tala om att sätta sig på höga hästar?

”Vi har minsann råd att ge bort presentkort på [dyra] Byxshopen!”

Och flyta ovanpå en dragspelare som sitter ute en vinterdag i snös och spelar. MIN reaktion var

”Hur kan man sitta här och spela i kylan! Mina fingrar skulle bli oerhört stela!”

som varande musiker själv.

Jag hade på tungan att säga:

”Skulle jag måsta vistas i en butik med den musik ni har i högtalarna varje arbetsdag skulle JAG smälla av!”

Ja, för att inte tala om det man får lyssna på hos frissan.

Men faktum är att jag uppskattar tystnad! 🙂 Jag har så gott som aldrig musik på hemma. I bilen, jo, men svagt. Jag behöver helt enkelt vila öronen i det yrke jag har?

Och vadå, kärlek och medkänsla i juletid? Vet inte om jag missuppfattade det paret gav uttryck åt, men jag tror inte det. Jag stod där kokande arg medan deras julklapp slogs in och jag betalade mina jeans och fortsatte vidare på min cykel. Cyklar för att det är så oerhört skönt och praktiskt när man ska in till stan. Jag får gratis motion, spar bensin och sparar miljön! 🙂

Uppdatering 12 december: Och när en fantastisk violinist står i tunnelbanan och spelar då noterar människor det knappast.

Mer om vård och omsorg – arrogans och empatibrist…

18 november, 2011 § 3 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

”Det handlar om människor – inte brödrostar!” är väldigt värd att läsa:

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert för Vårdföretagarna, kritiserar mig på Dala Demokratens debattsida den 29 oktober, för att ha missförstått hur den gemensamt finansierade vården fungerar.”

Ytterligare artikel av Ulf Övferberg i augusti förra året. Han har varit en väldigt flitig skribent visade det sig när jag sökte på honom!

Bo Degerman skriver så bra i ”De borgerligas ideologiska härdsmälta”:

”Vårdskandalerna har inneburit att de borgerliga drabbats av ideologisk härdsmälta.

I bästa fall kan man säga att de bara varit naiva när de trott att privatiseringarna skulle bli under av kvalitet och valfrihet.

I realiteten har privatiseringarna inneburit att det skulle bli precis det skandalerna bekräftar. Riskkapitalister är inga idealister. De beter sig som misantroper, människoföraktare.

Nu gör de borgerliga allt för att reparera skadan. Stoppa privatiseringarna vill de förstås inte. Det skulle vara att underkänna den ideologiska uppbyggnaden.

Istället vrider sig de borgerligt plågat med argument som att skandaler minsann också förekommer i den offentliga sektorn. De skyller på samhällets, på myndigheternas, bristande kontroll. Indignerat efterlyser de hård kontroll och tillsyn.

Man vet inte om man av skratt måste hålla sig för magen eller av häpenhet ta sig för pannan. Ty de borgerliga som alltid velat hålla samhällets inflytande utanför och som varnat för byråkrati och tjänstemannastyre – de kräver nu ökad kontroll.

De borgerliga tvingas överge en hållning för att kunna försvara en annan.

Men om samhället måste hålla efter och rätta till och ha ansvaret är det väl rika bra att det självt tar över vården? Det blir rakare. Det ger säkraste insynen och inflytandet. Värdig vård blir ingen handelsvara.

Varför gå vägen över en stark kontrollapparat för att göda vårdkapitalisterna? Vad är det för valfrihet att gynna dem?”

Och Lena Sandlin skriver i ”Regeringen visste…”:

”Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och finansminister Anders Borg (M) har uttryckt bestörtning över vanvården inom den privata äldrevården och rasat över vårdbolagens skattesmitning.

Men enligt Sydsvenskan informerades regeringen om detta redan 2008. I oktober 2008 varnades Maria Larsson för dålig kvalitet i privata vårdföretag. Enligt Riksrevisionens fanns en betydande ‘risk för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks’. Regeringen har inte skaffat sig tillräcklig kunskap om äldreomsorgsmarknaden fungerar tillfredsställande’, skrev

Riksrevisionen. Samma år fick Anders Borg enligt tidningen en larmrapport från Skatteverket, som ‘identifierat ett antal skatteplaneringsförfaranden’ där vårdbolag trollade bort vinster genom att göra skatteavdrag för fiktiva ränteutgifter till riskkapitalbolag.

Regeringen har alltså i flera år vetat om problematiken men inte gjort något. Nu när hela Sverige rasar försöker de ge intrycket av att agera snabbt. Skandalöst!”

”Nya” moderaterna försöker veva historien baklänges som Ett hjärta RÖTT skriver. Men de är samma gamla högerparti som alltid.

Och ”Anhörigomsorgen ökar”:

”Annelie Nordström ordförande för fackförbundet Kommunal sätter fokus på hur det offentliga drar sig tillbaka beträffande åtaganden och ambitionsnivåer inom äldreomsorgen genom en ny rapport.

Fackförbundet Kommunal presenterade nyligen rapporten ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’ Rapporten tydliggör på ett skrämmande sätt hur de resurser som läggs på äldreomsorgen har minskats kraftigt sedan 1980 – trots att det blir allt fler äldre.

Samtidigt ökar anhörigomsorgen dramatiskt. Omkring 100 000 personer i vårt land har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig. Framförallt är det de äldres döttrar som ökat sina insatser sedan 1990-talet.

– Utvecklingen som vi ser nu är helt oacceptabel. Den alltmer slimmade äldreomsorgen skjuter över en allt större del av ansvaret och kostnaden för omsorgen, till den äldre själv och till, deras barn. Huvudansvaret för att detta sker ligger på kommunalpolitikerna.”

Så här är det i USA redan, som det verkar. För att slippa sätta sina föräldrar i urusel och superdyr vård eller på jättedyrt service- eller pensionärsboende. I den lilla krets jag har kontakt med är det så här, om man inte har gott om pengar (vilket inte stora delar av medelklassen har) så man kan låta sin gamla förälder bo på bra serviceboende.

Men det var ju just detta Reinfeldt sa att anhöriga kan rycka in. Se Anna-Karin Mattsson i ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”:

”Den stora frågan för mig när det gäller Alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer. Jag anser att det är kränkande, skriver Anna-Karin Mattsson som är utförsäkrad.

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen.

‘Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är ‘värt’ det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD ‘Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?’

Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan.

‘Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor’, säger Fredrik Reinfeldt.

Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000 [!!! Så bra då!].

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns?

Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv.

I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt.

Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än.

Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Lena Sandlin fortsätter i sin ledare:

”– Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för de som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. … Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter. Det rimmar mycket illa med arbetslinjen, fortsätter Annelie Nordström.

Jättebra sagt!

”Hur vuxna barn som vårdar sina föräldrar- oavsett om de vill eller tvingas till detta – ska kunna kombinera den omsorgen med jobb är en precis lika viktigt fråga som hur kombinationen jobb och barn ska gå ihop.

Äldreomsorgen är precis som barnomsorgen en nödvändig infrastruktur som bidrar till att fler kan arbeta och som får samhället att fungera.

Socialdemokratin måste stå upp för den offentligt finansierade välfärden. Vi behöver satsa mer på äldreomsorgen i kommunerna och vi behöver ge skälig ersättning till anhörigvårdare. Det är ett statligt ansvar att öka resurserna till dessa områden.

Statens budget är i dag överbalanserad, vilket innebär ett outnyttjat reformutrymme. Det vill säga äldreomsorgen skulle kunna förbättras och sysselsättningen inom offentlig sektor skulle kunna ökas.

Sverige har råd med dagens välfärdsnivå utan att höja någon skatt alls. Vi måste sluta med den ‘anorektiska finanspolitiken’ och få tillbaka människor i arbete och vi kan inte fortsätta betala av på en statsskuld, helt i onödan.”

Men marknadsvärdet går före människovärdet? Se Ett hjärta RÖTT om detta.

Göran Greider uppmuntrar Håkan Juholt ”Välj din väg, Juholt!”:

Ändå sedan Juholt tillträdde har det ju pågått ett lågintensivt drev mot honom i borgerliga medier, och naturligtvis främst på borgerliga ledarsidor, vilket alltid också smittar av sig på SvTs kommentatorer. Men det är inte bara medierna i sig som drivit på; falangstriderna inom det socialdemokratiska partiet skickar ständigt in ny energi i detta drev.

Ja, är det för att högern anser honom vara alltför farlig för dem? Därför gör de allt för att få bort honom?

”… under många år är det den högra sidan av det socialdemokratiska partiet som haft makten och agendan.

I höstas avslöjade Aftonbladet den så kallade Primeskandalen, där det framkom att ledande socialdemokrater praktiskt taget avlönats av svenskt Näringsliv för att driva den organisationens intressen inne i partiet.

Åtskilliga har helt enkelt känt sig hotade av de nya toner som Juholt gett ifrån sig. I veckan har ett litet sms från en sådan högersosse getts en enorm uppmärksamhet.

Men det är inte konstigt att det finns höger och vänster i ett stort parti. Håkan Juholts problem är att det är svårt för honom att navigera i dessa oroliga farvatten. Drevbenägna medier låter sig ganska lätt utnyttjas av dem som vill ha bort Juholt och räds att han byter ut delar av toppskiktet./…/

Våga säga nej till sådant som vinster i vården och RUT-avdraget. Ha modet att tala om offentlig sektor som en drivande faktor i samhället och inte bara ett problem. Återuppliva idéerna om en aktiv ekonomisk politik.”

Bra skrivet!

Arne Kjönsberg skriver på sin blogg om just Primeskandalen:

”Efter vårt sämsta val sedan 1914 satt Niklas Nordström i var och vartannat tv-program och förklarade valresultatet.

Han förklarade att vi borde ha varit för kärnkraft, för avdrag för överklassnära tjänster, mot förmögenhetsskatt, mot fastighetsskatt, mot utjämning, mot genuin socialdemokratisk politik. I varje tv-program presenterades Nordström som f.d. SSU-ordförande.

Det är han onekligen, men numera är han i första hand konsult med ett, enligt massmedia, fyramiljonersuppdrag från Svenskt Näringsliv. Uppdraget han och hans kollegor på Prime fått är kort sammanfattat.

Påverka socialdemokraterna så partiet går ännu mer åt höger än det redan gjort.”

Och nu ser jag att Ett hjärta RÖTT också skriver om höger”sossar” och Primeskandalen i ”Förtroendet raseras i ett rödvinsmingel på Prime”! Bra att det skrivs om dessa saker här och där!

Och Kjönsberg om hur regeringen kör över riksdagen. Och högerregeringen använder ”Fula taktiker för att slippa kritik” och ”Borgarna försöker styra innehållet medierna”:

”Det blir allt vanligare att politiker försöka styra innehållet i medierna genom att endast ställa upp i positiva sammanhang.

Den 10 november tackade Jens Holm ja till en radiodebatt i Studio ett om att apoteksbolag flyttar vinsterna till skatteparadis. Trots att finansministern flitigt diskuterat frågan i andra medier ville han inte ställa upp i programmet.

Även socialminister Göran Hägglund samt en rad andra allianspolitiker tackade nej. Då Studio ett inte kunde hitta en motpart valde producenten att helt stryka programpunkten.

– Det är väldigt tråkigt. Det visar att deras pr-strategi fungerar. Borgarna försöker styra innehållet i medierna. Om de vill att en diskussion ska dö ut så håller de sig undan, säger Jens Holm.”

Läs kommentarerna till artikeln, de är tänkvärda.

Om privatiseringen av våra apotek:

”… kräver nu riskkapitalisterna ännu större subventioner eftersom de på papperet inte gör några vinster (dessa finns ju på Jersey).

Anders Borg är förvånad och upprörd över förfarandet. Ja, han säger att det hela är ‘djupt stötande’

Men kom igen, Anders Borg, du var ju med och privatiserade apoteken.

Du har varit med och höjt subventionerna till riskkapitalisterna. Och du är ansvarig för ett skattesystem som möjliggör för att hundratals miljoner kan flyttas till skatteparadis. Helt lagligt.

Anders Borg är inte mycket att hålla i handen för alla som är upprörda över att våra skattepengar försvinner iväg till skatteparadis. Däremot kan riskkapitalisterna tacka Anders Borg för alla miljarder hans delat ut till dem.

Glöm ej att privatisering kommer från latinets ‘privare’ = beröva. Vi berövas våra gemensamma tillgångar.”

Sjukvårdsförsäkring åt lärare – ett uttryck för det nya Sverige?

11 november, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 12 november, se slutet]

Jag blev väldigt illa berörd när jag för ett tag sedan i Lärarnas tidning läste om Lärarförsäkringars sjukvårdsförsäkring. Nu fick jag också ett brev från Lärarförsäkringar om de försäkringar jag kan teckna, där denna försäkring också nämns.

Är det denna slags sjukvård vi håller på att få, där man måste ha en sjukvårdsförsäkring för att få rimlig vård? För att inte tala om vår tandvård och skillnaderna där?

Kanske är den för alla de lärare som jobbar i t.ex. Stockholm med all dess privatiserade sjukvård? Men den tanken gör mig inte gladare eller mer positiv till denna försäkring.

Om denna försäkring kan man läsa:

”En sjukvårdsförsäkring är ett komplement till den offentliga vården som både snabbt och enkelt ger dig den vård som du behöver.

Nu kan du enkelt ta lite extra hand om dig själv. Med Lärarförsäkringars sjukvårdsförsäkring får du snabbt den vård som du behöver. Du kan på så vis undvika onödigt lidande och oro och istället ägna mer kvalitetstid åt nära och kära. Snabb och kvalificerad vård ökar också dina möjligheter att fortare komma tillbaka till arbetet.”

Jag blir så oerhört trött. Vilka är det som kommer i andra hand för de lärare som tecknar denna försäkring? Så jag ska glassa förbi de som inte har någon försäkring? Vad är det för ett jäkla samhälle vi håller på att få?

Jag får nästan lust att gå ur facket! För jag tycker det ska jobba för allas vårt bästa. Skulle önska att inga lärare tecknar denna, samt protesterar mot den överallt där de kan, i kommentarer, bloggar m.m. Och strida för ett annat slags samhälle.

Jag tycker båda lärarfacken är oerhört tandlösa!!! Och så är båda våra fackordförande. Men jag är egentligen inte emot facket, tvärtom (därav följande ironiska bild).

Tillägg 12 november: nyabrittas skriver i bloggpostningen ”Här ser vi Anders Borgs verkliga syfte med politiken” och citerar vad han sagt om att

”… på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken.”

Finns något sådant humant sätt? Från postning på Ett hjärta RÖTT.

Och alliansen regerar i en minoritetsregering, som Robert Sundberg skriver i ledaren ”Partier i kris både här och där” (finns tyvärr inte på nätet än):

”Utan att nedvärdera allvaret i läget för S kan det vara på sin plats att påminna om alliansen. Den minoritetsregerar landet./…/

Denna allians pratade ihop sig för sju år sedan, inför ett möte hos dåvarande centerledaren utanför Umeå./…/

Denna allians av fyra partier genomförde under mandatperioden efter valsegern 2006 sitt program. Troligen räknade alliansen med att den riskerade förlora valet 2010. Därför passade den på att genomföra allt som den var överens om den mandatperiod under vilken de var säkra på att ha makten [med ljusets hastighet, innan någon hann vakna]./…/

Flera av dess partier uppvisar ju dålig form, trots att en treårsperiod återstår till nästa val.

Egentligen borde debatten handla om borgerlighetens kris./…/

Men medierna handlar bara om s-krisen.

Oc h vad består moderaterna av bakom ledarduon Reinfeldt/Borg och pr-strategen Schlingmann?/…/

Tre fjärdedelar av [Bo] Lundgrens skattesänkarpolitik är alltså genomförd. Inte så mycket nya moderater över det, snarare klassisk moderatpolitik.

Kris? Se på halva alliansen. Finns kristdemokraterna och centerpartiet kvar i riksdagen efter 2014?

Och vad är moderaterna egentligen för ett parti? Vad är det för nytt med att bedriva samma skattesänkarpolitik som alltid?”

Ja, Alliansfritt Sverige i ”KD attackerar Moderaterna”:

”Kristdemokraternas nya partisekreterare Acko Ankarberg Johansson beskriver Moderaternas förnyelse som något som bara skett på ytan – där man fortsätter att föra Bo Lundgrens skattesänkarpolitik.

– Jag ska vara ärlig och säga att det i praktiken kanske inte är så stor skillnad mellan Bo Lundgrens sänkta skatter och Anders Borgs jobbskatteavdrag. Man har bara bytt skepnad på något vis, säger hon till Expressen.”

Precis! Annarkia i ”Vågskvalp i opinionen” (skrivet i slutet av januari i år):

”Moderaterna har övertagit rollen som största parti och allianssyskonen minskar. 

Maud Olofsson surnade till och idag gör Kristdemokraternas partisekreterare henne sällskap. Hon går t om ett steg längre och menar det vi andra redan insett att moderaternas förändring endast är en förändring på ytan.

Jobbskatteavdraget är en fortsättning på Bo Lundgrens skattesänkarpolitik säger Acko Ankarberg.

Göran Greider skriver i ”Vårt behov av bråkiga sossar av Bengt Holmquists slag”:

”Varför ska det vara så svårt att fatta att behovet av kritiker i en rörelse alltid är precis lika stort som behovet av de lojala?

Och den som är obrottsligt lojal mot en partiapparat blir ofta illojal mot en rörelsens djupaste värderingar och tvärtom.”

Bra skrivet! Sant! Vi behöver fler bråkiga sossar!

Och Ulf Lundén skriver i ”Rädda verkligheten från PR-industrin” (finns inte heller på nätet än):

”Så förvandlas det som en gång var gemenskap och kollektiva värderingar till Aktiebolaget Jag på en bottenlös marknad.”

Klicka på bilden för att göra den större och lättare läsbar.

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin welfare state cutsreflektioner och speglingar II....